Doktorn ringde. Det är ju så kontakten med doktorn ser ut nu i dessa coronatider. Det var en ny doktor. Igen. Lika bra det. Han lät som äldre. Det var bra. Det kändes tryggt. Jag tycker det går lika bra med ett telefonsamtal. Jag tänker på att jag för många år sedan skrev brev till doktorn. Jag ville förbereda honom, så den där halvtimman skulle bli meningsfull. Han hade inte läst mitt brev. Han var vänlig, så som en doktor brukar vara inför lilla mig, men jag kände inte att han var särskilt intresserad. Skulle mest bara göra det han lärt sig att man skall göra. Det var ett himla sjå med att gå som ett fyllo längs den blåa linjen, att blunda och föra ihop pekfingrarna och doktorn slog med stämjärnet mot knäskålarna och se hur det ryckte till i benet. Visst var det bra att han kollade mina funktioner, men det där gjordes på polisstationen i Strömstad när de tog in fyllebultarna. Jag kan ju prata. Så det kändes bra med ett telefonsamtal nu.

Vemod

Den nye doktorn öppnade samtalet med att presentera sig och ursäktade sig med att vi bara kunde ha telefonkontakt. Men han kunde inte vänta tills coronan var över för ingen hade ju haft kontakt med mig sedan februari 2019, sa han och frågade hur jag har det. Jag hade förberett mig. Jo tack jag har det bra. Det är bara det där med spasticiteten som gör att jag inte kan sova. Han frågade vilka mediciner jag tar. Jag berättade att jag tar en halv sifrol på morgonen, en halv på eftermiddagen och en hel på kvällen och en baklofen på tidig kväll. Jag tar baklofen tidigt, för den måste ha gått ur kroppen till nästa morgon, annars blir jag snurrig. Jag berättade för honom att jag tycker att baklofen inte är bra för mig, men att den förra doktorn absolut sa att det är den som man skall ta mot spasticitet och inte sifrol. Och så skulle jag sova bättre för det är sömnmedel i baklofen, sa den förra doktorn.

Blomspegel

Jag berättade för den nye doktorn att jag en gång när jag missat ta med sifrol i samband med en övernattning, så tog jag tre eller kanske var det fyra baklofen. Dagen efter kändes hela kroppen som om den var djupfryst. Jag blev jätterädd och bara grät och sov om vartannat hela dagen efter. Jag berättade att sifrol hjälper ganska bra. Han bad mig redogöra exakt för hur spasticiteten gör. Jag beskrev noga om att det känns som elstötar som kommer var tjugonde sekund och kan hålla på i timmar på natten. Det är inte alls lika mycket på dagen då jag rör mig. Han funderade och sa att det där är inte spasticitet, det är PLE (tror jag). Han föreslog att jag skulle sluta med baklofen och skulle skriva ut en annan sorts sifrol som är långtidsverkande. Då skall jag bara ta en på eftermiddagen och den skall funka tills nästa eftermiddag. Om det inte räckte ända fram så skall jag ta en 0,18-tablett under dagen. Det lät ju bra. Så berättade han att det finns en annan möjlighet också. Ett plåster. Men det kan jag inte få prova förrän jag använt långtids-sifrolen. Han skulle skicka in receptet direkt på långtids-sifrolen. Den skall jag hämta ut idag. Jag kände mig riktigt bra omhändertagen av den nye doktorn.
Så nu skall det bli intressant att se hur det här nya kommer att ta sig an,  vad det nu var som han sa att det var. Han kände sig ändå nöjd över att ha fått fram en ny diagnos så här bara per telefon.