Efter all tid jag tillbringat hos mamma på landet strax norr om min hemstad Strömstad så har jag sett en hel del av hur hemtjänsten där arbetar. Min snart 99-åriga mamma är inte ett dugg intresserad av att få bo i gemenskap med andra åldringar. Hon vill bara vara hemma. Mamma är inte fysiskt sjuk (fast just nu har hon brutit armen), hon är bara senil. Hon gillar verkligen hemtjänsten och är otroligt tacksam över all hjälp hon får därifrån. Men jag är alldeles övertygad om, att vi anhöriga behövs för de tusen detaljer som våra gamla önskar för sin trivsel. Jag tänker ofta på alla de som inte har några anhöriga. Så många smådetaljer de säkert saknar i sin vardag. Tacksamheten gör dem stumma: ”inte kan jag begära mer”, säger de. De gamla skall själva begära och styra, men det funkar inte så. Känner man sig liten och gammal och trött och godtar allt så berättar man inte om sina önskemål.
Mamma kan inte se vad hon har på tallriken. Mamma får maten passerad på grund av sväljningsproblem men hon måste också få maten ihopblandad. Hon kan inte se att det bara är potatis hon tar med gaffeln och hon kan inte se var fisken eller såsen ligger. Sockersuget är det sista smakbehovet som överger oss. En liten klick med lingonsylt blir perfekt ovanpå alltihop. Och så måste hon äta med sked annars kommer inget alls in i munnen. Och om den där smaklösa efterrättskrämen kompletteras med lite glass och hallonsylt då går det också lättare ner.
Och så är mamma så otroligt torr i ansiktet. Så snälla hemtjänst smörj in mammas ansikte.
Jag reagerade så här efter att ha läst GP och skickade detta mail:

Hej Patricia Higson
Jag läste din artikel om Malin Åkerström och hemtjänstupproret på Facebook. Jag skulle vilja veta vad det är som är så fel att personalen inte mår bra. Fråga Åkerström det.
Att hemtjänstpersonalen måste skynda sig när de reser mellan besöken hos de gamla har jag förstått, men att det blir så stressigt fattar jag inte. Det borde vara enkelt att räkna ut restiden och det borde vara enkelt att bedöma tiden för besöket, liksom att avgöra om den beräknade tiden för detta är för kort. Personalen måste ju kunna berätta för den som planerar att tiden är felberäknad. Eller???
Att man pratar med den gamla samtidigt som man gör något annat är väl inte helt fel. Men det förutsätter naturligtvis att gamlingen kan höra vad den som står och diskar säger. Behöver man sitta mitt emot för att få bra kvalité på den sociala kontakten, kanske utöver pratet läsa tidningen gemensamt, så får väl biståndssamordnaren avsätta tid för det. Hemtjänstpersonalen måste ta ansvar och berätta för biståndssamordnaren om den gamlas behov och inte bara godta order uppifrån. Saknas anhöriga som kan framföra den gamlas behov så är det bara hemtjänstpersonalen som kan hjälpa till.
Jag förstår inte problemet.  Är det fel på samarbetet mellan biståndssamordnaren och hemtjänstpersonalen? Eller är det bara budget och pengar som biståndssamordnaren rättar sig efter?
Patricia: gör gärna en artikel om hemtjänstpersonalens ansvar som uppgiftslämnare av de gamlas behov (om det ansvaret överhuvudtaget finns) och om samarbetet mellan biståndssamordnare och hemtjänstpersonal.

Jag har nyss återvänt från en vecka hos mamma. Hos bröt armen uppe vid axeln för drygt tre veckor sedan. Mamma är en otrolig figur. Hon är alltid glad och sjunger hela tiden. De här veckorna har hon tystnat lite men efter besök hos doktorn igår så kom hon igång igen. Plötsligt började hon äta med den skadade armen. Doktorn sa att det är bra att armen tränas och visst kommer det att göra ont i några veckor till, men det är inget farligt. Det tog hon fasta på.
Jag kom tillbaks hem i en värme som är alldeles bedrövlig. Alla människor säger att de har så ont av värmen. De har ingen aning om hur vi med ms har det i värmen. Vi klarar ju varken stå eller alls röra på oss, vi blir som en deg i kroppen. Jag befinner mig inte alls i solen under dagen för då är hela livet förstört.
Men vet ni, jag har börjat spela golf. Plåtburken/Hondan har plats för min Eloped Quattro och nu när jag har vant mig så är det inga problem alls att köra ut den på rampen. Elmoppen är stor som attan och på yttersidorna av rampen är det bara ca 4 cm, så det gäller att vara nykter när jag backar ner för den. Men det ger mig den frihet som jag behöver. För att få lite omväxling när jag är hos mamma, som ju är ganska senil och inte särskilt mycket till sällskap, så åker jag till golfbanan alla dar och tränar där hela kvällarna tills jag knappt kan se bollen i mörkret. Kylan på kvällen är helt fantastiskt underbar och jag har oftast hela golfbanan för mig själv. Bollarna viner åt många olika håll, men so what, jag tänker inte bli något golfproffs. Det viktigaste för mig är träningen utomhus. Jag går av och på elmoppen vid varje slag, jag tar min klubba som finns i bagen som sitter monterad bakpå moppen och knallar fram till utslagsplatsen, jag böjer mig ner och sätter i peggen i marken och lägger bollen ovanpå, ramlar den av, som den ofta gör, så blir det en böjning till och sedan kommer slaget där armarna förs upp och ner åt sidorna. I början av sommaren var det helt omöjligt. Jag orkade bara lite. Jag slog två hinkar med träningsbollar sen var jag slut och bara vinglade. Nu håller jag på i upp till fyra timmar. Jag stapplar in på kvällen och lägger mig nästan direkt. Alldeles slut. Men orken och balansen har blivit mycket bättre. För att inte tala om humöret. All grinighet försvann efter hand. Nåja jag hade ingen att bli irriterad på. Mamma kan jag ju inte bli irriterad på.
Jag skall försöka fortsätta på golfbanan här i Torslanda så mycket jag kan i höst. Har jag ingen bra sysselsättning är jag bedrövlig att ha i närheten. Så det gäller att hålla igång.
Jag skrev brev till arbetsterapeuten att jag inte behöver komma till något samtal med honom, eftersom jag redan köpt en egen elmoppe som passar bilen. Jag orkade inte med deras jippon längre. Säkerhetsmarginalerna var för strikta. Nu kör jag mitt eget race och är supernöjd.
Jag fick svar från Sahlgrenska idag att de mottagit min ansökan om att få komma till Teneriffa på rehabilitering och att de kommer att höra av sig när de bedömt behovet och om det finns resurser. Just nu ser jag ingen ljusning. Det blir säkert ett nej igen, för tredje gången som jag sökt till Teneriffa. Men Sommarsol i Vejbystrand är ju inte så dumt det heller för 80 kronor per dygn och helpension.
Jag funderar över om man kan åka till Teneriffa och få träning på Vintersol där om man betalar själv. Kanske kan jag hyra elmoppe där? Det skall jag reda ut efter att jag fått svar från Rehabiliteringsenheten på Sahlgrenska.

Mamma bröt armen. Hon ramlade på köksgolvet. Hon var på väg att gå och lägga sig. Så fick hon se att diskmaskinens lampa lyste och vände för hastigt på klacken, tappade balansen och ramlade ner på högersidan så illa att armens fäste gick ur, glasögonen skar ett djupt blödande sår i kinden och benet blev superblått. Det blev ambulansfärd tillsammans med lillasyster till Uddevalla lasarett. Klockan ett på natten kom de fram efter att ha åkt de 18 milen från Strömstad. I Strömstad finns bara vårdcentraler nu för tiden. I det stora ganska nybyggda lasarettet finns nu en vårdcentral, arbetsförmedling och lite annat i kontorsväg. Klockan fyra kom en blodig mamma in och fick träffa läkare. Hon blev röntgad och de såg att armen inte hängde ihop. Mamma blev inlagd.
De första dagarna gick bra. Vi hälsade på. Mamma var vid gott mod. Hon fick morfin för värken.

Rhododendron i full juniskrud

Så på den femte dagen, kom min lillasyster och jag in för det skulle bli planeringsmöte klockan ett. Vi kom i god tid för att se hur mamma mådde. Det var katastrof. Morgonmedicinen låg kvar på nattygsbordet. Mamma sa: ge mig en tablett så jag slipper ifrån. Hon ville inte leva längre. Hon hade värk överallt, i armen, i benen, i ryggen. Var fanns den utbildade sjukvårdspersonalen? Det fanns flera människor runt omkring, men bara unga vikarier som blivit inkallade på sommarlovet. Där fanns ingen som kunde ta hand om mamma. Hon fick bara ligga där med sin värk. Min syster och jag bestämde oss genast. Här skulle inte vår mamma få ligga. Hon skulle hem. Vi måste ta över.
Det blev möte strax efter klockan ett ändå. Mitt i lunchtider. Oj, mamma måste ju äta. Snabbt kom lite mat in. Nej, vi hinner inte. Vi får värma den senare. Planeraren i Uddevalla hade nycklarna hemma. Hon hade bytt byxor och glömt att nycklarna satt i de andra byxorna. Vi lotsades runt på olika våningar körandes mamma i en rullstol innan planeraren hittade ett upplåst rum med tv-skärm. På tv-skärmen i Strömstad hade man ställt upp mangrant med sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut,  biståndssamordnare, hemtjänst och vår mellansyster. I Uddevalla satt planeraren, mamma, min lillasyster och jag. Alla presenterade sig och mötet kunde börja. Dörren öppnades och brorsan dök upp. Ny presentation. Planeraren fortsatte att berätta om mammas situation utifrån de papper hon fått. Där fanns felaktiga uppgifter om mammas mediciner och döm om vår förvåning när hon berättade att pappa stod som närmast anhörig. Pappa gick bort för över två år sedan. Och som andra namn på listan stod brorsan, fast utan telefonnummer. Men ok, han svarar ändå aldrig i telefonen. Listan fortsatte med en systerdotter och så alla vi systrar, lyckligtvis med riktiga telefonnummer. Jag fick tag i den där listan senare och strök och rättade.

En av mina målningar Eagle akryl/äggtempera

Många diskussioner hit och dit blev det. Biståndssamordnaren Johanna fick klart att mamma kunde få plats på korttidsboende. Men inte förrän från och med i morgon. Så nu blev det en natt hemma i den egna sängen först. Lillasyster och jag stuvade in mamma i min bil och åkte hem. Mamma sjöng en liten trudelutt när hon kom in i bilen men sov en stor del av bilfärden. På vägen hem stannade vi i Munkedal för att köpa grönsaker och jordgubbar i den där lilla kiosken vid en avkrok från motorvägen. Jag älskar jordgubbar. Väl hemma samlades vi vid köksbordet, alla fyra syskonen, några respektive och mamma.

Mamma vilar i hammocken där hemma

Hon var pigg och glad över att vara hemma. Vi åt jordgubbar och glass. Mamma stoppade i sig. Det var en helt annan mamma som satt där vid köksbordet än den mamma som vi träffat inne på sjukhuset några timmar tidigare, då hon gråtfärdig ville ta livet av sig. Plötsligt säger mamma: vad är klockan? Vi svarar: den är sex. Oj, säger mamma, då är det nyheter. Sedan följde allsång på Skansen, men då blev mamma trött så jag hjälpte av med några kläder och så lade hon sig i sängen. Gissa om hon njöt. Nu var ordningen återställd.
Vi förberedde mamma tidigt nästa morgon på att vi skulle till Beatebergsgårdens korttidsboende. Vi sa att det är träning för armen som måste ske och vi skulle träffa sjukgymnasten där. Vi var med mamma hela eftermiddagen fram till klockan halv sju. Vi bad ett sjukvårdsbiträde följa med in på rummet när vi skulle lämna. Men det blev inget farväl. Mamma sa att om vi åker ifrån henne så tar hon en taxi hem. Hon ville inte vara kvar på korttidsboendet. Antagligen mindes hon alla de gånger vi varit där och hälsat på andra tidigare. Jag förstår mamma. Jag hade alltid så ont av att det satt så många gamlingar och sov överallt. Jag tror att de fått lugnande piller. För att inte bli oroliga sades det. Jo, jo. Mamma är van vid att när det är folk runt omkring, då är det inte tyst. Visserligen hör mamma inte och när vi talar för mycket så stänger hon ner hörapparaterna, men här var det ju alldeles tyst. De hade en TV som stod på men ingen talade med någon annan. Det var som i ett väntrum hos tandläkaren. Hur kul är det att bo så. Inte blir man pigg. Pappas kompis från Koster satt bredvid och inte framför tv´n. Han var inte intresserad av tv,n sa han. Antagligen var det bättre att sitta i TV-rummet än ensam inne på rummet, trots att det inte fanns någon som pratade.
Vår mamma passar inte in där. Vi åkte hem. Vi systrar fick leka sjuksköterskor. Vi var nog inte sämre än de där sommarlovsjobbande ungdomarna på Uddevalla lasarett.

Vresrosors-häcken luktar gudomligt

Jag ville ha koll på mamma och lade mig i soffan utanför mammas sovrum. Två gånger steg hon upp för att hämta wischyvatten. Hon höll flaskan med den förstörda armen och använde den andra armen till kapsylöppnaren. Den tredje gången hon steg upp var det dags för honungsmacka. Det gick som en dans. Hon håller fast med den onda armen och gör jobbet med den andra. Med tillräckligt mycket Alvedon i kroppen, så kan hon göra det mesta. Mamma trivs. Jag tänker: vad är viktigast, armen eller mammas trivsel? Den där mitellan som skall hålla mammas arm på plats, så att det läker rätt, åker av hela tiden. Mamma tycker att det gör mer ont med den på. PUH, det är jobbigt att stå mitt emellan sjukvetenskapen och mamma. Vem skall vi följa? Vad händer när mitellan inte sitter på? Blir armen alltid hängande då? Töjs ledbanden ut? Går armen lättare ur led om den inte fixeras? Och mammas trivsel, hur viktig är den? Skall vi fokusera på armen eller mammas trivsel? Jag vet inte. Men jag ser att mamma trivs hemma. Så jag ger henne Alvedon och diskuterar med en motsträvig sjukvårdspersonal om rätt mängd. Rätt mängd för mamma är att hon får så hon inte har värk. Att tvista med de lärde är inte enkelt.
Det kändes inte alldeles ok när jag lämnade mamma ensam hemma igår. Hon satt i fåtöljen med sin slappa arm liggande i knäet och vinkade med den andra. När vi satt och åt lunch sa hon att hon tyckte att vi skulle bo där hos henne. Det gör ont i hjärtat. Jag har ju tandläkaren här hemma i Göteborg och skall första gången för hösten till vattengympan på torsdag. Kommer jag inte dit då och betalar missar jag hela höstens vattengympaträning. Och det är inte alls bra. Man blir kluven. Var skall jag vara?

Älvsborgsbron i kvällsbelysning

Mamma har en fantastisk hjälp av hemtjänsten i Strömstad. De kommer fem gånger om dagen, är snälla och rara och hjälper mamma med allt hon behöver. De går med mamma till brevlådan, de handlar tillsammans med mamma om det behövs, de stannar en stund och sitter med mamma när hon äter den färdiglagade passerade maten från äldreboendet på Beatebergsgården, de drar upp henne ur badkaret när hon inte kan ta sig upp och de klär på och av om mamma vill. Fast oftast har mamma redan klätt på sig när de kommer på morgonen första gången klockan halv åtta.
Men det blir inte samma med hemtjänsten som med oss anhöriga. När mamma smyger nerför trapporna till bottenvåningen där vi sover och kommer in i rummet och sjunger god morron, god morron, hör fåglar sjunga glatt, god morron, god morron i kör, och säger, frukosten är klar, då trivs hon. Då är hon glad. Den här veckan är jag hemma hos mig själv, sen bär det av igen. Då är det en vecka med mamma och golf som gäller. Det är inte lätt detta.