Ledig helg, skönt. Men jag kan inte låta bli att titta till kapporna. Så kommer plötsligt grannen och knackar på. Hon är nyfiken på vad jag håller på med. Hon har nyss kommit hem från fyra veckors segling och ser att jag alltid sitter ute i verandan och grejar. Hon har frågat Göran och fått en inbjudan till utställningen den 13-14 september. Jag visar henne alla tygerna och slipsarna som vi använder i tillverkningen av det vi syr. Hon tittar beundrande på kapporna och väskorna och säger att hon gärna kommer till utställningen.

”Stjärnfall” i äggtempera

Så berättar hon att hon inte glömt målningen som hon såg vid utställningen ”Konstrundan Hisingen”. Finns den kvar? Jodå. Hon får följa med ut i garaget där målningarna står förvarade i väntan på nästa utställning. Den var det. Hon tar med den hem och provar. Den är hög, närmare 150 cm, och passar inte precis var som helst.

I morse kom hon tillbaks. Utan målningen. Hon bad mig komma och se var hon tänkt att hänga den. Jag styltade mig uppför trapporna med kryckan och in i hallen. Där högst upp  i trappuppgången skall den hänga. Jättefint. Där passar den perfekt. Jag blev jätteglad. Tack.

Äntligen säger jag bara. Jag riktigt njöt när jag lade mig ner på yogamattan igår morse. Nu är härliga hösten här. Nu kan jag bara luta mig tillbaks och vaggas in i alla gamla rutiner.

Yoga med Anette Westberg, www.gryningstimman.se

Varje tisdag kväll har jag yoga, liksom torsdag förmiddag. Och varje fredag klockan 12 är det vattengympa. Då är jag på spåret igen. Nu är min vikt nere i 50 kilo. Det är alldeles perfekt. Jag är bara 152 cm lång, eller kort snarare. Jag behöver bara omfördela den utputande magen lite. Sedan är jag ok. Gammal och skrynklig blir man ju oavsett med åren. Det är inte så himla mycket man kan göra åt. Men vikten har jag äntligen lyckats få ner. Jag tror det hjälpte att byta ut tallrikarna till mindre storlek och att äta mycket grönsaker och frukt. Att försöka få ner vikten genom att träna är kört. Så mycket som vi ofta äter nu för tiden kan nog ingen normal människa träna bort. Och i synnerhet inte jag som inte kan träna mer än små doser i taget.
Jag kände hur stel jag var när yogapasset satte igång. I en av de första övningarna skulle ryggen mjukas upp. Vi satt i skräddarställning och buktade ryggen upp och ner i takt med andningen. Det knakade därbak. Men bara i början, sedan kom jag igång. Å, jag bara älskar rörelserna Anette hittar på. Det känns som om hela kroppen vaknar till liv på nytt. Hennes yoga är en blandning av kundaliniyoga och medicinsk yoga. Den är precis så jobbig så jag klarar av den. När jag går därifrån efter 1 ½ timma är jag lycklig i hela kroppen.
Jag har börjat i fredagsgruppen i vattengympan. De andra damerna nickar välkomnande. Alla känner varandra efter massor av år. ”Jag har varit här sedan 2000” säger en av dem och studsar som en boll i vattnet. Jo, jo, det har väl jag också, men jag har bytt till många olika grupper. Jag är inte särskilt social vid vattengympan.

En av mina gamla målningar: ”Ibland vill man bara kura ihop sig”

Jag vet inte varför, men i vissa grupper blir jag sådan. Jag klär på mig och går ut mot bilen. På vägen ut träffar jag en ms-kompis som jag inte sett på länge. Jösses så mycket vi hade att säga varandra. Vi träffades för många år sedan, strax efter att jag fått min diagnos. Hon har också ms. Hon är som en uppslagsbok vad gäller ms. Under den korta stund vi talade med varandra fick jag veta att jag kan söka mig till Högsbokliniken där de har ett särskilt spasticitetsteam. Varför har ingen berättat det för mig. Och inte nog med det, hon trodde kanske att det jag har kanske inte ens är spasticitet utan snarare neurologiska nervsmärtor. Och sådana kan man inte bota med botox. Till hjälp för det finns andra mediciner. Samtalet slutade med att jag bestämde mig för att ta kontakt med min ms-läkare och be om ett telefonsamtal. Jag behöver en remiss till Högsbo. Där ingår botoxsprutorna i högkostnadsskyddet. Alltså nästan gratis. Jag har redan lagt ner drygt 5.000:- på botox efter bara en omgång, som räcker i ett kvartal. Det blir alltför dyrt. Men vad gör man inte för att få sova. Jag är jätteglad över att ha fått kontakt med henne igen.

Det är mycket som skall grejas inför en utställning av vårt slag. Så här har vi planerat.Utställningen börjar klockan 13.00. Du möts av härlig musik och ett bildspel som visar vårt arbete. Ta lite tilltugg och se dig omkring under tiden som du väntar på att mannekänguppvisningen startar klockan 13.30.

Inbjudan till utställningen

Detta är ingen vanlig konstutställning och det är ingen vanlig silversmyckeutställning och det är ingen vanlig mannekänguppvisning. Det är liksom allt på en och samma gång. På utställningen ”Kläd dig i konst” får du se mannekänger som visar upp våra målningar upptryckta på egna designade och tillverkade kappor, jackor och väskor. På väggarna hänger originalmålningarna. Du kan också se tre glasmontrar fyllda med våra egna designade och handgjorda silversmycken.
I helgen hade vi generalrepetition med publik, fika med dryck, musik och mannekänger. Det var viktigt att se att allt funkade och jag kunde känna på hur det kändes med pratet. Det är ju inte varje dag jag står och berättar om vad mannekängerna har på sig men det skall nog gå. Spännande är det. Vi hoppas givetvis att det kommer riktigt många.

Vår syateljé

I morse fick vi besök av Conny från Torslandatidningen. Han fotograferade i vår ateljé och vi berättade om vårt kapp-projekt.

Jag har skrivit inbjudningskort som jag skall skicka runt till dem som kanske inte tittar i facebook eller mail och så har jag skickat in till GP-guiden. Det vore så himla kul om vi fick många besökare. Söndagen är ju valdag så då kan det bli lite upptaget på annat håll, men vi håller tummarna.

Vi for iväg upp till mamma. Hon hade varit utan hörapparater i flera dagar nu. Min syster hade varit där och letat överallt. Hon hade vänt upp och ner på hela huset, i sängen, under badkaret, i tv-stolen, bredvid telefonen, ja överallt där hon visste att mamma brukar vistas. Det gjorde så ont att veta att mamma lever i så gott som total tystnad. Ingen TV och ingen kontakt, eller i alla fall superbesvärlig kontakt med hemtjänsten som kommer fyra gånger om dagen. De gapar jättehögt och lyckas få fram det viktigaste. Men så kan man inte tala med varandra. Så mamma får gå där i tystnaden. Hon sover mest. Vad skall hon annars göra. Hörcentralen har tid den 30 september. Det blir en lång väntan för mamma. I tystnad. En dryg månad för att komma på ett första besök hos hörcentralen i Vänersborg och sedan en vecka eller två tills hörapparaterna skulle bli klara att användas. Och så ett nytt besök i Vänersborg. Man skulle kunna tro att mamma bor i Korpilombilo. Jag ringer till hörcentralen i Vänersborg och berättar om mammas situation. Att hon bor ensam, kan inte ens se på tv´n och inte kommunicera med omvärlden. Det gick inte att ändra på. Det hade varit många som hade blivit av med hörapparaterna i sommar. Därför var väntetiden så lång. Och inte kunde han väl plocka bort någon annan för att mamma skulle komma före. Nej, visst, det går ju inte. Jag ringer till privata aktörer här i Göteborg. Det skulle kosta mellan 10 och 30 tusen och ta ett par tre veckor innan mamma skulle ha hörapparaterna i sina öron. PUH, det är ingen rolig värld vi lever i.

sockerkaka

Så vi åker upp till mamma. Fyra nya ögon skall leta. Kanske kan apparaterna dyka upp där man inte alls väntar sig. Så efter lunch körde vi igång. Jag tog mig an mellanvåningen där mamma vistas. Minutiöst kollade jag samma saker där min syster redan varit och tänkte att kanske hade hon missat. Det dröjde inte länge förrän Göran kommer ner från övervåningen med hörapparaterna i handen. Där uppe brukar mamma aldrig vistas. De låg prydligt på nattduksbordet bredvid sängen. Det var en stor lycka. Nu kunde vi äntligen prata med varandra igen. Vi körde igång med att baka en äpplekaka. Det är mammas gata. Där är hon i sitt esse.

Idag har jag grejat musiken för utställningen. Det kommer att bli min musik. Eller snarare så att det kommer att bli min åldergrupps musik. Ni som kommer får lyssna till vad det är för musik. Men jag lovar det är bra musik. Och så har jag talat med Monica som hyr ut lokalen på kulturhuset Vingen. Jag berättade hur jag tänkt mig utställningen. Det blir målningar som skall hängas och silversmyckena som skall visas i tre stycken

Inbjudan till utställningen ”Kläd dig i konst”

glasmontrar. Det blir mannekänguppvisning där alla kappor och jackor och väskor skall visas upp. Ett bildspel måste jag greja som visar vårt arbete. Inte en enda dag har vi varit lediga, förutom helgerna förstås. Det har varit kul men lite tomt med en hel sommar utan några direkta semesterminnen. Men det går fler tåg. Nu är det utställningen som gäller. Igår gjorde jag inbjudan klar. Den skall skickas iväg sådär 14 dagar före. Och GP-guiden måste jag greja och så måste jag lägg ut det i face book så klart.

Igår var jag hos botoxdoktorn. Han ville veta hur läget var. Hade jag fått tillbaks nervsmärtorna i samma grad som jag hade före sprutorna? Hur kändes det nu? Tyvärr hade jag inga svar. Jag minns inte hur det kändes före jag fick sprutorna. Det enda jag märkt är att jag inte är lika trött på dagarna, som jag var då. Och det måste väl bero på att jag sover bättre nu. Och att jag sover bättre måste ju bero på att nervsmärtorna inte är lika häftiga. Men det är faktiskt märkligt att jag minns så lite av hur det var. Det har gått tolv veckor sedan jag fick sprutorna. Enligt doktor Löfving så skall de hålla i sig ungefär mellan 10 och 12 veckor. Så nu borde de vara på upphällningen då. Vi bestämde till sist att jag skulle höra av mig när det kändes som förr. Då skulle vi vara säkra på att ingen botox fanns kvar av de gamla sprutorna. Doktor Löfving tycker det är bra att kolla upp vilken tid det tar för just mig. Nu skall jag notera min sömn en vecka i taget och höra av mig till doktorn när veckan är slut. Det känns lite flummigt. Ungefär som när jag skulle föda min första son. Jag hade ingen aning om hur födslovärkar känns. Jag hade jätteont i magen och trodde att nu var det dags att åka in till BB. Efter en stund satt jag på toa och det var inte alls någon bebis som kom. Jag hade magsjuka. Precis så är det nu. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när ledningen får kontakt och spasticiteten kör igång. Jag har kanske blivit så van vid att inte få sova på nätterna att det blivit normalt. Jag trampar på min cross-trainer så gott som alla nätter en eller två eller när det är som värst tre gånger. Det är jobbigt men jag får ju bra träning. Jag lämnade botoxen till doktor Löfving. Den kan han förvara tills nervsmärtorna kör i gång på allvar. Det skall bli intressant att se när nu det blir. Vi får se.

Lite fundersam var jag. Hur skulle det funka? Man vet aldrig för det är olika varje gång. Jag gav mig iväg till Landvetter i god tid. Ingen handikapp-plats för parkering av bilen sågs till utanför inrikeshallen. Jag tog en vanlig gästparkering och lade handikappskylten tydligt i framrutan och löste inte ut någon p-biljett. Om det var ok skulle jag få veta först när jag kom hem. Nu måste jag få ut elmoppen ur bilen. Den är 35 kg tung och det orkar jag inte lyfta. Jag väntade en stund och fick se en ung kille, som stod lite längre bort och rökte. Jag frågade, kan du hjälpa mig att …. Han pratade inte svenska så bra sa han så jag fick ta till engelskan. Jo visst det gick bra. Han var jättevänlig och frågade om det var något mer jag behövde hjälp med. Han såg på resväskan. Skulle jag få plats med på den lilla elmoppen. Men jag hade gjort det förut och visste att väskan skulle få plats. Med resväskan och kryckan mellan benen och handväskan i korgen där framme for jag glatt iväg in i inrikeshallen. Där bygger de om så jag hänvisades till utrikeshallen. Jag skulle checka in på nr 17 stod det på tavlan. Resväskan rullade in på bandet efter incheckning med en lapp påsatt och en remsa hade också satts runt elmoppens styrstag.

Min lilla elmoppe

Nu skulle också elmoppen lämnas så jag styrde mot udda bagage-inlämningen. Jag hade beställt assistans när jag beställde biljetten på internet, men jag gillar inte att bli framforslad i rullstol. Jag har liksom aldrig förlikat mig med det. Det kommer en dag, men inte nu. Så jag tog kryckan till hjälp och knallade iväg tillbaks alla de snirkliga korridorerna till inrikeshallen. Jag hade gott om tid så jag hann att ta en supergod surdegsmacka med ost och ett glas juice. Det hade varit gott med kaffe men kaffe är så vattendrivande och med mina inkontinensbesvär och balansproblem och gångsvårigheter så är det jobbigt att bli kissenödig i ett kör. Jag springer inte så lätt på toa som många andra gör. ja jag vet, jag måste fixa det där problemet, men det får bli en annan dag. Att köra igång en inkontinenscirkus på Sahlgrenska gör man inte på en kvart. Jag får klara mig med mina blöjor ett tag till. Så bar det iväg till säkerhetskontrollen med kryckan och handväskan och sedan upp med hissen till vänthallen. En lång kö ringlade sig förbi där jag satt. Jag tänkte: skall jag knalla iväg långt dit bort och stå där och vänta tills vi får gå på planet så blir det jobbigt. Men det behövde jag inte för plötsligt kommer kvinnan som jag checkat in hos och vinkar fram mig. Jag kände mig som kronprinsessan när jag knallade fram till gaten med utgång till planet. Plats 2 A hade jag. Långt fram. Så skönt. Då skulle jag komma av snabbt.

Vi landade på Arlanda och ställde oss upp och väntade på att få gå av. Plötsligt får vi meddelande att alla skall gå av i bakre delen av planet. Så alla vänder sig åt andra hållet. Döm om deras förvåning när jag blir framvinkad och får gå av där framme. En kille försökte para ihop sig med mig för att komma av snabbare, men flygvärdinnan genomskådade honom.

Allt skall med

En man stod och väntade med en rullstol strax utanför flygplansdörren. Jag satte mig ner. Jag kände att det var superskönt att slippa vänta och sedan gå långt. Han drog iväg med mig till bussen som körde från utrikes till inrikes och tog mig in genom en liten dörr. Vips så befann jag mig där vid resväskebandet. Nu var allt på plats och det var bara att sätta sig in i min systers bil och fara iväg hem till henne. Jag sa till killen som körde rullstolen att det är inte bara negativt att vara handikappad. Man får njuta av det lilla.

Även hemresan funkade bra. Men då var min käre man med och han skall alltid ta över. Det är inte lika kul. Det är roligare att klara sig själv. Men ok då, nu har jag ju sett att det funkar. Det ger den frihet som jag behöver för att inte känna mig låst. Nu vet jag att jag kan sticka iväg till min syster och hälsa på precis när det passar mig. Kul va´?
Och någon p-bot fick jag inte för parkeringen. Den var gratis med handikappkortet i framrutan.

Nu har vi startat upp slutspurten för kapp-projektet. Det är bara en månad kvar och tiden går fort när man har det trevligt. Ett mail gick iväg till Torslandatidningen idag. Det betyder jättemycket för oss att tidningarna skriver om projektet. I morgon får det bli Göteborgs Postens tur.

Så här ser mailet till torslandatidnngen ut:

”Hej Conny
Jag heter Britt Marie Skogh Dave. Kanske minns du att du varit här hemma hos oss och fotograferade några målningar i samband med Konstrundan Hisingen förra året. Jag hade också en utställning i Vingen kulturhus tidigare i år och så talades vi vid angående en teatern ”Alla har fel” där jag var med på ett litet hörn.

Nu har jag ett nytt projekt på gång sedan ett halvår tillbaks. Jag tyckte det var lite svårt att sälja mina målningar. Då kom jag på att reklamgubbarna i stan går omkring med plakat på mage och rygg. Så kanske jag också skulle kunna göra. Ja, inte att gå omkring med reklamplakat, utan att trycka upp mina målningar på tyg och sy in dem på ryggarna på kappor och låta andra gå omkring på stan och göra reklam för min konst. Jag nämnde det för min syster, som strax därefter gav mig en provdocka i present. Det var startknappen. Under en av mina vakennätter då nervsmärtorna p.g.a. sjukdomen MS inte ville ge sig, kom jag att tänka på alla tygerna, som ligger oanvända hos mamma och som hon tänkt väva av. De skulle jag ju kunna lägga beslag på nu, när hon blivit för gammal för att fortsätta väva (hon fyller 98 år i vinter). Och sedan slog det mig att pappa har mängder med slipsar, som han fått av oss fem barn i födelsedagspresent, julklapp och till fars dag. De kan jag ju också använda till att sy kappor av. Nu var jag igång med planeringen av kapp-projektet.
Jag hade sökt in till Göteborgs konstskola med start hösten 2014, men jag skulle inte få svar förrän den 1 september. Det var för länge att vänta och jag visste ju inte ens om jag kom in. (jag fick besked per telefom i juli att jag var antagen, men då var kapp-projektet så långt på väg att jag tackade nej).

I samma veva som jag som bäst förberedde mig för kapp-projektet berättade min sonhustru att hon skulle arbetstränas. Efter att ha gått sjukskriven jättelänge måste hon nu ut för att arbetstränas för att kunna få fortsatt A-kasseersättning. Hon var livrädd för hur det skulle bli. De jobb hon tidigare haft har gått åt pipan p.g.a svår värk i underlivet då hon varken kan sitta eller stå.
Jag föreslog genast att hon kan få arbetsträna hos mig i mitt företag. Jag godkändes av Arbetsförmedlingen som hennes arbetsgivare. Jag skulle få gratis arbetshjälp och dessutom 250:-/vecka i ersättning och hon skulle få fortsatt A-kassa. Hon började jobba 8 timmar de första 4 veckorna, 12 timmar de följande 5 veckorna i maj, 16 timmar 5 veckor i juni och uppnådde målet 20 timmar per vecka i juli. Nu har hon kommit upp i 50 % arbetstid och fortsätter att jobba så. Det går alldeles utmärkt. Hon kan dra sig tillbaks när det blir för besvärligt med värken. Hon stortrivs med att sy kappor och jackor och väskor. Hon hade bara sytt upp gardiner tidigare men är en hejare på att sy kappor nu. Vi målar och arbetar med silver också lite då och då. Det är sådant som hon kan sedan tidigare.

Kapporna är inga vanliga kappor. Även kapporna är konst. De sys i små bitar som skall pusslas ihop på alldeles speciellt sätt för att kappan skall bli fin. Och naturligtvis skall tygmönstren och färgerna passa ihop med målningen på ryggen. Det är viktigt. Kapp-projektet har fått namnet ”Jeanmari” efter våra namn Jeanette och BrittMarie

I Kulturhuset Vingen den 13 och 14 september klockan 13-16 skall våra målningar och silversmycken ställas ut. Under ”mingel” pågår ett bildspel som visar vårt arbete till musik av mina årsbarn. Mannekänger visar kappor, jackor och väskor. Utställningens namn är ”Klä dig i konst”.

Conny, du är hjärtligt välkommen in till oss i verandan om du har vägarna förbi. Där har arbetet pågått sedan den 25 mars. Ingen semester här inte. Här gäller det att uppfylla Arbetsförmedlingens villkor för A-kassan. Jag är jättelycklig över att få en arbetskompis att bolla idéer med. Det blir så mycket roligare då. Själv har jag som du kanske minns sjukdomen MS (se www.skogh-dave.se). Det är en dans på slak lina att hitta bra och intressant sysselsättning när man inte har kroppen med sig. Men har man ett roligt jobb så kan man nästan lyfta berg. Bra sysselsättning ger drivkraft och livsglädje som räcker en bra bit på väg. Vi känner verkligen att utställningens datum närmar sig. Inbjudningskort skall ställas i ordning och skickas ut, bildspel och musik måste väljas och läggas över på CD och….. ja, hemsidan för Jeanmari får nog vänta www.jeanmari.se. Du är välkommen in där och kolla på våra kappor, men jag bifogar en kappa också.

Hej då Conny och hoppas att vi hörs//Britt Marie”

Det är skönt nu. Jag är frisk igen. Ingen huvudvärk heller längre. Den försvann under dagen igår. Vet ni, jag råkade ut för värmeslag. Jag var ute med min syster och spelade golf under förmiddagen. Ja, tro det eller ej, det gick faktiskt riktigt bra. Jag spelade ganska mycket golf under hela 80-talet. Så försvann min golfkompis och jag fick nya intressen.

Skårkortet från Dynekilens golfbana

Det har gått många år nu sedan jag slog mitt förra slag. Men det verkar vara med golf som med att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det där. Visst måste säkerheten fräschas upp, men själva slagen och hur de skall utföras sitter ju där. Det var förfärligt roligt. Vi hyrde en golfbil. Då slapp jag ju att gå. Det var strålande solsken. Inte så fasligt varmt. Jag körde ända fram till bollen och ställde mig och slog. Jag trodde att obalansen skulle sätta stopp, men det visade sig att det problemet inte var särskilt stort. Dessutom tror jag att golfen kan vara en förträfflig balanstränare. Utslagen från tee var i det närmaste klockrena. Det gick också bra med puttningen. Däremot var närspelet inte särskilt mycket att hurra för. Å andra sidan minns jag att det var det jag tyckte var svårast då jag spelade för längesedan också.

Resultatet från niohålsrundan

Jag räknade efter 36 i handikapp och fick ihop 21 poäng på en niohålsrunda. Det var jag helt nöjd med efter så många år. Nu har jag fått ny vind i seglen vad gäller golfintresset. Vi har ju Torslanda golfbana alldeles nära där vi bor så det kommer att bli en hel del träning nu i höst hoppas jag. Klubborna ligger i garaget och väntar. De är lite omoderna och måste kompletteras med en sådan där hybridfemma och drive i konservburksformat. Sedan är det nog bara att köra.

Vi kom hem efter ett par timmar. Flaskan med vatten var helt orörd. Så dumt av mig. Strax kom gäster. Vi satt i mammas uterum och åt en härlig smörgåstårta. Jag fyllde på mitt vattenglas många gånger. Efteråt blev det budapesttårta med kaffe. Det var trivsamt. Plötsligt kände jag att jag att värmen tog överhand. Jag hade försökt att sätta upp fönstret, men det är klurigt att ha det öppet när två stycken mycket gamla damer ogillar draget. Jag reste mig och gick ner i källaren. Där är svalt. Jag duschade kallt. Men följden blev inte som jag förväntat mig. Jag brukar bli pigg efteråt. Nu kände jag bara frossa. Jag bäddade ner mig under täcket i sängen. Klockan var bara 18 men jag orkade inte tänka på att behöva gå upp och ta adjö av gästerna. Det fick de andra ordna. Jag fick en bedrövlig natt. Jag drack och drack. Jag kände mig helt uttorkad. Det värsta var att i takt med att jag drack så måste jag ju på toa också. En gång varannan timma var jag toanödig. Jag mådde dåligt och kände mig spyfärdig. Lyckligtvis blev det diarré istället. Hela kroppen var nästan ur funktion. Jag var livrädd för att snubbla. Jag hade aldrig lyckats ta mig upp. Då hade mina anhöriga hittat mig liggande i kiss och bajs dagen efter. Det hade verkligen inte varit vad jag helst önskat mig. Jag överlevde natten och vaknade med ett alldeles för litet huvud helt slutkörd. Mamma kom och sjöng gomorron, gomorron, hör fåglar sjunga glatt, gomorron, gomorron till dig. Jag lyckades få henne att förstå att jag inte var frisk och att hon inte behövde tänka på frukost till mig. Hon gick besviken uppför trapporna.

Jag låg hela dagen. Mina systrar kom med vätskeersättning och en filtallrik med frukt. Jag var trött men jag måste ju äta. Det gick bra. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Vi slog också upp på internet och konstaterade att det var värmeslag jag fått. Så här stod det att läsa:
”Värmeslag
Värmeslag uppstår när kroppens egen förmåga att styra sin temperatur inte fungerar. Det uppstår oftast när det är väldigt varmt ute och luftfuktigheten är hög.
Värmeslag kan vara livshotande, särskilt för små barn och äldre personer. Små barn har oftast inte fått igång sin förmåga att svettas och blir därför extra känsliga för värme. Äldre personer har ofta andra fysiska problem som gör att de påverkas mer. Risken för att få värmeslag ökar också om man idrottar väldigt hårt i varmt väder, till exempel om man springer ett maraton.
För att minska risken för värmeslag bör man dricka mer när det är varmt. Man bör vara uppmärksam på om man kissar mindre än vanligt, eftersom det är ett tecken på att man behöver få i sig mer vätska.
Kroppen behöver vänja sig gradvis vid värme, och brukar ha anpassat sig efter ungefär en vecka i varmt klimat.
Symtom
Om man har värmeslag är kroppstemperaturen över 40 grader. Andra symtom är
•huvudvärk
•illamående och kräkningar
•synstörningar
•yrsel, irritation och förvirring
•snabb puls
•rödflammig, torr hud.
Behandling
Om man har fått värmeslag behöver man få vård så fort som möjligt. Man måste direkt komma till en sval plats och få hjälp att kyla ner kroppen, till exempel med en blöt handduk.
På sjukhuset kan man behöva få näring och salter direkt i blodet i form av dropp.”

Jag borde ha lärt mig att värme är förkastligt för min del, men jag trodde inte att det skulle kunna bli så allvarligt. Det tog mig faktiskt tre hela dagar innan jag var helt återställd. Nu har jag lärt mig att jag måste dricka oftare. Jag sprang inte något maraton, men en niohålsrunda räckte nog för mig. Och så var det där med äldre. Visst är man äldre när man närmar sig sjuttio. Och jag har dessutom ms. Har man ms så har man alltid svårt för temperaturomställningar. Den funktionen saknas oftast i kroppen då. Nu kokar jag en liter vatten tillsammans med en halv tesked salt och sex teskedar socker. Det får svalna i kylskåpet och så dricker jag hela litern under dagen. Man lär sig.

Jo, jag är hemma igen. Jag har varit i Strömstad i omgångar. Det är fantastiskt att vara med mamma och se hur hon klarar sin vardag. Jag har lärt mig att man inte får hänga upp sig på oväsentligheter. Det där med hygien och tandborstning är underordnat, liksom byte av kläder. Om man äter frukost på morgonen eller på kvällen har heller ingen stor betydelse. I alla fall inte om man som mamma äter honungssmörgås och dricker kaffe till alla frukostar och kvällar och mellanmål. Jag minns när vi var i Indien. Vi åt samma mat alla måltider, frukost, lunch, middag och kvällsmat. Kan så många människor ha det så, så kan väl också mamma. En hel del punschpraliner slinker ner under dagen. De ligger i en glasskål med lock och jag hör klingandet alla gånger locket lyfts av. Och många havrekakor blir det.

Mamma på träningscykeln

Hemtjänst kommer fyra gånger per dag. Den första klockan halv åtta på morgonen. Ofta är mamma redan upp då. Hon får ett par piller för sköldkörteln och så astmadosen och så den lilla supen för att hon skall äta bättre. Den var stark säger hon alltid med ett glatt skratt. Ibland låter hon dem hjälpa till med honungssmörgåsen och kaffet men oftast fixar hon det själv. Hon värmer vatten i en eltermos (jag minns inte vad det heter) och så häller hon lite frystorkat kaffepulver i kaffekitteln till bryggaren. Det uppkokade vattnet häller hon över i glaskitteln och sätter den på plattan i bryggaren. Hon förstår inte att kaffet redan är färdigt. Så skakar hon lite på glaskitteln och så är det färdigt. Det är bra att hon inte använder spisen när hon är själv hemma. Hon har använt spisen ett par gånger när jag var hemma och då glömde hon att stänga av. Fast vi har installerat spisvakt så det är ingen stor fara. Plattskydden blir svarta, men det är väl inte hela världen.

Mamma krattar gräset

För ett par veckor sedan ramlade mamma när hon, sent på kvällen strax före stängningsdags, gick till affären för att handla mjölk. I pannan blev det ett litet hål. Jag satte på plåster men det blödde igenom, så sköterskan fick komma och plåstra om. Sköterskan sa att det borde sys. Nu så här efteråt ser det bra ut. Men det var inte så vackert när vi dagen efter var hos frissan. Mamma skulle permanentas. Vi hade beställt tid för länge sedan. Det var en kraftig blåtira över halva ansiktet. Vad gjorde det när mamma var pigg och glad över att bli fin. Mamma gillar att vara fin. Att hon inte byter kläder har nog mer att göra med att det är besvärligt. Jag tror inte att hon känner lukt och hon ser dåligt p.g.a gula fläcken. Jag har talat med hemtjänst om det, men det är svårt att få till. Mamma är en bestämd person men behov av stor egen integritet. Henne kan man inte göra vad man vill med. Jag har föreslagit hemtjänst att de skall tappa vatten i badkaret på måndagar. Det är mammas baddag. Ibland glömmer hon att det är måndag och då blir det ingen badning den veckan. Vi får se hur de lyckas med den uppgiften.

Mamma hos frissan och blir fin

Soporna med kisseblöjorna verkar de ha koll på nu. Och tänk en morgon när Anita från hemtjänsten lyckades få mamma att byta blöja. Det luktade kiss sa Anita. När jag sagt så till mamma så har hon bara tyckt att jag varit löjlig och inte trott att det var sant. Anita bad med vänlig och bestämd röst att få ta av mamma blöjan. Det slutade med att mamma knallade in i sovrummet ensam och tog av sig blöjan och gav den sedan till Anita.

Jag har lärt mig massor om äldrevård. En pigg, snart 98-årig dam, med ett minne som bara sträcker sig över ett par minuter, och som man lätt kan vilseledas tro är alldeles senil, gör man inte som man vill med. I alla fall inte med min mamma. Hon väljer sina egna vägar och sitt eget sätt att leva. Det är fantastiskt att hon vill bo kvar hemma så vi kan komma och bo där med henne. Det skulle inte inte alls vara lika kul att hälsa på på ett äldrehem. Men jag fasar ändå för den långa svarta vintern som är på väg. Det blir ingen lätt match för mamma. Och kanske inte heller för oss och hemtjänsten.