Jag satt i min fina kuvös och läste. Plötsligt kom jag att tänka på all stillhet runt omkring mig. Det är alldeles för mycket stillhet för mig som är uppväxt i storfamilj med fyra föräldrar och sju barn. Jag kände en sådan stark längtan efter gemenskap. Här bor vi två personer i ett hus. Inte i ett stort hus, men bara vi två. Inte tråkigt men enahanda och som sagt mycket tyst. 
Jag kom att tänka igenom hela min bekantskapskrets. Alla bor så. En eller två i ett boende. Ofta i ett stort hus eller lägenhet. Alla lagar mat till en eller två personer. Det går knappt att beställa så lite mat hos Middagsfrid. En hel del mat hamnar i frysen och vi äter uppvärmd mat fler dagar än vi njuter av nylagad fräsch mat. Inte kan väl det vara rätt.

Den försvunna cykeln

Jag går in och söker på gemensamhetsboende på google och hittar en hel del skrivet om detta. Jag förstår att jag inte är ensam med mina tankar. Jag går in på Föreningen Bo Ihop och ser att det finns eller kommer att byggas gemensamhetsboende i Högsbo och i Östra Kålltorp. Men jag vill ju inte bo i en lägenhet. Jag är född på landet och känner mig instängd i en lägenhet. 
Det värsta är att jag inte är till någon nytta. Skall man bo ihop i gemenskap måste man ställa upp på allas villkor. Laga mat emellanåt till resten av gänget. Jo det skulle väl gå med lite hjälp när orken i benen tryter. Jag kanske kan bli styrelseordförande i föreningen. Det är det säkert ingen som vill bli. Och jag kan sköta det ekonomiska med bokföring och sånt. Undrar om det räcker för att bli mottagen i gemensamheten.
Tänk så många år som jag tänkt dessa tankar. Det har aldrig blivit av. Det fordras samordning, att jag får tag i människor som vill detsamma. Som är villiga att ge upp det de redan har. Var skall alla möbler som man har ta vägen? PUH så mycket att göra det blir. Det blir nästan som att börja döstäda redan nu. Tja varför inte? Men min fina kuvös……Det blev mycké nu. Jag sätter mig ner och låter anfallet gå över även den här gången.

Avundsjuka pensionärer, sa en man i sina bästa år, 46 år. Jag kände mig träffad. Inte för att jag kände mig avundsjuk utan för att jag tillhör en grupp som anses vara avundsjuka. Jag tycker faktiskt att jag har det bra ekonomiskt. Pengarna räcker till det jag önskar att de skall räcka till. Så är det ju inte för alla. Så jag känner mig nöjd för det jag skrapat ihop. Och så mycket finns ju inte att förändra när jag nu redan är pensionär. Det som är, det är inget att göra något åt nu.

Blåsningen om det nya pensionssystemet

Men så fick jag höra om boken Blåsningen-Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla. Jag blev nyfiken. Jag undrade vad det är jag blivit blåst på. När jag började läsa öppnade sig en ny värld för mig. Jag grävde vidare i mina egna inkomster för att försöka förstå det som berättades i boken.
Boken är skriven av Inga-Lisa Sangregorio. Hon är nu 82 år. Hon blev övertalad av sin förläggare  att skriva om pensioner. Hon hade skrivit om pensioner tidigare och kritiserat det nya pensionssystemet redan när det var på utredningsstadiet. Hon var inte svårövertalad. Hon var så arg att hon gärna delade med sig av sin ilska. I början av nittiotalet var hon redaktör för Kvinnobulletinen och krönikör i bland annat TCO-tidningen och Arbetaren. Hon skrev ofta om ekonomiska frågor och hade deltagit i debatten  om skatteomläggningen. Hon var med i kvinnogruppen Stödstrumporna som bildades 1991. Hon tyckte inte det var särskilt konstigt då att hon blev inbjuden till försäkringsbolaget Folksam för att slå larm om de förändringar av pensionssystemet som planerades.
Det tidigare förmånsbaserade pensionssystemet där man fick räkna in sina bästa 15 år av 30 arbetsår i beräkningsunderlaget skulle inte räcka till framtidens pensioner, sa man. Inga-Lisa Sangregorio skriver i sin bok att hon häpnade när hon läste pensionsförslaget. Det var 1993. Hon skriver:om att arbetslösheten var rekordhög och att förslagets främsta poäng var att med en kombination av morot och piska förmå människor att arbeta heltid från vaggan till graven och dessutom att man ständigt måste tänka på den pension de med största sannolikhet inte kommer att få om 40 år.
I det nya pensionssystemet, som trädde i kraft 1999, läggs alla arbetsåren ihop. Det gäller att ha hög lön och att ha arbetat heltid under alla år. Studietiden skall helst vara kortare än vad den oftast är nu och man skall helst fortsätta uppåt 70 års ålder. Så gjorde mannen som hittills fått den högst utbetalda pensionen. Han tog ut sin första pension när han var drygt 77 år och hade arbetat heltid under 51 år med hög lön. Han fick ut 43.212:-/månad.

Hilma på Alaska, frustrerad, det gäller att ro båten i land.

Jag läser i boken att ingen kan förutse sin pension. Inte ens sedan man fått ut den första pensionen. Det kan ändras precis när som helst. Omräkning av pensionerna sker varje år. Den påverkas av sysselsättningen i Sverige, löneutvecklingen, hur prisutvecklingen förändras och hur mycket fondernas värde, där pensionerna förvaras, ökar eller minskar i värde. 
Jag fick också veta att alla pensionärer fått ut en kalkylränta på 1,6 % i förskott. Det var en antagen framtida inkomsttillväxt. Det skulle minska skillnaden mellan slutlönen och pensionen, sa man. Det måste jag betala tillbaka nu. Det är ett sätt att jämna ut pensionen över åren så att man inte får högst pension vid 90-100 år. Kalkylräntan dras av mot inkomstindexet som 2019 är 3,1 %. Det blir då en ökning av pensionerna med 1,5 %. Men den lilla inflationen äter nog upp det.
Under åren 2010-2017 ansåg man att AP-fonderna minskat så mycket att pengarna inte skulle räcka till pensionerna. Man lade in en broms, ett balanstal, som gjorde att pensionerna räknades upp i lägre takt eller t.o.m minskade.
Min pension påverkas också av ett s.k. delningstal. För att beräkna pensionen delas de pengar jag har i pensionsbehållningen med ett tal som enligt statistiken fastställts för min åldersgrupps livslängd. För mig som är 73 år är talet 12,03 Fråga mig inte varifrån det talet kommer. Är man 80 år är talet 8,19. PUH!

Diskussionerna fortsätter

Jag kollar mina senaste års deklarationer och ser att jag får en inkomst från Pensionsmyndigheten som uppgår till hela 14.521:-brutto/månad. Efter skatt kommer jag 2019 att få ut 11.315:-/månad. Det blir 22 % skatt. Jag jämför med inkomsten 2012 och ser att jag fått en netto-löneförhöjning med hela 532 kronor. På sju år har jag fått 532 mera att handla för.
Nu efter 70 års ålder har mina tjänstepensioner avslutats eller håller på att avslutas.  Det är väl en välsignad tur att jag har en man som jag kan dela kostnaderna med.

Med jobbskatteavdragen har klyftan mellan arbetande och pensionärer ökat väsentligt. Jag är över 66 år och får dubbla jobbskatteavdrag och högre grundavdrag. Om jag avslutade mina pensionsutbetalningar nu och i stället får en lön på 13.000:-/månad får jag en skatt på bara 8 % och dessutom mera pensionspoäng. En pension på 13.000:-/mån hade beskattats med 17 %.
Och om jag har en statlig pension på 13.000:- och en löneinkomst på 10.000:-/mån får jag med 17 % skatt utbetalt 19.141:-
men om jag har statlig pension på 13.000:- och privat pension på 10.000:-/mån så får jag 25 % skatt och utbetalt 17.391:-:/alltså 21.000:- lägre på ett år.

Så jag säger till alla pigga pensionärer, som gillar att arbeta, fortsätt med det. Glöm inte att justera med din pension, om du inte behöver den. Såvida du inte älskar att betala skatt, förstås.