Klockradion körde igång strax före åtta. Väder och nyheter. Jag somnade in och vaknade flera gånger. Så hörde jag en bekant röst. Det var söndagsintervjun med Martin Wicklin. Hans intervjuer är alltid lika intressanta. Jag vaknade till liv när jag hör en berättelse av en man som haft kraftiga drogproblem och levt i den hårt kriminaliserade världen. Han berättade att han supit och drogat och blivit av med hela sin familj. Han var uppväxt i en kärleksfull familj på söder i Stockholm. Han kunde inte förklara varför han alltid känt sig mindervärdig, varför han blev mobbad i skolan eller varför han fått för sig att han var värd att slå på. Han hamnade i fängelse och bestämde sig för att nu skulle han lägga av, nu skulle han börja sitt nya liv. Det gick åt pepparn. Strax efter frigivandet hamnade han precis där han befunnit sig innan han ”ryckte in”. Han bestämde sig för att ta livet av sig. Han hade inget kvar att leva för. Så satt han i rummet med ett gevär, i full färd med att ta livet av sig. Kompisen kom in och tog geväret. Kompisen behövde det just då.

Over all, olja målad med spatel, 120×80 cm Såld

Nu bestämde han sig för att han skulle hoppa ut från bron precis när tåget kom. Så han stod där på bron färdig att hoppa. Fem minuter kvar, fyra minuter kvar. Han tänkte på sin mamma och pappa. Tre minuter kvar. Han tänkte på sina barn. Två minuter kvar, en minut kvar. Han tänkte på hur det skulle bli efter att han dött. Skulle han komma till himlen. Nej det skulle nog bli helvetet för hans del så som han lev under sitt liv. Så ringer telefonen. Det var hans lillebror. Brorsan berättade att han bokat plats på ett behandlingshem. Det var redan betalt. Platsen var ledig från och med idag. Woooom, sa det och tåget hade åkt förbi. Han kom in på behandlingshemmet och det första han gjorde när han kom in på sitt rum var att sätta sig ner på knä och be till gud. Han var så otroligt tacksam över att gud hade hjälpt honom precis i sista sekunden.
Det var det sista jag hörde av söndagsintervjun. Precis då kom Göran och frågade om vi skulle strata morgongympan. Livet är verkligen föränderligt. Ena stunden si, andra stunden så. Vi körde igång morgongympan och jag berättade hela historien för Göran. Här i vårt fina hem, i vår lilla värld. Tänk så olika det kan vara. Morgongympan gör verkligen livet värt att leva. Det är ett säkert sätt att få upp humöret.