Jag har nyss kommit hem från att ha passat Görans yngsta barnbarn Emma. Hon är så himla glad jämt och det är aldrig besvärligt att vara hos henne.

Emma och jag

Nu måste jag skynda mig att få ner mina grejer i en resväska. I morgon tidigt åker vi till Strömstad för att fira nyår hos min syster. Det är samma gamla gäng sedan några år tillbaka. Jag är inte mycket för traditioner. Det har bara blivit så. Antagligen för att det är bekvämt med gamla välkända människor och för att det är så himla trivsamt. Vi är hos min syster, tillsammans med min dubbelkusin, min bästa lekkompis från barndomen och Karl-Oskars dotter. Alla naturligtvis med sina älskade män. Vi startar kalaset tidigt på eftermiddagen nere vid bryggan. Göran och jag bjuder på champagne, ostron och lite småkrafs. Några badar bastu och tar sig ett dopp i havet. Vi drar oss inomhus och gör oss vackra för kvällen. Lite starters uppe på andra våningen med fantastiskt goda små snittar, tills alla samlats. Middagen börjar med Stickans egenfångade humrar och även huvudrätten brukar komma från havet. Efterrätten fixas av Britta och får bli en överraskning. Framåt tolvslaget dukas smågodis fram. Alla har sin del att ansvara för, lite knytisstyle.

Jag önskar att alla skulle kunna ha det lika mysigt som vi har det. Jag vill i alla fall önska er alla ett riktigt trivsamt nyårsfirande och ett riktigt gott nytt år. Vi ses och hör med all säkerhet under det kommande året också.

GOTT NYTT ÅR

Jag fick en länk av en kompis och har varit inne och läst och lyssnat. Kan det vara så att insulinet kan bidra till den typ av inflammation man har vid MS?
Kan man kanske ta bort de allra vanligaste ämnena som folk brukar vara allergiska mot, vilket innebär vete, ägg, mjölk och bönväxter (vilket inkluderar jordnötter och cashewnötter). Man blir alldeles yr av all information och goda råd: http://www.terrywahls.com/video-resources

Under de första åren efter att jag fick diagnosen och emellanåt också senare har jag varit ute på min egen forskningsresa. Jag har provat mig fram med allt jag kommit åt och allt vad omgivningen sagt som jag tyckt varit intressant. Jag lovar, det har kostat. Både i pengar och i energi. Det är tungt och ofta mycket nedslående. Det fordrar stor research och jag har alldeles för lite tålamod. Hjälper det inte under de närmaste månaderna så kan det kvitta. Ja, visst, det är säkert alldeles för kort tid för att se att det ger resultat. Men humöret då? Humöret är den viktigaste supporten man kan ha. Det är humöret som hjälper en att stå ut med begränsningarna. Att ha roligt i livet hjälper långt mycket bättre än allt annat. Skit samma om man inte kan gå om man bara har ett trivsamt liv, att man bara känner sig nöjd med det man har. Det andra kommer som en följd av trivseln. Då orkar jag träna och bättre se till att kroppen får det den vill ha.

Supergrå näst sista dag för året

Jag tar min dagliga halvtimmaspromenad. Det är super-supergrått ute. Det är bra tankeväder. Jag tänker på vartenda steg jag tar. Jag har lärt mig att hitta en ny muskel av Sara på Majornas Rehab. Den sitter i ljumsken, precis där linningen finns. Jag känner den när jag håller handen där och hostar. Jag tränar muskeln när jag ligger på rygg, kniper och trycker ner ländryggen mot golvet och lyfter benet upp mot taket. Det är jättesvårt med ett ben som väger 500 kilo. Det gör mitt vänstra ben eftersom det saknas kontakt från huvudet och ner till benet. Träningen har hjälpt mig att hitta muskeln. Nu tränar jag den varje gång jag är ute på min rullatorpromenad. När jag kommer in frågar Göran: hur gick det? Det var tungt. Alldeles slut sätter jag mig på en köksstol. Jag sätter på radion P1 och hör Morgan Allings vinterprogram. Du som inte lyssnat på det: ta chansen innan det försvinner från radio-play. Det är så himla bra. Han är så himla bra. Han ger kraft genom sina ord. Kan han, så kan jag. Ännu en bra förebild.