Gott Nytt År

Jag har nyss kommit hem från att ha passat Görans yngsta barnbarn Emma. Hon är så himla glad jämt och det är aldrig besvärligt att vara hos henne.

Emma och jag

Emma och jag

Nu måste jag skynda mig att få ner mina grejer i en resväska. I morgon tidigt åker vi till Strömstad för att fira nyår hos min syster. Det är samma gamla gäng sedan några år tillbaka. Jag är inte mycket för traditioner. Det har bara blivit så. Antagligen för att det är bekvämt med gamla välkända människor och för att det är så himla trivsamt. Vi är hos min syster, tillsammans med min dubbelkusin, min bästa lekkompis från barndomen och Karl-Oskars dotter. Alla naturligtvis med sina älskade män. Vi startar kalaset tidigt på eftermiddagen nere vid bryggan. Göran och jag bjuder på champagne, ostron och lite småkrafs. Några badar bastu och tar sig ett dopp i havet. Vi drar oss inomhus och gör oss vackra för kvällen. Lite starters uppe på andra våningen med fantastiskt goda små snittar, tills alla samlats. Middagen börjar med Stickans egenfångade humrar och även huvudrätten brukar komma från havet. Efterrätten fixas av Britta och får bli en överraskning. Framåt tolvslaget dukas smågodis fram. Alla har sin del att ansvara för, lite knytisstyle.

Jag önskar att alla skulle kunna ha det lika mysigt som vi har det. Jag vill i alla fall önska er alla ett riktigt trivsamt nyårsfirande och ett riktigt gott nytt år. Vi ses och hör med all säkerhet under det kommande året också.

GOTT NYTT ÅR

Ny muskel hittad

Jag fick en länk av en kompis och har varit inne och läst och lyssnat. Kan det vara så att insulinet kan bidra till den typ av inflammation man har vid MS?
Kan man kanske ta bort de allra vanligaste ämnena som folk brukar vara allergiska mot, vilket innebär vete, ägg, mjölk och bönväxter (vilket inkluderar jordnötter och cashewnötter). Man blir alldeles yr av all information och goda råd: http://www.terrywahls.com/video-resources

Under de första åren efter att jag fick diagnosen och emellanåt också senare har jag varit ute på min egen forskningsresa. Jag har provat mig fram med allt jag kommit åt och allt vad omgivningen sagt som jag tyckt varit intressant. Jag lovar, det har kostat. Både i pengar och i energi. Det är tungt och ofta mycket nedslående. Det fordrar stor research och jag har alldeles för lite tålamod. Hjälper det inte under de närmaste månaderna så kan det kvitta. Ja, visst, det är säkert alldeles för kort tid för att se att det ger resultat. Men humöret då? Humöret är den viktigaste supporten man kan ha. Det är humöret som hjälper en att stå ut med begränsningarna. Att ha roligt i livet hjälper långt mycket bättre än allt annat. Skit samma om man inte kan gå om man bara har ett trivsamt liv, att man bara känner sig nöjd med det man har. Det andra kommer som en följd av trivseln. Då orkar jag träna och bättre se till att kroppen får det den vill ha.

Supergrå näst sista dag för året

Supergrå näst sista dag för året

Jag tar min dagliga halvtimmaspromenad. Det är super-supergrått ute. Det är bra tankeväder. Jag tänker på vartenda steg jag tar. Jag har lärt mig att hitta en ny muskel av Sara på Majornas Rehab. Den sitter i ljumsken, precis där linningen finns. Jag känner den när jag håller handen där och hostar. Jag tränar muskeln när jag ligger på rygg, kniper och trycker ner ländryggen mot golvet och lyfter benet upp mot taket. Det är jättesvårt med ett ben som väger 500 kilo. Det gör mitt vänstra ben eftersom det saknas kontakt från huvudet och ner till benet. Träningen har hjälpt mig att hitta muskeln. Nu tränar jag den varje gång jag är ute på min rullatorpromenad. När jag kommer in frågar Göran: hur gick det? Det var tungt. Alldeles slut sätter jag mig på en köksstol. Jag sätter på radion P1 och hör Morgan Allings vinterprogram. Du som inte lyssnat på det: ta chansen innan det försvinner från radio-play. Det är så himla bra. Han är så himla bra. Han ger kraft genom sina ord. Kan han, så kan jag. Ännu en bra förebild.

David Lega – en stor förebild

Jag fick den här länken från min lillasyster, på tal om stora och fantastiska förebilder. Den här handlar om David Lega. Jag minns en gång på Lorenbergsteatern då han satt på scenen och visade oss hur han vek en servett – med fötterna. Vi applåderade. Han sa: där ser ni hur bra jag har det, inte får ni applåder när ni viker servetter.

Jag föreslår att även ni går in och lyssnar på hans inlägg. De är många och superintressanta – allihop.

http://www.youtube.com/watch?v=1mOTojPrvfE&list=UUnbPLX4ELAc27Nor69fGv0w&index=8

Jag hade glömt att jag också har MS

Plötsligt väcktes jag ur min törnrosasömn. Jag glömmer bort att jag har MS. Jag har bara funktionsnedsättningar och ingen MS-sjukdom. Jag ser mig inte som sjuk när jag inte klarar vissa saker. Som en härlig långpromenad, som julstädning eller som folk säger: jag skall bara sticka in till stan och fixa några klappar, som … Tja, vad är det mer som jag inte kan? Nu har jag haft MS i så många år att jag knappt kan komma på vad det är som jag inte kan. Jag har anpassat mig till min värld och tycker att jag kan allt. Det där som jag inte kan har försvunnit ur mitt medvetande. Jag tänker inte på det längre. Jo, jag kan inte åka utför på skidor. Det saknar jag supermycket. Jag tror det är det enda jag verkligen saknar och som jag känner mig ledsen över att inte kunna göra. Allt annat kan jag göra.

Jag vaknade som sagt upp ur min törnrosasömn. Igår kväll såg jag på Bonde söker fru. Där fanns en bonde som fått MS. Han hade fått diagnosen alldeles nyligen. Han var mitt i livet, nygift och fått småbarn. De berättade att de levde med MS-ens alla begränsningar och att varje dag var olik den andra beroende på hur bonden mådde. Det var upp ena dagen och ner den andra.
Jag hade glömt att det var så. Jag minns det knappt. Men visst, när jag tänker efter så var det nog så. De första åren med alla skoven var helt hopplösa och sedan när jag blev försöksdjur inom sjukvården och tog bromsmediciner med sprutor varje dag, då var det mycket så. Då var jag virrig och sänkt. Jag blev ovän med doktorn när jag skrev brev om att jag kände mig behandlad som ett fyllo när jag fick gå på den där linjen för att visa min obalans och när han skulle kolla om ögonen hängde med och jag fick peka på näsan och följa fingret med blicken. Det är många år sedan nu.

Jag försökte gå in på nätet för att kolla vad andra skriver i sina bloggar och om sin MS. Men jag fattar inte hur man hittar andras bloggar. Kanske kan någon hjälpa mig med det. Jag kommer till www.msliv.se,  http://www.msliv.se/downloads/omkarleken.mov och liknande sidor. Där kan man läsa om hur viktigt det är att upprätthålla sin uthållighet och om hur man kan förbättra humöret. Men det kan jag ju redan. Jag vill läsa om hur andra som lever med MS har det i sin vardag. Jag vill ha nya länkar som kan inspirera och visa vägen till ett bra liv, där inte sjukdomen tar över.
En kompis till mig sa, att du är kanske för mycket. För mycket är inte heller bra. Då kanske man sänker andra. De som inte klarar. Men om jag inte hade haft kraften och all envisa, så hade jag med all säkerhet suttit i rullstol idag. Jag målade tavlor som terapi, med motiv om att en kroppsbyggare inte heller kunde dansa som en älva. Jag skulle lära mig att acceptera min situation. Den tiden är passerad nu. Idag tänker jag annorlunda.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva aquarell

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte så rädd för min framtid utan lever mer i nuet med det jag kan. Jag finner inspiration av de som kämpar i motvind. Jag har tidigare skrivit om en tjej som bestiger berg och en som springer maraton – mot alla odds. Jag känner stor lycka när jag hittar nya muskler som vaknar till liv vid min träning. Plötsligt kan jag lite till.

Juldagen, fylld av överskottsenergi

Tisdag och Juldagen. Min f.d svägerska ringde på förmiddagen. Vi bjöd in till julbuffé. Vi hade ju inte haft någon här på besök på riktigt länge så jag fick jätteentusiasm in i kroppen. Julgardinerna hängdes upp.

Pyntat, bättre sent än aldrig

Pyntat, bättre sent än aldrig

Vi pyntade med ljus och ett riktigt juligt middagsbord ställdes i ordning. Lutfisk, köttbullar och prinskorvar handlades in och så lite andra kompletteringar som behövdes utöver skinkan, laxen och sillen som redan fanns i kylskåpet. Klockan fyra skulle de komma. Det blev mycket tid att slå ihjäl fram tills dess. Överskottsenergin rann till. Äntligen kände jag att julen kommit även hem till vårt hem.

Jag kom plötsligt på att jag ville hänga upp mina egna målningar. Så de gamla mörka från Görans tidigare liv ställdes undan längs väggen i sovrummet tills vidare. Och mina hängdes upp. Jag hade inte tänkt det från början men inpulsiviteten tog över. Nu eller aldrig. Det blev faktiskt himla bra. Det känns inte alls särskilt konstigt. Jag har redan tagit avstånd från dem. De lever sitt eget liv nu. Jag kan knappt känna att det är jag som målat dem. Jag känner bara en stor längtan efter att få sätta händerna i penslarna och köra igång med en ny omgång. Inne i mig finns redan alla målningarna klara. Det är bara att sätta dem på pränt. Jag är jättenyfiken på slutresultatet. För det slutar aldrig så som jag tänkt mig. Varje målning jag gör blir en överraskning för mig. När det första penseldraget kommit ner på duken konstaterar jag: jaha, det blev den färgen idag. Och så börjar födslovärkarna. Jag krystar fram penseldragen. Vet inte vart det barkar hän. Ibland blir det gurka av alltihop och då får jag måla över. Men jag sparar den del av målningen som jag tycker verkar ok. Fortfarande vet jag inte vart det bär eller om det bär. Jag måste ta en paus. Jag lovar, det är ett tungt arbete. Under långa stunder funderar jag över hur fortsättningen kommer att se ut. Jag tar tag i bilden igen. Och lite till och lite till. Ibland tar det flera dagar innan jag kommit underfund med hur det skall sluta eller när jag skall sluta. När är bilden färdig? För en som jag, som har svårt för att besluta mig för aftonbladet eller expressen så är detta ett stort trauma. Men fy tusan så kul det är. I januari nästa år kör jag i gång igen. Fylld av energi. God fortsättning på julen önskar jag er alla mina kära vänner.

Julafton 2012

Det blev en fantastiskt fin julafton. Vi åkte iväg till Rävekärr i Mölndal efter lunch. Det var alldeles vitt och solen liksom väntade på sin tur att få stiga fram. Vi möttes av Rapido som kom springande ut från huset så snart dörrspringan öppnade sig. Då gäller det att hålla hårt i kryckan, så han inte lägger krokben. Glädjen över allt det där vita vackra grumsas lite av det besvärliga. Men bara lite. Snö och halka är inte det bästa att ta sig fram i med en balans som är, som hos ett fyllo. Jag måste skaffa en rasp till kryckan så den inte far iväg. Vi möts av julmusik och ett julpyntat hem. Julbordet stod färdigdukat ute i den stora uppvärmda kuvösen.

Färdigdukat

Färdigdukat

Göran och jag hade bara ätit frukost så julskinkan kom fram direkt. Så himla gott smakar väl aldrig en skinkmacka som den gör på jul.

Glöggen värmdes upp och vi bänkade oss framför Kalle Anka. Barnen var inte särskilt intresserade, men efter påstötningar kom även de och satte sig. Lite kul tycker de nog att det är att alla vi vuxna sitter där tillsammans med dem och tittar på barnfilm. Det händer ju bara på julafton eller när filmen är så spännande att de behöver en lugnande hand att hålla i. PUH, äntligen tog Kalle och de andra ledigt till nästa år och jultomten kunde komma. Det kom en liten tomte i år. Han praoade lite redan förra året. Då hade vi en så gammal tomte, som måste ha hjälp för att det skulle gå tillräckligt fort.

Julklappsutdelningen 2011Julklappsutdelningen 2011

Nu var han flygfärdig. Han hade ju börjat skolan och lärt sig läsa. (Jag skall lägga in en bild på årets tomte sedan när jag fått tag i sladden till telefonen). Han tog det på största allvar. Kom in och satte sig i den stora fåtöljen. Och han var så trött. Han hade ju gått så långt. Julklapparna, såg han, låg under granen och han sa att det var tur att de kommit fram. Det var ju många klappar som skulle skickas med posten, så han visste inte om det hade gått bra. Det gick inte så fort att läsa på alla paketen och skrivstil var svårt, men han genomförde jobbet med bravur. Allt delades ut med bara lite hjälp av kusinerna. Så tackade han för sig och sa att han skulle komma tillbaka nästa år igen och så gick han. Skägget som hängts upp runt öronen klämde och gjorde jätteont så han försvann snabbt ut på toa och klädde om. Kanske var det den stora högen med julklappar som det stod ”God Jul Theo” på, som lockade.

Julklappsspelet kan börja

Julklappsspelet kan börja

Efter en härlig julmiddag, med som vanligt alldeles för mycket mat, så var det dags för julklappsspelet. Vi vuxna hade fått i uppgift att handla minst två stycken  julklappar för totalt 250 kronor. Vi var fjorton stycken så det blev en ansenlig hög som lades upp bordet. Nu skulle man slå en etta eller en sexa och fick då plocka till sig en julklapp. Jag fick mest – fem stycken. Sedan blev det en runda till och antalet julklappar jämnades ut så att alla hade ungefär lika många. Allt gick på utsatt tid. Så tog vi av papperet. Det dök upp biobiljetter, böcker, grytunderlägg, en ängel i gips, mössor som kunde kopplas till mobilen, en vinflaska och en mängd andra småsaker. Nu skulle vi slå sexor och ta från varandra. Godispåsarna och vinflaskan var nog det som gick runt mest, tror jag.

Så var det dags för frågespel för oss vuxna. Barnen höll på med sina nya spel och byggsatser. På taket smattrade regnet nu. En ny skinkmacka och risgrynsgröt med mandel i. Redan gift, men ok då, ännu ett lyckligt år. Å så skönt att vara hemma, med sina närmaste, barn och barnbarn.

Julfirande kan se olika ut

Det blev en vit jul. Morgondiset är på väg att lätta. Det ser ut att bli en sådan julafton som alla önskar sig. I alla fall vad gäller vädret. Och jag önskar att alla har en lika mysig julaftonsmorgon som jag har. Lugnt och stilla med julmusiken i bakgrunden. Och jag är hemma. HEMMA!. HEMMA!! Knäppt eller hur. Skall det vara så märkvärdigt?

Vid frukostbordet minns jag de julaftnar då jag inte var hemma. Det var inte kul. Jag var nyskild och hade precis flyttat till storstan Göteborg. Alla de mina var bortresta. Mamma o pappa o lillasyster var i USA, mina andra syskon var hos sina respektives släktingar och mina barn var med sin pappa i Värmland. Det blev bara jag kvar, så jag hade bestämt att åka till en kompis som jobbade på en kryssningsbåt. Han hade sagt att där är så bra för där finns ingen som har sina familjer hos sig. Bra tyckte jag, då är jag som de. Då kommer det inte att kännas att det är jul. Jag lämnade mina små pojkar, 5 och 9 år gamla, och startade min färd till båten. Det var ca 50 mil dit och jag skulle vara framme till lunch. Det kändes ok och jag tror jag kände mig glad. Först. Jag kom inte längre än några få mil på min väg förrän jag var tvungen att stanna. Jag kunde inte se. Tårarna rann. Jag var tvungen att vända och åka tillbaks. Från telefonkiosken ringde jag. Min svärmor svarade. Jag hulkade fram: får jag komma hem till er och fira jul?. Hon blev jätteglad. Det blev en bra julafton och på juldagsmorgonen kunde jag fara iväg. Och den här gången kom jag ända fram.

Jag minns också en jul, när vi var i Kenya på semester. Vi skulle slippa ifrån julstressen och alla julklappsinköp. Jag vaknade klockan fyra på morgonen. De andra låg och sov på hotellrummen. Jag satt på bryggan vid hamnen på den lilla fantastiska ön Lamu. Båtarna, som passerade, var på väg söderut mot Mombasa. Här fanns ingen jäkt. Vädret var fantastiskt. Det var lugnt och stilla innan hamnarbetet satte igång. Där satt jag och längtade hem. Till mina barn och barnbarn. Jag räknade timmarna. Kollade in vad klockan kunde vara där hemma och tänkte på vad alla gjorde just då. Nu såg de på Kalle Anka, nu åt de alla god julmat, nu kom jultomten och delade ut julklapparna. Jag såg framför mig alla skratt. Tårarna rann då också.

På väg till Antasktis 2010

På väg till Antasktis 2010

Den senaste julen var på båt i Antarktis. Det var vår drömresa. På julaftonen for vi söderut längs Chiles södra kust. Jag läser i min resedagbok: ”Vi vaknar fredagen den 24 december – julafton 2010. Lyssnade en stund på Kepler-boken. Göran hostar på toa så jag tror att hela lungorna följer med. Jag sitter nere i hytten utan fönster och känner mig djupt olycklig, Det här är inte kul. Jag längtar hem. Aldrig mer att jag åker iväg så här. Julen firas i grå dimma utanför fönstren, hundratals gamlingar och bara Göran och jag. Vi klarar inte att göra det kul för oss. I poolen badas det, några är på väg in till vinprovningen, ett par lägger pussel  för tredje dagen i rad, andra sitter bara och småpratar. Vi satt en stund på 12:e våningen och tog ett glas vin. Fantastiska panoramafönster och mysig klassisk musik. Göran frågade om jag längtar hem. Det räckte för att tårarna skall trilla fram. Nu klockan 15.00 skall Göran och jag lyssna på det tredje föredraget för dagen – om Antarktis. Vilken julafton. Jag undrar hur det skulle vara för att bli riktigt mysigt. Jag vet inte.”

Men idag är det mysigt. Jag älskar julen. Och jag är hemma. Hos de mina. I mitt eget hem. Julmusiken hörs från radion där julhälsningarna framförs. Nu är det dags att packa in alla klapparna i bilen med skinkan och laxen och allt det andra som gör en mysig julafton till den bästa. GOD JUL på er alla. Gör den riktigt mysig för er.

Julstress

När man i vardagen går här hemma och mösar och bara följer de utstakade rutinerna, då blir det mycket tänkt och det är lätt att skriva om allt man funderar över. Nu i dessa juletider så styrs tankarna åt helt andra håll. Det är så många små detaljer som inte hör till vardagen som skall grejas och risken att glömma något viktigt är stor. I huvudet dyker det upp nya saker som skall göras hela tiden. Sådant som jag alltid gillat att fixa i juletid.

Förra årets julklapp
Förra årets julklapp

Men i år har inte en enda jultomte kommit fram. Göran har satt fram adventsstakarna och där har det strandat. Inga julgardiner, inga juldukar och ingen julgran. Jag vet inte om det känns ok eller inte. Timmarna går och julafton närmar sig alltmer. Nu är bara söndag kvar. Jag skall griljera skinkan som jag köpte igår. Alla julklapparna är köpta och jag skall slå in dem i julklappspapper i eftermiddag. Jag funderar över vad det är som gör att jag känner mig stressad. Det är ju massor av timmar kvar tills i morgon. Jag tror det är för att jag vill så himla mycket. Alla vill så himla mycket före jul och man dras med.

Jag färgade håret igår. Det blev inte särskilt fint alls. Mörkt, tja inte helt mörkt, men åt blyertshållet. Jag ser helst att jag inte behöver passera någon spegel.

Det är tidig söndag morgon. Jag sitter och skriver i morgonrocken. Strax skall jag hämta in GP och äta frukost. Jag hoppas att något av det där mörka i håret går bort om jag tar en kraftig dusch sedan. Och så skinkan och julklapparna och glöggbesöket hos kompisarna uppe på berget och så lite mera matinköp till julbordet, kanske flera olika sorters öl vore kul och fin choklad och vindruvor och några goa ostar. Så nu är jag där igen. Mer och mer och mer och mer. Som ett barn. Lugn, jag hinner, hitta inte på mer nu. Jag försöker att intala mig att ta det lugnt men det är svårt att ha tid kvar och ändå inte, så här nära. Jag har en liten lapp som sitter på min datorskärm. Där står: ”Dock skall den klokhet skattas som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns och inte enbart vad som fattas”, av Carl Jonas Love Almqvist. Så, nu är jag lugn igen. God Jul, alla ni andra också!

Skål, ta mig fasen
Skål, ta mig fasen

Dan före dan före dan före dan

Ja nu känner jag att det närmar sig. Tänk att julafton skall vara en sådan stor högtid. Man dras med i ståhejet antingen man vill eller ej. Jag har de närmaste tre dagarna sysslat med det jag gjorde under de år då jag var i karriären. Vad skall jag betala in till pension? Hur ser resultatet ut? Kan jag göra något mera nu innan årsslutet? Frågorna dyker upp så här års. Jag tycker det är jättesmickrande att få lite existensberättigande fortfarande. Men oj vad rostig jag känner mig. Jag får tänka till och kolla vad dataprogrammen säger. De påminner mig om allt det som jag eventuellt glömt. Men det tar längre tid nu för tiden.IMGP0007Tre dagar framför datorn. Nu tror jag att allt är på plats vad gäller företagsekonomi. Nu skall jag ta mig an det där med julen. Födelsedagspresent skall grejas till min son som fyller år idag och som skall firas i morgon, lördag med uppesittarkvällspyssel. Den sista klappen skall fixas i morgon, det är den till min kära man. Han är totalt ointresserad av att köpa kläder så det blir ett presentkort. Då blir han tvungen att ta sig i kragen. Men det känns lugnt. Jag har inte grejat julgardinerna ännu och julskinkan och risgrynsgröten med mandel, som jag skall ha med mig till julaftonskalaset. Jag har ju lördag och söndag kvar också. Jag hinner. God Jul

Äldrevård för mamma och pappa

Så kom dagen för det viktiga mötet. Tiden var bestämd till klockan 13.30. Mamma och pappa var informerade och vi hade talat lite grand om vad som skulle diskuteras. Pappa tyckte nog det var bra men mamma var inte intresserad alls. Hon säger alltid att de har det så bra. Barnen hjälper till och så har de affären tvärs över vägen där de kan handla mat.

Båda sov som vanligt vid den här tiden, när det ringde på dörren. Fyra personer kom från kommunen. En sjukgymnast, en arbetsterapeut, en från hemtjänst och så biståndshandläggaren, som tog hand om rodret. Pappa hade tappat bort hörapparaten, så han hörde jättedåligt. Mamma, som är lite senil, tyckte nog mest det var trevligt med besök. Biståndshandläggaren berättade vilka hjälper det finns att få. Hon berättade om matleveranser och larm, någon som kunde titta in och se att allt verkar ok, hjälp med städning, diskning och hygien. Vi gick runt i huset för att visa hur det ser ut och för att arbetsterapeuten skulle se vilka materiella hjälper som behövdes.

När jag såg att mamma och pappa inte hängde med i snacket fick jag ta om det, lite tydligare och högre. Det syns när de artigt nickar och ler lite, när de låter talet rinna förbi utan att ta del av vad som sägs. Det var viktigt att de förstod allt som sades, för deras vardag skulle komma att påverkas. Den här gången fick inte larmet hamna i ett skåp. Den här gången fick inte hemvården bli motad i dörren med ord som att allt är jättebra. Nu skulle alla förstå. Mammas kvitter om att hon städar och tvättar, lagar mat och springer till affären måste också blandas med information ur verkligheten. Maten blir inte tillräckligt näringsrik, pappa kan inte bli liggande på golvet en hel natt för att han ramlat ur sängen och inte kan ta sig upp och min syster, den enda som bor på hemmaplan, kan inte komma närhelst de behöver hjälp.

Efter många förklaringar och upprepningar tror jag att vi landade i en lösning som kanske blir bra. Sjukgymnasten skall komma en gång i veckan och veva upp pappas nedsatta funktioner, arbetsterapeuten skall greja ett hjälpmedel som gör att pappa klarar att duscha själv utan att vara orolig för att ramla och en person skall komma varje måndag när mamma badar och pappa duschar, en gång om dagen får de påhälsning av en som ska se till att de har det bra, larmen skall alltid sitta på armen och mat skall serveras varje onsdag. Vi börjar med matleverans en gång i veckan. Matlagningen är mammas stora intresse och har hon inte den så släcks hela hennes livsgnista. Mer än en gång i veckan gick hon inte med på.

När jag följde med ut för att säga hejdå så berättade jag om mina farhågor om hur det skulle kunna gå framöver. Larmet kanske hamnar i ett skåp, maten slängs oäten i soporna, bad och duschvakten stoppas i dörren, den som skall knacka på varje dag släpps inte in eller kommer alltid när de ligger och sover och sjukgymnasten sitter och dricker kaffe och får inte komma till med träningen.Så har det blivit förut. Men vi får inte ge upp. Det kan bli bra den här gången.

Alltså, det är inte lätt det där med äldrevård. Alla som klagar på personalen på äldreboendet vet inte vad det innebär att ge hjälper till de gamla. Man måste respektera deras viljor och inte trycka på för hårt, men man måste ändå se till att de sköter sina bassysslor såsom hygien och mat om de bor hemma.