Varje morgon tidigt vid fyratiden väcks jag av spasticiteten. Ja i och för sig inte bara då. Varannan timma under hela natten också. Jag vrider och vänder mig. Jag börjar stretcha. Nu har jag haft spasticitet i så många år så nu har det blivit ett upparbetat schema. Jag börjar med att dra upp benen under hakan och håller dem stenhårt där tills jag tror att spasticiteten gått över. Det har den nästan aldrig. Nu drar jag upp fötterna bakåt upp under ändan. Hårt. Det brukar hjälpa. Men inte idag. Benen domnar.
Jag vänder mig på mage och ligger som en baby med knäna under bröstet. Efter några minuter kommer stöten och jag måste ändra ställning igen. Jag reser mig upp och står på knän och armbågar med uppåtböjd rygg. Det är otroligt jobbigt men brukar bli bland de sista rörelserna om jag står ut tillräckligt länge. Tio minuter eller så. Då är jag mör. Inte hjälpte det i morse när klockan var så där runt sex. Då hade jag nog hållit på i en nästan två timmar. Jag lägger mig, trött som attan, på rygg igen. Jag drar fötterna in till rumpan och skjuter upp magen mot taket. Inte heller det hjälpte. Jag sätter på radion och lyssnar till morgonnyheterna och fem i halv sju kommer alla dar Tankar för dagen. Det är bra. Spasticiteten håller i sig så är det dags för den sista avgörande matchen. Jag sätter mig på träningscykeln som står i vardagsrummet. Det är ett ganska säkert kort om jag cyklar i uppåt tio minuter. Men det är knivigt att stå ut med mitt i natten.
Den här morgonen hade jag pinat mig så pass länge så nu tog jag morgongympan till hjälp. Det gick vägen.
Nu är jag fit for fight för frukosten. Havregrynsgröt med bär (jordgubbar, blåbär, vinbär och banan) och mjölk (ofta havremjölk eller mandel). Och sedan är det tavelupphängning som gäller. Hela verandan skall fyllas med målningar. De kommer att hänga där till utställningen som startar den 14 september. Det känns faktiskt roligare år för år.