Min vardag nu fylls av arbete fram till utställningsdatumet den 24 november. Wao så skönt det är att ha ett mål. Att jobba sig fram till något alldeles speciellt. Det ger jätteenergi.

Jag kände mig så trött i början av oktober. Jag hade haft ett svagt ms-skov och tyckte inte att jag kom igång med allt jag planerat att jag skulle göra. Jag beställde tid hos en homeopat i somras. Han hade inga tider förrän fram i höst. Jag fick ett litet kort med meddelande att få komma den 2 oktober. Det blev en lång väntan.

• 
• Naturmediciner från Naturhälsan Roy Beckerdahl

Nu har jag tagit medicinen, som skall öka min syreupptagning, i en månad nu och jag känner mig faktiskt riktigt pigg. Min käraste tycker det är bara humbug. Men inte kan man vänta sig annat av en person som vistats hela sitt liv inom universitetsvärlden. Det som inte är prövat är inget att hänga i granen. När jag en gång för några år sedan kom hem med en påse naturmediciner fick jag förslaget att vi skulle gödsla gräsmattan med det. Men, så what, jag tror på det, och pigg känner jag mig. Nu skall jag på återbesök den 2 december. Det skall bli intressant att höra vad homeopatdoktorn frågar. Kanske har han fått vad han förväntat sig. Då har jag i alla fall gjort honom glad.

Jag läste i NHR-tidningen Reflex att Louise Hoffsten gärna vill vara en förebild för alla med MS. Hon fick diagnosen MS samma år som jag fick den. Jag skulle tro att hennes sjukdomsbild ser ungefär likadan ut som min. Men med MS vet man aldrig. Allt syns inte utanpå.

Jag känner likadant. Det kan låta lite förmätet att utse sig själv till en förebild. Men är det så att många nysjuka, liksom jag gjorde, går omkring och tror att livet är slut när man fått diagnosen MS, då är det viktigt att vända på den tankegången. I mitt fall tycker jag snarare att det förbättrat mitt liv. Visst var det intressant och rent av roligt att jobba som revisor, även om inte så många tror det. Men det jag håller på med nu är också kul. Och det är nytt – ett helt nytt liv.

Nu planerar jag inför min utställning. Jag har faktiskt tänkt att knyta ihop mina år som MS-sjuk. Jag vill visa vad jag gjort under åren med MS. Ja jag hoppas verkligen ni har tid och lust att komma till min utställning som startar den 24 november. Jag tänkte berätta mera där – i både ord och bild.

Igår kväll var jag iväg på vattengympa. På vägen dit var jag tvungen att stanna. Jag gick ut på spången, den smala bron, som går över till Stenabåten för att se den fantastiska himlen. Jag var inte ensam. Det var många som också tagit tillfället att njuta av och att fotografera det flammande himlavalvet över Älvsborgsbron.

Vy över Älvsborgsbron i går kväll

Idag är allt struket i min almanacka. Jag hade ett sjukhusbesök med min mamma inplanerat och skulle åka till Uddevalla lasarett. Eftersom vi förstått att mamma inte har särskilt ont av att ögonlocken inte ligger helt kloss an mot ögat och eftersom mamma var alldeles ointresserad av att det fixades, så ringde jag återbud till sjukhuset.
Så jag har en tom dag. En helt oplanerad dag. Det är ovant. Vad gör man en sådan dag?

Jag startade med att lämna in min bil för reparation. Avgasröret hade låtit som en björn i ett par veckor, lyset hade slutat att funka så jag körde hem i mörkret igår kväll, vinterdäcken skall sättas på för Göran hade hört att det skulle snöa snart och så var det den vanliga servicen. Nisse fixar allt (ja han heter faktiskt så).

Egen akvarell ”Födelsedagskalaset”

Jag har just lyssnat på radiopsykologen. Jag blir berörd av alla människors problem. Det är ensamhet och övergivenhet som berättas. I det senaste samtalet talades om tillit. Men inte tillit till andra människor utan till en själv. Att man prövar och att man vågar, steg för steg framåt. Att man försöker se att man klarar av saker själv. Och att man blir stolt över framstegen. Jag känner mig hemma i tankegången. Jag hade en period då jag bara var sjuk. Ibland orkade jag inget, inte ens lyfta gaffeln när jag skulle äta. Det var under de perioder då jag hade ms-skov. Göran fick rulla upp håret på mig för mina händer hade slagits ur funktion eller så var jag helt utan känsel i kroppen från midja och neråt. Jag visste inte då att det skulle gå över och var djupt olycklig och livrädd för vart mitt liv skulle ta vägen. Nu vet jag bättre. Jag klarar inte allt. Det blev lite rester kvar. Ärren på skidorna som nerverna ligger i blockerar fortfarande signalerna från hjärnan till framför allt benen. Men jag har vant mig. Jag manövrerar mig fram med det jag har. Jag kan inte åka skidor eller dansa, jag kan inte städa mitt hem eller gå på långpromenader. Visst kommer det över mig ibland och det gör mig ledsen, men som du ser längst upp på min hemsida så gäller regeln ”En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”.

Egen akvarell med titeln ”En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”

Jag läste i en pensionärstidning:

”Det finns alltid ett steg som är så litet att du kan ta det”

och

”Om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan så får du sannolikt rätt”

Men jag kan en himla massa. En helt ny värld har öppnat sig och jag har alltid fullt upp.
Nu skall jag fira min födelsedag i flera dagar. Ikväll här hemma, på lördag med de nära i Strömstad och på söndag med mina barn och barnbarn. Visst har jag det förbaskat bra. Må så gott alla ni andra också.

Jösses, jag känner att jag springer. Varenda dag så springer jag. För att hinna. Tiden går alldeles för fort. Jag har så himla mycket att göra. Nyss hemkommen från London och alla fantastiska upplevelser där tillsammans med barn och barnbarn. Resväskan fick stå kvar framme. Jag hann knappt packa ur innan det var dags för att lägga ner annat. Så bar det iväg till målarkursen i Gerlesborg. Jag träffade en grupp entusiastiska målarintresserade jättetrivsamma människor. Vi åt god mat och målade från tidig morgon till sen kväll. 

Helena Isoz, som vår lärare hette, instruerade oss i hur vi skulle kunna måla med akvarell på papper och på duk och också med akryl på papper och på duk. Vi använde rispapper och målade med akvarell och schabloner på träplatta. De egna timmarna då vi målade på vårt eget sätt fick vi tjuva oss till. Vi var ju alla där för att lära oss nytt så vi satt som ljus för det mesta och sög i oss Helenas kunskaper. Vi lärde oss att blanda färg och att lägga grunden. Det var inte alls så enkelt. Säkert finns det skäl till varför folk går på knstfack

Vi hade allt fokus på målningen hela dagarna. På lördagsmiddagen blev vi serverade indisk mat och på kvällen var det skönt att bli underhållen och få ta det lugnt till en fantastisk indisk musik.

Jag har redan anmält mig till nästa kurs. Den startar nästa oktober, så jag har ett helt år på mig att längta.

Det var inte helt självklart att sticka iväg till målarkursen hos Alina på måndagsförmiddagen. Jag var lite mättad på målning kände jag. Men, men plikten kallar. Visst var det lika kul där som vanligt när jag kom dit.Vi målade höstens färger, som är så otroliga just nu. Ni har väl varit ute och kollat in årets vackraste årstid. Det finns de som blir deppade under hösten. Det har jag aldrig förstått. Allt flammar.

Här ser ni vår amerikanska blåbärsbuske i höstskrud

Så kom tisdagen. Varje tisdag är jag hos Ösay på silversmideskurs. Då kände jag mig trött. Det här blev nog lite för mycket. Jag hade därefter ett träningspass på rehab hos sjukgymnasten och ett styrelsemöte i teaterföreningen Kattma innan dagen var slut.

Men det är kul att springa. Jag känner inte av sjukdomen, mer än att jag blir irriterad när jag i brådskan tappar saker eller när balansen inte riktigt hänger med i mina göranden. Men jag trivs med livet

Efter en lugn morgon med dagstidningen i sängen tog det fart. Jag kom att tänka på allt som skulle fixas innan avresan till målarkursen i morgon förmiddag. Jag måste handla in lite grejer som saknas och jag måste till VSA och titta på samlingsutställningen som pågår där, och se hur mina målningar hängts in bland de andra, och tala med Natalia om separatutställningen som jag själv skall ha på VSA i november.

Egen målning

Utställningen startar med vernissage den 24 november. Missa inte det, kära ni som bor i närheten av Karl Johansgatan i Göteborg. Det blir så trist att sitta där alldeles ensam. Jag kommer att bjuda på sådant som man gör på vernissage. Affischen kommer att se ut som den här målningen.

Egna silversmycken

Jag kommer också att visa mina silversmycken.

Jag har inte riktigt bestämt titel för utställningen ännu, men det kommer jag nog på en dag.

Efter besöket hos VSA och Natalia åkte jag och tränade på Rehab. Sara är sträng. Hon kollar att man gör rätt och inte för mycket. På väg ut peppade hon och sa att jag tränat duktigt och ”vi ses nästa tisdag”.
Packningen är nästan klar nu. Jag har nyss talat med en kurskompis, som skall vara med mig till Gerlesborg i morgon. Gissa om vi är taggade. Vi gick igenom listan över allt som vi skall ha med oss. Det är allt från plastburkar till akvarell- och akrylfärger, masonitskivor och tygtrasor. I morgon bär det iväg. Trevligt sällskap, superrolig sysselsättning och god mat har vi framför oss. Förhoppningsvis har jag fina bilder också att visa för er när jag kommer hem igen på söndag.

Hemma igen. Borta bra, men hemma bäst. Visst är det så. Men det var en fantastiskt kul resa. Säkert beroende på att jag reste med min käre man och mina två söner med fruar och alla mina fyra barnbarn. Att jag skulle få resa till London och se musikalen We Will Rock You tillsammans med dem hade jag aldrig vågat drömma om. Minstingen Theo, 7 år, gillade också Queen. Theo, liksom flera av oss andra, hade öronproppar. Jag älskar Queens musik, men det var otroligt högt ljud. Men en så´n fantastisk föreställning. Det var stor lycka.

Dominion Theatre

Jag hade med mig min nya fina elscoter. Vi hade lagt upp ett program för vad vi skulle göra. Det funkar inte med elva pers att komma oförberedd. Elva personers olika viljor skulle pusslas ihop för att alla skulle bli nöjda. Vi bodde på Piccadilly Backpackers hostel. Inte så ståndsmässigt, men mitt i centrum.

Piccadilly Cirkus

Ankomstdagen var en rekognoseringsdag. Det kändes helt fantastiskt att kunna ta sig fram tillsammans med de andra, i deras takt och hur långt som helst utan att bli trött i benen. Londons trottoarer är som en dröm för en moppekörare och det finns hissar överallt där det behövs. Toabesöken var heller inga problem. Jag hade fixat stora blöjor, men de behövdes inte för jag hade Detrusitol SR 4 mg. Jag tog ett piller varje morgon och det hjälpte jättebra. Den enda biverkningen var att jag blev lite torr i munnen. Men vad gör det när det finns en pub i varje gathörn.

Det blev dock ett litet tyvärr också. Eluttaget på moppen gick sönder så den kunde inte laddas. Vi hade inga verktyg och kunde inte öppna för att komma åt och laga. Jag hade med mig min krycka som löste problemet till viss del. Men det gjorde att jag blev begränsad i vad jag kunde hänga med på. Att springa runt i stan och kolla på granna kläder, det var kört. Göran tyckte det inte det gjorde så mycket för det finns ju rullstolar på alla museer. Visst. Men hur kul är det att sitta i en sådan där gammalmodig rullstol och emellanåt bli ställd in mot väggen eller titta på alla grejer som man inte kan välja själv. I timmar kollade vi på British Museum och ett par andra. Men ok, jag tar igen det. Det viktigaste för mig var att jag fick se musikalen och fick lyssna till all fin musik. Och naturligtvis att få lyckan att få barn och barnbarn som sällskap. Göran har lagat moppen nu, så på nästa resa blir det nog inga museer, tror jag. London var verkligen en bra moppestad.

Idag har jag lämnat in tre av mina målningar till VSA´s samlingsutställning som kommer att äga rum under kulturnatta nästa helg.

Konstutställning på VSA kulturnatta nästa helg klockan 17-23

Tyvärr kan jag ju inte vara hemma så jag kan se utställningen, eftersom vi är i London precis under kulturnatta. Men som väl är så kommer utställningen att vara kvar under resten av månaden, så det finns möjlighet att se den när vi kommit hem.

Natalia som är ansvarig för konstutställningarna på VSA frågade mig också om jag kanske vill ställa ut själv, alltså en egen utställning. Vad säger man, när man som jag gått och funderat på det så länge. Men det kom lite plötsligt. Det hade säkert blivit lika plötsligt när hon än hade frågat. Det är ju inte sådant man gör varje dag precis. Så nu startar födslovärkarna. Allt skall fram nu för att visas upp under november månad på VSA. Spännande eller hur? Jag tycker det pirrar i hela kroppen när jag tänker på det. Och alla mina silversmycken skall också med vid utställningen.

Funderar du över vad VSA är så gå in på deras hemsida på www.vsa-sweden.org.

Efter yogan åkte jag till Serena, smyckekonstnären som lär mig hur man gör gjutna smycken. Jag kämpar som ett djur för att försöka få till det. Visst är det lättare att jobba i vax, men det är en så annorlunda teknik så det går inte ens att jämföra med normalt silversmide.

En blivande silverhätta

Här måste man först skulptera fram hela smycket i vax. Vaxet är hårt och måste värmas över en låga och bearbetas i handen för att bli någorlunda mjukt innan det går att forma. Verktygen som används är tandläkartänger

Tandläkarspatel att göra formar med

Med dem formar man. Gissa om det är klurigt när man som jag har nedsatt känsel och styrning i händerna. Men det är suverän träning.

Serena är petnoga. Det går inte att fuska. Det man fuskar måste man fixa till i silvret när smycket är färdig-gjutet. Och det är klart att det är mycket lättare att vara noggrann från början. Men jag har ju så bråttom. Jag vill se hur det blir. Man lär bäst av sina misstag, men Serena säger att det är en dyrköpt kunskap.

Vi har satt in en ring och en hätta till en sten i gipsformar. För att gipset och senare också silvret skall kunna flyta in i alla små prång så måste man göra kanaler. Puh, så knivigt att förstå var kanalerna skall sättas.

Nu står formarna och väntar tills själva gjutningen skall göras. Gissa om det är spännande att vänta – men alldeles för länge.

Jag var hos arbetsterapeuten Raija i morse. Vi skulle diskutera hjälpmedel till att lyfta ur och i elscotern i bilen. Den är lite för tung och för lång för att jag skall kunna greppa runt den. Den väger bara ca 40 kg men det är för tungt för mig. För att lyfta den måste man hålla i ändarna, alltså fram och bak och jag är för liten för det. Det visade sig att det var en himla massa regler runt om hjälpen för bilanpassningar.
För min del föll det på att jag hade köpt en elscoter som inte var godkänd som hjälpmedel i Västra Götaland. Den anses vara alltför instabil. Hade jag valt en permobil, en sådan där stor som väger en himla massa kilon och som man måste ha en jättestor bil för att kunna få in den i, så hade jag fått hjälp med bilanpassning. Alltså en arm att lyfta ur och i permobilen. Man får ersättning var nionde år med 3/4 basbelopp. Eftersom min bil gått drygt 20.000 mil och är över 11 år gammal så är det dumt att satsa på installation av stödarm i den.

Egentillverkade smycken

Vi kom i alla fram till att det bästa var att jag köper en annan bil där jag kan få ur och i scotern på en ramp.

Art 141 – Taxiramp 1000

Visa bild i full storlek

Idag har jag besökt en homeopat i Västra Frölunda. Han heter Roy Beckerdahl. Han var verkligen entusiasmerande. Jag har ju varit hos många olika slag av hälsodoktorer tidigare så jag är berest. Tyvärr slutar jag aldrig att prova på nya ideer. Så när mina kompisar, varav den ena har MS, sa att jag måste besöka Beckerdahl, så hoppade jag på även det. Det var inte så lätt att få tid. Jag har väntat ända sedan i somras. Väntetiden är alltså flera månader. Och jag måste säga att jag förstår att han är omtyckt.

Höstlöv

Jag fick titta in i en kamera som lyste in i mina ögon. Efter att han tittat klart berättade han att jag hade otroligt lågt blodvärde. Det har vi alltid sagt mina syskon och jag, att vi haft. Han ställde en mängd frågor om min bakgrund och hur jag mår och lever. Jag har mycket bra immunförsvar sa han. Glad och redan pigg efter besöket knallade jag ut genom dörren med en liten påse fylld med piller som skall göra mig ännu piggare. Och 740:- fattigare. Det känns jätteskönt att få bekräftat att jag hade så lågt blodtryck. Då förstår jag varför jag alltid är så himla trött och att allt känns tungt. Men med kraftig envisa så drar jag mig fram. Allt för att behålla ett bra humör och för att ha ett trivsamt liv. Nu hoppas jag få lite mera medvind. Det skall bli superkul. Undrar hur det kommer att kännas. Jag ser fram emot det med stor glädje.

Jösses så grått det är ute nu. Bladen på träden har verkligen ändrat färg. Alina föreslog på målarkursen förra måndagen, att vi skulle måla höstblad nästa gång vi ses. Men vi tyckte att det var för tidigt, så hon bestämde att vi skulle måla stenar i stället. Vi går bara varannan vecka på målarkursen, så lövmåleriet skulle alltså infalla den 22 oktober. Jag undrar om det överhuvud taget finns några löv kvar på träden då. Problemet är nog inte särskilt stort. Alina hittar nog på något annat som hon kan lära ut.

Valnötsträdet som växt upp sedan Göran grävde ned en nöt i jorden för några år sedan

Vi har hälsat på mina föräldrar över helgen. I strålande solsken under en helblå himmel tog jag mig en riktig långpromenad i min barndoms omgivningar. Det är kul att gå omkring och se de gamla husen nymålade och renoverade av ungdomar som flyttat in. Jag undrar om de har en aning om vilka som bodde i deras hus förut. Jag tänker på Ove-Blixten som växte hos sin mormor. Mormodern gillade inte att Ove fick underkänt i kristendom så hon gick till fru Lind och klagade. Fru Lind, som lärarinnan hette, ändrade snabbt och lätt med bara ett penndrag. Och vips så blev det stora A.
Jag går förbi trädgården där vi alltid pallade äpplen och där gubben låg med geväret färdigt att skjuta av ett skrämselskott så snart han sett skymten av oss. Jag ser det lilla huset, där Hans i Låddan bodde. När vi gick påskkärringar, så fick vi alltid gå in i hans vardagsrum och titta på hans julgran. Han slösade inte på värmen. Och jag passerar Koppra, där bästisen bodde. Där kunde vi läsa alla nya veckotidningar. Hennes föräldrar var konsumföreståndare. Och tänk alla listor över tio i topp som vi satt och skrev vid deras köksbord. Och Bildjournalen som vi läste vartenda ord i.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Helgen och kanske också sommaren avslutades nere på bryggan. Tänk vad tiden går fort ändå, när man har det trevligt i livet.