Oljemålning 100×100 cm 4.500:-

Det blev en fantastisk fin vernissage. Natalia ringde till mig runt klockan halv tio och sa att det kommer nog inte så många besökare idag. Det regnar ute och bussar och tåg var inställda. Så vi bestämde att vi nog inte behövde komma så tidigt och ställa i ordning som vi tänkt. Målningarna hade vi hängt upp redan i torsdags så det var gott om tid.

Oljemålning 100×100 cm 4.500:-

Vi samlades innanför ytterdörren med var sin glögg, Natalia, Göran och jag. Vi tröstade oss med att vi tre hade det ju trevligt ändå. Så blev klockan 13 och plötsligt dök de första gästerna upp. Tre stycken till. Nu var vi sex. Det var ju ok. Men så kom fler och fler. Det var fantastiskt att så många hade lust att komma och titta på min utställning en sådan bedrövligt dag då man helst vill ligga hemma i sängen och läsa en bok.
Vi bjöd på glögg och pepparkakor och kaffe och lussekatter.
Jag hade bestämt mig för att inte berätta något om mig själv den här gången. Jag var så trött på att berätta om min MS. Efter att jag läst boken Ett Helt Sjukt Liv, som en av mina VSA-kompisar Hans Carbe skrivit så har jag kommit på andra tankar. Den första meningen i hans bok börjar så här: ”Jag heter Duchennes muskeldystrofi och lider av Hans Carbe” och fortsätter: ”Så borde jag börja alla presentationer av mig själv, i alla fall alla muntliga, men det kommer jag aldrig att göra”. Carbe tycker att man alltför ofta fokuserar på sjukdomen. Så i stället berättade jag om VSA, www.vsa-sweden.org, där jag målar. Föreningen riktar sig i första hand mot funktionsnedsatta människor och drivs med hjälp av bidrag från kommunen.

Oljemålning 70×100 cm 3.500:-

Jag hade givit Natalia i uppdrag att tala om mina målningar. Det gjorde hon verkligen med bravur. Så mycket beröm hade jag aldrig lyckats ge mig själv och att det fanns så mycket tekniska förklaringar att säga hade jag heller inte fixat själv. Det blev lika intressant att lyssna till hennes tal för mig som för alla andra.

Utställningen pågår t.o.m den 8 januari. Den 24 januari åker jag till Teneriffa och är hemma igen den 16 februari. Då väntar fyra stycken dukar 100 x 100 cm. De står redan på plats. Nu har jag lärt mig skissa innan jag målar. Det intuitiva får mindre plats framöver. Och jag har lärt mig att måla med spatel i stället för med pensel. Det kommer jag att fortsätta med. Och det mest fantastiska är att jag börjat blanda färgerna. Det skall jag också fortsätta med.

Jag kom på mig själv med att filosofera över det där med att vara pensionär. Jag har upptäckt att när jag säger att jag är pensionär så stannar alltid samtalet upp. Och det är inte bara unga utan också pensionärer som tappar idéerna till vad man skall fortsätta att prata om. Det verkar som om alla vet vad man sysselsätter sig med när man är pensionär och då finns det ju inget mer intressant att tala om. Tja, visst, man kan ju diskutera politik. Eller kanske invandringen. Men hur kul är det med människor som man inte har samma åsikt som. Det kan gå över styr. Och har man samma åsikt som den man diskuterar med, hur kul är väl det. Det blir inget intressant alls om man inte klarar att säga emot. Och det vågar man väl inte om man inte känner varandra väl. 
Är man jämnåriga så kan man ju prata sjukdomar. Det kan man vältra sig i hur länge som helst. Den ene överglänser den andre i vem som mår bäst eller sämst. Och sjukvården är ett kapitel för sig. Alla har vi vår egen historia om hur vi blivit bemötta. Även där kan vi tävla om vem som berättar det mest häpnadsväckande. Har man ingen egen erfarenhet så kan man dra till med någon anhörig eller kompis eller en bekant till en bekant.
Vi måste vakna upp vi pensionärer. Vi måste lära oss att berätta för varandra om vad det är som sysselsätter oss alla dagar. Efter att vi slutat jobba har vi 10 timmar per dag till att göra vad vi vill. Inte läser vi väl tidningen så många timmar. Och matlagningen kan ju inte heller ta så lång tid. Vad gör alla? Det måste finnas mängder med bra sysselsättning att berätta om. Vi andra kan få hjälp med förslag.

Själv håller jag på med att försöka få klar en klänning till nyår. Det är superbesvärligt med en rygg som inte gör annat än ont. Jag kryper på golvet och klipper. Spasticiteten kommer som ett brev på posten. Då sätter jag mig på träningscykeln som står i vardagsrummet. När ryckningarna gått över gör jag ett nytt försök. Pauserna blir många och jag börjar fundera över om jag kanske måste ta den där lilla svarta i år igen. Trist. Jag är så himla trött på alla svarta kläder. Det ser ut som om man är på begravning på alla kalas numera. Men det är ju sådant som modet är. I affärerna finns oftast bara svart, grått, beige, brunt eller i bästa fall mörkblått. Jag som är så blek behöver färg för att se någorlunda fräsch ut. Var sak har sin tid. Vi hade några av våra barn och barnbarn på besök i helgen. Jag är glad över att ha en så behändig man. Han fixade allt. Förrätten hade han fryst in redan i höstas. Det var jordärtskockssoppa. Det var bara redningen som saknades. 5-kiloskalkonen satte han igång med redan på förmiddagen. Den skulle stå i ugnen i många timmar. Och mot slutet skulle hasselbackspotatisen in. Glassen och bären bars in som kronan på verket. Min rygg medger inte några som helst arbetsuppgifter. Det är inte alls kul.
Jag har fått tre A4-sidor fyllda med olika slags träning av sjukgymnasten. Hittills har jag inte alls känt att det hjälpt. Men eftersom jag skall på rehabilitering till Teneriffa den 24 januari så har jag det som en sporre. Jag måste vara bra i ryggen innan dess så jag kan ha nytta av rehabiliteringen där. Bara att tänka på att få simma i poolen känns som bomull i kroppen.