Tomas Tranströmer Dikter och Prosa 1954-200

För två år sedan fick jag en bok i present av Göran. Det var Tomas Tranströmers ”Dikter och prosa 1954-2004”. Den har legat på mitt nattduksbord sedan dess. Varje kväll läser jag en dikt. Det har blivit en naturlig vana. Nu är Tranströmer död. Men jag har honom kvar. Ja, inte Tranströmer själv, men hans ord och det är en stor lycka.
Egentligen började mitt intresse för Tranströmer i Saxnäs långt upp Lappland. Jag var där på en veckas semester. Man kunde bo på Saxnäs värdshus, äta lyxmat och ha trevligt sällskap i en fantastisk miljö. Resan beställdes genom MS-föreningen, så där fanns många likasinnade. Jag menar likasinnade med att kroppen var begränsad. Men långt ifrån sinnet. I diskussionerna fanns inga begränsningar. Eller som en av mina vänner sa: ”När benen är dåliga och man inte har så mycket man kan göra, får man försöka hitta något att lägga krutet på. Det jag har kvar är i alla fall talets gåva och då får ”krutet” läggas där!!” Den lyckan förstärks om man dessutom har en omgivning som orkar lyssna. Och det är inte alltid så självklart.
En av kvällarna i Saxnäs fick vi veta att det var diktläsning i konstnären Folke Ricklunds museum, så vi gick dit. Dikterna som skulle läsas var av Tranströmer. Ja, jag var ju van vid diktläsning från tiden tillsammans med Kajsa, min första vän efter flytten till Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Kajsa förde in mig i en värld som var helt ny för mig.Vi låg framför brasan, barfota och lyssnade till läsningen. En av deltagarna sa: ”titta, det är så vackert när ljuset från elden lyser genom tårna”. Jag glömmer det aldrig. Orden var nya för mig. Hur kan man uttrycka sig så? Det kändes lite knäppt. Alla kändes knäppa. Och de drack så mycket vin. Jag var ovan men skulle hänga med. Jag drack vin och spydde och drack mera vin och lyssnade på deras diktläsning och berättelser som att själen egentligen fanns kvar i Australien, trots att hon nu var där med oss. Kajsa läste alltid en dikt om en liten fågel som satt på en gren. Jag kan än idag höra hur hon lät när hon läste. Nu är Kajsa mycket sjuk och ligger mest till sängs, men hennes röst finns kvar i mig.
Kajsas värld var så ny, så jag hade fullt sjå med att ta in allt runt omkring mig. Jag minns inget av själva dikterna alls.

Preludium 17 Dikter av Tomas Tranströmer

Nu i Saxnäs på Ricklundsgården var jag bättre rustad. Jag sög in alla ord som lästes. Det var så enkelt. Jag såg allt framför mig. Precis så som Tranströmer beskriver det. Metafor efter metafor bara radades upp, den ena efter den andra och blev till en bildlik berättelse. Om trafiken, stjärnorna och döden. Det var ny diktläsning, nya dikter. Så som jag aldrig hört förut. De första orden i min bok lyder: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” och dikten fortsätter:
” Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp Han förnimmer – i dallrande lärkans position – de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor.

Men ovan jord står – i tropiskt flöde – grönskan, med lyftade armar, lyssnande till rytmen från ett osynligt pumpverk.
Och han sjunker mot sommaren, firas ned i dess  bländande krater,  ned genom schakt av grönfuktiga åldrar skälvande under solturbinen.
Så hejdas denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas till fiskljusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens fredlösa ton hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet.
Skall, efter störtningen genom dödens virvel, ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?”

Jag har inte skrivit så som det står i boken. Med samma avbrott. Det beror på att jag inte är så skolad att jag kan eller vill eller ens har lust med att läsa så där konstigt som jag alltid tycker att dikter läses. Jag gillar det som Tranströmer skriver men är nog skadad av allt vindrickande med diktläsning på sjuttiotalet. Det blev för märkvärdigt för mig. Jag läser sakta och tänker mig bilden för varje ord. Det är himmelskt.

Det var en supergrå regnig dag igår. Då är det ju inte hela världen att ligga i sängen till klockan tio på förmiddagen. Jag var glad åt att ha fått sova ända till klockan halv fyra innan vänsterbenet börjat vakna. Sedan var det kört med sovandet fram till halv åtta. Då blev jag så trött efter att ha legat och läst Strindbergs Giftas, att jag somnade om. Att läsa den boken är som en storm på öppet hav. Det kräver.
Strindberg skrev den första delen 1884 och den andra 1886. Att det är en självbiografi står helt klart när man känner till hans uppväxt. Bedrövligheterna går som en röd tråd genom hela boken, men det är något som gör hans text intressant för mig. Jag vet egentligen inte vad. Kanske väcker det funderingar eller igenkänning från egna relationer. Och det kittlar att det går att generalisera så kraftigt och uttrycka sig så vulgärt som Strindberg gör. Så här skrev han i ett brev till Verner von Heidenstam 1888, där han nämner Sonja Kovalevski, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson:
” Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida! 
Vem skulle våga skriva så nu för tiden utan att få utstå kraftigt motstånd från feministerna. Även om Strindberg fick utstå mycket smädelse under sin tid för det han skrev, så fanns i alla fall inte alla dessa feminister. Då hade han nog fått på tafsen.

Efter frukosten läste jag den sista Strömstads-tidningen som vi får i brevlådan tre gånger i veckan. Den sista, därför att nu har jag dirigerat om prenumerationen till mamma.

Mamma bläddrar i GP

Hon hade sagt att hon inte ville ha den längre så vi avslutade hennes prenumeration. Det var bara det att när jag var uppe hos mamma frågade hon flera gånger om det hade kommit någon tidning och vilken dag det var. Strömstads-tidningen kommer bara på tisdagar, torsdagar och lördagar. Mamma har fel på gula fläcken så hon kan inte läsa utan stora svårigheter. Med supermycket ljus och stora bokstäver så går det ganska bra. Men jag upptäckte att Strömstads-tidningen hade en annan funktion för mamma. Det var en viktig grej att gå till brevlådan och hämta tidningen. Dessutom kunde hon någorlunda hålla reda på dagarna med hjälp av den. Eller i alla fall märka att dagarna går. Egentligen är det ju inte särskilt viktigt att veta vad det är för dag. Mat och avföring och sömn är ju långt mycket viktigare att det funkar. Men det kan ändå vara lite kul att få en tidning i brevlådan. Jag kom att tänka på alla vykort som vi köpt under våra resor och som aldrig blev skickade. Jag skall genast ta fram ett och skriva och posta till min lilla mamma. Med stora bokstäver så kan hon säkert läsa det alldeles själv.

Sudokuns mysterier tar allt mer plats. Hjärngympan är viktig. Nu har klockan hunnit bli 12 innan jag kommit ur morgonbestyren med GP-läsande. frukost, klippa tånaglarna och dusch. Jag somnade vid 3-tiden efter att ha cyklat, crosstrainat, promenerat och tagit en voltarensupp. Solen skiner och nästa drag är nog att jag tar vårens första rollatorpromenad. Efter ett helt års syende har det inte blivit så bra det där med träningen, så nu går jag superdåligt. Mina ben har tappat styrkan i musklerna.

Dan Strömqvists recept idag

Olusten kommer smygande så nu är hög tid att stämma i bäcken. Någon vårdepression vill jag inte vara med om. Jag vet att träning gör gott, både för kroppen och för humöret. Men det tar emot. Det är så himla tungt. Rollatorpromenad, hur kul är det. Bara för att jag måste. Snart sitter jag där i rullstolen och kan inte annat. Då slipper jag i alla fall välja. Jag bara tar min rullstol och sticker iväg ut. Jag vet inte vad som är bäst just nu. Det är bara tungt. Tungt att träna. Och efter träningen är det kört med allt. Då orkar jag inget mer.
Jag måste fixa lunchen. Sedan länge har jag ju bestämt att det skall bli jag som tar över matlagningen efter den 21 mars, då kapp-projektet är över. Jag vill ha annan mat än köttmat. Men hur tusan skall jag orka det? Inget finns just nu att laga av i skåpen. Det måste bli en förberedelsedag idag. Jag måste greja veckans menyer först och be om hjälp med att handla in allt som behövs. Sedan lång tid har jag samlat recepten av Dan Strömqvist i GP.  Det är ingen liten hög och skall jag laga alla recepten som jag sparat skulle det nog fylla ett helt år framåt. Idag var det recept på godare fiskpinnar som lagas från grunden och som skall serveras med potatismos, örtyoghurt, bönor, rödlök, citron och salladsblad. Det blir bra.
Nu får jag ge mig ut på promenad och kanske bli lite gladare när jag kommer hem.

Nu är första dagen i mitt nya liv. Jag har tänkt ”vända blad”. Ja, så nytt är det väl inte precis och inte heller är det gamla avslutat.

Den enda sålda kappan

Det blev bara en kappa och ett smycke sålt vid utställningen i Strömstad. Jag slutar aldrig att tro på stordåd, jag lär mig aldrig. I mina vildaste fantasier så inbillade jag mig att allt skulle bli sålt. Jag gruvade mig för att kanske också den finaste kappan, som jag sydde sist, skulle bli såld. Det var den jag själv ville ha. Gissa vilken kappa som blev såld. Precis, rätt gissat.  Men jag hade inte hjärta att säga nej. Hon som köpte kappan var så otroligt lycklig när hon väl bestämt sig.
Så nu sitter jag där med en klädstång framför mig, fylld med elva kappor och jackor och ett tiotal väskor. Det blir som ett oavslutat projekt, som hänger över mig. Jag sa före utställningen att om jag inte får sålt någon kappa så blir det Hotell Dorsia nästa. Så här nära inpå en nyss avslutad utställning så känns det inte särskilt angeläget. Man blir liksom lite sliten och trött.

Såld armring

Men det var en rolig grej. Jag fick samlat ihop alla mina syskon med respektive, en son med familj, en kusin, en kompis och till och med mamma kom och kollade. Fast mamma visste nog egentligen inte vad det handlade om. Hon frågade säkert tio gånger om vi snart skulle åka hem. Hon begrep inte alls att jag skulle jobba med att sälja. Men det gör inget. Det viktigaste är att hon är med, kanske mest för oss, men också lite för henne, trots att hon alltid längtar hem.
Vi får väl se hur det blir med det där med Dorsia. En dag kanske jag får kraft, annars får jag väl byta kappor oftare fortsättningsvis.

Jag löste ett sudoku och läste GP innan jag kom ur sängen sent om sider. Bara för att markera ledigheten liksom. Sedan gick det snabbt att komma igång. När jag kom in i mitt arbetsrum såg jag högen med papper som måste åtgärdas. Räkningar som skulle betalas, en del bokföringsmaterial för mitt eget företag och för den lilla teaterföreningen. Så nu har jag planerat klart för den här veckan. Två smyckekonstnärer skall ha färdiga sina bokslut och deklarationer, mitt eget bolags årsredovisning och deklaration och så några till.

Det är en helt annan värld än den värld jag har tänkt att ta mig an efteråt. Jag har tänkt länge att ta mig bort från revisorsvärlden, men det är svårt. En annan dag, men snart.

Äntligen slut på den värsta torrhostan. Den är seg att bli av med. Men pigg som attan vaknade jag redan klockan halv sju. Ett sms kom och jag hämtade telefonen. Anette som har yogan meddelade att hon var sjuk. Jag kände, puh så skönt.

Egentillverkade silversmycken Stjärna 35 g, 5,5 cm Pris 2.500:

Det är alltid skönt när något i omgivningen tar beslut. Jag är lite av Expressen – Aftonbladet och då är det jobbigt med beslutsfattande av alla dessa oviktiga saker som man har att bestämma sig för som pensionär. Min lillasyster säger alltid, är det så oviktigt så är det väl lika bra att ta båda. Men ofta går ju inte det. Då brukar jag blunda och peka. För om inget väger över så är ju båda lika bra.
Efter sms-meddelandet så kände jag att hela dagen var min. Jag tog på mig morgonrocken och gick ut till brevlådan och hämtade GP. Jag har ju blivit sudokufrälst nu. På torsdagar är det den medelsvåra och det klarar jag på en dryg kvart numera. Vänsterbenets muskler hade börjat rycka så jag steg upp med tidningen och promenerade fram och tillbaks över vardagsrumsgolvet när jag läste.

Annons i Strömstads Tidning

Jag håller på med förberedelserna för utställningen på Spa-hotellet i Strömstad. Jag har just ringt in en annons i Strömstads-tidningen. Visitkorten är utskrivna liksom prislistorna för silversmyckena. Kvittoblocket är förifyllt med företagsnamn och momsregistreringsnummer. Kamerornas batterier är laddade, både filmkamera och bilder. Jag måste ju dokumentera så jag har något att lägga ut på hemsidan efteråt.

Nu återstår det största jobbet. Det är att putsa upp alla silversmyckena ordentligt. De måste ju glänsa när de ligger där i glasmontern.

Jag känner det ungefär som om det är det sista rycket. Det är nu kapporna måste säljas. Vi syr ju bara vår- och höstkappor och när vintern närmar sig så duger det inte längre att sälja våra kappor. Jag har så fullt med smycken och kappor och målningar överallt nu så det liksom köver sig.

En av kapporna som skall vara med på modevisningen på Spa Hotellet

Även om det är arbetsamt att tillverka så är det svårare att bli av med grejerna. I alla fall om man vill ha lite lön för mödan.

Jag hörde en äldre herre på Lions-utställningen lite nedlåtande säga till sin jämnårige kompis: Kan de leva på detta?  Han visste nog inte hur det är att leva som hantverkare. Jag tror inte någon hantverkare har försörjning som sitt största mål i livet. Lyckan att få tillverka är säkert för de flesta mycket mera värd.

Efter tre dagars influensa, eller vad det nu var, och efter att ha tillbringat nästan alla dagar i sängen och superkurerat, så har jag äntligen vaknat upp till en ny dag då jag känner att det går lättare. Jag håller på att träna på att bli pensionär också. Det är inte särskilt kul alls, men det är så många som säger att det är skönt så jag skall kolla upp ordentligt och sedan komma med mitt eget uttalande. Det får nog inte dröja för länge för då kanske jag hinner att somna in för gott. Jag sa vid frukosten när jag tog Göteborgs-posten: å så kul med medelsudoku idag. Jag har tränat ihärdigt i ett par veckor för att komma underfund med hur man löser det där som man skryter med att kunna lösa på så himla kort tid. Nu kan jag det lättaste jättesnabbt, så det är mest uppiggande morgonpyssel. Det medelsvåra tar lite längre tid, men jag klarar även det nu på ganska kort tid. Jag löste mitt första supersvåra i lördags, men har det ultrasvåra från fredagen liggande kvar. Jag skall fråga min vän hur jag skall tänka innan jag går vidare med det. Det där tar några timmar av pensionärstiden. Då förstår jag varför alla pensionärer säger att de har så himla mycket att göra. Det beror som alltid på vad man prioriterar. Sudoku eller …………………

Under helgen hade jag utställning av mina fågelmålningar i Amhults nya kyrka. Vi var 15 stycken personer som ställde ut våra alster i Lions regi. Det är roligt att ställa ut i grupp.

Egen målning med titeln: Här får alla plats

Man kan gå omkring och berömma varandra, få trevliga samtal, få inspiration av varandra och knyta kontakter. Jag hade min monter tillsammans med en tjej från Brasilien. Hon hade precis haft en utställning på Arken och tyckte att mina stora fågelmålningar skulle passa bra där.
Man kan fråga sig varför Amhult fått en helt ny kyrka. Amhult är en alldeles ny stadsdel med mycket nyinflyttade människor, men är det verkligen så många religiösa, så att de inte får plats i Torslandas vackra, en av Sveriges äldsta, kyrkor. Nåja, en ny bussterminal ett nytt kulturhus, ett stort ganska nytt ICA-Maxi och några affärer. Men än finns det gott om plats för att bygga hyreshus. Där borde alla få plats.

Fyra dagar hos mamma. Det är en stor lycka att få ta del av hur en människa funkar som är åderförkalkad. Jag minns när vi var små att när vi tyckte att någon inte fattade vad man sa så frågade vi ofta: är du alldeles åderförkalkad eller? Nu har det blivit allvar. Fast nu kallar vi det för senil eller dement. Jag läser i Wikipedia: ”De flesta fall av demens drabbar äldre personer, senil demens. Bland människor över 80 år räknas demens som en folksjukdom och man räknar med att var 5:e person över 80 år har drabbats av någon typ av demenssjukdom. Demens kallas även senilitet, vilket betyder gubbaktighet, ålderdomssvaghet. Ordet senil kommer av latin senilis av senis gubbe. Demens som drabbar medelålders kallas presenil demens. Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd. Demens brukar ofta kallas de anhörigas sjukdom eftersom familj och vänner med nära kontakt till den sjuka ofta i hög grad brukar påverkas. Exempelvis kan det hända att den dementa inte kan sköta sina dagliga rutiner eller inte längre hittar hem”.
Fast det jag hört verkar inte stämma med Wikipedia. Jag har hört att åderförkalkning kommer från för mycket socker och fett och att detta är skälet till att min mamma blivit senil så sent i livet. Hon åt inget socker alls när hon var yngre. Men nu. Nu är hon sockerberoende. Hon äter helst bara sött och ingen mat. Punschpralinerna går åt snabbt och havrekakorna och honungsmackor äter hon till frukost, mellanmål och kvällsmål. Så nu har jag gömt undan punschpralinerna och havrekakorna. Det blev många turer till kylskåpet, där punschpralinerna stod förut. Särskilt före lunchen kom. Hemtjänst kommer med lunchen med hemtjänst framåt halv två. Det är alldeles för många timmar mellan halv åtta och halv två. Mamma äter bara en honungsmacka till frukost och det är för lite att vara mätt på i sex timmar. Därför fyller hon på med pralinerna. I kylskåpet står också en mängd näringsdryck som hon köper från sjukvården. Så efter att jag gömt godiset, så får hon hålla tillgodo med näringsdrycken i stället. Vikten har minskat till 44 kilo. Det är för lite sa doktorn. Det är otroligt besvärligt att se att mamma äter så lite mat. I morse lade jag upp en dryg matsked med havregrynsgröt tillsammans med lite hallonsylt och mjölk. Det hade hon att plocka med länge innan hon fick i sig allt. Till lunch äter hon bara lite av den halva portion passerad mat, som vi beställt till henne från hemtjänsten. Mamma har jättebesvär med att svälja och det gör säkert att hon inte gillar att äta. Det var ingen ide att hon fick en hel portion för det mesta gick till fåglarna. Jag hoppas att hemtjänstmaten är supermycket näring i annars går det åt pepparn med mamma. Jag spär på med mellanmål. Banan, yoghurt, mosade ägg, äpplekaka med vanilj, ja allt jag kan komma på. Men vad skall jag sätta in i kylskåpet som mamma kan ta när jag inte är där? Det kan bli lite trist med bara näringsdrycken.

Varje år tänker jag på telefonsamtalet då jag på morgonen ringde för att gratulera prinsessan på födelsedagen. Hennes mormor svarade och berättade att jag under natten blivit farmor till en liten kille. Alldeles, alldeles för tidigt. Gråtande lade jag på luren och berättade sedan för Göran att jag blivit farmor till en kille, knappt stor som ett mjölkpaket.Vi kom upp till babyavdelningen för för tidigt födda bebisar och fick den lilla kycklingen ligga i kuvös. Han är stor nu. Fjorton år och längre än sin farmor. Han önskade sig kläder i födelsedagspresent. Efter litet letande runt i stan åkande på min elmoppe så hittade vi affären där de säljer kläder för killar mitt emellan vuxen och barn. Det är inte helt enkelt för en farmor att fixa presenter till ungdomarna. Det är knappt jag begriper vad de säger. Tröja och kläder klarar jag av, även om det är svårt att välja. Man vill ju inte komma med något mossigt. Men alla tekniska beteckningar som nämns ibland är så omöjligt att jag måste delegera. Tröjan åkte på och var på även dagen efter då prinsessan skulle gratuleras. Jag fick godkänt, alltså.
Prinsessan skulle fixa sitt eget födelsedagskalas. Då fick inte föräldrar eller gamlingar som vi komma. Jag levererade ett stort fat med fruktsallad, två stora flaskor med cider, platsglas och papperstallrikar och så en peng för hon inte skulle vara helt utblottad efter den stora födelsedagsfesten.
Tänk vad tiden går fort. Det var när jag fick min ms-diagnos som jag också fick mitt första barnbarn. När de var små jobbade jag jättemycket. Nu när jag är ledig och har all tid i världen så kan jag inte vara med. Trist att tänka så. De var i fjällen under februarilovet. Jag skulle så gärna vilja visa dem hur duktig jag var på att åka skidor. Nu ser de mig som en gammal farmor som inte kan vara med på något roligt som de gör. Jag kan bara sitta och titta på. Men jag kan köpa en poppis tröja och spela plump hela kvällen och dagen efter leverera ett stort fruktfat.

Aj, då, jag missade yogan idag. Det var inte alls bra. Alla dessa sängtimmar tar kål på mig. Jag går till sängs strax efter klockan halv tio på kvällen och hinner inte upp till yogan som börjar klockan tio på förmiddagen.

Jag får tänka positivt och finna tröst i mina fåglar

Efter en hel natts arbete med att stå ut med muskelryckningar i vänsterbenet så måste jag sova ut för att få ordning på dagen. Med jämna mellanrum väcks jag av benet och kör igång med olika slag av stretching, yogaövningar, cykling och trampande på cross trainern. De två senaste nätterna har jag gått upp vid 2-3-tiden och tagit ett voltaren 50 mg stolpiller. De hjälpte inte. Ryckningarna gick inte över. Jag trodde att det starka magnesiumpulvret skulle hjälpa, men inte heller det har tagit bort ryckningarna. I natt låg jag och tänkte ut ett brev till doktorn på Sahlgrenska. Det blev ett häftigt brev med: ge mig alla bedövningspiller i hela världen så jag slipper detta helvete.

Solen skiner ute. Städerskan berättade att hon sett krokus vi hörnet av vårt garage. Jag gick ut och letade runt hela garaget och i hela trädgården. Men några krokusar hittade jag inte.

Hortensia, som jag gillar så mycket

Jag fick nöja mig med den fina hortensian som vi fick av våra duvemålagäster, som står på köksbordet än så länge men som kommer att få sin plats i trädgården lite längre fram.

Men det finns andra vårtecken. Igår grävdes komposten ner i trädgårdslandet och förde med sig lite träningsvärk i snart sjuttioåringens otränade kropp. Ryggskottet har precis gått över så nu väntar nya skott. Med våren kommer det ena skottet med det andra som på beställning. Efter en lång svart vinter vaknar vi upp och tror att allt kan fortsätta där vi slutade året före.

Vårens första mc-tur

Vi blir snabbt satta på plats. Kroppen säger i från direkt om vi inte förberett oss. Är det därför så många får vårdepressioner. Allt ljus ställer krav på oss. Jag tycker ljusets återkomst är en enda stor lycka. Trädgården får vänta. Våren för med sig årets första motorcykeltur. Tyvärr hänger min mc-dress fortfarande oanvänd i ett skåp i garaget. Jag vågar inte följa med. Min dåliga balans och svaga krafter i kroppen skulle snabbt slänga mig av bönpallen. Men jag går ut till verandan och till mina kappor ett litet tag till.

Nu kommer blommorna i verandan

Ny dag, nya möjligheter. Solen skiner från en klarblå himmel. Jag lyssnar på Göteborgsradion med Stefan Livh. Han är världens bästa radiopratare. Jag sitter i verandan i mallorcavärme, 23,7 grader, och syr på de sista kapporna och lyssnar på Stefan Livh. Utanför verandans stora fönster är bara 6 grader. Men jag känner att våren är på väg. Glädjen sprider sig i kroppen och jag får jättearbetslust. Jag köpte foder till, som jag trodde den sista kappan, men det blev foder till ännu en kappa. Så nu gäller det att hänga i in i det sista. Två veckor kvar. Jag måste hålla ut tills jag är i mål. Ja, det är egentligen inte alls tråkigt. Man skall ju sluta när det är som roligast sägs det.

Apelsinerna har klarat vintern bra i verandan

Jag var på yoga i går kväll. Jag var jättestel. Det gjorde ont överallt. Jag måste träna mera. Jag måste gå mera ute med pumpstavarna eller med rollatorn. Kapparbetet sätter spår. Den som tror att det är ett bekvämt arbete att sitta och sy, tror fel. Jag orkar inte så mycket mer. När dagen är slut är också jag slut.
Yogaövning nummer två var att ligga på rygg och cykla med båda benen högt upp mot taket. Jag klarade det inte. Den tredje övningen var, att liggande på rygg lyfta båda benen upp mot taket och sedan sänka dem ner mot golvet utan att sätta i och lyfta och sänka under några minuter. Allt med hjälp av och i takt med kraftig andning. I den femte övningen gick det också åt pepparn. Vi skulle stå på tårna på golvet, böjda med armarna i golvet framför oss och rumpan högt upp mot taket. Det kallas trekanten. Mina armar räckte inte till mer än några sekunder, sen var jag tvungen att gå ner med knäna i golvet. PUH, så svag jag är. Magmusklerna måste tränas upp och så balansen . Det är nog det mest akuta. Men att lyfta benen är också superviktigt. Jag märker tydligt att jag gått alltför lite den sista tiden. Nu när solen återkommer måste jag ge utepromenaderna mera tid. Å, alla dessa måsten. Livet är en kamp, eller hur? Att ha det trivsamt är inte gratis. Man får jobba med det. Hela tiden.