Parisförberedelser

Allt är packat och klart för resan till Paris. Min födelsedagsresa. Jag älskar att planera. Alla veckans dagar är inplanerade. Jag misstänker att det låter knäppt för en del, men för mig är det som att resa två gånger. Först en gång under planeringen och sedan den riktiga resan. Jag har varit i Paris många gånger förut, men aldrig tillsammans med min man. Det skall bli kul. Göran har också varit där flera gånger. Men nu skall jag visa mitt Paris. Göran älskar museer och springer snabbt över fyra fem på en dag. Visst gillar jag museer men inte i samma snabba takt. Nu blir det kanske ett litet snabbt besök på Louvren. Det blir allt vad gäller just museer. Det kommer att bli mycket bara ”gå på stan”, många gallerier, mycket insupa atmosfären, en hel del historia, mycket mode och god mat. Men det största av allt för mig är om eller hur jag klarar av att ta mig fram i en stad som Paris  Det är inte alls självklart. Min syster har berättat att när de var där förra året med barn och barnbarn och barnvagnar var det ett stort besvär med allt bärande. Det var svårt att ta sig fram med barnvagnar. De fick lyftas uppför trappor och trottoarkanter över allt, sa hon varnande. Jag blev närmast peppad. Det kanske är korkat av mig att utsätta mig för sådant, men jag vill så gärna prova. Går det att ta sig in i tunnelbanan med elmoppe? Går det att ta sig upp till Place de Tertre? Blir det besvärligt med alla trottoarkanterna? Kommer jag att klara av att köra med den lilla elmoppen utan att välta? Jag mitt huvud är fyllt av frågor. Så varför skall jag inte prova.

Alaska, Bonanza creek nära Dawson, där den första guldklimpen hittades

Jag har ett annat uppdrag också. Det är från min kompis regissören. Han bodde i Paris under sin utbildning. Egentligen rekommenderade han att vi skulle boka in oss i latinkvarteren. Där är ju där som Sorbonne ligger och allt som har med skola att göra. Men jag vill ha flärd. Så jag har bokat in oss på ett gammalt hotell nära operan, som är inrett som ett horhus eller som Dorsia i Göteborg. Det passar mig bättre. Vi bodde på ett liknande hotell i Dawson när vi var uppe i Alaska. Det var ett ombyggt horhus. Där trivdes jag jättebra. Men jag har lovat Hans att jag skall kolla om alla stolarna fortfarande finns kvar i Luxembourgträdgården. Och så har jag bokat bord på restaurang Le Select. Det är den restaurang som Hans ofta gick till. Jag skall också kolla in hur det funkar med tillgängligheten i Paris med min elmoppe. Hans vill gärna åka dit, så jag skall reka och se hur det funkar.

Å så härliga dagar det är nu.Det riktigt flammar av alla färgerna. Oktober är min älsklingsmånad. Jag verkligen ser alla vackra träd som bytt utseende. De är knallgula eller orangea eller riktigt röda. Jag får så mycket energi av allt det vackra
.Nyponhäcken

Nu har jag sytt i två hela dagar för att få klar min nyårsklänning. Ja det skulle bli en nyårsklänning till förra året men den blev liggande eftersom nyårsaftonen kom så snabbt. Nu tänkte jag att jag skulle kunna ha den på min födelsedag på Operan i Paris. Det är bråttom nu, för vi åker om två dagar.

Nyårsblåsan får bli operablåsan

Det var inte så enkelt. Min figur är inte som förr. Brösten tar liksom vid strax ovanför där midjan börjar. Och midjan är nästan helt borta. Det är rakt ner hela vägen. Som en stubbe. Och tyvärr bara 152 centimeter hög. Eller kort. Jag har valt en modell som passar bra till en slank person. Det såg så fint ut på bilden. Den där rundklippta kjolen som skulle ta vid i höjd med ljumsken, under en åtsittande mellanslå över höft och mage, hamnar för långt ner. Det blir inget kvar av benen. Och några högklackade finskor kan jag ju inte ha. De skulle annars kunna ge mig den höjd jag behöver. Men jag får hitta på något annat idag. Det brinner i knutarna.
Om jag kortar av höjden på mellanslån. Då kommer kjolen högre upp. Det här blir inte lätt.

Klockan 15 stod vi och väntade på att bussen skulle komma. I god tid såsom alla andra pensionärer. Jag litar inte på min kropp och känner ofta att jag måste vara ute i god tid för att vara säker på att hinna. Det går liksom inte att springa ikapp om det skulle bli sent. Min elmoppe lyftes in i bussen. Precis så som jag hade förutsatt. Har man hjälper med sig så klarar man sig inte själv. Vi bytte buss vid Nordstan. Elmoppen lyftes av den ena bussen och på den andra. Jag hade bara att ta min krycka och handväskan och knalla av och på. Jag känner att det är skönt att i vardagslag ha min egen bil och min elmoppe som jag kör ut från bilen precis där jag behöver. Men nu skulle jag ju bli bjuden. Det var förfest för min födelsedag eftersom jag blir bortrest.
Vi gick och jag åkte elmoppe fram till en restaurang där jag fick en god äppelcider i väntan på att resten av sällskapet skulle ansluta sig. En boulebana hade bokats i en och en halv timma. Vi delade in oss i två lag. Å det var så himla kul. Tänk så mycket det finns att göra trots att jag inte kan gå och balansen inte funkar. Vi vann, men det satt hårt inne. Det var oavgjort ända in i det sista.
Så bar det iväg till nästa rolighet. Jag hade en liten aning om vart det skulle bära hän, men de behöll det som en hemlis ända fram till röda matten vid Kajskjul 8. Vi blev bjudna på middag och en föreställning med Jan Malmsjö, Elena Paparazzo och Claes Malmberg. Maten var supergod. Det väntar man sig ju inte på ett så stort ställe där alla skall ha sin mat på samma gång. Vinet var också gott och underhållningen riktigt mysig. Men det bästa av allt var ändå att vara där tillsammans med min man, mina fina söner och deras fruar. Vi har alltid roligt tillsammans. Diskussionerna rör sig om allt från ekonomi till pensionärsliv och allt där emellan. Vi är inga tystlåtna människor och alla har massor av bestämda åsikter. Jag fick ett fantastiskt fint halsband som en av mina svärdöttrar gjort. Det var en extrapresent. Jag hade tänkt vara bortrest och att bara få min födelsedag avverkad. Men förskottspresenterna kommer, den ena efter den andra. En dag kom en jättefin kofta med posten och idag kom en fantastisk blomsterbukett med bud. Jösses, det hade jag inte väntat mig.
Vi stuvade in elmoppen i bagaget i en taxi och for hem. Lite runda under fötterna var vi allt när vi kröp ner under täcket.

Idag skall jag bli uppvaktad av mina två fina söner och sonhustrur. Det är en lite för tidig födelsedagspresent eftersom jag inte är hemma när jag fyller år. Jag är bortrest som det heter. Jag har bestämt mig för att bjuda min käre man på en vecka i Paris och planera varje detalj med precis det jag själv helst vill göra alla dagar under hela veckan.

Det är hemlis det vi skall göra idag. De har bara berättat att vi skall ta bussen in till stan klockan 15.38. Kanske är det så att de vill visa mig att jag kan åka buss. Det är ju gratis för pensionärer här i Göteborg. Jag kör ju alltid bil själv. För att kunna röra mig i stan så måste jag ju ha med mig min elmoppe och den får plats i bilen. Det är inte alldeles självklart att kunna ta sig fram på buss och spårvagn ensam med elmoppen. Men nu skall hela gänget med mig. Det blir inte enkelt för dem att stå bredvid och titta på utan att rycka in och hjälpa till.
Det känns jättekul att bli uppvaktad och intressant och också lite oroligt. Jättekul naturligtvis för att det, som för alla andra, alltid är kul att bli uppvaktad. Att se vad de hittat på för att göra sin mamma riktigt glad. Intressant blir det att se vad de tror att deras mamma klarar av nu. Vet de att jag inte kan gå längre. Ja jag menar, vad det på riktigt i praktiken verkligen innebär att inte kunna gå. Det skall bli intressant och som sagt lite oroande.

Sifrol 0,18 mg och Tolterodin Actavis 4 mg

Men jag skall förbereda mig väl. Det är det där med kisseriet. Jag skall ta en tablett Tolterodin Actavis 4 mg som lugnar ner urinblåsan.

Läckagebåge

Och så skall jag stoppa in en Contrelle Activgard. Det är en OB-liknande båge som skall tryckas upp mot urinröret så jag inte får urinläckage. Muskulaturen där runt omkring försvann efter ett skov som jag fick för många år sedan. Och så en inkontinensblöja naturligtvis. Det måste jag alltid ha.
Så är det spasticiteten. Det vore ju bedrövligt om den satte igång mitt under föreställningen. Eller vad det nu är som vi skall iväg på. Det är inte få gånger jag suttit med elstötar i benet genom en hel föreställning. Jag minns när jag hamnade långt in i bänkraden på Konserthuset och jag skulle njuta av Freddy Wadlings underbara musik. Jag försökte bli av med det genom att stampa takten. Ofta kan jag ju knalla iväg. Jag låtsas att jag måste gå på toa eller bara ställa mig upp en stund och hoppas att det går över. Nu har jag Sifrolen som hjälper mig till stor del. Jag tar en fjärdedels tablett innan jag åker och så har jag en liten bit nerstucken i fickan för säkerhets skull.

Idomeneo av Mozart

Det funkade på Operan i onsdags. Jag såg Mozarts Idomeneo. Arierna och skönsången tar aldrig slut. De bara pågår och pågår och pågår. Att de orkar sjunga dessa oändliga sångstycken. De fick ett litet avbrott emellanåt när kören ryckte in. Jag lovar, det var en fantastisk föreställning. Och då kan man inte knalla iväg ut, bara för att ett ben inte vill hålla sig lugnt. Jag står ut då, även om det är jobbigt. Efteråt minns jag skönsången. Spasticiteten är jag så van vid nu.

Vi skall gå 700 meter efter bussresan har jag fått veta. Ja det blir ju med elmoppe för min del förstås. Men skall jag gå bara några steg så är det ju bra om jag tar skorna med skenan i. Inga finskor alltså. Promenadskor. Passar det där vi skall vara?
Det är kallt ute nu. Av att gå blir man varm. Det blir man inte när man sitter stilla. Så jag måste ha med mig varma kläder. Långkalsonger under byxorna behövs nog. Kanske de där lite tjockare? En lite tunnare fin tröja som jag kan ha på mig efter att allt ovanpå tagits av. För ovanpå måste jag nog ha både en och två tröjor, plus en finjacka och en tjockare kappa utanpå. Jag brukar ta med mig den där stora blå Pashminasjalen som jag köpte i Nepal som är gjord på getternas finaste hår på undersidan av halsen. Den tar ingen plats alls så den åker nog ner i korgen på elmoppen. Jag skall ta den lilla elmoppen idag. Den kan vi stuva ner i bagaget på en vanlig bil om det skulle behövas taxi för hemvägen. Man vill ju inte bli en sådan där grinig kärring. Det är kallt, det är varmt, jag är kissenödig så vi måste hitta en toa, jag måste gå lite för att bli av med elstötarna. Det funkar liksom inte i sällskapslivet. Där kan man inte ta egenplats. Där är man en i mängden. Och flyta in. Vara som alla andra. Glad och pigg och låtsas att allt är ok om det börjar gå överstyr. Men det gör det oftast inte nu längre. Jag är van nu. Jag vet vad jag klarar av och utsätter mig sällan för överraskningar.
Men idag är det överraskning. Hemlis. Ingen egen kontroll. Ja, ja, jag är ju med de mina idag så skulle det bli katastrof så har jag ju alla runt mig. De behöver ju få se vad jag klarar och inte klarar. Intressant och nyttigt.