Hösten börjar närma sig. Jag gläds åt alla färger som jag skall komma att  måla. Jag tänker på måleriet alla dagar nu. Vad kommer det att bli, jag har ju ingen utställning förrän om ett helt år. Inte kan jag ställa ut så himla massa målningar. Vad gör alla andra med sina målningar. De blir ju stående över allt. Jag känner mig nästan manisk. Jag går in på datorn direkt efter frukost och kollar in bra motiv. Idag har jag hittat en supervacker bild på min vackra lillasyster. Jag minns så väl när bilden togs. Vi skulle åka till graven tillsammans med mamma och sätta blommor. Det skulle bli fint för pappa och vår storebror. Mamma var helt ointresserad.

Friaren

Det funderade vi mycket över. Hur mamma alltid var så ointresserad av pappas existens efter att han gått bort. Jo hon sa ofta att han var så snäll och att ”vi var aldrig ovänner”. Så var det faktiskt. Jag minns aldrig att jag hörde att mamma och pappa var ovänner. Det är säkert därför som vi alla blivit så livrädda för att bli ovänner. Vi håller hellre tyst än att tala ut. Vår eller är det kanske bara min egen åsikt, är att det finns inget som är bra med att tala ut. Det gör ju bara illa. Kan man inte säga direkt vad man tycker så får det vara. Att sätta sig ner och diskutera och reda ut långt efteråt är inte alls min filosofi.
Och så har jag hittat tre stycken bilder från Alaska. Jag har fått så mycket uppskattning för de målningar jag lagt ut så nu känns det som om jag skulle kunna måla vad som helst. Men nu ligger gåendet risigt till. Mina ben blir mycket sämre i takt med att det blir mycket måleri. Nu skall jag ta mig i kragen och ta en liten kort pumpstavspromenad. Det har jag inte gjort på jättelänge. Och balansen har blivit mycket sämre. Jag har bara promenerat med rollatorn. Den håller balansen på plats eftersom jag håller mig i handtagen. Så nu måste jag lägga om. Jag måste komplettera morgongympan med pumpstavarna. Så nu blir det en pumpstavspromenad.