Jag har just avslutat min dagliga halvtimmespromenad med rullatorn. Det är fantastiskt att känna de pyttesmå förändringarna som händer i benen. Med den djupa yoga-andningen, ända ner i botten av magsäcken, lyfter jag låren uppåt och tar stegen. Jag tänker noga på hur foten sätts ner i marken. Den vänstra foten som är kass måste jag riktigt anstränga mig för att få upp när nästa steg skall tas.

Azalea och riddarsporre i vår trädgård

Om jag inte tänker på att få upp foten så hänger den ner och jag ramlar. Det är verkligen koncentration på högsta nivå i hela 30 minuter. I början innan jag fått igång hjärnfunktionen går det trögt. Efter en stund går det som på räls. Det är raksträckan runt gärdet och där är plan mark. Sedan bär det uppför. Då måste jag öka på andningen. Men fortfarande ända ner i botten på magen. Och så gunga med i mellankroppen. Precis där det viker sig, i ljumsken. Precis då det viker sig skall andningen ta tag och ge kraft för att lyfta upp benet. Ja, alla ni som kan gå, ni tror säkert jag är knäpp. Min svåger förstår mig. Han blev opererad i höfterna och upptäckte plötsligt att han inte kunde styra med samma självklarhet från hjärnan. Han var liksom tvungen att göra det manuellt sa han. Det gick inte med automatik. När jag kommit igång kan jag tänka på annat, men det dröjer inte länge förrän jag märker att jag går fel igen. När jag går fel så knycker jag på höften och slänger fram benet. Men det sätter spår i kroppen. Jag får ont.

Armring i silver med detaljer i guld och silver    Pris 3.500:-

Det frestar på i huvudet när jag skall gå på riktigt för då måste jag använda muskler som har somnat in för att nerverna där inte kör igång dem. Nåja, det var mycket tekniskt.

Jag är mitt i när jag går och jag måste vara mitt i annars går det åt pepparn. Jag tänkte på det under promenaden när jag mötte två tjejer. De pratade jättemycket med varandra på samma gång som de kollade i sina mobiler. Strax därefter passerar jag en mamma som kör en barnkärra. Barnet, som sitter i riktning framåt, ropar mamma och mamman säger: vänta tills mamma pratat färdigt. Hon hade fullt upp med att tala i telefonen. Jag ser en man som håller på att lasta upp asfalt på sin lastbil med hjälp av en fjärrstyrning som han håller i handen. Han har en snäcka i örat och lyssnar antagligen på musik för han stampar takten med foten.

Engelen Pris: 1.600:-

Tänk vilken lycka att kunna göra så många saker på samma gång. Men när jag tänker efter så var det ju egentligen så att de inte alls levde i nuet, alltså där de befann sig. De var egentligen någon annanstans. Är det så, så kanske det är ok ändå att gå och tänka på musklerna i benen och på hur jag sätter ner foten i marken. Jag vet inte. Jag riskerar i alla fall inte att gå in i väggen.

Vi var i Trädgårdsföreningen igår. Vi var lite nyfikna på hur långt rosorna kommit. Visste ni att Trädgårdsföreningen i Göteborg har en ofantligt stor och fantastiskt vacker rosenträdgård.

Vresros Jens Munk, Kanada 1974

Min lilla elmoppe strejkade så jag fick ta rullatorn. Det gick jättebra. Jag har tränat och gått mina halvtimmespromenader så idogt nu så det funkar bra med rullatorn. Det var lite tungt att ta sig fram med rullatorn i gruset ibland, men det var inga stora problem. Kanske hade det blivit besvärligare med elmoppen. Det är alltid så svårt att välja de rätta hjälpmedlen. Man får mer eller mindre chansa. Det gäller att förbereda sig och ta reda på hur landet ligger innan man står där och inte kan ta sig fram.

Naturligtvis måste jag ta lite pauser då och då när benen inte står ut med mig längre. Det är inte alls kul. Jag känner mig ju ung och aktiv fortfarande i sinnet. Att då bli tvungen att, som om jag var 100 år, bli tvungen att sitta ner och invänta benen, det är bedrövligt krävande för humöret.

Pion

Nu har det gått så många år så jag vant mig. Men det dyker upp emellanåt. Och visst märker jag att det går utför. Sakta men säkert går det utför. Tillsammans med åldern naturligtvis, men snabbare. Det är verkligen inte kul.

Vi tog en paus i Rosenkaféet och åt en fantastiskt god kolja med färskpotatis. Sedan fortsatte vi och kollade in alla de olika irisarna. Jag hade ingen aning om att det finns så vackra irisar. De såg ut som orkidéer.

Jösses så fort dagarna springer iväg när man har det trevligt. Jag målar och målar och däremellan är vi hos mamma och klipper gräset eller går på vattengympa. Det behövs inte så mycket mera sysselsättning när sommartid är här. Solen lägger beslag på mycket energi så kroppen går liksom ner i varv. Den behöver inte så mycket sysselsättning. Det där med siesta är inte så dumt. Men jag blir lätt uttråkad om jag inte har bra sysselsättning, så jag jag målar.

Jösses flickor

Efter att jag gått på kurs hos Natalia så har jag börjat måla sånt som man kan se vad det är. Det brukar tillfredsställa människor som alltid frågar: vad föreställer det? Jag är inte helt säker på att det är min melodi, men ett litet tag till kanske. Vi får se

Natalia har utsatt oss för olika utmaningar. En dag fick vi i uppgift att måla naturen. Det är det bedrövligaste jag vet att måla. Jag fotograferar hellre naturen.

Men det blev nåt ändå.

Just nu tränar jag på att måla olika fåglar. Triptischen som skall stå på framsidan av huset under konstrundan Västra Hisingen den 21-22 september hade jag tänkt skall vara fyllda med fåglar. Tänk att fylla tre dukar, 1,50 höga och 1,20 breda, med fåglar.
Jag visade fågelmålningen för Natalia men hon blev inte alls impad. Jag som tyckte att jag ansträngt mig så himla mycket för att få till fågeln som dök. Jag tror att hon tyckte att det där var inte jag. Det var nog för likt en fågel. Jag växlade om med lite intuitivt. Att leka med färg och få motivet som en överraskning, det är kulDet skall bli jättekul att se vad som kommer ut nästa gång. Hoppas det blir fåglar eller åtminstone en

Vi var uppe hos mamma över helgen. Vi kom fram på lördagen och åt lunch tillsammans med mamma. Hon hade precis fått maten hemkörd från hemtjänsten. Det var kassler med potatisgratäng och lite grönsaker. Till efterrätt fick hon citronfromage. Mamma är så godmodig och tycker allt är ok. Eftersom hon inte klarar att tugga, eller jag tror kanske det är sväljningsfunktionen som inte funkar, så slängde hon allt köttet. Fåglarna vill ha, säger hon. Jag har beställt mixad mat nu. Jag hoppas hon inte märker skillnaden.
Direkt efter lunchen var det dags för gräsklippningen. Det hade växt jättemycket på den vecka som gått sedan syster och bror och respektive hade varit där och klippt. Jag satte mig på motorgräsklipparen. Pappa tyckte aldrig att fruntimmer var lämpliga för sånt jobb, men nu kan han ju inte protestera längre. Han kanske ser mig uppifrån himlen men det där sitter nog mest i mitt eget huvud. Jag är glad för att kunna vara med och jobba i trädgården. Alla andra sysslor är omöjliga för mig utan balans och utan ork och en kropp som inte klarar värmen, så är det kört liksom. Jag körde och körde, runt, runt. Min syster hade sagt att jag skulle köra runt så gräset blåser ut åt ena hållet. Då blir det lättare att kratta. Men gräset var så långt att det inte funkade. Jag körde åt andra hållet och var dessutom tvungen att kratta. Det var som att köra omkring i en hölada. Gräset fastnade under klipparen. Mamma kunde inte hålla sig kvar inne. Hon kände sig onyttig och tog tag i en kratta. När hon hade fixat en tillräckligt stor hög med gräs så hämtade hon den med en skottkärra och körde iväg. Hon vilade mellan varven. Mamma har svår astma och får svårt för att andas när hon anstränger sig. Så det dröjde inte länge innan hon kom och satte sig i hammocken. Jag föreslog att hon skulle lägga sig en stund och ta det lugnt. Så det gjorde hon i en halvtimma. Sedan var hon på benen igen. Jag märker hur gärna hon vill greja tillsammans med oss andra när vi är hemma. Det gällde att hitta nya arbetsuppgifter. Min syster och svåger skulle komma och äta middag, så det var ju lämpligt för mamma att duka bordet då. Hon körde igång. Hon räknade och räknade tallrikarna, glasen och besticken, flera gånger. Hur många blir det, frågade hon gång på gång. Men det gör ju inget. Det viktigaste är att hon trivs. Att vi får säga samma saker flera gånger i stället för olika saker, det kvittar. Att prata och vara tillsammans är himla mysigt.

På kvällen var vi bjudna på födelsedagskalas. Det grillades på bryggan nere vid fiskebon. Havet låg alldeles stilla och solen värmde. Några badade trots att vattnet inte var särskilt varmt.

Dagen efter kom ett av kusinbarnen och hämtade pappas gevär som han fått. Vi tyckte att han var den som var mest lämpad eftersom han alltid varit med när pappa var på jakt. Göran och jag fick två stycken av de äldsta gevären. Vi lämnade in dem för pluggning. Så som man måste göra när man inte skall ha vapenlicens.  Nu hänger de på väggen i vardagsrummet. Det är mysigt att tänka på pappa när jag går förbi.Pappa växte upp på bondgård och hade jakten som en självklar sysselsättning. Han var en trivsam jägare. Han var inte särskilt intresserad av att skjuta.
Han tyckte om naturen och allt som rörde sig där. Spår av olika djur var det mest spännande. Vi åt mycket vilt kött under vår uppväxt. Jag märker stor skillnad jämfört med dagens köttkvalitéer. Man får tugga så himla mycket och ibland måste man ändå gömma det tuggade på tallriken.
Jag har precis ringt och beställt en skalbagge. En sådan där som bara går och går och när batterierna är slut så går den till tankstationen och tankar mera. Så snart den blir installerad skall vi bara umgås med mamma i stället för att klippa gräs. Då skall vi sitta och beundra skalbaggens arbete med en kall sommardrink i handen.

Sommarkväll på Seläter

Jag var inne och tittade på mina egna videobloggar. Det var nostalgi det. Så härligt att återse filmerna. Det är kortfilmer på 3 minuter som jag redigerat ner från flera timmars filmande. Nu när jag äntligen köpt en ny dator kan jag köra igång igen. Nu kommer snart flera kortsnuttar.

Alaska – ingångsportal

Det är Görans Alaska-föredrag från Tuve bibliotek. Jag minns när jag själv under de 5 år då vi arrenderade Alaska, stod och berättade för alla turisterna som kom under sommaren.

Och Alaska – teatern som spelades den sista sommaren vi hade Alaska. Resan till Nome i Alaska 2007, dit Hilma och alla de andra guldgrävarna tog sig för att vaska guld.

Och tänk Antarktis vid årsskiftet 2010-2011 då Göran var jättesjuk och körde omkring med mig i rullstol när vi skulle se kungspingvinerna på Falklandsöarna. Det blev aldrig av. Vi fick nöja oss med en öl på puben i stället.

Vi åkte runt i Galapagos övärld 2006. Aldrig skulle vi kunna ens drömma om att kunna simma omkring bland tumlare och promenera bara en halvmeter ifrån stora och kraftiga sjölejon.                                                  Gå in på videosnuttarna du också och låt dig inspireras av våra resor så att kanske du också kan tänka dig iväg.

Kryssningarna klarar alla. De är bekväma och lätt-tillgängliga. De kostar ca tusenlappen per dygn inklusive all mat alla dagar. Förutsatt att man bor i billigaste hytterna förstås, som vi gör. Vi bara sover där och då behöver vi ingen balkong. Det är mysigare att vara uppe på däck.Jag tittar på snutten om teaterföreställningen Bländade – om två systrar. Den där häftiga föreställningen som var så fantastisk att publiken hade tårar i ögonen när de gick ut. Och jag ser teatern på Alaska om Hilmas liv

Hilma gifter sig med Svedal

Nu väntar vi på bidraget som vi sökt för att kunna göra film om Hilma och Alaska. Det blir svar i slutet av  juni. Blir det ja-svar åker vi till Alaska i USA med kameror och filmproffs i slutet av september. Men det kanske är för bra för att vara sant. Drömma kan man ju alltid.

Hela fredagen var jag på VSA för att spänna duken. Det var tredje dagen gillt. Första dagen upptäckte jag att jag missat att köpa kors. Målningarna är så stora att jag måste sätta stödkors på baksidan. Det blev till att åka till Inex mitt i stan för att handla. Jag mätte upp ramarnas storlekar och kom också på att jag nog skulle behöva mera färg. Jag gick igenom med Natalia vilka färger jag skulle behöva. Det var spännande att höra hur hon resonerade. Den färgen kan man blanda med den och den färgen blir fel nyans på tillsammans med den. Jag lär och suger in allt jag kan.

Färgkarta – inköpslista

Det blev en hel del färger som behövdes. Notan stannade på långt över tusen spänn.

Jättenöjd gick jag ut från från Inex med kors och färg. Jag höll på att säga på lätta ben. Men det hade varit alldeles fel. Lätta ben för min del finns bara inne i huvudet Det är när jag känner mig supernöjd. Kvinnan hjälpte mig uppför trappan med alla grejerna. Jag samlade alltihop under en arm. Med kryckan i den andra och med handväskan hängande på ryggen så bar det iväg till bilen som parkerats ett stycke bort. Tyvärr har de ingen handikapp-parkering nära. Det var där jag åkte på en p-lapp på 900:- sist när jag stod några få meter för nära korsningen. Det grämer mig fortfarande när jag tänker på det.

Så skulle vi sätta igång att spänna duken, Natalia och jag.

Förberedelser för ”dukspänning

Som sagt, den var inte liten. Vi började med att mäta upp storleken. Det skulle ju räcka till tre stycken. Det skall bli en triptisch. Tre stycken som hör ihop. Jag har skissat på motivet. Det skall bli fåglar för hela slanten. Små och stora. Men de skall se ut som mina fåglar. De skall visas första gången vid Konstrundan Västra Hisingen den 21-22 september. Då skall de stå i eget majestät utanför vår veranda på gräsmattan. Jag hoppas på fint väder.

Tyvärr blev det inget spännt den dan heller. Det visade sig att några av ribborna till ramarna som jag fått med mig när jag handlade för ett par veckor var utan snitt. Då gick det inte att sätta i korsen. PUH. Det var inte kul. Solen sken och det är superjobbigt. Många av oss med MS klarar inte av solsken och värme. Jag är en av dem. Jag blir som en degklump. Det är liksom något fel på temperaturomställningen i kroppen.

Kursuppgift på VSA

Men nu är jag så lyckligt lottad så jag har skaffat mig en bil med luftkonditionering. Så jag gick snabbt ut i bilen och satte på fläkten och fick ner värmen till 17 grader. Så blev jag pigg igen redo för att knalla in på Inex för andra gången den dagen. Jag hade ringt först för att få klart att det jag behövde verkligen fanns. Allt var iordningställt när jag kom in. De hade fäst en bukett med penslar på listerna som ursäkt för att de skickat med fel grejer. Jag var på G igen. Tillbaks till VSA. Nu skulle vi spänna fast duken.

Men det gick åt pepparn igen. Jag hade glömt att ta med häftpistolerna. Den som VSA hade var trasig och gick inte att använda. Det var bara att ge sig iväg till Järnia. Fast nu var klockan så mycket så nu skulle vi inte hinna att spänna den dagen.
Ny dag, nya krafter. Vi spänner i motsatssidorna. Men det blev inte så bra tyckte Natalia. Duken måste fuktas för att bli töjbar. Det tog faktiskt mer eller mindre hela dagen att spänna en duk. Hela dagen = 5 timmar. Vi startar inte förrän efter 11 och med trivsamt socialt snack och lunch och avslut framåt 17-tiden så går tiden fort. Det är fantastiskt lärorikt och roligt att göra allt från grunden. Men nästa spänning får nog Göran och jag fixa. Natalia har fullt upp med hemsidan och allt annat som skall göras på VSA.