Wao, så kul man kan ha det här i livet. Igår åkte jag till Inex inne i stan för att handla allt material som jag behövde för målarkursen. Jag behövde duk och spännramar till 3 stycken stora målningar, stora penslar och kolkritor. Resten har jag hemma. En hel resväska full med grejer skulle jag ha med mig. Det var många vändor jag fick gå innan jag fick med mig allt. Med kryckan i ena handen och väskorna och ramarna och allt det andra så tog det sin lilla tid. Men det var det värt. Natalia är så superproffsig, både pedagogiskt och på att måla. Den här gången skulle vi pröva en speciell teknik med oljefärg. Jag tänkte, fy tusan så trist, olja och naturmotiv. Men jag höll tyst. Tänkte, det är väl bäst att anpassa sig och se vad det kan ge. Det var tur att jag inget sa. För även det var intressant efter Natalias instruktioner. Vi använde trasor och balsamterpetin som vi målade på duk. Det blev faktiskt himla bra. Jag lyckades få fram ljuset. Det som jag alltid tyckt varit så jättesvårt. Det är ju det jag skall lära mig i Gerlesborg i höst. Jag längtar redan till nästa torsdag. Då blir det acryl som vi skall använda. Gången därpå skall vi måla i äggtempera och sedan akvarell. Sedan är det nog dags för våra egna stora målningar. Natalia säger att då är vi redo. Då skall hon ha förberett oss så pass mycket så vi kommer inte att ha några problem med det. Jag under jag. Det verkar svårt att måla så stort. Spännande är det. Jag känner att entusiasmen ger kraft till allt det nödvändiga. Nu är det dags för en riktig långpromenad i solskenet.

Natalia förbereder mina smycken för vernissagen

Jag fick en kommentar från en som också har MS. Det är alltid så intressant att ni andra som har MS skriver kommentarer i min blogg och berättar hur ni har det. Jag vet att flera läser bloggen och tycker att de får entusiasm till olika sysselsättningar eller tankegångar. Vår vardag ser olika ut och det finns många som kan ge bra förslag. Det där med falskt skov som jag fick i kommentaren var nytt. Jättekul, skriv mera alla ni som vill dela med er.

Bougainvillean i vår veranda

Helgen kantades av konst. Det var ju konstrunda i Sockerbruket i Majorna.

Konstrundan i Majorna 2013

Det är helt fantastiskt att se så många konstnärer ställa ut på samma gång. Allt från glas till smide och målningar av alla olika slag och tekniker. Jag tar med både kryckan och rullatorn för säkerhets skull. Det visade sig att jag behövde både och. Att ta sig runt i det gamla sockerbruket är inte att leka med. Ibland fick rullatorn ställas utanför. Snirklande ståltrappor klarar den inte av och då gäller det att ha kryckan till hands. I många ingångar finns hissar stora nog att ta in en hel hästvagn. Tyvärr kan problemen i stället dyka upp när man väl kommit fram. Gångarna i Sockerbrukets byggnader är inga autostrador precis. Med rullator funkade det. En och annan tavla fick flyttas på, som stod ut i ingången lite för långt. Men det gick och det var jättekul. Jag saknade stora målningar. Jag har fått i uppdrag av Natalia att måla stora bilder och behövde inspiration för det. Jag började på målarkurs på VSA i torsdags och Natalia sa att jag är redo för stora bilder nu. 1,80 höga och 1,7 alt. 1,5 breda skall de tre målningar bli som jag skall ta mig an. Det skall bli otroligt intressant att se hur jag kommer att klara det.

Dansösen

Jag provar mig fram. Innan konstrundan kände jag mig så inspirerad att jag satte igång redan på morgonen.

Dansösen

Dansare

Jag slutade min runda i Ösays verkstad. Det är den verkstaden som jag är i varje fredag. Hon är en fantastisk konstnär. Det hon inte kan klara av är inte värt att kunna vad gäller silversmide. Jag hittar på och det är oftast så att det ser enkelt ut från början, men visar sig alltid vara svårare än jag tänkt. Då rycker Ösay in med ingenjörslösningar som jag aldrig kommit på. Ösay tar gärna emot fler elever till sin verkstad. Så kom du också. Det är fantastiskt att kunna göra sina egna smycken.

Ösay Emert, smyckekonstnär

Förlåt hemtjänsten för att jag uttryckte mig så illa. Visst förstår jag att ni inte är utan känslor. Men med ert schema så är det omöjligt för er att engagera er känslomässigt. Ni springer runt från den ene till den andre. Ni delar ut piller och mat, ni städar och slänger sopor. Visst förstår jag att allt ni ser sätter sig i er. Ni måste skjuta bort. Det går inte att engagera sig. Då skulle ni gå sönder. Visst förstår jag att det är det organisatoriska det är fel på. Ni har ju inte hittat på ert schema själva. Ni har inte gjort den där budgeten som alla måste inrätta sig i. Det enda ni kan göra är att klaga. Och hur kul är det när ingen lyssnar. Ni kan bara hålla er ovanför vattenytan. Så länge som möjligt, utan att ni går sönder. Och gilla läget.

En ros till hemtjänsten som står ut med att inte kunna stanna i känslan

Jag har två pensionerade väninnor som båda arbetar ideellt. De har anslutit sig till en hjälp-pool inom kommunen. De hälsar på hos en av kommunen utsedd äldre som önskar sällskap. De tar en promenad tillsammans med sin ”skyddsling”eller går och handlar. Visst är det stort när man uppoffrar sig så. Jag beundrar dem i deras engagemang. De säger att de får mycket tillbaks och att det är deras betalning. Kanske finns det fler pigga pensionärer med tid över, som skulle kunna göra nytta för både sig själv och andra? Kanske lever vi i ett samhälle där vi är vana vid att allt tagits om hand så mycket att vi glömt bort varandra? Kanske är det för mycket sköt dig själv och…………….

Jag har just återkommit från att ha hälsat på en kär gammal väninna. Jag flyttade ner till Göteborg från lilla Strömstad 1974. De första fjorton dagarna sov jag på soffan hos min storebrors f.d fästmö. Det var en av de två som jag kände i hela Göteborg. Hon och hennes man hjälpte mig att skaffa en lägenhet i Gamlestan. Så ringde en kompis från Stockholm och berättade att han kände en tjej som jag borde träffa. Jag tog bussen till Sävedalen och där började vår vänskap. Hon styrde och ställde med mig, en bortkommen lantlolla. Hon föreslog att jag skulle skaffa en lägenhet i Sävedalen. Jag blev boende tvärs över gården i många år. Hon lärde mig storstadens levnadsvanor. Vi drack vin och åt vindruvor uppe på berget. Vi diskuterade konst och blev ovänner, men var kompisar igen på morgonen när ruset gått över. Vi tillverkade egna kanadensare i plast i pappas garage. På kvällen åkte vi på dans. Det luktade plast av oss, som vi inte lyckats tvätta bort. Hon sa: det måste vara en trevlig kavaljer som bjuder till dans för han kommer att sitta fast i händerna resten av kvällen. Våra söner växte upp tillsammans och vi stöttade varandra i allt under de där åren. Hon var mina söners teckningslärare. De berättar fortfarande om hur entusiasmerande hon var. Hon förde mig in i konstens värld. Jag var revisor och hon konstnär. Två skilda världar som gillade att umgås under alla år.

Föredrag på Röhska

Hon levde i konsten, för konsten och  med konsten. Hela hon var konst. Alla hennes kompisar, förutom jag, var annorlunda. De läste poesi framför brasan. De talade ett språk som jag inte talade och de levde ett liv som jag inte levde. Det var nytt och spännande för mig.

Smycke av Kristian Nilsson

Hon höll föredrag och doktorerade på Kristian Nilsson.Hans smycken bars av prinsessan Lilian och Birgit Nilsson. Han var en stor smyckekonstnär som förförde oss under 1970-1980-talen. Han gödslade med stenar och metaller och strävade efter att nå långt bortom den ”svenska fattigdomens estetik”, som Göran Christensson, chefen för Malmös Konstmuseum sa.

Ingen av oss är vid samma vigör som förr. Två gamla väninnor som båda drabbats av sjukdom som förändrat livet. Hon har inte övergivit konsten, men klarar numera inte av att hålla i penseln. Konstböckerna fyller bokhyllorna, men hennes syn är så dålig att hon inte klarar att läsa dem längre. Hennes målningar pryder alla väggarna tätt, tätt, i den nya handikappanpassade lägenheten. Jag känner igen dem alla. Jag minns att jag alltid beundrade hennes konst och hennes sätt att måla. Hon sa alltid: varför gör du inte det här i stället. Det där revisorsjobbet är inget för dig. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag gjorde som hon sa. Och att min sjukdom skulle bana vägen dit. Underliga är ett livs virrgångar. Man vet aldrig var man hamnar.

En av min väninnas målningar

Hemma hos min mamma. Jättemysigt. Hon är pigg trots sina 96 år. Hon rör sig som en gasell. Upp och nerför trapporna. Upp och ner i badkaret när hon skall bada. Vi tar en promenad och jag tar min rullator som hjälp för min dåliga balans. Mamma tycker att hon kan ta stöd från min axel, men nej det blev inte så bra. Jag hämtar en skidstav, som står där pappa ställt dem. Mamma behöver ingen, men ok då. Hon går med på det till slut. Den är mest i vägen och hon använder den så som kofösare gör när de går på gärdena. I GP läser jag att staven skall sättas i rakt ner när man har armbågen i 90 graders vinkel och så skall man trycka av bakåt. Höger arm skall pendla framåt samtidigt som man skjuter ifrån med vänster ben. Det funkar inte med sådana instruktioner på mamma. Hon gör ändå alltid som hon själv vill. Tyvärr är det illa med astman. Hon har svårt för att andas när hon tar i, säger hon.

Mamma o jag

Nu har vi barn bestämt att hon skall få lunch levererad varje dag. Hem tjänsten kommer. Det gör att hon inte behöver laga mat själv. Mamma är proffs, eller i alla fal var proffs, på att laga mat. Det var hennes stora grej att alltid ha mat på bordet närhelst pappa drog hem folk. Men vi tyckte att det var viktigt att få all näring och alla vitaminer. Och det trodde vi inte att mamma kunde få om hon åt samma mat så gott som alla dagar. Och så är vi rädda för att hon inte stänger av plattorna. Och så ser hon jättedåligt eftersom hon har gula fläcken. Jag ser att hon känner sig fram när hon skall ha tag på någon småsak som hon tror ligger på bordet. Eller när hon skall hälla upp kaffet i kaffekoppen. Hon måste känna var kanten till koppen är före hon häller upp annars kommer kaffet vid sidan av. Men jag undrar ändå om det är så bra att ta ifrån mamma det egna jobbet. Nu sitter hon ju bara där och väntar på hemtjänsten. De kommer på morgonen och på lunchen och på kvällen. De har till uppgift att se till att hon får medicinerna från det där upphängda låsta medicinskåpet. Hon har nästan inga mediciner alls och har alltid skött det där själv. Så nu tycker hon det är helt onödigt att de skall komma och öppna det där skåpet.

Det var bara det att hon tog en extra sömntablett från en annan dag, när hon inte kunde somna.

Hemtjänsten kommer och går. De tar på sig blåa plastskydd för skorna när de går in. Ytterkläderna sitter på. De hejar glatt på mamma och frågar hur hon mår idag. Lite kort småmysigt småprat och så öppnas medicinskåpet och mamma säger återigen att det är onödigt att de kommer för att låsa upp skåpet. Vi har lagt dit en dagbok som vi bett dem skriva i. Vi vill veta deras uppfattning om hur mamma mår, eftersom vi inte kan vara där och se själva så ofta som vi önskar. Men hemtjänsten har så himla många olika ansikten och har så himla många olika namn. Det blir liksom inte en människa. Bara hemtjänsten. De är så trevliga. Visst, så himla trevliga. Men inga personer, inga människor med känslor. Bara hemtjänsten – kanske 20 stycken människor med känslor som inte hinner utvecklas.

Jag lämnar vattengympan och styr mot Axel Dahlströms Torg och yogan. Klockan 10 skall vi starta. Jag bär med mig min fina ullmatta och träningskläderna uppför trapporna. Väl framme vid dörren står det på en lapp som Anette hängt upp på dörren: stängt p.g.a sjukdom. Så himla trist. Jag som såg så fram emot att få rulla ut mattan och lägga mig under min kornblå filt som jag köpte i Nepal. Det finns vissa grejer som man fäster sig vid mer än andra. Filten är en sådan grej. Jag minns så väl när jag köpte den. Taxichauffören stannade till vid vägrenen. Vi hade varit högt uppe i Himalaya-bergen i en liten bergsby och var på väg ner till Kathmandu. Vägen slingrade sig ner och vi körde sakta. Sakta nog för att seschalen som hängde där på tork, alldeles nygjord av pashminagetens hår. På våren, då getterna börjar att  fälla sin vinterull, kammas de för att ta hand om den duniga underullen.  Den kashmirull som har högst kvalitet är underull som kommer från getens buk- eller halsparti och har en fiberlängd på minst 36 mm. Därifrån kommer min schal. Det berättade kvinnan som jag köpte den av.

Besviken vänder jag bilen och far hemåt från Axel Dahlströms Torg. Jag tänker på hur mysig yogan är. När jag kommer från vattengympan, alldeles slutpumpad, och lägger mig ner. Anette sätter igång den indiska fina lugna musiken. Efter en stund hälsar hon oss alla välkomna och ber oss sätta oss upp. Hon berättar om dagens yogalektion. Ibland fokuserar den på immunförsvaret, ibland på magen eller kanske ryggen. Vi kör igång med att känna igenom hela kroppen efter instruktioner av Anette. Hon leder oss igenom hela lektionen på 1½ timma.

När jag kommer hem ringer telefonen. Det är Anette, som berättar att hon trampat fel och ligger på Mölndals sjukhus. Hon ställer in hela nästa veckas träning. Visst känner jag att jag måste säga att det är synd om henne, men mest känner jag för att säga att det jättesynd om mig, som inte får träna. Jag berättar att jag skickat ett mail till henne tidigare på morgonen. Jag skrev så här:
Hej Anette
Jag åkte till yogan, men du var sjuk. Hur går det med dig? Tror du att du är på benen snart igen? Du lyckliggör mig varje gång jag är på din yoga. I torsdags fick jag tårar i ögonen när jag satte mig ner i slutet efter promenaden runt i salen. Jag kände mig så otroligt lycklig över att ha lyckats ta mig runt. Det funkade runt hela, men det var jättejobbigt.
Ibland tänker jag att du gör programmet precis efter vad jag behöver. Så är det naturligtvis inte men det känns så. Allt du hittar på är så fantastiskt bra för min träning. Jag njuter varje minut. Jag hoppas du kan fortsätta i många år till.

Jag fick en artikel från en vän som handlade om MS och bromsmedicinen Tysabri. Många vänner berättar om mediciner som de tycker jag skall känna till. Varje gång blir jag nedslagen. Ingen bryr sig om oss, som fick MS före bromsmedicinernas tidevarv. Jag fick diagnosen 1995. Den första bromsmedicinen, som då precis blivit godkänd hade så många biverkningar så jag blev mer sjuk av den än av MS-en. Är skadan redan skedd så är det inte mycket att göra åt saken. Vi med s.k sekundär progressiv MS, får leva med det vi har. För oss finns ingen forskning. I alla fall inte som jag känner till. Ärren sitter där de sitter. En läkare sa entusiastiskt att nu skulle vi börja röntga min hjärna för att se hur sjukdomen utvecklas. Han har inte hört av sig sedan dess. Det är över två år sedan nu.

Året Runt 15 2013

Fakta om MS.
En kronisk sjukdom med olika symtom
Multipel skleros (MS) är en kronisk sjukdom som drabbar det centrala nervsystemet (CNS), det vill säga hjärna och ryggmärg. Orsaken är att nervsystemet angrips av kroppens eget immunsystem. Normalt skyddar vårt immunsystem oss genom att bekämpa främmande ämnen som kommer in i kroppen, t.ex. virus eller bakterier. Vid MS uppfattar immunsystemet, av oklar anledning, den egna nervvävnaden som främmande vilket leder till inflammation som är skadlig för nervcellerna.

Sammanlagt har ca.15 000 svenskar MS och varje år insjuknar cirka 450 nya patienter. Två tredjedelar av patienterna är kvinnor och de allra flesta är mellan 20 och 40 år. Diagnosen ställs i de flesta fall genom en bedömning av symtom i kombination med resultaten av magnetkameraundersökning (MR) och ryggmärgsvätskeprov.
Hur sjukdomen utvecklas varierar avsevärt mellan olika individer. Hos en del kan sjukdomen ha ett mildare förlopp. Det finns tre olika former av MS:
Skovvis fortlöpande MS
Cirka 85 procent av MS-patienterna har denna form. Sjukdomen förlöper i skov, då man har symtom och besvär. I perioderna mellan skoven går symtomen vanligtvis tillbaka betydligt och i början av sjukdomen är man ofta besvärsfri däremellan. De bromsmediciner som finns idag har primärt visat effekt på denna form av MS.
Sekundär progressiv MS
Den skovvis fortlöpande formen av MS övergår ofta efter 10–15 år till sekundär progressiv MS som innebär en gradvis förlust av nervfunktioner utan återhämtning. Tiden tills att sjukdomen övergår i en annan fas kan påverkas av hur tidigt man påbörjar behandling och effekten av densamma.
Primär progressiv MS
Cirka 10 procent av patienterna har denna sjukdomsform som innebär en gradvis försämring från början utan några skov eller återhämtningsperioder. Tyvärr finns idag inga mediciner som kan bromsa denna typ av MS.
Men forskningen går framåt för nysjuka. Antalet bromsmediciner ökar.
Idag finns mediciner som inte bara lindrar redan uppkomna symtom, utan även bromsar själva MS-inflammationen. 1995 godkändes det första interferon-betapreparatet i Sverige som den första bromsmedicinen för behandling av MS. Idag finns flera interferon betapreparat, men även två andra typer av bromsmediciner, glatirameracetat och det senaste läkemedlet, natalizumab.
Natalizumab (TYSABRI), som bygger på en helt annan verkningsmekanism än de tidigare bromsmedicinerna, blev godkänt hösten 2006. Läkemedlet hindrar immuncellerna (vita blodkroppar) att ta sig från blodbanan in till centrala nervsystemet.
TYSABRI är för dem med aktiv sjukdom.
TYSABRI är ett läkemedel för dig som har en svår nydebuterad sjukdom eller till dig som trots behandling med andra bromsmediciner har en aktiv sjukdom. En aktiv sjukdom innebär att du haft ett eller flera skov senaste året trots att du redan står på behandling med bromsmediciner. Utöver detta finns det andra medicinska faktorer som din läkare måste ta ställning till innan behandling med TYSABRI kan påbörjas.
Så här fungerar TYSABRI®
– substans, effekt, behandling och biverkningar
Aktiv substans hindrar MS-inflammationer
Den aktiva substansen i TYSABRI heter natalizumab. Natalizumab är en så kallad humaniserad antikropp, vilket innebär att den liknar de antikroppar din kropp själv kan producera. För att immuncellerna ska kunna passera över till centrala nervsystemet (CNS) från blodbanan, måste de först häfta sig fast på blodkärlens vägg. Väl inne i centrala nervsystemet och utan att vi vet orsaken, så uppfattar dessa immunceller att det fettrika skiktet runt nervtrådarna, myelinet, är ett främmande ämne som ska angripas och förstöras. Natalizumab hindrar denna passage av immunceller från blodbanan över till centrala nervsystemet. Enkelt uttryckt hindrar TYSABRI MS-inflammationer från att uppstå genom att blockera de skadliga inflammationscellerna från att ta sig in i CNS. På så sätt bromsas nedbrytningen av myelinet och du får färre skov och funktionsnedsättningen hämmas.
TYSABRI kan inte reparera skador som redan har uppstått, men det kan bromsa dina symtom från att bli värre och fler.
TYSABRI hindrar immuncellerna (t.ex. vita blodkroppar) från att ”låsa upp” blodhjärnbarriären genom att fästa sig på ”nycklarna” och göra dem obrukbara. Inflammationscellerna kommer då inte över i centrala nervsystemet.
Effekten av TYSABRI
Bästa sättet att studera och bevisa effekten hos ett läkemedel är att genomföra så kallade kliniska studier.
Forskarna undersöker då hur sjukdomen utvecklas hos patienter som får läkemedel jämfört med en kontrollgrupp med patienter som får placebo (läkemedel utan verkan).

Jag heter Britt Marie Skogh Dave
Jag vill önska er alla hjärtligt välkomna.
Det är fantastiskt roligt att ni ville ta er tid för att lyssna till min  berättelse. Kanske säger ni också som Bodil Jönsson – tid är det enda vi har. Det är det enda vi kan vara riktigt säkra på att vi verkligen har. Och den tid vi har, är det viktigt att hushålla med på rätt sätt. Så att vi mår bra inne i oss. Det är inte alls lätt. Livet är inte alls enkelt. Att söka lyckan är verkligen ett heltidsarbete. Man måste ta vara på den tid man har.
Det blev jag upplyst om år 1995. Då fick jag diagnosen MS.

Jag skall under de närmaste minuterna ge er min berättelse om hur livet snabbt kan förändras och berätta om mina målningar.

Jag var mitt i livet. Jag arbetade som revisor. I min egen revisionsbyrå. Jag åkte runt med en stor tung svart väska till de olika företagen som jag skulle granska. Att vara revisor innebär  stort engagemang. Jag måste vara påläst innan jag kommer fram. Jag måste känna företaget väl för att kunna ställa de riktiga frågorna. Hur går det med Allan som var så mycket sjuk? Har ni satt in någon annan i hans ställe? Funkar den nyanställde? Hur har ni lyckats jobba efter de nya rutinerna, som bestämdes i våras? Hur går försäljningen av de nya maskinerna? Hur ser resultatet ut nu? Revisorsjobbet kan man inte göra med vänsterhanden. Jag hade närmare 50 företag när jag jobbade som mest.Jag utbildade revisorer. Jag höll kurser under 10 års tid i hur man skulle dokumentera det  granskningsarbete som utfördes på företaget. Det var viktigt. Alla revisorer skulle följa reglerna för dokumentation som fanns sammanställda enligt EU´s krav i en stor tjock revisionshandbok. Vi hade ett särskilt revisionsprogram som fylldes i efter vissa mönster som följde riskbedömningar och väsentligheter.
Jag var också utsedd till kontrollant av Revisorsamfundet, att se till att kraven på dokumentation enligt Revisorsnämnden sköttes. Jag körde med min bil land och rike runt för att granska revisorers dokumentation. Ibland underkände jag och ibland godkände jag. Dokumentationen var inte alltid så perfekt.

På min fritid åkte jag skidor, spelade golf, sprang göteborgsvarvet och red. PUH, jag gjorde allt roligt man kan göra.Jag var väldigt mycket igång – hela tiden.

Och så på en segelsemester på en promenad i Marstrand kände jag att vänsterfoten inte hängde med. Och jag var så otroligt trött. En vän som var läkare sa att det antingen var hjärnblödning eller MS. Jag for dagen efter iväg till Sahlgrenska. De tog ryggmärgsprov och efter några dagar fick jag diagnosen MS. Det var inte kul.
Det var under en period av mitt liv då allt var ett stort kaos. Jag tror att när livet ser ut så och kroppen mår jättedåligt då kollapsar den till slut. Jag fick MS.
Så ta vara på ert liv. Ni har bara ett.
Jag minns att jag kollade min sjukförsäkring när jag kom hem. Hur skulle jag nu försörja mig? Jag fortsatte att jobba som vanligt. Ville inte se. Skoven dök upp då och då. Jag kände det som om jag hade en bomb i kroppen, som kunde brisera precis när som helst. Varje morgon vaknade jag med funderingar om hur kroppen funkade idag. Jag var nervös alla dagar för att bomben skulle brisera. Ibland gjorde den det. Ett par gånger per år. Då vaknade jag med ett ben eller en arm som inte gick att använda. En gång var jag som bedövad ända upp till midjan. När jag tog på kroppen kändes det som man tar i en provdocka av gummi. Jag hade ingen känsel. Balansen försämrades kraftigt. Hela fysiken försämrades kraftigt. Jag orkade ingenting. Tröttheten som MS-människor får kallas fatigue. Det är en bedövande trötthet som slår ut all kraft. Efter fjorton dagar – tre veckor avtog skovet och det mesta återställdes. Tyvärr stannade alltid några rester kvar och fysiken som körts ner i botten tog på krafterna. När mina händer inte kunde styras när jag skulle fixa håret eller när jag var på kundbesök och inte kunde bära matbrickan själv p.g.a dålig balans, då var det dags att tänka om.

Jag flyttade hem kontoret och minskade omfattningen på mitt arbete.
Men det gick inte. Jag kunde inte lita på min kropp.
10 år efter diagnosen avregistrerade jag mig som revisor. Jag fick ett kort beslut på två rader från Revisorsnämnden att jag var avregistrerad. Det gjorde ont. Efter alla år som revisor,  så var jag ingen nu. Vad skulle jag vara bra för? Vilken nytta hade man av mig? Jag var ju bara ett bylte nu som ingen behövde.

Det tog tre år efter att jag slutat arbeta som revisor, innan jag lite försiktigt kom igång med det nya livet.

Jag satt hemma på soffan och sa; det är tråkigt, det är tråkigt, det är tråkigt, ända tills jag tröttnade och kom på något, som jag kunde göra den dagen. Som väl är har jag en stark vilja. Jag började aktivt arbeta mig fram till ett annat liv. Jag gick på gruppterapi tillsammans med andra. Några hade gått in i väggen och kunde bara gå små promenader runt sitt eget hus. Så jag låg inte värst till.

Jag har alltid haft många fritidsintressen. Nu hade jag tvingats lämna skidåkningen och  golfen och att springa i Skatås var ju inte att tänka på. Vad skulle jag göra med all tid nu med min nya kropp?

Min syster och jag var hemma i Strömstad. Det var i augusti. Vi åkte ut till Alaska. Det är en anläggning som ligger på en ö i Strömstads norra skärgård. Vi såg att den var övergiven. Hela trädgården var igenväxt. När vi gick genom trädgården fantiserade vi om hur vi skulle kunna ta hand om den och göra den fin igen.
Full av entusiasm kom jag hem och presenterade idén för Göran. Han var tveksam till en början. Det är mycket jobb med en så stor trädgård och han arbetade heltid på universitetet, så det skulle bli mycket jobb på semestrarna. Men han sa ja.
Så vi gav oss iväg till Strömstads kommun för att fråga om vi kunde få arrendera anläggningen. Strax efter skrev vi avtal på 5 år, fr.o.m 2006 till och med 2010.
Redan från början berättade vi för kommunen att vi skulle försöka återställa trädgården i det skick som den en gång var. Inklusive värdshuset, som brann ned 1965.
Det där engagemanget med Alaska tog all vårt intresse. På somrarna jobbade vi på Alaska. Jag hade hand om kiosken och berättade om Hilma och utvandringen under sekelskiftet 1800-1900 och Göran jobbade med trädgården. Vet ni att 1 miljon utvandrade. 1/4-del av hela Sveriges befolkning? Ni kan väcka mig mitt i natten och be mig berätta om Hilma och utvandringen. Efter 5 års berättande så sitter det. Hela vintern planerades för nästa säsong
Har ni varit på Alaska? Åk dit, det är jättefint där. Det går båt från Strömstads norra hamn under sommaren.

Alaska, Nord Långö, Strömstad

Vi blev så intresserade av Hilma och Alaska att vi åkte dit, alltså till Alaska i USA, 3 gånger. Vi reste i Hilmas fotspår. Vi försökte finna spår av Hilma och vi ville se hur alla utvandrade levde. Göran har skrivit en bok om det. Den heter ”I Hilmas fotspår – i Alaska USA och i Strömstad”.
Vi lyckades inte få något byggnadstillstånd till Hilmas värdshus. Vi gick ända upp till högsta domstolen, men det hjälpte inte. Vi lämnade Alaska. Men bara nästan. Göran har fortsatt med föredrag om bl.a Alaska. Och så skall vi försöka få igång arbetet med en film. Naturligtvis om Hilma och Alaska. Vi har kontaktat regissör och en filmare. Vi får väl se hur det går.
Alaska blev min terapi under de svåraste åren. Jag hade jättestort behov av att ha meningsfull sysselsättning och inte bara tidsfördriv. Engagemanget för Alaska blev min hjälp.
Nu tränar jag varje dag. Skoven har lagt sig i vila. Jag vet att de kan poppa upp igen, men sedan några år tillbaks känns det mycket lugnare. Träningen är mitt arbete. Yoga 2 ggr/vecka och  vattengympa 1gång/vecka och  ½-timmas  rullatorpromenader så gott som varje dag. Allt för att slippa ifrån rullstolen så länge som möjligt.
Mina promenader är otroligt viktiga. Jag märker varje förändring. Min son sa härom dagen, att det är nog precis så som Tregaro håller på med sina höjdhoppare. En liten bit justeras för att de skall komma någon millimeter högre upp. En liten muskel tränas upp under lång tid. Det är fantastiskt intressant. Jag följer varje muskels förändring. Det blir bättre och bättre för var dag. Nu känner jag så stora förändringar att jag börjat fantisera om att jag skall kunna springa i en minut nästa sommar utan att ramla. Balansen måste förbättras och styrningen från hjärnan. Jag klarar inte just nu att lyfta vänsterbenet så snabbt att det blir spring av det.

Nu tror ni att jag pratar om hur sjuk jag är. Så är det inte alls. Jag ser mig inte ett dugg som sjuk. Det är stor skillnad på att vara sjuk och att vara funktionsnedsatt. Som funktionsnedsatt är man inte sjuk. Jag ser mig inte alls som en sjukling.
MS kan se ut på många olika sätt. Jag är lyckligt lottad som har fått en lindrigare form.

Vi sidan av mitt arbete, min träning, så måste jag ha bra fritidssysselsättning.
Det är den som håller uppe humöret. Har jag inte rätt humör så orkar jag inte träna och tvärtom. Det hänger ihop.

Jag började med silversmide redan för drygt 10 år sedan. Jag har två proffsiga instruktörer till min hjälp och en liten verkstad hemma i garaget.
Jag gillar också att fotografera och filma och filmredigera. Vi reser mycket och på våra resor får jag chans till mycket filmande och fotograferande. Gå gärna in på min hemsida www.skogh-dave.se och kolla på mina 3-minutersvideor.
Vi var i Alaska 2007 och såg en massa totempålar. Jag fick för mig att jag skulle lära mig att göra totempålar så jag gick in på nätet och kollade om det fanns någon kurs för det här i Göteborg. Det var i november 2008. Det var där jag hittade VSA, Very Special Art. Det är en liten konstförening, kanske främst för funktionsnedsatta, men även för andra. På VSA´s hemsida läste jag att man skulle få lära sig skriva drama. Regissören Hans Sjöberg var ledare. Det lät ju kul. Jag hade länge tänkt att jag skulle skriva en teaterföreställning om Hilma och Alaska, så jag anmälde mig.
Sedan dess har jag varit med i flera teaterföreställningar.  Jag är också med i en annan teaterförening, som heter teater Kattma, där Hans är bossen.

Födelsedagskalaset akvarell
Pris: 4.500:-

Jag har målat lite då och då under många år. Jag målade i olja förr, men det var alldeles för långsamt. Så jag bytte till akvarell. För fyra år sedan var jag inne i en period då jag såg rullstolen plötsligt närma sig. Sjukdomen går så sakta framåt att man märker förändringarna först efter ett tag. Då tog jag in målningen som terapi. Jag målade akvareller med rullstolar på allt. Det blev många kycklingar och många rullstolar. Jag var livrädd för   att hamna i en rullstol och bli körd omkring som ett kolli.

Men det var ingen rolig värld så jag tröttnade och anmälde mig till en kurs i abstrakt konst i Gerlesborg. Jag övergick då till att måla i akryl. Måleriet tog riktig fart efter att jag varit i Gerlesborg. Det där passade mig jättebra. Jag gillar inte att måla det jag kan fotografera mycket bättre. I den abstrakta konsten fanns inga begränsningar. Det var skönt att inte behöva hålla sig till verklighetens begränsande ramar. Det måste bli mina egna bilder, på mitt eget sätt, med mycket färg.

Aquarius
akryl
Pris: 900:-

Jag gick också i skola hos Alina Witwizka. Hon är fantastiskt pedagogisk i sitt lärande. Det var en kurs i intuitivt måleri.  Vi målade också med akryl. Mycket färg och fritt. Små detaljer dök upp ur det abstrakta.

En senare kurs hos Alina i Vedic Art förde mig in på helt nya färger. Tillverkade av VedicArt-gurun Curt Källman på Öland av äggtempera. Nu har jag anmält mig till en kurs på Öland i augusti. I en hel vecka skall jag bara vältra mig i Källmans färger. Det skall bli otroligt intressant att se var jag hamnar då. Kanske blir allt kosmiskt. Vi får se.

Kapplöpningen

Jag har prövat mig fram med att måla med äggtempera. Det är lite speciellt. De är lätta att spä ut och ändå fylliga i sin färg. Nästan lite mitt emellan akryl och akvarell. Lättare än akvarell på det sättet att man kan justera mera. Och svårare än akryl för att det torkar så snabbt. Men himla intressant. Nu målar jag gärna med både äggtempera och akryl och bilderna blir ofta lite diffusa och skugglika. Det är en blandning av abstrakt och intuitivt.

I höst blir det en kurs i Gerlesborg som heter ”Fånga ljuset”. Så det kanske blir mycket djup och ljus framöver. Jag skall också ha utställningar, bl.a i Fjällbacka i sommar och på VSA i december. Håll koll på facebook. Där kommer jag att meddela er.

Nu känner jag att jag landat. Jag har landat i konstens värld. Allt jag tänker på är tillverkning. Vad skall jag göra härnäst. Nya projekt hela tiden, så jag fortsätter. Kanske får ni se mig i ett nytt skådespel eller kanske får ni se en ny film, kanske om Alaska och Hilma. Ja, vi får se.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga: vad hade hänt om jag inte fått MS? Jag antagligen hade suttit på Fabriksgatan 10 i Gårda, bakom mitt skrivbord och granskat samma företags bokföring fortfarande. Och hur kul var det? Jag är så tacksam över förändringen i mitt liv.
Tack så fantastiskt mycket för att ni kom och ville lyssna.

Visst sitter det i huvudet. Jag har nyss läst ut boken med samma namn ”Det sitter i huvudet – Om viljans kraft att förändra ditt liv” skriven av Michael Södermalm.

Det sitter i huvudet av Michael Södermalm

Jag fick den av min kusin, som ofta peppar mig. Hon är en av mina coacher. Boken handlar om att man kan styra sitt liv och sin trivsel om man har rätt inställning och rätt attityd. Drivkraften är viljan och det berättas om hur du stärker dig mentalt för att må och prestera ännu bättre. Jag läser om hur man bemästrar sin rädsla och skapar självförtroende för att lyckas.

Boken berättar att man måste ha balans i livet. För att få ett hjul att snurra får det inte vara obalans, då snurrar inte hjulet. Man kan prova sig själv. Jag gjorde det och såg att jag har höga siffror på allt. Och det stämmer. Jag känner mig nöjd med livet.
Prova du också. Utgå från siffran 1 för missnöjd och 10 för supernöjd och notera var du ligger på alla delarna. Personen på bildexemplet har bara 2 på personlig utveckling och fritid och fysisk hälsa. Då kan inte hjulet snurra. Då måste man ta sig an de delar som känns mest bedrövliga. Målet är att försöka komma upp till minst 7 i alla delarna. Då snurrar hjulet fint och livet är i balans. Boken är på drygt 260 sidor så där finns mycket annat att läsa och lära.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva

Tänk vad livet kan förändras. Det förändras med familjen, med åldern, med omständigheter i omgivningen och ibland med kroppsfunktionerna. Vi var på kalas i påsken. Vi pratade bland annat om golf. Min bordskavaljer frågade mig om jag varit på longstaying någon gång. Jag hade ingen aning om vad det var och fick veta att man som golfare åker iväg långa perioder söderut och spelar golf hela dagarna. Hela grupper med golfkompisar åker iväg. Jag berättade att jag slutade att spela golf för snart 20 år sedan. Vid den tiden fanns inte särskilt många golfare och i synnerhet inte så många som kunde ta sig tid att åka ifrån småbarn och arbete så långa tider. Men visst har jag spelat golf. På mängder av golfbanor i Sverige, i Spanien, Frankrike, Tjeckien och ännu längre bort. Gräsmattorna såg i stort sett likadana ut överallt. Men visst var det kul. Jag känner fortfarande i kroppen njutning när jag tänker på den tiden. Men livet förändras. Man får nya intressen som passar bättre i nuet. Vill man gräva ner sig i att ”nu kan jag inte göra det längre”, så visst. Det är inte min melodi. Jag gillar förändringar. Jag är till och med nyfiken på förändringar. Hur skall jag klara? För varje steg jag klarar så blir jag ännu gladare. Och jag gillar utmaningar. Nästa utmaning är ett föredrag på Tuva bibliotek på måndag den 8 april. Jag skall berätta om livets förändringar och visa mina målningar och silversmycken. Ni är hjärtligt välkomna att lyssna och se.

Mina egentillverkade smycken