Det gick åt pepparn med dagens planering. Jag skulle varit på målarkurs klockan halv tio och skulle då ha satt upp bord, staffli och duk. Jag vaknade med huvudvärk och var supertrött. Jag var korkad nog att dricka kaffe så sent som klockan 16 dagen före. Jag borde väl ha lärt mig att jag inte kan somna efter kaffe. Och så satte ryckningarna i benen igång. Jag hade tagit sifrol, men alldeles för sent. Och så tog jag en hel tablett på en gång. Det blir inte alls bra. Jag cyklade 200 tramp två omgångar. Det brukar hjälpa men inte nu.
Klockan två låg jag fortfarande vaken. Jag cyklade igen, promenerade fram och tillbaks i rummen och knallade till sängs. Och tänk jag somnade. Men usch, jag vaknade flera gånger av spasticiteten i benen.

Bild från Alaska-teatern

Efter en sådan natt är man inte särskilt stor i korken dagen efter. Jag hade stängt av väckarklockan redan under natten när jag förstod att det där kommer inte att gå vägen.
Man det är inte enkelt att bryta vanor. Så redan kvart i sju vaknade jag. Det där med målerikursen hade jag bestämt mig för att skippa idag.
Frukost. Jag tänkte på telefonsamtalet jag fick igår. Natalia ringde från VSA och berättade att de skulle ha en samlingsutställning. Hon frågade om jag ville vara med och ställa ut. Villkoret var att alla målningar var svart-vita. Den skulle starta under Kulturnatta. Dit är det bara en och en halv vecka. Jag svarade naturligtvis ja. Men vad skulle jag ställa ut? Jag har ju bara en himla massa färg på mina målningar. Det var det jag vaknade till i morse när jag kände mig så trött. Men det finns inget i världen som kan hålla mig så vaken som tanken på måleri.
Jag hann väl inte ens ur min morgonrock innan jag satte igång med att planera vad jag skulle kunna måla. Jag började genast mäta och klippa duken. Och efter morgonbestyren med kissepåsen som måste bytas och dusch och tandborstning så bar det iväg ut till kuvösen. Det var ju inte så många färger som jag skulle använda. Jag lade upp dem på bordet och körde igång.

I parken

När dagen var slut var nästan två målningar klara.Jag hade lovat att jag skulle ha med tre målningar. så det får bli en gammal också som inte är bara svart-vit. Jag får se om Natalia tycker att det är ok att ta med den.

Klockradion körde igång strax före åtta. Väder och nyheter. Jag somnade in och vaknade flera gånger. Så hörde jag en bekant röst. Det var söndagsintervjun med Martin Wicklin. Hans intervjuer är alltid lika intressanta. Jag vaknade till liv när jag hör en berättelse av en man som haft kraftiga drogproblem och levt i den hårt kriminaliserade världen. Han berättade att han supit och drogat och blivit av med hela sin familj. Han var uppväxt i en kärleksfull familj på söder i Stockholm. Han kunde inte förklara varför han alltid känt sig mindervärdig, varför han blev mobbad i skolan eller varför han fått för sig att han var värd att slå på. Han hamnade i fängelse och bestämde sig för att nu skulle han lägga av, nu skulle han börja sitt nya liv. Det gick åt pepparn. Strax efter frigivandet hamnade han precis där han befunnit sig innan han ”ryckte in”. Han bestämde sig för att ta livet av sig. Han hade inget kvar att leva för. Så satt han i rummet med ett gevär, i full färd med att ta livet av sig. Kompisen kom in och tog geväret. Kompisen behövde det just då.

Over all, olja målad med spatel, 120×80 cm Såld

Nu bestämde han sig för att han skulle hoppa ut från bron precis när tåget kom. Så han stod där på bron färdig att hoppa. Fem minuter kvar, fyra minuter kvar. Han tänkte på sin mamma och pappa. Tre minuter kvar. Han tänkte på sina barn. Två minuter kvar, en minut kvar. Han tänkte på hur det skulle bli efter att han dött. Skulle han komma till himlen. Nej det skulle nog bli helvetet för hans del så som han lev under sitt liv. Så ringer telefonen. Det var hans lillebror. Brorsan berättade att han bokat plats på ett behandlingshem. Det var redan betalt. Platsen var ledig från och med idag. Woooom, sa det och tåget hade åkt förbi. Han kom in på behandlingshemmet och det första han gjorde när han kom in på sitt rum var att sätta sig ner på knä och be till gud. Han var så otroligt tacksam över att gud hade hjälpt honom precis i sista sekunden.
Det var det sista jag hörde av söndagsintervjun. Precis då kom Göran och frågade om vi skulle strata morgongympan. Livet är verkligen föränderligt. Ena stunden si, andra stunden så. Vi körde igång morgongympan och jag berättade hela historien för Göran. Här i vårt fina hem, i vår lilla värld. Tänk så olika det kan vara. Morgongympan gör verkligen livet värt att leva. Det är ett säkert sätt att få upp humöret.

Jag vaknade med ett brett leende i morse. Det var länge sedan jag drömt en sådan fullständig och fantastisk dröm. Jag sover inte alltid särskilt bra på grund av mina ben som inte vill lämna mig ifred. Och då blir det ingen ordning på drömmarna heller. Men nu har jag börjat ta lite mera Sifrol innan jag går till sängs. Så antagligen var jag utsövd i morse. Så här var det:
När pappa och mamma ännu levde och använde olja som uppvärmning i huset så övertalade jag dem att investera i bergvärme. Det satt långt inne. De var ju så gamla och skulle aldrig ha möjlighet att betala tillbaks lånet de måste ta för att kunna betala anläggningen. Men oljan var superdyr, de hade inte råd så pappa brukade ta till veden ibland. För sådär ca  30 år sedan så brann huset ner efter att pappa eldat med ved på grund av att murstocken blivit för varm. Det ville vi inte vara med om en gång till. Så för drygt tio år sedan installerades bergvärmen.
Nu vaknade jag uppe i översta våningen hos mamma och pappa. Ja i drömmen alltså. Jag hörde att det pumpades nere i källaren och förstod att de pumpade in olja. Jag sprang i bara nattkläderna nerför trapporna och skrek till mannen som stod där bredvid tankbilen, att han skulle stänga av. Jag sprang förbi mamma p vägen som försökte få mig att förstå att vi måste ju ha värme. Och mannen sa att mamma sagt att det var ok. Jag var fly förbannad och skrek åt honom att mamma var senil och fattade inte. Pappa och hans bror kom strax efter och pappa hörde att jag skrek att mamma var senil och försökte lugna mig. Fortfarande skrek jag och frågade pumpmannen hur många lite han tankat ner. Drygt 300 liter svarade han. Jag sa att han aldrig kommer att få betalt för det där. Han borde förstått att mamma och pappa inte behövde mer olja eftersom de inte beställt något på flera år. Jag vaknade och kände mig riktigt stolt över mitt agerande. Men så tydligt allt var. Jag kan fortfarande se dem allihop framför mig, var vi stod och hur vi såg ut i vårt agerande. Visst lever mn mamma och pappa. Det kommer de att göra lång tid framöver.

Hösten börjar närma sig. Jag gläds åt alla färger som jag skall komma att  måla. Jag tänker på måleriet alla dagar nu. Vad kommer det att bli, jag har ju ingen utställning förrän om ett helt år. Inte kan jag ställa ut så himla massa målningar. Vad gör alla andra med sina målningar. De blir ju stående över allt. Jag känner mig nästan manisk. Jag går in på datorn direkt efter frukost och kollar in bra motiv. Idag har jag hittat en supervacker bild på min vackra lillasyster. Jag minns så väl när bilden togs. Vi skulle åka till graven tillsammans med mamma och sätta blommor. Det skulle bli fint för pappa och vår storebror. Mamma var helt ointresserad.

Friaren

Det funderade vi mycket över. Hur mamma alltid var så ointresserad av pappas existens efter att han gått bort. Jo hon sa ofta att han var så snäll och att ”vi var aldrig ovänner”. Så var det faktiskt. Jag minns aldrig att jag hörde att mamma och pappa var ovänner. Det är säkert därför som vi alla blivit så livrädda för att bli ovänner. Vi håller hellre tyst än att tala ut. Vår eller är det kanske bara min egen åsikt, är att det finns inget som är bra med att tala ut. Det gör ju bara illa. Kan man inte säga direkt vad man tycker så får det vara. Att sätta sig ner och diskutera och reda ut långt efteråt är inte alls min filosofi.
Och så har jag hittat tre stycken bilder från Alaska. Jag har fått så mycket uppskattning för de målningar jag lagt ut så nu känns det som om jag skulle kunna måla vad som helst. Men nu ligger gåendet risigt till. Mina ben blir mycket sämre i takt med att det blir mycket måleri. Nu skall jag ta mig i kragen och ta en liten kort pumpstavspromenad. Det har jag inte gjort på jättelänge. Och balansen har blivit mycket sämre. Jag har bara promenerat med rollatorn. Den håller balansen på plats eftersom jag håller mig i handtagen. Så nu måste jag lägga om. Jag måste komplettera morgongympan med pumpstavarna. Så nu blir det en pumpstavspromenad.