Pensionsmyndigheten kuvert

De oranga kuverten kom härom dan. Vi diskuterade vid frukosten. Tänk om vi inte hade sparat. Då hade vi fått dra in på allt det där trevliga som vi har råd med nu. 24.000 får vi av Pensionsmyndigheten tillsammans. 21.000 betalar vi till ett gemensamt utbetalningskonto varje månad. De går åt till allt det vi tycker är nödvändigt, mat, bilkostnader, tele-tv, el-vatten, sopor, försäkringar, rest.-nöjen, hem-trädgård och städning.
Det där sista, städning, hade vi fått dragit in på. Tyvärr är det omöjligt för mig att städa. Min MS sätter stopp för det. Det hade hamnat på bara min käraste och han drar redan ett tungt lass och städar inte särskilt bra. Det hade inneburit mycket irritation. Men visst kan vi dra in på ett och annat. Presenter till barn och barnbarn och medlemsavgifter i pensionärsföreningen och gåvor till cancer och ms-forskning hade fått stryka på foten. Och semesterresor hade vi bara fått drömma om. Men vi har rest färdigt, så det är ok.

Min skattkammare

De där sista tusenlapparna behövs. Till frissan och vattengympan som jag så väl behöver. Kläder har vi så det räcker ett bra tag, men risken är väl att vi blir omoderna och inte vill visa oss för folk efter några år. Och mitt måleri skulle jag nog inte ha råd med och allt annat jag vill göra. Som att skriva en bok till. Jag har precis fått klart boken om vår familj. Det var en fantastisk upplevelse att se hur fin den blivit. Sådana glädjeämnen vill man ju inte vara utan.
Det där med fattigdom för med sig en hel del om man tänker efter. Det är ändå bra att tänka efter så man inte får det som en överraskning helt plötsligt en dag. Jag har särkullsbarn att betala ut till om jag skulle bli den som faller av pinnen sist av oss två. Dit går hälften av det vi äger.

Fasters instruktioner

Under en stor del av mitt yrkesverksamma liv har jag som revisor talat med småföretagare om det där med ekonomi. Så jag borde ju kunna planera för min egen nu. Jo, jag har redan gjort upp min bouppteckning. Det kan låta makabert men så är det. Kanske är det ett arv. Jag såg i högarna efter mamma och pappa ett papper som var skrivet 1993 av pappas äldsta syster Ebba. Hon skrev om hur hon ville ha det på sin begravning. Hon skulle ligga i familjegraven. Det skulle vara vita liljor och andra blommor på hennes kista. Hon hade också noterat ner vilka psalmer som skulle sjungas. Det var 285, vers 1,2,3 ”Mitt skuldregister, Gud, när jag det vill beskåda, ser jag att synden mig har sänkt i evig våda”. Jag undrar om det var melodin hon gillade för inte kan det väl vara orden hon tyckte var viktiga. Och så psalm 249 vers 1,2,3 ”Lyssna Sion! Klagan ljuder” och psalm 199 som också är en enda lång bedrövlighet. Psalm 297 vers 1,2,3 skulle sjungas vid graven ”Av hjärtat haver jag dig kär, Kom, milde Jesus bliv mig när Och mig med dig förena Ty i den hela vida värld Är idel oro, sorg och flärd Men frid hos dig allena”. Inte visste jag att min stränga barnlösa faster, som altid försökte få ordning på alla oss barn, var så religiös. Sången i kyrkan skulle sjungas av en manlig röst skrev hon. 6 stycken av hennes syskon skulle bära. De skulle få 200 kronor för besväret. Kalaset ville hon ha i församlingshemmet och det skulle serveras landgångar med lax, skinka och ägg. 25.000 kronor satte hon av till gravvården. Den skulle skötas av någon av släktingarna inför födelsedagar och större högtidsdagar.I Ebbas testamente står det skrivet att hon inte ville att hennes kvarlåtelskap skulle säljas på auktion. Tyvärr blir det inte alltid så som man vill. Ebba var känd för att styra och ställa och när vi systrar stod vid hennes grav viskade vi till varandra att nu får du vara vår Ebba. Ingen ville. Ebbas tillgångar såldes på auktion när hon dog sex år senare, strax efter hon fyllt 90 år.