Det har gått en vecka sedan jag var hos homeopaten och fick nya idéer om hur jag skall ta pillren den här omgången. Inget på kvällen, bara på morgonen, men samma mängd. Det har gjort att jag kommit igång så det nästan köver sig. ”Köver” är göteborgska och betyder ungefär too much. Jag går i gång som om jag druckit jättemycket kaffe eller som Göran hade det när han tog för mycket kortison. Då har det plötsligt uppstått ett annat problem. Jag vill mer än vad min kropp klarar av. Hjärnan driver på. Jag hittar på massor, ännu mer än tidigare, och kroppen hänger inte med. Jag blir ledsen och det hela kokar över på allt jag har omkring mig. Nu får anhörigsjukan nytt liv. Den har fått en grogrund som aldrig förr. Jag är normalt inte en person som går omkring och är orolig för allt, men nu ……

Jösses flickor

Jag tänker: hur kan så många människor gå omkring och må dåligt när de har kroppar som klarar allt de hittar på. Det finns så mycket kul här i världen att göra att ingen borde gå omkring och vara olycklig. Det finns något för alla. Jag minns att jag för länge sedan läste en artikel om Roy Andersson. Ni vet han regissören. Han svarade på frågan om varifrån han får sina idéer om vad han skall göra film om, att det räcker med morgontidningen. Jag säger detsamma, det räcker med morgontidningen. Jag går igång direkt. Om skolan, om sjukvården, alla fantastiska recept, GP-guiden och alla människors tyckanden. Så får jag en broschyr från Stadsteatern eller ett mail från BioRoy. Jag måste hålla mig tillbaks och deletar mailet direkt. Min almanacka skulle bli fullproppad om jag skulle göra allt kul som jag vill göra. Jag måste hålla mig tillbaks för min kropp orkar inte med mig.

Orkidén, äggtempera på duk

Nu har hösten äntligen kommit och almanackan börjar fyllas. Det är ett måste för mig. Som revisor har jag levt med en almanacka alla dagar. Varenda timma står där sedan alla år tillbaks. Åren ligger i en låda ute i garaget. Jag vet inte, men en dag kanske jag skall göra något åt dem. Kanske slänga dem? Jag vet inte om jag är redo för det ännu. En annan dag. Men nu skall almanackan återigen fyllas. Det är min enda möjlighet till ett lugnt leverne. Där planerar jag det min kropp klarar av. För det mesta i alla fall. Ibland köver det sig när jag planerat in tre olika grejer på samma dag som jag skall göra. Det blir inte bra. Just nu är yogan inplanerad med två dagar, vattengympan en dag och så går jag halvtimmespromenaden så gott som varje dag därutöver. För att få balans med roligheter måste jag planera in även det. Fram till utställningen den 21-22 september har jag som min stora arbetsuppgift att måla.

Gjutna blåmusslor

Sedan skall jag ta itu med silversmidet, med musslorna som ligger och väntar på att bli fina och så måste hemsidan om Italien och bröllopsresorna göras. Jag har med andra ord fullt upp fram till jul. Det värsta är att jag just nu blir så engagerad av anhörigsjukan. Det tar tid att bry sig om andra och frågan är om man inte blir en jobbig typ. Jag får nog hålla mig tillbaks även där och ta mig an målningen nu. Jag behöver något lugnande som engagerar mig och då är det en superbra sysselsättning.

Jag var på återbesök hos homeopaten i förra veckan. Jag hade två bedrövliga dagar då jag var sänkt och ledsen. Sådana dagar vill man inte ha för många av. Hela kroppen vill bara ligga och sova. Kanske berodde det på att jag inte tagit mina piller såsom det var sagt. Jag berättade för honom att jag missat att ta pillrena när jag hade utställningen i Fjällbacka och när jag var på Öland. Nu har jag mycket kvar i burkarna. Han tittade mig i ögonen och tyckte det såg bra ut ändå. Jag berättade att jag varit nere och trött de senaste dagarna. Han bestämde sig för att jag skulle ta tabletterna i samma omfattning, men att jag nu skulle ta alla på morgonen i stället för uppdelat på morgonen och kvällen. Det skulle nog göra att jag orkade mera under dagen, sa han.

Jag kan inte säga annat än att han hade rätt. Det är nästan så jag får stress i kroppen över allt jag vill göra. Dagarna räcker inte till. Jag har så himla mycket att ta mig an.

Igår morse läste jag i GP en artikel som handlade om att de drog in äldreboende i Göteborgs innerstad. Det var som att trycka på en knapp. Jag gick genast och ringde till demenssköterskan i Strömstad för att diskutera om min mamma. Jag vill att hon skall få möjlighet att komma in till demensboendet i stan en gång i veckan för att få trevligt sällskap. Sköterskan berättade att de skulle ha möte med hemtjänsten och informera sig om vad de tyckte om mamma. Jag svarade att de bara springer ut och in och har väl kanske svårt för att kunna bilda sig en uppfattning om hur det är ställt med mamma. De hinner aldrig höra att mamma säger samma sak tio gånger på en kvart när de bara stannar i några minuter och frågar hur hon mår. De lyssnar aldrig på vad mamma har att säga utan vägleder samtalet med både frågor och svar i samma andetag och med ett glatt hejdå går de snart ut genom dörren. Men tydligen skulle demensavdelningen ha ett eget möte med mamma därefter.

Och så var det telefonproblemet. De hade glömt att ringa och meddela att det faktiskt var fel på mammas telefon. Precis som jag alltid hävdat men inte fått någon att ta på allvar. Så i nästa vecka skall vi installera en telefon som mamma förhoppningsvis skall kunna tala i. Det är hopplöst att inte kunna få kontakt med mamma som bor själv i huset 18 mil bort. Demenssköterskan kallade min frustration för ”anhörigsjukan”. Jag förstår vad hon menade. Men finns det några föreläsningar som vi anhöriga kan gå på? Någon som vet? Det är hopplöst att försöka förstå dement sjuka människor. Hur mycket förstår de för sitt eget bästa? När är det dags att ta över? Att skicka mamma till ett nytt boende skulle slå undan fötterna på henne. Då skulle hon inte hitta sitt bröd, sin honungsburk och smöret och det koffeinfria kaffet som hon alltid skall ha till frukost. Då skulle hon inte ha alla de där småsakerna som hon kan sitta länge att pilla med. Hon ser nästan inget men hittar ändå allt om det står på samma plats alla dagar. På nätterna när hon inte kan sova går hon upp och går, till kylskåpet, till toaletten, öppnar ytterdörren och kollar vädret och sätter sig i köket en stund. På ett äldreboende skulle hon kanske bli inlåst för att de inte kan ha kolla på henne när hon är uppe och kanske letar efter sin honungsburk. Jag känner att vi går omkring i orolig väntan på att något händer mamma. Nu när snart mörkret och kylan kommer blir det besvärligare med anhörigsjukan.

Ja, jösses, det var en jobbig dag. Jag har inte ens hunnit att äta ordentligt. Dagen började med att de ringde från inramningsaffären och meddelade att de tre dukarna som jag lämnat in var färdigspända.

Raven

De hade gjort ett superfint jobb. Med kraftiga spännramar hade de fått duken att bli perfekt gung i, inte för mjuk, lagom hård. Den töjer sig alltid lite när jag målar. Det kostade 1.500 kronor för alla tre. Bara materialet för en av dessa stora målningar går alltså på uppemot 800 kronor om jag lägger på lite för färg och penslar och inte räknar in min arbetstid och alla kursavgifter för målarutbildningen. Men det är värt varenda krona. Jag började jobbet klockan 12 och var klar vid sex-tiden på eftermiddagen. När jag började hade jag som vanligt ingen aning om hur det skulle bli. Det liksom växer fram under arbetets gång. Jag var nog inne på att det skulle bli något med fågel men jag visste inte hur det skulle se ut. Det blev en överraskning och jag känner mig faktiskt riktigt nöjd. Man kan kanske undra vem som har lust att hänga en stor svart korp på väggen hemma i vardagsrummet. I värsta fall får den stå i garaget om ingen vill ha den. Nu har jag ”bara” fyra stora målningar kvar som måste vara klara till den 21-22 september inför Konstrundan Västra Hisingen.

Conny på Torslanda-Tidningen ringde och ville komma och göra en intervju med mig om

www.konstrundanvastrahisingen.blogspot.se

min konst inför konstrundan Västra Hisingen den 21-22 september.

Jag skall ha utställningen här hemma och att komma i tidningen var ett strålande tillfälle att nå ut till så många som möjligt, åtminstone i Torslanda. Det är ju alltid kul att bli sedd. Inför Connys besök ville jag ställa i ordning så det skulle bli en bra artikel. Jag ringde till min sonhustru Jeanette, som nyss också börjat måla. Hon hjälpte mig att ta ner allt som tidigare hängde på väggarna i vardagsrummet och så hängde vi upp dels nya och dels gamla målningar.

Upphängningshjälp

Mitt silverarbete skall också visas upp på utställningen. Jag plockade fram några smycken som jag lade fram på bordet tillsammans med affischer och informationsmaterial från tidigare utställningar. Här gällde det att ”feske när fesken går té .

Stjärna och armring i silver

Conny och jag satte oss i det nypyntade vardagsrummet. Jag berättade hur jag tänkt visa målningarna. Dels inne i vardagsrummet och i verandan och och dels ute under pergolan och på altanen. Jag satsar på fint väder. De stora som är 150 cm höga hade jag tänkt ha därute. Ingången till utställningen har jag tänkt skall vara under pergolan. Där är det lätt att ta sig in med rullstol.

Pergolan

I samband med att verandan färdigställdes så byggdes ramperna upp till altanen. En dag tror jag att jag kommer att behöva den ingången för att på ett smidigt sätt kunna ta mig in och ut i huset från trädgården.

Jag berättade för Conny hur jag målade, att jag varit på kurser i Gerlesborg , på Öland och hos Alina Witwitzka, att jag målade i akryl och i äggtempera och var jag haft utställningar. Men jag känner att jag missade att berätta varför jag målade. Jag måste måla för att få balans i livet. Se en vågskål fylld med tråkigheter som MS och nödvändig träning i den ena vågskålen och målning, silversmide och filmredigering i den andra vågskålen. Den balansen är nödvändig alla dagar annars står jag inte ut med det besvärliga: att hålla humöret uppe. Det är ju inte alls så som jag läste i en tidigare artikel som Conny skrivit om en annan konstnär i Torslanda-Tidningen. Där kunde man läsa att hon målade så att andra skulle bli glada. Så kan inte jag tänka. Jag måste måla utifrån mig själv. Med de färger som jag gillar för just den stunden och med den petighet eller inte petighet som jag känner är lagom just då. Men visst är det kul om andra gillar mina målningar. Jag skulle bli jätteglad om alla, som kom och besökte mig under utställningen köpte med sin en målning hem. Visst tycker jag det vore kul att få finnas i andras vardagsrum och känna att de tycker det är fint det de hänger upp. Men jag kan inte tänka på det när jag målar. Då skulle det nog bli något helt annat, om det blev något alls.

Det stora samtalsämnet med Conny blev ändå Alaska. Jag berättade att jag också håller på med filmredigering och att vi skall göra en film om utvandringen och Alaska. Conny blev jätteintresserad. Jag berättade också att vi arrenderade Alaska i fem år och att jag hållit föredrag om Hilma och Alaska alla dagar under de åren för alla turister som kom ut till ön och att vi varit i Alaska i USA tre gånger för att göra research om Hilma och om de platser hon befann sig på.
Men det får nog bli en annan artikel i Torslanda-Tidningen, en annan gång. Nu är det Konstrundan som gäller. Det skall bli intressant att få se Connys artikel. Jag är jätteglad och tacksam över att han kom och vill ha mig med i tidningen och jag hoppas det kommer massor av besökare hem till oss.

Jag läser i Tidningen MS att D-vitamin skall kunna minska risken för att få MS. Medicine doktor Jonatan Saltzer på neurologen vid Norrlands universitetssjukhus säger att vi som bor här uppe i norr får alldeles för lite solljus.

Artikel i MS-tidningen

Det kan avhjälpas med en kvart solande på sommaren. På vintern är det viktigt med extra tillskott med piller. För att komma upp i tillräcklig mängd bör man ta 2.000 IE om dagen. Man kan givetvis få i sig D-vitamin genom maten. Fet fisk och ägg och berikade mjölkprodukter är bra. Men för att komma upp i tillräcklig mängd måste man exempelvis äta 1-2 kg lax om dagen.
Allt fler får för lite D-vitamin. Blodprover har analyserats och man har kommit fram till att höga nivåer av D-vitamin innebar en 60 % lägre risk att utveckla MS jämfört med lägre nivåer. Det var få blodprover som hade så höga D-vitaminnivåer konstaterar Jonatan Salzer och det tycks också finnas en trend  att D-vitaminnivåerna sjunker i befolkningen. Andra sjukdomar som också har en koppling till låga D-vitaminnivåer är benskörhet, stroke, tjock- och ändtarmscancer och typ 1-diabetes.

E-vitamin och vitamin B-3

Jag har just varit hos min homeopatdoktor, som sa att jag har tillräckligt med D-vitamin i kroppen. Jag berättade för honom om min frustration över att jag inte orkade särskilt mycket. Jag berättade om att jag varit uppe hos mamma i några dagar. Där vill jag alltid göra så mycket. Och det är ofta sådant som jag inte orkar. När jag exempelvis dukat frukostbordet, ätit, plockat bort från bordet och hand-diskat, så är jag helt slut. Jag vill gärna hand-diska för jag känner att jag stärker rygg- och magmusklerna när jag står och arbetar med framsträckta armar. Dessutom är det trevligt när mamma står bredvid och torkar disken och ställer upp den i skåpen där hon vill ha dem. Sedan måste jag sitta och vila en stund. Hur kul är det tillsammans med en pigg 96-åring. Homeopatdoktorn lyssnar och säger att så kan vi ju inte ha det och så lägger han om pillerkosten.

Lars Lerin

Nu skall jag ta samma piller men i en annan ordning, bara på morgonen och inget på kvällen och dubbelt så mycket varannan dag. Och nästa besök blir bestämt till den 22 oktober.

Då skall jag nog vara fit-for-fight till målarkursen i Gerlesborg som startar den 25 oktober.

Nattljus

Jag skall ju lära mig att fånga ljuset. Så som Lars Lerin gör. Vi var i Karlstad och tittade på hans utställning på Sandgrund i Karlstad. Jag försöker att fånga ljuset i mina målningar, men jag har långt kvar till Lerins sätt att få fram det. Men skam den som ger sig.

Jag ringde precis till min lilla mamma. Tio signaler och inget svar. Klockan är halv nio på morgonen. Jag trodde hon satt och åt frukost nu, men antagligen har hon redan gått och lagt sig igen.

juli 2006 211

Hemtjänsten kommer med medicinerna redan klockan halv åtta. Efter att de varit där så tar mamma sin honungsmacka och en kopp koffeinfritt kaffe. Mamma ser nästan inget nu. Den gula fläcken tar hårt på hennes syn. Hon känner sig fram till koppen när hon med stor envishet skall hälla upp kaffet. Mamma är vansinnigt envis. Henne gör man inte som man vill med. Om det är något som man säger som hon inte gillar så tittar hon på en som om hon inte förstod eller så får man veta var skåpet skall stå. Pappa hade det nog inte så lätt när hon ville något annat än det han ville. Med alltmer stigande senilitet nu så är det stor diplomati som skall till för att man skall klara balansgången och inte hamna i situationer med oenighet. Det gäller att hålla med och ändå gå sin egen väg. Det är nog samma som mamma gör när hon låtsas att hon inte förstår.
Men det är inte kul att bo långt borta när mamma inte svarar.

Mamma badar i Färingen

Det hade varit skönare att kunna sticka över en kort sväng precis när man känner för det. Mest för att lugna sig själv antagligen. För egentligen vill jag nog tro på mamma när hon säger att hon trivs bra med att bo hemma. Hon säger att det inte känns ensamt. Men hon blir jätteglad när man kommer. Då välkomnas man med kramar och pussar. Och visst behöver hon, liksom vi alla, sällskap. Jag tror hon blir snabbare senil när hon bor ensam. Men det är inte så mycket att göra åt. Hon har besök av hemtjänsten tre gånger om dagen och de försöker nog att ta sig den tid de kan för att hålla koll på att mamma har det bra. Jag måste lugna mig tills nästa söndag. Då skall vi vara hos mamma i tre dagar. Min lillasyster var där nästan hela förra veckan. Det var skönt att veta att någon var där. Jag klarar inte att ringa varje dag. Jag blir så sänkt när hon inte svarar.

Konstutställning i Kaknästornet t.o.m
15 september 2013

Nu bär det av mot Stockholm. Jag skall greja infobladen till utställningen på Kaknästornet som pågår t.o.m den 15 september. Och så skall vi vara barnvakter . Förskolan har stängt och då måste vi rycka in. Sedan bär det av till Lerins utställning i Karlstad och sedan hem till mamma.
Rullatorn, kryckan och elmoppen ligger redan inpackade i bilen. Nu återstår bara att packa allt det andra som skall med. Sedan drar vi.

PUH så snabbt den veckan gick. Den kom och gick. Jag målade och målade. Det är i princip allt jag minns av veckan. Jo naturligtvis minns jag alla de trivsamma människor jag träffade och så himla kul att Göran kom ner. Jag har fått med mig massor av nya intryck som jag har att tänka på nu så här efteråt. De följande sex principerna, som vi gick igenom de två sista dagarna, är så filosofiska att det är svårt att berätta om dem med egna ord. För att förstå dem måste jag nog gå om fortsättningskursen en gång till eller kanske många gånger.

Bilderna på plats preliminärt i vardagsrummet

Jag kom hem och har redan hängt upp de tre bilderna som jag började att måla linjen på och som kan ses i tidigare inlägg. När de blev färdiga ser de helt annorlunda ut.
Bara genom att fylla i mellanrummen kom allt det andra fram. Men det är inte alls enkelt att se vad som ryms i det intuitiva, det spontana. Gaila föreslog att jag skall träna på det. Hon såg att jag hade det lite jobbigt.

Odöpt än så länge

Det var en otroligt spännande resa. Jag själv styrde inte. Mellanrummen förde mig fram efter hand. Det bara blev. Den sista dagen gick jag igenom med Gaila det jag gjort. Hon tyckte till, lite här och lite där. På ett försiktigt sätt framförde hon sina åsikter. Hon anser att det är jag som i själva verket bestämmer hur jag vill ha det. Men diskussionerna med Gaila är otroligt givande. Hon ser det på sitt sätt och jag på mitt. I sista änden är det min sak att avgöra om jag vill ändra.

Nattljus

 
De sista timmarna gick lite trögt. Jag famlade mig fram och kände mig stressad av att få den sista påbörjade målningen klar. Jag suddade och lade till, jag tog mycket vatten och valde en annan färg. Så till sist kände jag mig klar. Gaila har sagt att det inte behöver vara så att målningen är klar på samma gång som jag är klar. Jag undrar om det är så bra att jag blir klar före målningen. Kan jag signera då?

Lördag var hemresedag. Nu längtade jag hem. Det gör jag alltid när jag är inställd på att få komma hem. Helst hade jag stuvat in allt i bilen på fredag kväll, men Gaila lugnade mig. Allt packades in i bilen utom toagrejerna och lakanen som jag sov i. Jag sa hejdå till de jag umgåtts mest med och lämnade visitkort. Kanske kan vi höras av någon gång. Jag är inte så bra på det men jag kan ju ändra mig. Klockan sex lördag morgon smög jag omkring för att inte väcka de andra och kvart över startade jag bilen.

Näsbyns konsthall

Jag passerade Näsbyns konsthall än en gång innan jag lämnade södra Öland. Jag blev förälskad i den lilla konsthallen redan första gången jag såg den. Reklamstenen, som står strax utanför, var större än själva hallen. Det var nog det jag tyckte var häftigast. Svulstig i sin litenhet. Göra mycket av lite. Så vill jag också kunna göra.

Efter sex och en halv timma var jag hemma. Trött som attan, men nöjd över allt jag varit med om. Målning enligt Vedic Arts principer är verkligen ett rengörande reningsbad. Det styrs inifrån. Vem vet, det kanske blir en Vedic Art-vecka nästa år igen. Just nu känns det så himla kul, men jag har kanske kommit på andra vägar innan dess. Det är en spännande resa att se vart det bär hän och vad som kommer att hända längst vägen. Det finns så mycket annat än jag själv som påverkar min styrning så man vet aldrig.

Idag är sista målardagen. Så snabbt dagarna går. Så tycker jag hemma också. Jag lägger in en arbetsuppgift och en trivseluppgift alla dagar och då går det fort. Inga dagar blir tråkiga. Om kroppen är med mig förstås. Tar jag i för mycket får jag bakrus och då är det kört, då säger kroppen ifrån. Jag blir nedstämd och supertrött. Men det händer inte särskilt ofta, kanske någon gång per månad. Bara vila gäller. Vi får se hur det går när jag kommer hem efter den här veckan. Idag sista dagen. Då gäller det att köra hårt. Jag har tre påbörjade, en nästan klar och fyra helt färdiga, bara att signera.

Guernicci

Av de där tre som jag började med att bara dra linjen är en kvar som är nästan klar. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag bara fördes med, jag fyllde i mellanrummen med färg och så kom det ena efter det andra. Ganska knäppt men väldigt kul.
Göran kom ner på sin motorcykel och stannade två nätter. Det blev så himla supermysigt. Onsdagen var en ledig dag. Vi hade inga principer att gå igenom, så jag tog med Göran in i ladan och vi började måla på en duk som var 150x 100 cm.

Nattliv

Så här blev den. Vi tejpade upp duken på en stor dörr och så släppte Göran loss med en roller. Finliret grejade jag efteråt. Det är mycket som händer nattetid och det fick den här målningen stå för.

På eftermiddagen gav vi oss iväg på utflykt på Öland. Vi besökte ett fantastiskt fint museum där makarna Wallien hade fast utställning av sina verk.

Målning av Ulrika Hydman Wallien

Vi tog vägen om Borgholm och Göran kollade en veteranbilsutställning. Vi upptäckte att vi blivit gamla. Flera av bilarna kom  från vår egen uppväxttid.

På torsdag morgon vinkade jag av Göran som skulle fortsätta till Kalmar och hälsa på.

Nu gäller det att köra hårt. Jag har sett att Gaila, vår ledare, redan har varit inne i ladan och kollat vad som hänt med våra målningar från gårdagens arbete. Igår klockan 11 gick vi igenom principerna 9 -11. Jag fick lära mig att det är jag själv som sätter gränserna för hur bilden skall vara. Det måste vara balans i bilden. Vågskålen skall väga jämt mellan helhet och mångfald, det absoluta och det relativa, sanning och skönhet, intellekt och smak. Det inre ljuset skall lysa fram i den perfekta symmetrin. Ja, käre nån, det är mycket att tänka på. Men om man tänker så, så kanske det lossnar till sist. Jag har en bit kvar. Om det nu är Vedic Art-style jag vill följa.

Det är måndag, min andra målardag. En tjej från Oslo frågade vid frukosten hur det gick med mitt måleri. Hon var här på VedicArt för fjärde gången. Jag berättade att jag tycker det går trögt. Hon föreslog att jag skulle följa de första principerna. Jag skulle börja med linjen och hålla på med den tills jag blev trött på det. Det gjorde jag. En himla massa linjer blev det. På tre dukar 80 x 70 cm. Jag bestämde mig för att utmana mig själv för att komma igång och få lite flyt. Sedan under dagen har jag hållit på med att impregnera duken med färg, precis som den fjärde principen säger. I morgon hoppas jag att de skall vara klara. Om jag inte fastnar. Det är svårt med abstrakt. Man vet aldrig när man är klar. Det är svårt för en som jag, som oftast tycker ”skit samma” när det gäller små beslut.

En himla massa linjer

En gång när jag gick på kurs i Gerlesborg med Susanne Brännström som lärare, så blev jag frälst på abstrakt måleri. Jag tyckte att allt annat var så begränsande. Den där verkligheten kunde jag ju fotografera. På senaste tiden har jag mer och mer kommit över på andra sidan. Varje gång jag fick frågan vad föreställer det så tänkte jag att jag nog måste få fram något som ser lite mer ut som i verkligheten. Så  det har jag hållit på med nu ett tag.Och så kommer jag hit. Ett mecka för abstrakt måleri. Här öser man på färg och vatten i sådan mängd att man lägger dukarna ute på gräsmattan för att de skall torka. Det är kul med så nya tekniker men jättesvårt att tänka i så nya banor.
Idag var det fyra principer till som vi gick igenom klockan 11. Vi lärde oss att den rytm du skall följa är de skapande impulser som du spontant ger uttryck åt i din egen naturliga rytm. Drivkraften i ditt skapande är den position du anger och det mål du vill uppnå. Formatet, bildens storlek, kan vara pytte-pyttelitet eller stort som hela universum. Gör det du känner för i stunden. Det är längs bak i ögats lins som proportionerna mäts och det är där du ser det vackra och det sanna.

Allt vävs in i tankar om livet i stort. Jag vet inte om jag begriper allt men jag gör så gott jag kan. Det är lite väl mycket filosofi för mig, men jag kanske vänjer mig. Alla de andra gillar det ju så mycket att de är här år efter år och så många kan väl inte ha fel. Entusiasmen är det inget fel på här.

Klockan är närmare 10 på kvällen. Ladugårdsdörren står fortfarande öppen och flitens lampa lyser där inne.

Samling ute på gården

Klockan 11 i morse var det samling ute på gården för genomgång av de fyra första principerna som mest inriktar sig på själva målandet, det praktiska genomförandet. Det börjar med linjen. När man sätter penseln på duken och drar runt, runt, fram och tillbaka, upp och ner, precis hur som helst som det faller en in. Redan här startar vi resan mot målet. Utifrån linjen vi får till en form som vi kan tycka om. Den bara kom – från ingenting. Formen kan vara rund eller lång, eller bara ett streck rakt ut med en knorr i slutet. Det är bara att försöka se något slags form som man tycker kan få finnas kvar. Och så färgen. Den bara kom. Redan när vi drar det första penseldraget så väljer vi färgen. Den kommer från din egen inre känsla. Och massan av färg, lite eller mycket kan ge dig den struktur du vill ha. Fyll hela ytan med precis den mängd du vill ha, på precis det sätt som faller dig in, med precis den färg som du för stunden gillar mest. Här finns inget styrande. Allt skall komma inifrån dig själv, utan att du tänker och utan att du styr.
Detta är de fyra första riktlinjerna inom Vedic Art.

Jag får liksom inget flyt i min målning så här första dagen. Fröken säger att jag tänker för mycket. Men i morgon skall jag försöka följa de fyra första principerna. Jag skall gå upp tidigt och tänka på att formen jag skall välja skall vara totalt abstrakt, den kan se ut som en glurk då. Färgen har jag inga problem med tror jag. Men jag måste väl ändå välja färger som passar ihop. Det blir nog mycket rött och orange och gult som vanligt. Det är mina färger. Och så var det strukturen. Jag skall impregnera ytan med penseldrag. Nu har jag köpt roller och en fin tvättsvamp. Här skall impregneras.
De andra som varit här förr har stora dukar, dubbelt så stora som de jag hade med mig. Och de var ändå på 80 x 60 cm. Här gäller form och inte bilder. Jag kommer nog att få mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller abstrakt konst den här veckan.