Ja så kom då den efterlängtade julaftonen. Vi bar ut alla klapparna. Glöggen stod framställd när vi kom fram. Hela huset hade smyckats med julen. Så vackert, så hemtrivsamt. Här finns bara lycka. Minsta barbarnen hade svårt för att hålla sig ifrån julklapparna som låg under granen, men sedan kom tomten och grejade utdelningen. Maten fick tas fram i två omgångar eftersom magen blev fylld efter att bara hälften av bordets läckerheter och ändå var jag tvungen att skippa både revbensspjällen och köttbullarna. Med tärningsspel fightades vi vuxna för att få de klappar vi helst vi ville ha. Jag kom hem med världens grannaste julgris och tre skivor med julmusik. Jag misstänker att det var julmusikrea den dagen för vuxenklapparna i spelet fick bara kosta 150:-.

Så nu ljuder julmusiken dagen i ända. Det är juldagen och Göran och jag sitter vid frukostbordet och filosoferar över vad vi gjorde förra året vid den här tiden.

Jag skriver direkt ur det jag skrev i min dagbok den 25 december 2010:

Vår julafton är över. Nu är det den 25:e och de har precis ropat ut att tomten är på ingång på däck 8. Igår kväll var det ett par som uppträdde på stora scenen med argentinsk dans och därefter sjöng personalen julsånger. 50 % av personalen är från Indonesien och 30 % kommer från Filippinerna. De övriga kommer från 15 olika länder. De var uppdelade i dessa tre grupper när de sjöng på sina egna språk och på engelska. Det avslutades med att två sångproffs som varit med i första kvällens Broadway-föreställning, sjöng Stilla natt. Julaftonsmässan som skulle börja en kvart senare, kl 24.00, hoppade vi över och gick till hytten för att sova.
Göran bäddade som vanligt med sina handdukar p.g.a svettningarna som pågått nu i en dryg månad. Hostningarna pågår fortfarande men inte så jättemycket. Det blåser kraftigt ute. Jag var ute på bakdäcket för att fotografera glaciären som vi just passerade, men det var knivigt. En mindre turistbåt drog sig längre in mot glaciärkanten. Veendam gjorde en cirkel runt så alla skulle kunna se. Det finns ju de som kan sitta på sin egen veranda och blicka ut. Då är det ju bra att båtens alla sidor vänds mot glaciären. Det tas tusentals foton på glaciärerna och det känns lite uppblåst med att fartyget skall komma nära och cirkla där framför. Veendam tuffar fram, längre in i fjorden. Vi känner lite besvikelse över att Otto Nordenskiöld aldrig nämndes i föredraget som vi lyssnade på igår. Och Amundsen nämndes bara som i förbifarten. Undrar om det är vi eller de amerikanska föredragarna som är patriotiska. Panoramat framför oss här uppe på däck 12 är fantastisk. Dock är det vi ser lite väl grått. Det hade inte varit helt fel med blå himmel. Då hade nog bilderna av glaciärerna Brujo och Amalia, som vi just passerade, blivit vackrare.

Tunga regnmoln, dimma längst fram i fjorden, vackra vita bergstoppar, men tyvärr alltför få fåglar. Jag som längtar efter att få ta foton av maffiga albatrossar, pingviner och luftfyllda blå isberg får nog bära omkring på hela kamerabatteriet ett par dagar till, minst, för att eventuellt lyckas med det.

Nu är lunch juldagen och det ösregnar på panoramafönstret. Flaskorna klirrar bakom bardisken. Till vänster om mig pratar ett äldre par franska och kollar i kikaren. Till höger sitter ett yngre par som spelar ett spel. Göran dyker upp efter att ha suttit längre in och läst.

Det är happy hour mellan 5-6 så vi köper 2 glas chardonnay för priset av ett. Dags för vila före middagen. Jag ligger och lyssnar färdigt på Kepler och somnar en stund. Idag är amerikanarnas stora juldag och då måste vi vara finklädda. Eftersom jag främst satsat på varma kläder så blev det inte så mycket plats över för finkläder i min resväska. Därför är det jättetrist att utsättas för finklädeskrav. Alldeles särskilt om man som jag har full garderoben med finkläder som sällan blir använda. Vi är alldeles för sällan riktigt finklädda på kalas hemma. I kväll hade Helen från Australien bjudit in en ny vän hon träffat och som kom från Nya Zeeland. Rita och hennes man kommer från Mexiko City. Ritas man, Menachem, fyller 86 år. Han är gammal och trött och vackra Rita, med kastanjefärgat kort hår och fixat ansikte, har en ängels tålamod. Han hör jättedåligt, har fel på stämbanden och pratar bara lite engelska. Han är mycket intelligent säger Rita och hennes man viftar bort det med handen. Rita berättar att Menachem tog hand om hela familjen från det han var 12 år. Han byggde upp en textilfabrik med närmare 500 anställda. Fabriken såldes när Ritas man var 65 år. Rita hade varit gift med honom i bara 3 år.

Kvällen avslutades med en tangosjungande man. Vi kände igen låtarna från vår ungdomstid.

-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-

Minnena är fantastiskt mysiga att bära med sig och tänka tillbaks på emellanåt. Men jag glömmer heller inte min hemlängtan. Och när jag står vid diskbänken här hemma och grejar juldagslunchen, med Göran sittande i det nya uterummet frisk som en nötkärna, kan jag känna en ofantligt stor lycka över att vi är hemma den här julen. GOD JUL

Herregud jag såg att det sista inlägget jag skrev handlade om mina 500-kilosben. Så kan vi ju inte ha det. Jag är verkligen på benen igen. Det var den dan och den morgonen som det var så besvärligt. Det går fort över. Jag är född med ett bra humör, eller, jo, Göran säger det i alla fall och han borde ju veta. Fast han hänger inte upp sig på en surkärring. Jag tror inte ens han märker att jag är sur. För ibland blir jag sur eller i alla fall väldigt tyst. Då brukar jag hitta på något som gör att jag får tänka på något annat.

Så var det igår. Då åkte jag in till stan. Först köpte jag ett par julklappar till barnbarnen och sedan tittade jag på julscheneriet på Konstmuseet på Götaplatsen. Det kan man se varje halvtimma mellan 17 och 20 alla dagar före jul. När man står där och tittar så känner man att det är jul. Sedan köpte jag en biljett till Freddy Wadlings föreställning på koncerthuset. Jag kom jättetidigt och satt i foajén och njöt av friheten. Jag konstaterade att jag inte behövde köpa så mycket nya kläder de närmaste åren och så tänkte jag: så synd att jag har bilen. Flera köpte vin och satt och småpratade innan föreställningen. Det var en fantastisk föreställning. Musikerna bakom Wadling är så otroligt proffsiga och tillsammans med Wadlings röst och annorlunda framförande av kända låtar så blir allt så super-superbra. Jag kom hem med ett strålande humör.

Det är dan före dan. Jag måste säga att jag älskar juletid. Allt är så vackert. Vår röda adventsstjärna som lyser i den nya verandan tillsammans med alla adventsstakarna.Revbenen och köttbullarna är färdigstekta. Julskinkan blev just klar och alla julklapparna ligger under granen, klara för att stoppas ner i säcken till jultomten.

Många julkort kommer från vännerna. Så himla kul att så många sitter där hemma och tänker på oss. Jag hoppas att jag inte glömt att skicka till alla. Om det skulle vara så, så hoppas jag ni ursäktar. Det kommer flera härliga jular. Ta hand om er och ha en riktigt GOD JUL utan stress.

Vi börjar vårt julfirande tillsammans med halva barn- och barnbarnskaran här på hemmaplan. Sedan bär det iväg till östsidan i mellandagarna för firande med den andra halvan av barn och barnbarnskaran. På återfärden övernattar vi på Svanskog Inn för att känna lite utvandrarhistoria. Till Svanskog återvände Bryntesson, en av The Three Lucky Swedes, som kom hem tyngda av guldtackor

Vi avslutar det gamla året med bastubad och ett dopp i det salta havsvattnet. I sjöboden serveras Görans älskade ostron och champagne. Nyårsmiddagens olika rätter är delegerade ut till alla som är med på kalaset och blir fantastiskt roliga överraskningar.

Jag blir alldeles frustrerad av att tänka på att vi skall vara hemma hos alla de våra närmaste. Det är riktigt känslosamt. En lycka som är så stor. Jag tänker på att vi förra året var så långt borta.

Jag minns att jag satt och grät och längtade hem. Jag bestämde mig för att aldrig mera fara iväg över jul och nyår. Den känslan förstärktes ännu mera efter Görans sjukdom. Livet är alldeles för kort för att inte tas till vara. Jag är jättelycklig över att få vara hemma bland alla de mina alla jular framöver. GOTT NYTT ÅR

En vän sa att när hon läser min blogg så får hon uppfattningen om att jag alltid är så himla pigg. Hur kan det komma sig att jag slutat arbeta så tidigt, är det inte illa att visa sig så pigg. Jag tror att hon menade inför Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som betalade ut sjukersättningen.

Precis nu passar det sig att besvara det. Nu, precis i den här stunden, när jag riktigt känner av hur det är. Jag är ofta på väg till något kul och tänker inte så ofta på mitt handikapp. Men nu.

Jag skall få besök av min bror idag och skall också på ett ärende in till stan. Därför bestämde jag mig för att fixa till mig lite tidigt på morgonen. Jag startade direkt efter att Göran åkt till jobbet vid sjutiden, med att duscha. Jag sitter på en stol i duschen för att inte ramla. Som bekant är balansen kass. Jag sätter mig på toalettlocket när jag torkar mig. Redan nu känns benen och hela kroppen tröttsamt ansträngd. Det känns ända upp i huvudet. Jag borstar tänderna och smörjer in mig med kroppslotion. Jag rullar upp håret med mina gamla carmen curlers. För er som inte var med på 60-talet, så vill jag berätta att carmen curlers är hårrullarna som jag har kvar sedan dess. Jag går in i sovrummet och sätter mig på sängen och klär på mig. De gamla kläderna slänger jag i tvättkorgen i tvättrummet. Det är inte många steg jag tar och heller inga stora ansträngande rörelser.

På vägen tillbaka till badrummet är mina ben och hela kroppen alldeles slut. Jag måste sätta mig i soffan en stund. Då kommer det som jag inte tycker är så himla kul. Jag blir ledsen. Mina ben väger 500 kg och jag är alldeles slut. Jag har hållit på i en timma nu med att göra mig i ordning. Jag tog det lugnt för att orka med, men det hjälper inte. Dessa djävla ben, som tar slut alldeles för fort. Det är inte alls kul att sitta och vänta in dem.

Efter en kvart har kraften kommit tillbaka. Eller kanske det är lusten att göra något annat som får igång mig. Skrivandet är så himla kul. Det får mig på gott humör igen. Nu har jag avreagerat mig. Nu är jag på G igen. Lusten till rolig sysselsättning bär iväg med 500-kilosbenen. Och nästa steg, och nästa steg. Allt är tungt – alltid. Men livslusten bär framåt

Just återkommen från en utflykt hos köttaffären på Orust tillsammans med en gammal kompis, så fick jag plötsligt lust att skriva i min blogg. Jag kände att jag tagit slut ett tag. Jag har inte känt mig riktigt motiverad att skriva nu på några dagar. Men min väninna berömde min blogg så mycket och tyckte det jag skrev var trivsamt att läsa och då fick jag ny kraft. Hon tyckte t.o.m att jag skulle ta kontakt med en tidning och föreslå att de skulle anlita mig till att skriva artiklar till tidningen.

Jag är helt nöjd med att skriva i min blogg. Men eftersom jag inte vet om någon läser så måste jag hitta motivation från mig själv. Det har lyckats jättebra hittills, eftersom jag tycker det är så himla kul att skriva. Dessutom har jag kommit på att skrivandet sätter fart på allt jag gör. Jag liksom känner mig nöjd med det jag gör och när jag skriver om det så blir det mera synligt även för mig själv. Jag ser att jag inte ligger på soffan, jag ser att jag gör det trivsamt för mig och jag känner att det ger mig liv. Allt hänger ju på mig själv. Här finns ingen annan som stöttar upp mitt humör. Vaknar jag på fel sida, då är det kört resten av dagen. Därför försöker jag vänja mig vid att ha bra rutiner och att ha trivsel alla dagar. På så sätt glömmer jag bort att vara grinig. Det blir kul alla dagar, tja i alla fall nästan.

Nu har jag haft några dagar då jag inte riktigt känt att det varit så jättekul. Alla kurser är över. Min almanacka är tom, vad gäller uppdrag till stan. Ingen träning är inplanerad. Det var omöjligt för mig att ta mig till silversmidet i tid i tisdags, så jag vände hemåt på halva vägen. Regnet hade gjort att vägen blivit översvämmad och kötiden blev för lång med bara en fil. Vattengympan ställde jag också in för jag hade ingen lust att gå ur sängen så himla tidigt i mörkret. På onsdagen bestämde jag mig för att få något roligt gjort så jag målade en bild som handlade om att jag inte kunde ta mig till bröllopet ute på båten

Jag var på Autoadapt i början av veckan för att få information om vilken bil jag kunde köpa för att få in den eldrivna rullstolen i.  Jag hade talat med min arbetsterapeut Raija, som sagt, att så snart jag fixat en annan bil än den S 40 som jag har nu, så kan bidragsansökan skickas in. Efter att ansökan godkänts kan installationen av lyftanordningen grejas

och elmoppen kan lyftas in. Sedan kan jag själv köra in till stan för att leta efter en nyårsblåsa. Ja riktigt så snabbt går det ju inte, men kanske kan det vara klart till midsommarblåsan skall inhandlas.

Jag vet inte, men kanske blev jag lite sänkt efter det besöket. Det är ytterligare en milstolpe som skall passeras. Jag sa till Autoadapt-killen att jag nog inte kommer att använda elmoppen i Strömstad. Det känns liksom lite för mycket på hemmaplan. Ofta blir människor så bedrövade när man kommer i rullstol. De tycker synd om och det påverkar. Jag känner mig ju inte som en sjukling. Jag har bara svårt för att gå.

Men jag har gott om affärer i Göteborg så kanske kan jag låtsas vara frisk i Strömstad ett tag till. Med kryckan kan jag låtsas ha råkat ut för en olycka och har lite fel på ena benet som släpar. Jag tror nog att de flesta vet att jag har MS nu. Ändå kan jag inte stå ut med att de tänker att ”har hon blivit så dålig nu”. Visst går det utför, och va tusan, man är väl ingen Charlie Chaplin heller. Så nu skall här faras runt, så snart moppen kommer på plats framåt våren.

Väckarklockan ringer halv sju. Det är kolsvart ute. Göran går upp ur sängen direkt och sätter igång med de vanliga morgonbestyren, frukost, tidningsläsande och efter tre kvart är han färdig för färd till jobbet. Själv har jag ramlat in i en stilla lunk i takt med att mörkret lagt sig över morgontimmarna. Det dåliga samvetet har lugnat ner sig och tystnat. Den 22 december är det vintersolståndet och då vänder det. Men ett tag till är det lugnt.

Jag tar GP och Strömstadstidningen, kryper ner under duntäcket och tänder sänglampan. Nyheterna på ettan återkommer en gång i halvtimman så efter en stund stänger jag av radion. Det blir tjatigt och de bästa nyhetssändningarna och intervjuerna är de tidigaste. Sedan blir de avkortade och då är det inte så kul att lyssna.

Mina båda ben har kört igång den här morgonen. Jag stretchar och efter en dryg kvart har de lugnat sig. Nu kan jag läsa vidare.

Min tid på morgonen blir mycket längre nu i mörkret. Jag fixar min morgontoalett, läser tidningen, äter en första frukost med knäckemacka och ett glas mjölk (undrar vad Ida på Sommarsol skulle säga om det) och skriver i min blogg. Jo jag glömde nästan funderingstiden. Ställtiden som Bodil Jönsson kallar den. Det är den tid jag funderar över dagens vedermödor eller snarare dagens sysselsättning. Vedermödorna är själva genomförandet av det jag tänker göra. För inget är enkelt med den här kroppen. Den blir alltför snabbt uttröttad och då måste den få sysselsätta sig med något annat en stund. Det gäller att varva. Men att fundera över sysselsättningen är viktig. Har man inget 8-5-jobb så är det besvärligare att få ett meningsfyllt liv. Då måste man tänka ut själv vad man skall göra. Och det är inte alls så lätt som man tror. Det måste vara av någon slags betydelse också. För en själv menar jag.

Med ställtiden och bloggandet inkluderat så blir klockan framåt 10 på förmiddagen. Men än är jag inte där. Jag läser vidare i GP och hamnar i en artikel som handlar om att ”Arbetet skapar ett begripligt jag” och om ”Varför arbetar vi så mycket när vi lever i ett överflöd”. Har du inte läst artikeln så gör det. Elin Grelsson, som skrivit artikeln, kommer väl inte fram till mer än det vi redan känner till: var finns alternativet till jobbandet. Jag funderar vidare över det där med jobb, som jag alltid tyckt och fortfarande tycker, vara så otroligt viktigt. Våra tankar har avstannat i vårt puritanska arv. Den flera hundra år gamla puritanska föreställningsvärlden, att arbetsamhet, självdisciplin, återhållsamhet, sparsamhet och asketism skall vara nyckelorden för framgång känns lite pasé. Luther och Calvin kan dra nu. Det är en annan tid. Vi har allt. Det sägs att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många möjligheter till synd, men det vi ständigt läser i tidningarna och hör i media nu verkar inte stämma med den filosofin. Vi blir sjuka av maten, sjukvården går över styr liksom skolan, stämpelklockorna kollar och ordet sparsamhet har inget existensberättigande alls längre. Men om vi inte jobbar, vem ger oss mat, husrum och kläder och vem är jag utan arbete. Ingen frågar mig vad jag gör nu för tiden. Det är inte begripligt att bara göra roliga saker som jag gör. Jag är inget nu som pensionär mer än pensionär och det är väl kanske inget att tala om på ett kalas.

Det börjar dra ihop sig. Jag måste nog gå upp ur sängen nu. Så slänger jag en blick på datumet högst upp på tidningssidan och ser till min stora bestörtning att det är den 13:e december, LUSSE. Jag brukar sätta på TV-n eller så har jag blivit inbjuden till ett av mina barnbarns lussefirande. Så tråkigt det känns nu. Ingen lussekänsla alls. Jag köpte faktiskt lussekatter igår, men lade dem i frysen. Jag kunde ju tagit fram dem till frukostkaffet innan Göran åkte. Det hade varit mysigt. I kväll skall jag för sista gången den här terminen på silversmidet och där blir det inget lussefirande. Jag kan ju ta med alla katterna dit. Ja det var en bra idé. Trevlig lusse på er alla läsare.

Hans Sjöberg, som skriver och regisserar teaterföreställningen om två systrar, som jag berättat om i tidigare blogginlägg, jobbar hårt. Han har precis fått färdig en bok som heter ”LATHUND för tillgänglighet”

Det är en fantastisk liten bok som jag hoppas många tar del av.

Jag skall till Autoadapt i Stenkullen på måndag för att få reda på hur jag skall kunna få in en elrullstol i bilen. Jag skall också köpa ny bil och få goda råd om vilken som kan passa. De skall troligen montera in en arm som skall lyfta in rullstolen i bilen. Det är en Minicross som väger över 100 kg, så det behövs något kraftigt till hjälp.

Vad jag tänker på nu är alla ovana vardagshändelser som jag kommer att råka ut för innan jag klarar att ta mig fram på ett enkelt sätt. Om det nu finns något enkelt i den världen. Jag läser om hindren i den lilla handboken

Det är ju inte kul att bli behandlad som ett kolli som ingen tror att de kan tala med.

Förstora bilden så ser du texten. Ingen är särskilt glad när man åker hem från föreställningen, som man trodde skulle bli så fantastisk. ALDRIG MER! Det får väl bli TV då hemma i soffan.

 

Ja så heter Teater Kattmas senaste projekt, Romeo i rullstol. Det är sponsrat av VG-regionen och ABF. Styrelsen hade sitt sista möte igår kväll innan allvaret tar vid. Allt skall diskuteras igenom. Regissören och manusförfattaren Hans Sjöberg missar inte en enda detalj. Marknadsföring, hemsidan, ekonomi, bemanning och rutinerna för biljettbokning skall vara genomdiskuterat så att inget oväntat händer. Manuset är klart den sista december för överlämnande till skådespelarna. Vi har tittat på teaterlokalen Sesam som ligger vid Chapmans torg. En helt fantastisk lokal. Det riktigt luktade mysig teater, en härlig känsla. 50 personer skall få plats i gradängen. Lokalen såg inte så stor ut och det är mysigt.

Några workshops har genomförts. Bilder kan ses på Hans Sjöbergs facebooksida men här kommer några

Systrarna i Teater Kattmas kommande pjäs. Premiär på Teater Sesams lilla scen 24/3 2012. Systrarna heter i verklighten Elisabeth Falk och Marie Anthony. Manus & regi Hans Sjöberg.

       Det här är bilder från en workshop-scen där jag febrilt skriver i min blogg. Min syster blir jätteirriterad över att jag inte tagit hand om hennes kära katt under tiden hon varit borta. Det kunde ha slutat i katastrof.

Den 20 februari startar repetitionerna. Själv har jag bara en biroll, men varje onsdag skall jag vara med och träna fram till publikrepetitionen den 22 mars och genrepet den 23 mars.

Alla ni som redan nu vet att ni vill komma och se föreställningen är hjärtligt välkomna att höra av er till mig. Premiären  är den 24 mars kl 19 och Teater SESAM är platsen. Ytterligare föreställningar är tisdag 27/3 – fredag 30/3, onsdag 4/4 –  torsdag 5/4, onsdag 11/4 – fredag 13/4, onsdag 18/4 – fredag 20/4 och till sist onsdag 25/4 – fredag 27/4. Det kommer att kosta en hundralapp och 60 kronor för yngre och äldre. Marie jobbar med hemsidan. Gå in på http://www.teaterkattma.se/. där ser ni allt ni behöver.

Jag var hos en sjukgymnast på Olskrokens rehab i Göteborg. Efter att en kompis tipsat mig om träningsmetoden som hon hört skulle kunna hjälpa bl.a. MS-skadade så beställde jag tid. Jag var där på introduktion idag och fick berätta om vad jag vill ha tränat. Det är den vänstra foten som inte hänger med och vänsterbenet som känns som om det väger 500 kg när jag skall lyfta det. Jag fick lägga mig på en brits och ovanför fanns rep som hissades ner, se bilderna här nedanför

 

Repen hjälper till att hålla mitt ben uppe. Jag drar benet ut åt sidan, sakta, ut och in. Jag pressar benet uppåt eller nedåt, viker det och sträcker det. Ingen normalt funtad människa kan se att detta är särskilt tungt. Marcus sa åt mig att jag nog kommer att vara trött när jag kommer hem. Jag tyckte det lät knäppt. Men han hade rätt. Jag fick ställa in silversmideskursen. Det gick bara inte. Hela huvudet var i uppror. Träningsvärken kommer nog att kännas i morgon. Efter det där lilla!

Jag läser på nätet om Redcord:

Neurologi / Neurologiska sjukdomar

Kan Neurac slingbehandling hjälpa patienter med MS?
Vi har haft några patienter med MS som behandlats på Redcord Clinic Lysaker. Det finns ingen känd behandlingsform för MS, men vi har ibland sett att det är möjligt att hämta ”extrapotential” i musklerna så att man kan förbättra balans och funktion. Vi kommer att fortsätta arbeta med denna patientgrupp, och vi hoppas med tiden att lära oss mer om detta.

Jag läser vidare om hur den används i idrottssammanhang:

Funktionell träning i Redcords slingor består av tredimensionella övningar och har en hög överföringsgrad till idrott och tävlingar. Övningarna förbättrar styrka, muskeluthållighet, balans, koordination och stabilitet. Forskning visar att slingträning i Redcord ökar prestationer inom idrotten mer än traditionell styrketräning. Det beror på att slingträningen fokuserar på muskelsamspel och aktiverar flera muskelgrupper i en och samma övning. Träningen är också väldigt tidseffektiv.

Jag gillar det där med tidseffektiv. Kanske kan det hjälpa mig snabbt att gå utan att jag får ont. Jag har i alla fall fått tid att fortsätta hos Marcus med början efter trettondehelgen. Två gånger i veckan är det tänkt att jag skall träna. Spännande eller hur?

Jag talade just med en kompis som råkade ut för en whiplash skada för några år sedan och har haft jätteont. Hon rekommenderas också prova detta. Det skall bli intressant att se om det hjälper även henne.

Så trött jag är. Jag har precis kommit hem efter ett akupunkturbesök hos Sophie. Hon sticker in nålarna precis där som det känns som mest. Benet hoppar högt upp i luften när hon träffar som bäst. När nålen i huvudet kommit på plats placerar hon några i fingrarna på vänsterhanden. Det känns, mitt i prick. Sedan sätter hon flera i vänster ben. Någon ovanför knäskålen, flera där nedanför och många nere vid foten. Jag har sagt att det mest hoppar neråt. Det tyckte Sophie lät bra för det är värre när blodcirkulationen avtar längre upp.

En hel halvtimma får jag sedan ligga med ett ben där nerverna tar tag i muskulaturen och spänner den så foten lyfta uppåt. Det är inte skönt alls. Hon sätter på lite elström. Det spinner och gör att benet rycks med.

Nu har bestämt mig för att sluta med akupunkturen. Jag kan inte se att det hjälper mera. Det har avstannat. Mitt vänstra ben slutar inte att hoppa på nätterna och 500-lapparna blir så många utan att jag ser att spasticiteten försvinner. Jag har ändå lärt mig en himla massa av Sophie. Hon har i bestämda ordalag sagt till mig att jag måste se till att hålla benet varmt. I kväll skall jag börja kvällsuppgiften med att trampa på trampmaskinen. Därefter skall jag sätta ner fötterna i ett jättevarmt vattenbad en stund. Sedan skall jag stretcha ordentligt och ta på långkalsongerna och de varma sockorna. Slutligen skall jag stoppa om mig det varma duntäcket, som jag inte använt på flera år för att jag inte gillade när det blev så himla varmt.

Jag måste nog öppna fönstret lite så jag kan andas. Sophie säger att jag kommer att sova hela natten sedan. Det skall bli spännande att se vad som händer i natt. Kommer jag att få sova hela natten?

Så sa 15-åringen till sin pappa. ”Jag är ingen MVG-are”.
Så högt kan jag aldrig nå, jag passar inte in där i den gruppen. Var det så hon tänkte? Var en MVG-are en särskild slags människa? Och i så fall, hur var den människan? Var den personen sådan redan från födseln, eller hade hon kunnat bli sådan senare? Var en MVG-are någonting bra eller dåligt? Någonting som man bara bestämmer sig för att inte vara? Vem har sagt det?

Jag kommer plötsligt att tänka på en tjej som jag träffade i Sydafrika. Hon sa att hon inte fick bada vid de vitas strand. Jag frågade: varför då? Jo, hon var ju svart. Jag förstod ändå inte, hon var inte svart. Framför mig stod en brunbränd mörkhårig tjej, som påstod att hon var svart, alltså en helt annan slags mäniskoras. Under hennes uppväxt fick inte de svarta beblandas med de som var vita. Så var det bestämt i hennes värld. Det var självklart, naturligt, inget att ifrågasätta, bara att följa.

Det var inte mina ögon det var fel på. Hon såg verkligen ut som en brunbränd, mörkhårig tjej. Hennes pappa var holländare och hennes mamma var svart. Bor man i Sydafrika så är man svart med bara en droppe svart blod i ådrorna, även om man ser ut som om man bara legat i solariet några gånger. Och då var man utestängd från vissa områden. Det gick inte att ta sig över den gränsen.

Men en del människor klarar att slå sig ut och ta sig förbi gränserna ändå. Om man tänker efter så kan man komma på flera stycken. Fundera på det och du kan hitta flera namn på personer som tagit sig förbi gränsen till områden där de inte från början tyckte de hörde hemma.

”Jag är ingen MVG-are”. Vill jag vara en MVG-are?
Vill man det så tror jag att det som krävs är att man justerar målet. Klarar man att justera målet så kvittar det om man är svart eller vit, fattig eller rik eller ointelligent eller klipsk. Såvida man är frisk i huvudet förstås. Har man ett mål i livet så bär det långt. Om inte ända fram så en bra bit på väg.

Pappa och mamma placerade mig på internatskola. Jag läste på handelslinjen med bl.a bokföring och marknadsföring. Sedan fixade de jobb åt mig på landsfiskalskontoret och senare blev det polisen. Jag närmade mig 30 år och började styra själv nu. Jag flyttade till storstan. Nu hade jag bestämt mig för att läsa. Jag skulle bli riksåklagare. Jag träffade en klasskompis från internatskolan på kursen i propedeutisk kurs i juridik. Vi var nog båda lika vilsna i den här nya världen. Han blev försäkringsmäklare. Jag blev revisor. Bra eller dåligt? Men åren gick och jag var nöjd med min sysselsättning ända fram tills MS-en tog vid. Då var det dags för en ny justering av målet.

Tro mig, jag hade svarat ”jag är ingen revisor” om någon berättat för mig, när jag var 15 år, att jag skulle bli revisor. Ändå var jag revisor halva livet. Jag var det så kraftigt att jag under flera år hade kurser för andra revisorer och reste land och rike runt för att lära andra revisorer hur de skulle sköta sitt jobb. Det hade jag aldrig ens kunnat drömma om som 15-åring. Något så gräsligt som revisor och så urmossigt. Det var ju bara gubbar som jobbade med sådant. Det var inte jag.Jag känner åter igen på orden ”jag är ingen MVG-are”. De för med sig så många tankar, de liksom sätter igång hela kroppen. De gör en glad, ledsen, besviken, arg. Känn på orden, byt ut ordet MVG-are mot andra: ”jag är ingen …”. och känn hur det känns i kroppen. Var hör du hemma? Varför hör du hemma just där? Går det att ändra på? Går det att justera ditt mål?

Undrar om jag skall ändra mitt mål? Kanske är jag ingen Chagall i mitt målande, ingen Efva Atterling med mitt silversmide och ingen Sven Gillsäter med mitt filmredigerande. Men det känns ändå bra att ha dem som förebilder och tänka, att så förbaskat märkvärdigt kan det väl ändå inte vara att nå dit. Jag försöker ett tag till. Det är ju ändå ganska trevligt på vägen fram emot målet. Och någon pensionerad sjukling är jag inte, även om jag är gammal, har MS och är pensionerad. Det finns så otroligt mycket roligt man kan ta sig för, så det gäller att inte ”lägge sa te”, som min mamma säger. Hon är 95 år och sover aldrig – säger hon. Men vi andra hör att hon snarkar ibland när hon bara vilar kroppen lite. Hon ser sig som pigg och är alltid nöjd, hon tar verkligen vara på varje dag. Det är viktigt hur man ser sig själv och det är viktigt att justera målen emellanåt.