Hemma igen. Borta bra, men hemma bäst. Visst är det så. Men det var en fantastiskt kul resa. Säkert beroende på att jag reste med min käre man och mina två söner med fruar och alla mina fyra barnbarn. Att jag skulle få resa till London och se musikalen We Will Rock You tillsammans med dem hade jag aldrig vågat drömma om. Minstingen Theo, 7 år, gillade också Queen. Theo, liksom flera av oss andra, hade öronproppar. Jag älskar Queens musik, men det var otroligt högt ljud. Men en så´n fantastisk föreställning. Det var stor lycka.

Dominion Theatre

Jag hade med mig min nya fina elscoter. Vi hade lagt upp ett program för vad vi skulle göra. Det funkar inte med elva pers att komma oförberedd. Elva personers olika viljor skulle pusslas ihop för att alla skulle bli nöjda. Vi bodde på Piccadilly Backpackers hostel. Inte så ståndsmässigt, men mitt i centrum.

Piccadilly Cirkus

Ankomstdagen var en rekognoseringsdag. Det kändes helt fantastiskt att kunna ta sig fram tillsammans med de andra, i deras takt och hur långt som helst utan att bli trött i benen. Londons trottoarer är som en dröm för en moppekörare och det finns hissar överallt där det behövs. Toabesöken var heller inga problem. Jag hade fixat stora blöjor, men de behövdes inte för jag hade Detrusitol SR 4 mg. Jag tog ett piller varje morgon och det hjälpte jättebra. Den enda biverkningen var att jag blev lite torr i munnen. Men vad gör det när det finns en pub i varje gathörn.

Det blev dock ett litet tyvärr också. Eluttaget på moppen gick sönder så den kunde inte laddas. Vi hade inga verktyg och kunde inte öppna för att komma åt och laga. Jag hade med mig min krycka som löste problemet till viss del. Men det gjorde att jag blev begränsad i vad jag kunde hänga med på. Att springa runt i stan och kolla på granna kläder, det var kört. Göran tyckte det inte det gjorde så mycket för det finns ju rullstolar på alla museer. Visst. Men hur kul är det att sitta i en sådan där gammalmodig rullstol och emellanåt bli ställd in mot väggen eller titta på alla grejer som man inte kan välja själv. I timmar kollade vi på British Museum och ett par andra. Men ok, jag tar igen det. Det viktigaste för mig var att jag fick se musikalen och fick lyssna till all fin musik. Och naturligtvis att få lyckan att få barn och barnbarn som sällskap. Göran har lagat moppen nu, så på nästa resa blir det nog inga museer, tror jag. London var verkligen en bra moppestad.