Strandpromenaden i Los Christianos
Det blir en Teneriffa-resa även nästa år. Det dröjde länge innan jag bestämde mig för det. Så otroligt mycket sjukdom vid haft i vår lilla familj. Den ena avlöser den andra. Lymfomcancer 2017, njure som slutar att funka och opereras bort 2018, bortoperation av mjälte som förstördes vid njuroperationen och som om inte det vore nog ännu en lymfomcancer 2019.
Året börjar lida mot sitt slut. Mörkret faller tidigare och tidigare för var dag. Sommartiden tog slut. Ena morgonen är det alldeles vitt ute och nästa morgon ösregnar det. Kallt och ruggigt känns det när man går utanför dörren.
Vissa morgnar är mer känslomässiga än andra. Jag vaknar. Det är alldeles tyst i huset. Jag sätter hörlurarna i öronen och lyssnar till boken om Michelle Obama. Hon berättar att man vet inte hur mycket man saknar sin hembygd förrän man lämnat.
Mammas och pappas hus
Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. När vi sålde mammas hus lämnade jag min hembygd. Och det kändes. Jag försökte behålla huset, men förnuftet sa mig att det inte skulle funka. Hur skulle jag som handikappad kunna sköta det. Jag visste svaret.
Jag lyssnade vidare i boken. Michelle Obamas pappa hade MS, som jag. Flera tårar. Jag brukar inte låta min MS ta över. Den har liksom blivit utrangerad. Min kropp är som den är nu sedan alla år tillbaka. Man vänjer sig. Men trycker man på den knappen, så visst, då känns det.
Vi tar vår dagliga morgongympa. Nu äntligen har jag kommit ikapp. Efter min långa sjukdomsperiod med njuroperationen och sedan också mjältoperationen så har jag inte kunnat prestera särskilt mycket träning. Men nu kände jag äntligen att jag kunde ta i riktigt ordentligt och följa med i programmet. Jag följer ju fortfarande Sandras morgongympa från Vintersol från över två år sedan. Jag kände hur endorfinerna hoppade runt i kroppen efteråt.
Frukostbordet var dukat. Jag berättade att jag kände mig så lycklig igår när jag åkte hem efter att ha fått ordning på min havsmålning och att jag vid morgongympan äntligen kommit tillbaka till livet. För första gången på ett helt år kunde jag känna mig frisk igen. Tårarna rann. Igen. PUH, det var en jobbig morgon.