Jag har just avslutat min dagliga halvtimmespromenad med rullatorn. Det är fantastiskt att känna de pyttesmå förändringarna som händer i benen. Med den djupa yoga-andningen, ända ner i botten av magsäcken, lyfter jag låren uppåt och tar stegen. Jag tänker noga på hur foten sätts ner i marken. Den vänstra foten som är kass måste jag riktigt anstränga mig för att få upp när nästa steg skall tas.

Azalea och riddarsporre i vår trädgård

Om jag inte tänker på att få upp foten så hänger den ner och jag ramlar. Det är verkligen koncentration på högsta nivå i hela 30 minuter. I början innan jag fått igång hjärnfunktionen går det trögt. Efter en stund går det som på räls. Det är raksträckan runt gärdet och där är plan mark. Sedan bär det uppför. Då måste jag öka på andningen. Men fortfarande ända ner i botten på magen. Och så gunga med i mellankroppen. Precis där det viker sig, i ljumsken. Precis då det viker sig skall andningen ta tag och ge kraft för att lyfta upp benet. Ja, alla ni som kan gå, ni tror säkert jag är knäpp. Min svåger förstår mig. Han blev opererad i höfterna och upptäckte plötsligt att han inte kunde styra med samma självklarhet från hjärnan. Han var liksom tvungen att göra det manuellt sa han. Det gick inte med automatik. När jag kommit igång kan jag tänka på annat, men det dröjer inte länge förrän jag märker att jag går fel igen. När jag går fel så knycker jag på höften och slänger fram benet. Men det sätter spår i kroppen. Jag får ont.

Armring i silver med detaljer i guld och silver    Pris 3.500:-

Det frestar på i huvudet när jag skall gå på riktigt för då måste jag använda muskler som har somnat in för att nerverna där inte kör igång dem. Nåja, det var mycket tekniskt.

Jag är mitt i när jag går och jag måste vara mitt i annars går det åt pepparn. Jag tänkte på det under promenaden när jag mötte två tjejer. De pratade jättemycket med varandra på samma gång som de kollade i sina mobiler. Strax därefter passerar jag en mamma som kör en barnkärra. Barnet, som sitter i riktning framåt, ropar mamma och mamman säger: vänta tills mamma pratat färdigt. Hon hade fullt upp med att tala i telefonen. Jag ser en man som håller på att lasta upp asfalt på sin lastbil med hjälp av en fjärrstyrning som han håller i handen. Han har en snäcka i örat och lyssnar antagligen på musik för han stampar takten med foten.

Engelen Pris: 1.600:-

Tänk vilken lycka att kunna göra så många saker på samma gång. Men när jag tänker efter så var det ju egentligen så att de inte alls levde i nuet, alltså där de befann sig. De var egentligen någon annanstans. Är det så, så kanske det är ok ändå att gå och tänka på musklerna i benen och på hur jag sätter ner foten i marken. Jag vet inte. Jag riskerar i alla fall inte att gå in i väggen.