Jag läste ut boken av Stina Wollter i morse. Den var såååå himla fint skriven, Å vad jag önskar att jag hade alla hennes ord i mitt huvud. Och berättelserna, hon kan verkligen berätta, in i minsta detalj. Man drivs med i alla hennes känslor, hur ont det måste ha gjort att se sin storasyster tyna bort och sin älskade styvmor och i slutet av boken hennes mamma. Att få ta del av Stina Wollters liv så nära, så inpå eller inuti. Att öppna sig så kraftfullt. Det kräver mod att berätta om allt detta bedrövliga hon varit med om. Att bli indragen på toa när hon bara var tonåring och ”påsatt” av en jämnårig pojke.

Ensam är inte alls stark, olja, 30×60 cm Pris 2.900:-

Det vette tusan om jag ens skulle ha lust att erkänna ens för mig själv om jag hade varit utsatt för något sådant. Men Stina Wollter vet hur man uttrycker sig även om såna historier. Jag har precis börjat att skriva på in egen historia. Jag har fått ihop 16 sidor hittills och har kommit bara till 1970-talet så jag har långt kvar. Och det jag skrivit på de 16 sidorna kan jag säkert brodera ut till mer intressanta och roliga historier. Jag blir lätt lite otålig när det inte går framåt i tiden. Jag har ju så mycket roligt att berätta om mina senaste år. 70-talet var ett bedrövligt decennium. Jag kände mig ensam och fattig. Sedan kom ett mysigt 80-tal. Första halvan av 90-talet var superbedrövligt med en kärlek som förde mig långt ner i källaren. Som väl var vände det 1996 då jag träffade min käre man.
Nu lever jag lyxliv i ett fint litet hus med en stor äng på utsidan. Jag sitter och målar dagarna i ända i en fantastisk veranda. Här finns inget dåligt och grinigt humör. Vi tar verkligen vara på dagarna.

Danserskan i Jeres olja/akryl 50×55 cm Pris 2.500:-

Ja dagarna går. Den ena dagen läggs till den andra. Det gäller att fylla dem med roligheter. Varje morgon innan jag stiger ur sängen ligger jag en stund och funderar över dagens sysselsättning. Det är en upparbetad vana som gör mig på gott humör alla dar. Det där med rolig sysselsättning har blivit min melodi. Jag vägrar att tycka att livet blir tråkigt. Jag vägrar att slås ner av allt prat om coronan. Det räcker med att jag lyssnar på tisdagens och torsdagens coronanyheter. Än så länge syns ingen ljusning. Jag ringde igår till Capio och frågade hur det står till. De håller nu på med att vaccinera alla födda före 1938. Det är ett tag kvar då till 1946. Jag vill ju så gärna vara fit for fight tills min lillasyster fyller 70 år. Det är den 19 maj. Vi har tänkt att sammanstråla alla syskonen med resp. på Ekenäs på Sydkoster.

Ursholmen längst ut i havsbandet utanför Koster

Snälla snälla alla vaccinsamordnare, Lövén och co som ser till att få hit vaccin så det räcker till oss 46-or också snart. Jag har lyckats hålla humöret upp så himla länge nu. Jag har verkligen haft roligt alla dagar med mitt måleri och allt annat roligt som jag hittat på, men snälla låt mig komma upp till min fina snällaste gulligaste lillasyster på födelsedagen. Jag vill så gärna.

Äntligen är våren här. Igår hade temperaturen varit över 0 i sju dagar. Så nu är det riktig vår. Man blir gladare av allt ljus som strömmar in. Ändå ser dagarna ut som vanligt. Vi håller avstånd så här i coronatider och kan inte riktigt röra oss så fritt som vi var vana vid. Fast igår tog jag en promenad nere vid Eriksberg och åt lunch och pratade med gamla vänner på en utomhusrestaurang i hela två timmar. Sånt lever man på ett tag.
En bekant ringde lite nedslagen och ville diskutera för att kanske komma fram till en lösning om hur han skulle göra med sina anställda. Han hade råkat så illa ut förra året så nu visste han inte hur han skulle göra framöver.

Glömda trädgårdsmöbler olja 40×40 cm Pris 1.500:-

Han hade sökt permitteringsstöd och fått preliminärt godkänt besked. De permitterade anställda gick hemma med lön. Tillväxtverket skulle ju betala. Arbetsgivaren, min bekante, hade ingen aning om, då ansökan skickades in, att det skulle komma en regel som skulle göra så att stödet uteblev helt
Utdelningen på 173.000 kronor beslutades vid bolagsstämman den 23 april och fick stora konsekvenser. Regeln som infördes den 28 maj bakåtdaterades att gälla från och med 16 mars. Den beslutade utdelningen återtogs men det gick inte att ändra beslutet om stödet. Stödet uteblev och min bekante/arbetsgivaren stod med en löneutbetalning på nära en halv miljon utan att ha haft en arbetande personal och därutöver en återtagen utdelning.
Hur skulle han nu göra framöver? Mitt svar blev naturligtvis: säg upp personalen. Det går inte att lita på varken staten eller Tillväxtverket som skall sköta utbetalningarna. De är överbelastade och vi kan nog vara ganska säkra på att coronan kommer att härja i många månader till. Min bekante svarade med att: ja men då kanske jag inte får tillbaka personalen när allt är över. Mitt svar blev: du kanske inte har något företag kvar att komma tillbaka till då.
Igår fick jag ett sms där han skrev att han hade haft ett långt samtal med de anställda och sagt upp alla. Så efter tre månaders uppsägningstid i juni så jobbar han ensam i företaget.

På hemväg olja 130×80 cm Pris 4.900:-

Vem tusan vill vara företagare i dessa dagar. Som anställd har man säkerheter som inte företagare har. Det fanns en tid då politikerna ville införa löntagarfonder. De anställda skulle få mera makt. Det hade varit en nyttig erfarenhet att själva få bära ansvaret för ett företag. Att bli tvungen att ligga och gruva sig på natten för hur man skulle få verksamheten att bära sig. Att inte bara kunna gå hem och vara ledig efter klockan fem. Jag önskar att alla skulle få den erfarenheten. Säger en före detta revisor med stor erfarenhet från småföretagares vardag.