Vi bjöd gästerna, som ofta bor i Spanien, på Fino från Jerez så de skulle känna sig

Bild från Skärgårdsteatern på Alaska 2005

välkomnade och hemmastadda. Efter att vi druckit ur och ätit upp fiskgratängen drog vi iväg mot operan. Med handikappkortet kan vi parkera vår stora ”plåtburk” nästan direkt utanför dörrarna. För att slippa stå i kö i kappgarderoben lämnade vi ytterkläderna i bilen. Köstående är alltid lite krävande när man som jag inte har någon balans. Det stöts än hit än dit. Och kryckan är i vägen. Det är lätt att den lägger krokben på de som knör närmast. Vi gick direkt till hissen och åkte upp till andra våningen. Vi var i god tid så våra vänner bjöd på ett glas vin innan föreställningen började. Fyra timmar skulle det ta innan den var slut. Göran sa att det nog skulle bli många sovstunder under den tiden. Han brukar ofta slumra till när vi går på operan. Under Wagner-föreställningarna sover han bäst. Den spartanska handlingen läser

Alaska- Hilmas anläggning utanför Strömstad

han in före så när han är vaken kan han ändå följa med, tycker han. Nu är det väl så att det i första hand inte är handlingen som man går på operan för utan mer för musiken, men följer man med mest för att hustrun så önskar så kan man kanske ha rätt till en liten slummer då och då. På Kristina från Duvemåla sov han inte en enda sekund.
Det är en fantastisk föreställning. Det ena fina musikstycket kommer efter det andra och sjungs så otroligt, otroligt, otroligt vackert. Visst var det svårt att höra orden. Men vad gör det när man ändå kan hela historien. Några av oss såg samma föreställning när den sattes upp här i Göteborg första gången. 1996 tror jag att det var. Och några av oss har läst eller sett filmen om utvandrarna, där Allan Edwall spelade Karl-Oskar och Liv Ullman Kristina. Björn och Benny har gjort ett fantastiskt jobb. Musiken är så himla fin så jag kunde stå ut med vänsterbenets ryckningar under den sista timman. Jag kröp ihop och ändrade ställning 100 gånger så omgivningen kanske trodde att jag liksom Kristina hade löss.

I väntan på att båten till Amerikat skall ta dem med. Bild från 1901

Efter att ha haft Alaska och levt i Hilmas fotspår i drygt fem år så kunde jag verkligen ta till mig handlingen. Alla vedermödor som de fick genomlida på vägen för att äntligen få ett bättre liv. Jag läser texten i programbladet som Björn Ulvaeus skrivit:
”Utvandrarna från Ljuders socken lämnade sitt land av samma orsaker som många av invandrarna i vårt moderna Sverige lämnar sina länder. Förföljelse av ett eller annat slag,  svält och eländiga framtidsutsikter. Det fanns äventyrare och lycksökare bland passagerarna ombord på briggen Charlotta, som förde dem över Atlanten, men de flesta hade stannat kvar i Sverige om de bara kunnat. Precis som de flesta av våra dagars emigranter hade stannat kvar i sina hemländer om de hade sett den möjligheten.
Den inkännande kan lätt byta ut namnet Kristina mot ett mera exotiskt och i vår huvudperson se den mörkhyade kvinna hon eller han möter så ofta på Göteborgs gator i dag. För den kvinnan gäller kanske också det Kristina sjunger i musikalen:
Här är jag en flykting och en främling, Och det ödet finner jag mig i.”

Klockan är halv elva på förmiddagen och jag har inte fått på mig kläderna ännu. Det är så mycket att pyssla med innan duschandet. Jag vet att efter att jag duschat blir kroppen så trött. Därför drar jag mig för det i det längsta. Jag skall bara…………………

Verandan, min ateljé

Jag äter frukost och läser morgontidningen i verandan i bara morgonrocken. Morgonens ljus nu är fantastiskt. Allt det svarta är på väg bort. Glädjen sprider sig i kroppen. Jag ser mig omkring och plötsligt känner jag att det där med kapporna är min stora lycka. Allt det där som jag inte kan försvinner i tanken. Jag fylls bara med tankar på allt jag kan göra. Och det finns här – runt omkring mig.

Material till kappa nr 4

Men inte nu. Jag har några måsten först innan jag kör igång med syendet. Jag bär in nya sängkläder till gästrummet. Bädda får jag greja sedan. Där skall kusinen med man sova i natt. Vi skall bjuda på middag och sedan gå på Duvemåla på operan. Jag tar ner den torkade tvätten från torkskåpet och lägger på plats. Jag stryker inget. Det är många år sedan jag bestämde mig för att det där med att stryka är slöseri med kvinnokraft. Är det alltför skrynkligt när jag skall ta det på mig, så får jag stryka det då. Jag hittade ett lätt sudoku i GP. Jag är inte särskilt bra på sådant där men jag tränar ibland. Nu vet jag i alla fall hur man skall göra.

Carmen Curlers

Att varje ruta skall ha ett till nio visste jag inte från början. Men med den kunskapen blev det lite lättare. Min svägerska tar sig an de svåraste. Med lite mera träning så skall väl även jag komma dit. Men puh vad tiden går fort.
Nu är klockan nästan lunchdags.  Nu måste det bli dusch och så upprullning av håret. Jag rullar håret med mina gamla Carmen Curlers som jag köpte för snart 50 år sedan. Jag har två saker som är nästan lika gamla som min äldste son. Det är symaskinen Husqvarna 2000 och Carmen Curlers. Otroligt att de hållit så länge och att jag fortfarande har så stor nytta av dem. Att rulla upp håret är bra träning för både händer och armar. Sedan måste jag slutföra granskningen av VSA´s bokföring. Jag började med det i går kväll men har några timmar kvar innan den är klar. Kanske kan jag hinna med att sy fast kragen på kappan också innan bestyret med gästerna kör igång.

Våren har kommit. När temperaturen har hållit sig under nollan i en hel vecka, då har våren kommit. Idag ösregnar det. Mer grått går inte att få. Jag var uppe klockan sju och öppnade dörrarna till verandan och satte upp  värmeapparaten till 24 grader. Den blåser ut varmluft från vardagsrummet och vidare ut till verandan där jag sitter och jobbar. Jag avskyr det dåliga ljuset. Då är det en lycka att ha en inglasad veranda att vara i. Jag blir glad i hjärtat när jag går dit ut. På taket smattrar det när regnet tar i som värst. Det är mysigt. Utanför glasrutorna går hundägarna på kissepromenad med sänkta huvuden och kragen högt uppknäppt för att skydda sig mot regnet. Jag är inte ett dugg avundsjuk på hundägarna. De kan gå där och dra i sina koppel som de satt fast runt de små hundhalsarna och tro att de är hundens bäste vän. Eller visst var det tvärtom. Om de åtminstone kunde sätta remmarna runt kroppen på hunden. Då skulle det inte göra så ont när de drar till.

Som tröst i allt det gråa, bild från Botaniska förra året. ( Tryck på bilden så ser du större bild!  )

Jag känner att jag är på sluttampen när det gäller kappsyende. Det är inte riktigt lika roligt längre. Och jag är lite orolig för visningen på spahotellet. Jag har inte fått kontakt med kvinnan som har hand om arrangemanget. Visst är det en hel månad kvar till den 21 mars men det är kort tid om man som jag skall sy kappor som skall vara med på visningen. Jag har kappor så det räcker, men på något sätt så vill jag alltid mer. Jag kör ett strikt race efter almanackan tills jag är i mål. Jag tror att det beror på att jag levt i revisorsvärlden i så många år att det är svårt att ändra på de rutinerna. Planerna i almanackan skulle följas och bruttovinsten skulle kontrolleras. De sålda timmarna fick inte sjunka alltför lågt i förhållande till arbetad tid. Då var jag illa ute. Jag måste ju försörja mig. Men nu… Jag är ju pensionär. Jag får ju lön från staten  med ett fast belopp varje månad. Och med de insparade tjänstepensionerna så är inkomsten inte alls mindre som pensionär än de var tidigare. Jag fick dessutom en lönehöjning på grund av de sänkta skatterna med 69 kronor. Så jag skulle kunna ta det lugnt nu.

Mina funderingar gör mig gott. Det är viktigt att ifrågasätta sin vardag. Det är viktigt att se till att man trivs. Problemet för mig är att det finns alldeles för mycket roligt att ta sig för. Jag måste alltid välja bort något för att få ordning på det jag skall fokusera på. Och nu måste jag fokusera på två stycken kappor fram till den 21 mars. Bredvid mig på golvet står en hemköpspåse med tre stycken pärmar i. Jag var och hämtade dem på VSA i förra veckan. Det är årets bokföring som måste granskas inom de närmaste dagarna. Sedan måste jag höra av mig till redovisningskonsulten och berätta om det jag sett. Han skall upprätta årsredovisningen före den 7 mars då årsmötet skall hållas. Men det får bli mörkerarbetet senare ikväll. Nu är det ljust. Då är det kapparbete som gäller.

I förra veckan var jag på intervju hos min systerdotter i Uppsala. Hon skulle göra ett skolarbete som ingår i utbildningen till journalist. Vi satt och samtalade i drygt en timma och av det samtalet blev det detta.

Jag tycker det blev en fantastiskt fin intervju. Tack Amanda

Frukost och sedan in till underbara yogan klockan 10.

Annette Westberg

När jag sitter där på yogamattan och gör rörelserna för att mjuka upp ryggraden tänker jag på min käre man som sitter hemma med ryggskott. Tänk om han hade varit med på yogan då hade han säkert inte fått ryggskott. Jag hade ryggskott emellanåt förr, men inte nu för tiden. Det måste ju vara yogan som hjälper mig att hålla ryggraden i trim. Jag minns förra gången jag hade ryggskott. Jag var i Spanien och skulle bara gå in igenom bildörren där bak. Plötsligt kom skottet. Det var inte kul alls. I stället för att åka med de andra på utflykter fick jag stanna hemma. Det går bara inte att röra sig med ryggskott. Man är livrädd för de häftiga huggen. Å vad jag gillar yogan.

Förberedelser för ”dukspänning på VSA

Jag tar vägen om konstföreningen på Karl Johansgatan. Redovisningskonsulten har ringt och berättat att bokföringen är klar för 2014. Jag kan komma och hämta pärmarna när det passar. Och det passade idag efter yogan. Det är alltid lika inspirerande att komma till VSA. Det målas och folket som är där är alltid i full gång. När jag sytt färdigt mina kappor och haft mannekänguppvisningen i Strömstad den 21 mars, då skall jag börja måla på VSA. Jag hade ju börjat måla på ett nytt sätt innan jag var tvungen att ta paus för att sy några kappor till. Jag hade ju sålt några och därför var jag tvungen att komplettera.

Nyss påbörjad kappa

Det är alltid lika spännande att se vart det tar vägen. Jag pusslar, sätter till nya bitar, provar på nytt med en annan färg, ett annat mönster. Det är ett fasligt pusslande. Jag håller på med den tredje och nästsista kappan. Sedan skall jag inte sy fler kappor. Det projektet får bli avslutat. Nu längtar jag efter att måla.

Så ser den nya kappan ut bak

Jag hoppas jag får sålt alla kapporna i Strömstad. Jag tänkte försöka locka med 10 % rabatt. Vi får hoppas att det är många nytänkare som kommer till Spahotellet. Blir det många som gillar svarta eller enfärgade kappor så är det kört. Då blir det många kappor som jag får bära framöver. Eller ja, det blir ju fler utställningar förstås. Jag får väl inte ge upp så snabbt – men det vore kul att få göra annat nu känner jag.

Nu har jag kommit igång med syendet igen.

Två kappor till klara till utställningen den 21 mars

Två kappor är klara. Jag hade planerat att det skulle bli fem sammanlagt, men har justerat lite efter persen som jag kände av innan jag var hos homeopatdoktorn, så nu blir det bara fyra. Jag har därför bara två kvar att sy under den kommande månaden. Varje gång jag kör igång med en ny kappa känner jag en enorm glädje. Jag väljer ut bilden först och lägger de tyger som jag tycker skulle kunna passa till runt omkring. Sen börjar pusslandet och styckena till kappan växer fram.

Bakstycket med Raven-målningen på

Dagarna är längre nu och ljuset gör att jag kan sitta i verandan och hålla på till framåt 5-tiden på eftermiddagen. Under förmiddagarna är det lite knivigare att komma igång. Jag sover fortfarande ganska dåligt. Magnesiumpulvret har inte riktigt kommit till sin rätt ännu och jag misstänker att kroppen är ovan vid att sova många timmar i sträck. I natt låg jag och läste i över en timma efter att ha blivit väckt av vänsterbenet. Värken är inte lika häftig längre och går över snabbare, men det tar nog sin tid att efter drygt 10 år plötsligt vänja sig vid att sova en hel natt.

Jag tror att en ny människa är född. Och det är jag. Ja, jag skall väl inte ropa hej förrän jag är över bäcken, men just nu känns det så.

Fampyra

Sist jag ropade hej för tidigt var när jag fick Fampyra-pillren. Jag trodde de var utan biverkningar och jag trodde jag skulle bli bra på att gå. Så hade doktorn sagt och så sa också sjukgymnasten på Sahlgrenska, som var specialiserad på detta med ms och att kunna gå bättre. Fampyran skulle ge mig bättre balans. Det sket sig. Hela min kropp kändes som en tickande bomb som snart skulle brisera. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg från någon gång förra året. Jag har inte varit hos doktorn sedan dess. Jo, jag fick en kallelse till röntgen från doktorn. Jag var iväg och röntgades och fick ett kort meddelande från doktorn: ”Din magnetkameraundersökning är helt oförändrad jämfört med för 4 år sedan. Således inga tecken på inflammatorisk aktivitet i nuläget.”  Kort och koncist, men mycket glädjande naturligtvis. Doktorn vet hur man hushållar med energin. Det gäller att prioritera. Varför skall han gulla med det. Det räckte ju med det här korta meddelandet för att jag skulle bli superglad. Jag fick svart på vitt att jag jobbar åt rätt håll. Utan läkarvetenskapens hjälper. Min bästa medicin är att hålla mig på gott humör. Och det är inte alls enkelt. Man kan bli grinig för en himla massa saker i omgivningen om man inte ser upp. Det gäller att inte ta över mer än vad man klarar av och det gäller att ha full koll – hela tiden. Att planera alla dagar och följa fasta rutiner är A och O för att behålla lugnet. Då klarar man humöret.

Magnesium-Diasporal 300 mg

Jag var hos homeopatdoktorn i torsdags eftermiddag. Jag berättade om alla mina besvär. Om det superdåliga humöret, om alla mina ups och downs, om tröttheten och orken som aldrig räcker till för det jag vill göra och jag berättade i detalj om mina vakennätter och alla voltaren-piller som jag tar. Han förstod allvaret och berättade att voltaren inte kunde göra mig fri från värken. Den gjorde bara att jag inte kände det i kroppen som var fel. Det visste jag ju redan.
Han tittade mig i ögonen genom sin apparat och sa att mitt immunförsvar var bra, och att det var inte så konstigt att jag aldrig var sjuk. Sockret och blodvärdet var också bra, sa han. Så vi kan fortsätta med Q-10 och B-3 såsom tidigare för orken och humöret. Men nu måste vi ta nya tag mot nervryckningarna. Jag har ätit 4 st magnesiumtabletter morgon och kväll nu i flera månader, men det har inte hjälpt. Antagligen beroende på att de varit för svaga. Nu skall vi prova med påsar av samarin-typ. Jag fick order om att ta en påse varje kväll innan sängdags. Dygnsdosen innehåller 300 mg magnesium. Jag läser i bipacksedeln att för vuxna rekommenderas ett dagligt intag med 375 mg och att man normalt får det från vanlig blandkost. Kroppen kan inte själv producera magnesium. Man får det i bl.a fullkornsmjöl, nötter och baljväxter. Magnesium får musklerna att slappna av.
Den första påsen tog jag i torsdags kväll. Det hjälpte inte så jag fyllde på med totalt 150 mg voltaren. Jag var tvungen att få sova. Vi skulle ju åka och hälsa på släktingar i Sigtunatrakterna över helgen. Vi hade med oss skaldjur och kungsfisk, som vi skulle bjuda på. Fredagsnatten blev inte som jag tänkt mig. Jag fick häftig diarré och magsmärtor som höll i sig i flera timmar under natten. Men spasticiten uteblev. Jag blev rädd för att behöva stå ut med magsmärtorna ytterligare en natt och lämnade magnesiumpåsarna dithän under lördagskvällen. Det fick räcka med allt vitvinet vi blev bjudna på. Och det funkade. Nästan ingen spasticitet och inga alls magsmärtor under lördagsnatten.
Vi kom hem på söndag eftermiddag och jag gick tidigt till sängs på kvällen. Jag hade fått låna Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar”. Jag riktigt längtade efter att få ligga och läsa och få somna in utan att värken i benet satte igång. Det blev precis som jag tänkt mig. Jag vaknade klockan 8 i morse. Jag hade sovit hela natten och kände mig riktigt utsövd. Nu börjar jag lite försiktigt att ropa hej. Men jag kan inte riktigt tro att det är sant ännu. Fortsättning följer…………….

Jag kom hem med en hel påse full med pillerburkar från homeopaten.

Omsorterad pillerburk

Härligt. Jag känner att livet redan är tillbaks igen. Jag berättade om mina nattliga besvär och att jag inte kunnat sova en hel natt på över tio år. Han trodde inte sina öron när jag dessutom berättade om den gångna natten med alla voltaren-pillrena. Och vet ni vad, han trodde han skulle kunna avhjälpa mina nattliga benryckningar. Jag fick magnesium i pulverform, ungefär som samarin, som jag skall ta före sängdags. Jag berättade om mina ups and downs och frågade vad de beror på. Han förklarade att det var ojämn serotonin i kroppen. För det får jag Q-10. Och så är jag alltid så himla trött och olustig och för det får jag B-3. Jag vet att det hjälper redan efter ett par dagar, så nästa vecka är jag som vanligt igen. Glad och pigg. Och kan jag dessutom, med hjälp av det nya magnesiumpulvret, få sova. Då är ingen lyckligare än jag. Det känns som om jag är på väg till ett nytt liv. Tänk att få sova.

Sängen väntade och jag läste lite Strindberg innan jag somnade vid tiotiden i går kväll. Redan vid 23 började vänsterbenets ryckningar. Jag hade bestämt mig för att inte råka ut för samma bedrövligheter som natten före, så jag gick snabbt upp och tog två stycken 50 mg voltaren. Efter en kort stund somnade jag om och sov fram till klockan tio minuter i ett på natten. Då hade benet väckt mig igen. Jag försökte lite yogaövningar för att se om det kanske kunde gå över. Efter en halvtimma gick jag ut i badrummet och tog två stycken voltaren till. Jag trodde faktiskt att kroppen nu hade fått vad den tål.

I väntan på Lions-utställningen den 14-15 mars

Men inte. Jag försökte få slut på ryckningarna med stretching och yoga, men misslyckades. Nu gick jag inte upp och trampade på cross-trainern och inte heller på cykeln. Jag mindes en ms-kompis som sagt att träning av det slaget gör spasticiteten häftigare. Så den sortens träning fick jag lämna därhän i natt. Jag kollade vad klockan var med jämna mellanrum. Värkarna är som förlossningsvärkar, fast jag kallar dem för elstötar. Jag kände att styrkan avtog, men när klockan var kvart i tre bestämde jag mig för att fylla på mera voltaren. Jag ville vara utsövd när jag vaknade nästa morgon. Jag skulle iväg på yoga 10 på förmiddagen och till homeopatdoktorn klockan 15 och middag på restaurang 17 och därefter på bio 18,30. Det fanns alltså inget alternativ än att jag måste få sova färdigt.
Så jag tryckte in en voltaren-supp i ändan och kröp i säng igen. Jag var lite orolig för mängden jag tagit. Jag hade hört att det inte var bra att ta mer än den angivna dosen. Jag tog fram bipacksedeln och läste. Vid reumatiska sjukdomar är vanlig dos för vuxna 75-150 mg dagligen, oftast morgon och kväll och vid menstruationssmärta är den rekommenderade dosen 50-150 mg uppdelat på 1-3 doseringstillfällen vid behov. Högst 150 mg per dygn. Jag var nu uppe i 250 mg sammanlagt på 3 doseringstillfällen under fem timmar.

Raven, en av de målningar som kanske kommer med på Lions utställning

Sista gången jag tittade på klockan så närmade den sig 4 på morgonen. Nu hade ryckningarna avstannat. Gissa om jag njuter då. Det är himmelskt att inte behöva känna elstötarna. Att bara kunna vända sig i sängen utan att jag måste. För när elstötarna håller på är det alldeles helt omöjligt att ligga stilla.
Jag sov till klockan 8 på morgonen och kände mig ganska utsövd. Å vad härligt. Och jag kände inga biverkningar alls. Möjligen lite tung i huvudet, men bara lite. Och jag hade ingen värk i kroppen heller.
Jag åkte i väg till yogan och hade inte ont någonstans. Jag har alltid ont i kroppen i vanliga fall. Nu skall jag tala med homeopatdoktorn när jag kommer dit i eftermiddag. Det skall bli spännande att få höra vad han säger om alla dessa voltarenpiller.

Ännu en dag åt helvete. Efter ännu en vaken-natt. Jag brukar gå till sängs redan klockan halv 10 för att vara säker på att jag får ihop tillräckligt många timmars sömn. Och oftast kommer jag inte upp förrän halv 10 nästa dag. Det är inte kul att behöva ligga i sängen i 12 timmar varje natt. Och ännu värre är, att då inte vara utsövd när man går upp, utan som idag ligga och sova vidare till klockan 2 på dagen.
Jag skulle tagit emot en silversmed vid två-tiden för att hjälpa henne att göra färdigt momsdeklarationen som skall vara inne hos Skatteverket i morgon. Det sprack. Jag orkar inte.  Hon fick skicka hit papperen med bud så får jag greja det i kväll. Då har jag nog vaknat till liv.
I går kväll somnade jag vid halv 10. När klockan var runt ett hade vänsterbenet satt igång. Jag stretchade och gjorde några yogaövningar. Tyvärr utan framgång. Jag steg upp och trampade på min cross-trainer som står bredvid sängen tillsammans med träningscykeln. Trampandet gav heller inte något lugn så det vara bara att fortsätta med flera yogaövningar, flera töjningar av benen åt olika håll, flera trampningar på cross-trainern, två omgångar med träningscykeln, upp och promenera från köket, genom vardagsrummet och in i arbetsrummet, tillbaka igen några gånger. Jag brukar göra en koll på klockan för att se verkligheten. Hur länge håller jag på utan sömn? Emellan varven gör jag åtskilliga kontroller i sängen för att känna efter om ryckningarna gett sig. Men inte. När klockan var 4 på morgonen tog jag två stycken 50 mg voltarén. Det tog skruv efter en stund. Jag somnade och sov till klockan halv 10. Då stod frukosten på bordet. Jag grät och var alldeles nedbruten över ytterligare en gräslig natt och vetskapen över att få en ytterligare en förstörd dag. Det går liksom aldrig att sova igen en utebliven natt. Jag brukar ta det lite bättre. Det brukar inte bli gråt och bedrövligheter vid frukostbordet utan mest svordomar.

Eagle akryl/äggtempera

Men nu när mina homeopatpiller är slut så kommer hela kaoset ut. Alla bedrövligheter kommer ut på en gång. Inkontinensbesvären, som jag normalt står ut med ganska bra efter att jag vant mig, är en av bedrövligheterna som jag spyr ut. Och den dåliga balansen, som gör mitt liv så begränsat. Jag kan inte göra något utan att vara livrädd för att ramla omkull. Och orken, som aldrig räcker till. Bara att duscha och klä på sig på morgonen är som att springa ett helt maraton. Och sömnen, all denna förbaskade sömn. Jag har aldrig gillat att sova. När jag var ung var jag avundsjuk på finansminister Gunnar Sträng. Han sov bara 4 timmar per natt. Tänk så mycket roligt jag kunde göra om jag hade några timmars kortare sovtid.

Nu så här klockan tre på eftermiddagen är jag på G igen. Nu blir det dusch och påklädning och sedan skall jag ta mig an momsen för silversmeden. Momsdeklarationen måste läggas på brevlådan senast klockan 18 för vara framme i tid. Det är skönt att få något annat att tänka på än denna förbaskade MS.