Flera har hört av sig efter mitt föredrag på Kattma-kvällen. En vän sa för länge sedan: gör något positivt av dina bedrövelser. Jag antar att det är det jag håller på att göra nu. Men jag känner lite att det skaver. Jag har ju passerat bedrövelsetiden för länge sedan och vant mig vid hur jag har det. Man vänjer sig vid, att inte tänka på allt man inte kan göra. Tänk om jag skulle gå omkring och tänka: jag kan inte slänga mig utför slalombacken eller jag kan inte springa i Skatås. Då skulle ju bedrövligheterna aldrig ta slut och jag skulle inte vara särskilt kul att umgås med heller. När jag tänker på vad jag skall ta mig för i stunden, så är det precis som för alla andra. I alla fall nästan. För när man lever tillsammans med alla andra dras man ibland med i roligheter, som man inte riktigt passar in i. Men när jag tänker efter, så är väl det också som alla andra. Alla kan inte hänga med på bergsklättring eller ens är intresserade. Ja, just det, så kan det också vara, man är inte ens intresserad av det man inte klarar av att göra. Eller man kanske inte är i rätt tid. Har man småbarn så gillar man att åka till Legoland eller är man, som jag snart 67, så gillar man att mer njuta av vad omgivningen har att erbjuda, mer än att prestera allt själv. Jag antar att det är därför som det finns så många upplevelseresor nu för tiden. Vi vill uppleva mer än delta. Vi vill lukta, smaka, njuta av det vi ser och ta vår dagliga promenad och pyssla med det vi gillar mest.

Funktionsnedsatta vill inte bli sedda som kylskåp

Men jag är otroligt tacksam över att det finns bergsklättrare. Sådana som vill kämpa, som orkar ta strid. Jag känner flera i min omgivning. Konstnärerna Anna Ganslandt och Jan Pilgaard är båda två engagerade i konstföreningen VSA. Anna är idog bidragssökare och Jan har precis blivit invald i styrelsen. I helgen kommer en invasion eller en ”terrorhandling” ske i Göteborg i samarbete med GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. De har placerat ut en mängd ”kylskåp” som står i militäriska led vid Stora Teatern med citat från filmen Independence Day skrivna på framsidan.. De skall föra oljud och spela undergångsmusik. Allt för att ta plats. Den plats som funktionsnedsatta sällan får. Kylskåp är otympliga och kan heller inte tas med var som helst. De vill att rullstolsburna människor skall kunna få möjlighet att åka spårvagn. Förhoppningen är att de skall väcka känslor och få människor att reflektera över hur det är att bli behandlad som ett kylskåp. Ett fantastiskt engagemang och jag önskar dem lycka till.

Jag prenumererar på MS, tidningen för dig som lever med MS. Jag skall göra en kort sammanfattning av vad som står i tidningen:
Förkortar MS livet? Svar: I huvudsak har personer med MS en normal livslängd. Visst var det skönt att höra.
Så handlar det om sjukdomsaktivitet – vad är ok? Skoven och försämringarna beror på inflammatorisk aktivitet och det kan man inte alltid se, säger docent Anders Svenningsson vid universitetssjukhuset i Umeå. Det borde vara nolltolerans mot inflammationer i centrala nervsystemet, säger han.

Sjukdomsaktivitet vid MS-vad är ok?

Svenska MS-sällskapet håller på att ta fram nya riktlinjer för uppföljning av MS-behandling med krav på att magnetkameraundersökningar ska göras årligen för att upptäcka inflammatorisk aktivitet. Det har min doktor också sagt, men vad händer? Jag har sedan 1995 bara blivit röntgad två gånger. eller var det en gång. Jag minns inte, det var så länge sedan. Svenningsson säger också att det är inte bristen på magnetkamerautrustning som är det stora problemet utan det behövs bättre prioritering och att man inte lägger tid på oväsentligheter. Man borde förenkla remissförfarandet så att MS-sköterskan skulle kunna boka tid för röntgen. Neurologen skall inte behöva skriva remisser för det. Då frågar jag mig: kan inte Svenningsson och hans kollegor ändra på det då?
Så har vi professor Tomas Olsson vid Karolinska som  berättar att bromsmedicinerna som kom i mitten av 90-talet, så blev man tvungen att se patienterna och bygga upp ett system för god vård. Han säger att denna närhet mellan patient och vårdgivare har gett ökade förutsättningar att hitta god symtomlindrande behandling mot exempelvis spasticitet, depression, urinvägsbesvär, trötthet eller annat. Allt det där har jag. Jag har haft MS sedan -95 och inte sett röken av förbättrade förutsättningar. Ni som läst min blogg vet att jag skrivit om allt det där. Professorn tycker att det är en stor utmaning fortfarande att utveckla en bromsbehandling som fungerar för den patient som gått in i progressiv sjukdom. Ja just det, för oss progressiva finns inget. Och då menar jag verkligen inget. Tomas Olsson menar också att det är helt avgörande att kartlägga hur patienter reagerar på olika behandlingar för att kunna göra rätt bedömningar. Jag har under de senaste sju åren skrivit långa brev till mina läkare på neurologen om biverkningarna av bromsmedicinen, som jag tog under en kort tid, om biverkningarna av medicinerna mot spasticiteten , tröttheten, depressionen och urinvägsbesvären. Jag har aldrig fått någon respons på mina brev. Aldrig!

Styrketräning hjälper mot fatigue

Jag läser vidare i MS-tidningen: Det finns ingen effektiv behandling mot fatigue, den speciella trötthet som de flesta MS-sjuka lider av. Man har länge diskuterat vad denna fatigue kommer sig av och ingen vet varför. Professor Egon Stenager, forskningschef vid Sydjysk MS-klinik i Sönderborg forskar om fatigue. Han har mätt tröttheten i ett score-system där patienten  p en skala från ett till tio anger hur stark tröttheten är. Men nu har man utvecklat en mätapparat där gångsträckan, pulsen och muskelaktiviteten mäts. Vad har man då funnit vid mätningarna? Jo, resultaten visar att fatigue hänger samman med det autonoma nervsystemet. Och utifrån det har man kommit fram till at MS-människor skall träna, gärna styrketräning så att pulsen går upp. Den danske professorn säger att styrketräning har också effekten att muskelmassan ökar, gångfunktionen förbättras och depressiva symptom och trötthet minskar. Dessa forskningsresultat har väckt uppmärksamhet och har publicerats i internationella tidskrifter.

Skidåkning som friskvård

Allt det där har jag ju redan skrivit om i min blogg. Alla min träning alla dagar. Tänk att man skall behöva bli professor för att få komma fram med sina åsikter i internationella tidsskrifter. De kunde ju ha frågat mig och hoppat över det momentet och gått direkt in på varför jag inte får tillräckligt med syre. Jag känner när jag är ute och går att jag kippar efter andan. Jag andas stenhårt för att få ner syret i benen. Som väl är så har jag gått på yoga i många år och lärt mig att andas rätt. Men syret vill inte gå ner. Med yogaandningen lyfter jag 500-kilosbenet och då går det lite lättare. Men det räcker inte. Det är tungt.

Skål för forskningen!

Äntligen har jag läst ut Chockdoktrinen, Katastrofkapitalismens genombrott av Naomi Klein.

Chockdoktrinen av Naoni Klein

Jag som alltid trott att katastrofpengar kommit de hjälpbehövande till del. Ja, i alla fall till någon del. Alla de fina byggnationerna som byggdes upp efter katastrofen. Visst var väl det bra? Det gav väl åtminstone en mängd arbetstillfällen? Och så fint det blev jämfört med det som var, bara gamla fula skjul och smutsiga stränder.
Jag tänkte inte på att skjulen var bostäder sedan generationer tillbaks. Jag tänkte inte heller på att stränderna var, där fiskarna drog upp sina nät fyllda med mat till sina familjer. Jag tänkte inte på vart dessa familjer tog vägen efter att de tjusiga hotellen byggts upp. Jag funderade aldrig över hur fiskargubbarna nu skulle få mat för dagen till sina familjer. Jag såg ju aldrig bakom hotellbyggnaden och om jag såg det, så tänkte jag, att här lever de som inte kan ta för sig, de svaga. Jag hade ingen aning om att vi hjälpande lånade ut räntedyra pengar till storföretags byggnationer på bekostnad av den inhemska befolkningens levebröd. Hotellen ger inga arbetstillfällen till de inhemska. Där arbetar bara gästarbetare nu. Det är katastrofkapitalism. Man tjänar stora pengar på andras katastrofer.

På bokens baksida läser jag: Det är kriser och katastrofer som skapar förändring. Det anser såväl nyliberala ekonomer som statsledningar. Och om inte förstörelsen kommer med naturens hjälp så kan man skapa den själv med massiva truppinsatser och högteknologiska vapen. Drömmen om att sopa bort allt som är föråldrat och hindrande och börja om från 0 tycks vara oemotståndlig för många av dagens politiker och ekonomer. I spåren följer omfattande privatiseringar av sådant som tidigare varit offentlig egendom, såsom sjukvård, skola, el, vatten och naturtillgångar. Chicagouniversitetets ekonomiska fakultet med nobelpristagaren Milton Friedman i spetsen, har fungerat som en politisk idéfabrik där man skrivit ut recept åt världens politiker på hur de kan införa den totalt fria marknaden med hjälp av ekonomisk chockterapi.

Jag sätter på radion och lyssnar på utrikesdebatten i riksdagen. Efter att ha läst boken lyssnar jag extra nog nu. Jag känner igen mycket av det som sägs. Katastrofer och fattigdom i alla världsdelar. De talar emot varandra. Gör si, gör så. Det är inte utan att man känner sig vilsen. Vem kan man lita på?

Theo har februarilov och vill komma hit. Det är alltid jättekul att barnbarnen vill komma och hälsa på. Han packar upp ett stort paket som de nyss varit iväg på ToysRus och handlat. Visst kommer även LegoStarWars från katastrofvärlden. PUH, världens problem känns nära. Men lilla jag? Vad kan jag göra? Bara tycka att det är förfärligt hjälper ju ingen. Jag avreagerar mig på min blogg och tar mig ut på min dagliga halvtimmaspromenad.

Vi var på Akvarellmuseet i Skärhamn. De har världens godaste dagens. Fisken smakar alltid nyfångad och vi fick en fantastiskt god jordärtsskockssås till. Jag lyxade till det med ett glas vitt vin från Sydafrika. Jag hade ju chaufför. ”Vintersamling” hette utställningen. Det var verkligen en blandning av konstverk. Inte så mycket i min smak tyvärr. Förutom de två stora Lars Lerin-målningarna naturligtvis. Jag älskar Lars Lerins målningar. Tänk att få till ljuset så som han gör. Det är roligt att tänka på att nästa kurs jag skall gå på i Gerlesborg heter ”Fånga ljuset”. Kanske kan jag närma mig hans ljus efter den kursen. Om så bara lite, så är jag nöjd.

Vi vandrade in i de olika rummen. I ett stort rum fanns säkert upp emot 10 st stora målningar. Gissa vad motivet var. De var alldeles vita. Jag har många gånger funderat över vad det skall vara bra för. Konstnärer kan ibland mer vara ute efter människors reaktion än vad de bemästrar på duken. Det känns så orättvist. Varför skall vissa konstnärer få ha så stor status att de i det närmaste gör narr av andra som försöker så gott vi kan. Det är inte just. Och ännu sämre: varför visar Akvarellmuseet upp sådant? Jag tycker de sänker sig själva. Inte tusan åker jag dit upp för att visa upp min reaktion eller att se på vita tavlor. Ja, du tror mig säkert inte. De var helt vita. Åk dit och kolla! I GP-guidens annons står det att de köpt in verk av drygt hundra konstnärer och att deras mål är att bygga upp en unik nordisk konstskatt. Jag minns mina många diskussioner med min konstnärsbästis Kajsa. Hon tyckte nog aldrig att jag begrep mig på vad som är konst. Kanske hade hon rätt.

Jag tänker; en dag när jag blir så stor så skall de ta mig tusan få tillbaks. Jag skall bara måla svarta. I nästa tanke tänker: men så där stor blir aldrig jag – tyvärr.

Loreen (egen målning)
akryl / äggtempera
Pris: 2.000:-

Vi var hemma hos mamma och pappa över helgen. Som ni vet så är de 96 år gamla. Pappa fyller 96 i mars. Mamma hade sin 96-års födelsedag strax före jul. De sover jättemycket. Fast mamma säger att hon aldrig sover. Och hon är bombsäker. Mamma är alltid lika bombsäker.
Nu har vi lyckats få hemtjänsten att komma på besök en gång om dagen, alla dagar i veckan. Det beror inte på hemtjänsten att vi inte lyckats med det tidigare. Vi beställde städning och larm redan för tre år sedan. Städerskan var där en gång, men fick inte städa. De satt bara och drack kaffe tillsammans och sedan fick hon ge sig iväg. Larmet hamnade i ett skåp ute på verandan. Efter lång tid hittade vi det där. Det blev dyrt, helt utan nytta. Nu har vi försökt igen. Pappa har alltid larmet på sig, men aldrig mamma. Hon ramlar aldrig säger hon. På morgonen, redan klockan 7, går hon ner till brevlådan och hämtar posten. Det är bara ca 100 meter. När jag kikade ut genom fönstret i söndags morse såg jag henne traska genom snömodden med pappas alltför stora tofflor. Till frukost påminde jag henne om att hon faktiskt hade ramlat. Och, jo det mindes hon ju, men något larm var hon inte intresserad av.  Vi gömde undan tofflorna och satte snöskydd på ett par stövlar. Kanske har hon glömt tofflorna i morgon bitti.

Pappa har fått ett träningsprogram av sjukgymnasten som kommer varje onsdag. Vi hjälptes åt att genomföra övningarna. Pappa har haft svårt att lyfta vänsterarmen så när han skulle klia sig i örat så fick han lyfta armen med den andra. Nu syntes en tydlig förbättring. Han behövde inte ha hjälp av den andra armen för att få upp handen till örat. En ställning är upphängd i taket och så skall han dra upp omväxlande den ena armen med den andra. Det har hjälpt. Jag skrev i dagboken att han kunde klia sig själv i örat nu. Alla från hemhjälpen skall skriva i dagboken för att vi skall få lite grepp om vad som händer. Och träningen fortsätter. Han skall sitta på en stol och resa sig upp 5-10 gånger. Det klarar han ganska bra, men balansen är besvärlig, så han får en stol framför sig också. Nästa övning är att han skall hålla armarna framsträckta och lyfta händerna uppåt. 5-10 gånger. Den övningen är svår. Liksom nästa där han skall hålla armarna böjda med armbågarna tätt in mot sidan av kroppen och sedan lyfta armbågarna utåt-uppåt. Mamma sitter också med. Ni skall se mamma. Hon tycker att övningarna är superlöjliga. Hennes armar och ben rör sig som på en sprattelgubbe. Hennes måtto är: ”en får ente lägga sa té”. Det har hjälpt henne från att stelna till.
Hon vägrar att använda diskmaskinen och jag har faktiskt märkt att när jag handdiskar så använder jag magmusklerna. Det är, trots att man inte märker det, lite tyngd på magmuskler och lårmusklerna, som kräver lite kraft så det är en bra vardagsträning. Hon går lätt nerför trapporna till källaren och ner till affären för att handla. Vi brukar få med pappa ut på en liten promenad med rullatorn. Det tycker mamma är fjompigt. Då skyller hon på asman för att slippa gå med.
Men hur i all sin dar skall vi få in rutinerna för blöjbyte. Ibland luktar det pyton. Hur säger man till sin mamma eller pappa att blöjan måste bytas utan att de tar illa upp. Jag sa det till mamma en gång och hon tyckte det var bara dumheter. Inte luktade hon inte.  Vi lägger stolsdynor lite överallt för att lukten inte skall gå ner i soffor och fåtöljer.
Maten är också ett bekymmer. Mamma glömmer att hon lagade köttbullar igår och i förrgår och dagarna där före. Vi har lyckats få lunch levererad på onsdagarna. Det har mamma gått med på. Hon är gammal kocka och vill greja det själv. Jag tror också att det är en bra träning för minnet. Men vet ni vad, det där med bra träning för minnet, vi spelade visst på lördagskvällen. Det är inte alls så enkelt. Pappa och jag spelade ihop och Göran och mamma. Jag minns att de ofta spelade visst med sina kompisar när jag var liten. Det har inte blivit särskilt många gånger på senare år, men trots det mindes de reglerna bra. Det gick inte så snabbt, men när de väl tänkt klart kom rätt kort. Pappa och jag vann med 11 mot 2. Det var fantastiskt bra träning. Det kommer vi att göra många gånger framöver nu. Kanske kan det ändå vara bra att ha den där envisan som mamma har, det skulle nog hjälpa många från att stelna till. Tänk om alla som bor på hem för äldre kunde få vara med och hjälpa till i stället för att bara sitta och vänta på hjälperna. Men allt skall ju gå så fort nu för tiden.
PS Klicka på bilderna här ovan och ni ser förstoringar av ”Himlar över Tumlehed” – där vi bor. DS

Som jag tidigare berättat så har jag problem med inkontinens. Igår var jag iväg på gallerirunda. Jag hade tittat igenom Göteborgspostens alla utbud och klippt ut annonser i GP-guiden under flera dagar tillbaks. Nu skulle det bli av. Jag kände stor glädje över att få se och skaffa inspiration från alla andra som målar. På Erik Dahlbergsgatan ligger flera stycken gallerier. Alla ligger under markplan. Det är trappor ner och trånga ingångar. Jag är glad över att jag fortfarande kan gå med kryckan. Förutsatt att jag får parkering nära förstås och med handikappskylten så funkar det jättebra. Härligt var det att se konstverken. Jag fortsätter till gallerierna på Götabergsgatan. Lite konstigt är det att det är så lite engagemang när man går in. Ingen reser sig. Ingen tar emot. Man kan knalla omkring i galleri efter galleri utan att tala med någon människa alls. Det föder en tanke. Jag läste för ett tag sedan en artikel i GP där någon hade öppnat ett café där konstnärer och andra skapande kunde tala med varandra och skapa nätverk. Var finns det ett sådant galleri? Där vill jag hänga mina målningar. Som på VSA. Där är bra. Där kan man sitta ner en stund och prata. Inte bara med konstnären som har utställningen. Där finns ofta flera andra konstnärer att prata med.

Egentillverkat silverhänge ”jorden” Pris: 1.100:-

Jag fortsätter min gallerirunda. På Petter Stordalens posthotell finns en utställning som jag vill se och så ute vid Nääs slott. Men oj så nödig jag blev. Och det var inte bara det lilla utan det stora också. Då kan jag inte huka mig ner bakom bilen och då hjälper inga blöjor i världen. Tråkigt, tråkigt. Det var kört. Jag åkte hem.

En vän ringde och jag berättade för henne. Vi talade om vilken medicin jag använder mot inkontinens och hur jag använder dem. Medicinen heter Detrusitol SR 4 mg, depotkapslar, hårda. Jag berättar att jag bara tar dem när jag skall in till stan eller vid andra tillfällen när jag vet att det är svårt att finna en toa snabbt. Hon säger att så kan jag ju inte göra. Då hjälper de inte. Jag måste följa läkarens råd och de är säkert att jag skall ta dem varje dag. Annars kan jag inte få ordning på min aktiva blåsa säger hon. Aha, det hade jag ingen aning om.

Nästa morgon läser jag på bipacksedeln. Jag är överkänslig för biverkningar och vill inte råka ut för att bli alldeles snurrig igen. Där står att vanlig biverkning är muntorrhet. Det är fler än 1 av 10 som får det. Färre än 1 av 100 patienter kan få bihåleinflammation, yrsel, sömnighet, huvudvärk, torra ögon, dimsyn, matsmältningsproblem, förstoppning, buksmärtor, väderspänningar, smärta vid eller svårigheter att kasta vatten, trötthet, vätskeansamling i kroppen som orsakar svullnad tex i anklarna, diarré. Vad tycker ni? Skall jag ta de här pillren varje dag? Jag har att välja på att kissa ner mig eller stanna hemma. Som tur är så finns det blöjor. Blöjor som man dessutom får gratis och inte nog med det, man får dem hemburna till ytterdörren. Det är bara att ringa till sköterskan så fixar hon det. Jag fick två lådor alldeles nyligen. Så nu blir det gallerirundor även fortsättningsvis. Jag tar som vanligt piller Detrusitol på morgonen, stoppar ner några blöjor i handväskan och en i trosorna och så in med krycka och rullator i bilen. Sen är det bara att dra iväg. Idag blir det utställningen på akvarellmuseet i Skärhamn ”Vintersamling” och jag skall t.o.m få sällskap av min käre man. PS, det var en MC-utställnng där också.DS

”Litet jordlandskap” med silverhänge Pris: 1.000:-

Det var en ovanlig måndag. Vi åt frukost klockan halv 8 och sedan bar det iväg. Först till ett kontor klockan 9, där tanterna ville veta vart valpen skulle ta vägen. Vi satt i barnrummet och läste under tiden som mamma var inne och talade med tanterna. Efter en timma blev vi inkallade och valpen fick träffa tanterna. De var snälla tyckte valpen. Sen var det vårdcentralen. Adressen hade blivit ändrad och skulle ändras tillbaka till mammas adress. Nästa besök gällde skolan. Valpen skulle ta farväl av alla sina kompisar. Fröken fick en blomma i fredags, men kompisarna hade inte blivit ordentligt kramade. Valpen kände sig viktig och väl omkramad. Nu var det bara åkbandet kvar, som måste inhandlas till mamma på Apoteket. Mamma måste ju kunna spela kort och läsa under tågfärden, utan att få ont i magen. En kopp kaffe under väntan på att kunna gå på tåget. Nu var stunden inne. En ny skola, en ny plats. På väg till tåget säger plötsligt valpen att det skulle vara mysigt att vara kvar. Här fanns ju lekkompisarna. I den nya lägenheten finns inte några lekkompisar.  Vi såg små diamantdroppar i ögonvrårna. Usch, det gjorde ont i hjärtat när jag gick till bilen.

Jag åkte iväg till VSA, konstföreningen som jag är med i och där jag hade min utställning. Nu visades Hans Carbes utställning. En fantastisk utställning av en fantastisk konstnär. Trots att han har fullt med slangar överallt och svårt för att röra sig och det är omöjligt att själv utföra vardagsbestyren, så fixar han fantastiska konstverk. Har ni möjlighet, så ge er in till VSA på Karl Johansgatan i Götet och kolla Carbes utställning.

Klockan blir fyra och jag far iväg till kollationeringen av Hans Sjöbergs föreställning ”Allt Finns”. Jag hade fått manuset för ett par veckor sedan, men bestämt mig för att spara genomläsningen till kollationeringen. Det är mysigare att höra skådespelarna, som skall vara med i föreställningen, läsa. Det var så bra, så himla bra. Det handlar om en jazzsångerska, som återser John. Jag blir alltid så förälskad i Hans Sjöbergs texter. Han har så underbara ord. Här är ett litet smakprov från föreställningen

” ”Solljuset genom lövverket. Allting glittrar, glimrar som guld, som blinkande ljus, som ögon. Det är en korridor, en hall, en sal i ett slott. Det är någon där med mig. Han håller min hand. Träden sträcker sina armar mot oss. Kramar oss. Tröstar oss.
Men när jag öppnade ögonen var jag ensam. Ingen såg det jag såg.
Men en kväll…”

Jag åker hem i mörkret. Alla dagens intryck går runt i huvudet på mig. Somliga dagar glömmer man nog aldrig. Jag tror att det här är en av dem.

Så himla nöjd jag kände mig igår kväll. Tänk, jag lyckades få in ansökningshandlingarna till en bidragsgivare som jag hoppas skall ge oss pengar till Hilmafilmen. Det var i sista sekunden. Tiden går ut idag, den 1 februari, så jag skickade rekommenderat för säkerhets skull. Jag hade fullt upp med det jobbet i nästan tre dagar. Det skulle till budget, manus och inspelningsplanering, personbevis och så ansökan. Jag läste noga igenom villkoren för att få bidraget och såg att det kanske skulle gå vägen. Jag skulle ge upplysningar om min utbildningsbakgrund. Jag tänkte det går nog åt pepparn. Inte kan jag som revisor få bidrag till en film. Men så talade jag med Hans, regissören. Han räknade upp allt jag hade utbildat mig i och hade kunskap om. Så det blev en himla massa – revisor, silversmide, måleriet, filmredigering, föredragen som jag hållit varenda dag på Alaska, fotograferande till Görans bok och vid tre researchresor till Alaska, skådespelare i teater Kattma och producent till teaterföreställningen HIlma på Alaska

Åsa Knide som Hilma i teaterföreställningen ”Hilma på Alaska” 2007

Jag tänkte inte på allt det där och att jag skulle få användning för det så här. Himla kul kändes det. En alldeles speciell meritförteckning för mig som bara suttit på kontor mellan åtta och fem.

Och så skulle jag redogöra för ändamålet med filmen. Det var knivigt. Att vi brinner för Alaska och Hilma gör ju inte att det blir intressant för alla andra. Men jag tror jag fick till det. Så här skrev jag som bakgrund till ansökan:
Hilma Svedal, född Wounsch 1870 på Syd-Hälsö i norra Bohuslän, död 1965, var en svensk guldgrävare i Alaska. Hon grundade turistattraktionen Alaska på Nord-Långö i Strömstads norra skärgård. Min man Göran Dave och jag har, allt sedan vi tog över arrendet av Alaska fashinerats av Hilmas levnadsöde.
Under arrendeperioden 2006-2010 höll vi föredrag varje dag om utvandringen utifrån Hilmas fotspår för turisterna. Redan när vi undertecknade arrendeavtalet med Strömstads kommun, hade vi bestämt oss för att återuppföra värdshuset, som Hilma byggde på den ö hon ärvde och som hon återvände till 1926, efter nära 30 år i Alaska, USA. Jag är själv uppväxt i Strömstad och Alaska är en av mina barndomsöar, dit vi ofta for ut för att bada medan föräldrarna satt på värdshuset och drack kaffe.
Under tiden vi drev anläggningen Alaska forskade Göran om Hilma. Göran arbetade då vid Göteborgs Universitet som professor i miljövetenskap. Semestrarna gick nu åt till att sköta Hilmas vackra trädgård och att forska om utvandring i Hilmas fotspår. Hennes familjeförhållanden och bakgrunden till hennes stora steg, att såsom ensam kvinna vid 26 års ålder emigrera till USA 1897 väckte ett enormt intresse. Det var denna forskning, som förde oss vidare in i hela utvandringshistoriken, då drygt 1 miljon svenskar utvandrade företrädesvis till USA. Intervjuer med anhöriga och berättelser från människor som känt Hilma, tidningsartiklar, fotografier och brev gav oss information. Men vi kände att vi själva ville uppleva de platser, där Hilma vandrat. Vi ville veta om det fanns människor kvar i Alaska, som kunde ge oss ännu mer uppgifter. Vi besökte och intervjuade Alaskagrevens son Charles af Forselles, som bor i Anchorage och är son till en av de mest kända guldgrävarna under Hilmas tid i Alaska ( se Guldgrävarna-Svenska äventyrare i Alaska av Tord Wallsröm och Charles af Forselles). Vi reste med det tåg som vi tror Hilma tagit sig upp till Dawson med, och vi besökte Elmer E Rasmuson Library i Fairbanks, dit allt material från Klondyketiden samlats. Denna forskning mynnade ut i två stora arrangemang: en teaterföreställning, som hölls på Alaska i Strömstad sommaren 2009, som handlade om Hilmas liv och boken ”I Hilmas fotspår – en resa till Alaska i USA och i Strömstad”, som blev klar 2011, se bilaga. Jag vill verkligen påstå att vi levde i Hilmas fotspår under dessa 5 år.

Och så var det syftet. Då skrev jag så här:
Syftet med filmprojektet är att göra en film på 90 minuter om Hilma Svedal. Filmen kommer att anknyta till utvandringen till USA, guldrusherna och vad guldet kunde åstadkomma i kombination med kvinnokraft och entreprenörsanda.

Sedan tog jag mig an alla 18 scenerna som skall spelas in i Alaska i USA och i Strömstad. Det tog hela min kraft. Jag riktigt levde mig in i filmen och kände stor nostalgi över svunna tider och fantastiska resor till Alaska. Så härligt att få vara med om det en gång till. Under arbetets gång reste jag än en gång i Hilmas fotspår från Göteborg med MS Norge, gick i land på Ellis Island, drog iväg till farbror Samuel i Portland och vidare upp till Alaska och Nome

Three Lucky Swedes i Nome 2007

Nu ligger förhoppningsvis kuvertet där på bidragsgivarens kontor i Stockholm i väntan på att bli godkänt. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle komma att kännas att få pengar till något sådant här roligt. Det där med kultur är märkligt för mig som arbetat ihop till varenda krona under min tid som revisor. Nu söker jag bidrag för mitt jobb. Det hade jag väl aldrig kommit på tidigare. Det är en helt ny värld och ni får inte skratta åt mina påfund om det går åt pepparn. Jag har ju himla kul längs vägen och det är bättre att spänna bågen än att vara livrädd för att göra bort sig. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen – eller hur?