Så kom dagen för det viktiga mötet. Tiden var bestämd till klockan 13.30. Mamma och pappa var informerade och vi hade talat lite grand om vad som skulle diskuteras. Pappa tyckte nog det var bra men mamma var inte intresserad alls. Hon säger alltid att de har det så bra. Barnen hjälper till och så har de affären tvärs över vägen där de kan handla mat.

Båda sov som vanligt vid den här tiden, när det ringde på dörren. Fyra personer kom från kommunen. En sjukgymnast, en arbetsterapeut, en från hemtjänst och så biståndshandläggaren, som tog hand om rodret. Pappa hade tappat bort hörapparaten, så han hörde jättedåligt. Mamma, som är lite senil, tyckte nog mest det var trevligt med besök. Biståndshandläggaren berättade vilka hjälper det finns att få. Hon berättade om matleveranser och larm, någon som kunde titta in och se att allt verkar ok, hjälp med städning, diskning och hygien. Vi gick runt i huset för att visa hur det ser ut och för att arbetsterapeuten skulle se vilka materiella hjälper som behövdes.

När jag såg att mamma och pappa inte hängde med i snacket fick jag ta om det, lite tydligare och högre. Det syns när de artigt nickar och ler lite, när de låter talet rinna förbi utan att ta del av vad som sägs. Det var viktigt att de förstod allt som sades, för deras vardag skulle komma att påverkas. Den här gången fick inte larmet hamna i ett skåp. Den här gången fick inte hemvården bli motad i dörren med ord som att allt är jättebra. Nu skulle alla förstå. Mammas kvitter om att hon städar och tvättar, lagar mat och springer till affären måste också blandas med information ur verkligheten. Maten blir inte tillräckligt näringsrik, pappa kan inte bli liggande på golvet en hel natt för att han ramlat ur sängen och inte kan ta sig upp och min syster, den enda som bor på hemmaplan, kan inte komma närhelst de behöver hjälp.

Efter många förklaringar och upprepningar tror jag att vi landade i en lösning som kanske blir bra. Sjukgymnasten skall komma en gång i veckan och veva upp pappas nedsatta funktioner, arbetsterapeuten skall greja ett hjälpmedel som gör att pappa klarar att duscha själv utan att vara orolig för att ramla och en person skall komma varje måndag när mamma badar och pappa duschar, en gång om dagen får de påhälsning av en som ska se till att de har det bra, larmen skall alltid sitta på armen och mat skall serveras varje onsdag. Vi börjar med matleverans en gång i veckan. Matlagningen är mammas stora intresse och har hon inte den så släcks hela hennes livsgnista. Mer än en gång i veckan gick hon inte med på.

När jag följde med ut för att säga hejdå så berättade jag om mina farhågor om hur det skulle kunna gå framöver. Larmet kanske hamnar i ett skåp, maten slängs oäten i soporna, bad och duschvakten stoppas i dörren, den som skall knacka på varje dag släpps inte in eller kommer alltid när de ligger och sover och sjukgymnasten sitter och dricker kaffe och får inte komma till med träningen.Så har det blivit förut. Men vi får inte ge upp. Det kan bli bra den här gången.

Alltså, det är inte lätt det där med äldrevård. Alla som klagar på personalen på äldreboendet vet inte vad det innebär att ge hjälper till de gamla. Man måste respektera deras viljor och inte trycka på för hårt, men man måste ändå se till att de sköter sina bassysslor såsom hygien och mat om de bor hemma.