Jag satt i min fina kuvös och läste. Plötsligt kom jag att tänka på all stillhet runt omkring mig. Det är alldeles för mycket stillhet för mig som är uppväxt i storfamilj med fyra föräldrar och sju barn. Jag kände en sådan stark längtan efter gemenskap. Här bor vi två personer i ett hus. Inte i ett stort hus, men bara vi två. Inte tråkigt men enahanda och som sagt mycket tyst. 
Jag kom att tänka igenom hela min bekantskapskrets. Alla bor så. En eller två i ett boende. Ofta i ett stort hus eller lägenhet. Alla lagar mat till en eller två personer. Det går knappt att beställa så lite mat hos Middagsfrid. En hel del mat hamnar i frysen och vi äter uppvärmd mat fler dagar än vi njuter av nylagad fräsch mat. Inte kan väl det vara rätt.

Den försvunna cykeln

Jag går in och söker på gemensamhetsboende på google och hittar en hel del skrivet om detta. Jag förstår att jag inte är ensam med mina tankar. Jag går in på Föreningen Bo Ihop och ser att det finns eller kommer att byggas gemensamhetsboende i Högsbo och i Östra Kålltorp. Men jag vill ju inte bo i en lägenhet. Jag är född på landet och känner mig instängd i en lägenhet. 
Det värsta är att jag inte är till någon nytta. Skall man bo ihop i gemenskap måste man ställa upp på allas villkor. Laga mat emellanåt till resten av gänget. Jo det skulle väl gå med lite hjälp när orken i benen tryter. Jag kanske kan bli styrelseordförande i föreningen. Det är det säkert ingen som vill bli. Och jag kan sköta det ekonomiska med bokföring och sånt. Undrar om det räcker för att bli mottagen i gemensamheten.
Tänk så många år som jag tänkt dessa tankar. Det har aldrig blivit av. Det fordras samordning, att jag får tag i människor som vill detsamma. Som är villiga att ge upp det de redan har. Var skall alla möbler som man har ta vägen? PUH så mycket att göra det blir. Det blir nästan som att börja döstäda redan nu. Tja varför inte? Men min fina kuvös……Det blev mycké nu. Jag sätter mig ner och låter anfallet gå över även den här gången.