Att mötas ger ny energi

Ny luft under vingarna. Vi hade besök av systrarna igår. Det är inte så självklart så här i coronatider. Så mycket prat under så kort tid tillsammans. Att ses och tala med varandra väger upp många telefonsamtal. Man ser leendena i varandras ansikten och man hör skratten på ett helt annat sätt. Härligt och helt fantastiskt. 

Väntan

Väntan

 

Jag visade dem alla mina målningar och lämnade med ytterligare några stycken med min syster som visar upp dem för strömstadsborna. Efter att jag laddat in 38 stycken super 8 -filmer kunde jag också visa upp en bit av en halvt färdigredigerad 1 ½ timmas-film från vår barndom innan de måste ge sig iväg i mörkret för hemfärden till Strömstad.
Jag förstod när jag visade filmen att jag måste dela upp den.

Super8-filmer och filmprojektor som kör rakt in i datorn

Super8-filmer och filmprojektor som kör rakt in i datorn

Alla delarna med mina filmer på mina småttingar måste jag flytta över till en annan film. Med ny luft under vingarna och ny energi så skall det bli dagens uppgift.

Att leva med MS

Jag har just promenerat runt ängen. Det tar en halvtimma. Ett fuktigt härligt lagom kallt livgivande novemberväder som jag alltid älskat att andas in. Minnena kommer över mig. Jag gillade alltid att springa i Skatås. En mil eller halvmilen. Jag kan varenda upp- och nerförsbacke. När det blev tungt tänkte jag bara på att lyfta låren. Det hade min lillasyster lärt mig en gång när vi sprang i Lill-Janskogen i Stockholm och hon gick på GIH. Jag andas kraftigt för att sedan flyga uppför sopbacken. I nerförsbacken låter jag benen spinna runtrunt. Jag riktigt flyger fram.
Nu gick jag runt ängen och mindes. Och jag grät hela sträckan. Visst är det bra att jag efter att ha haft ms i tjugofem år fortfarande kan gå runt ängen. Men med rullator, det är verkligen inte alls kul. Rullatorn hjälper mig att hålla balansen. Med stor kraft lyfter jag benen som p.g.a  av MS-en känns som om de väger 100 kilo. I alla falla det vänstra benet. Jag andas ändas ända ner i magen och håller ryggen rak. Det är inte alls kul, bara tungt, men det måste göras.Oftast är jag glad och lycklig över att komma ut och känna glädjen över att kunna gå, men någon enstaka gång hänger inte humöret med. Jag hade talat med mina systrar som berättat att de varit ute och sprungit i en timma eller en och halv mil. Jag tror att det var det som satt kvar i minnet när jag knallade ut. Jag skulle vilja säga till dem: sluta aldrig springa, eller åtminstone: sluta aldrig gå. Det kommer kanske en dag då ni inte kan välja.

Staten lurar småföretagen med falskt omhändertagande

Jag vaknade med stor irritation över statens stöd till företagen. Jag det är inget fel på själva stöden, men det tar för lång tid. När ärendena blivit klara har företagen nästan gått i konkurs.
Vad jag var mest irriterad över var egentligen det där med att de bakåtdaterade regelverket. Det bestämdes att man inte fick ta ut utdelning om man får stöd från staten. Det är inget att säga något om. Men när de går ut med stödåtgärderna i maj och meddelar att reglerna skall gälla från mitten av mars då blir det fel. Ingen visste något om det där med stöd i mars-april när de första boksluten blev klara. Ingen kunde då koppla ihop stödet med utdelning. Hade man då skickat in årsredovisningen tidigt och beslutat om utdelning, så vändes allt upp och ner i maj. Permitteringsstödet hade sökts. Personalen jobbade bara 20 % och staten skulle betala 80 %. Så kom beskedet att stödet skulle återbetalas p.g.a utdelningen. Lönekostnader för heltidsarbete skulle betalas ut för 20 % arbetsinsats. Så jag har tagit halva dagen till att skriva brev. Som redovisningskonsult slås benen undan när man inte kan ge bra råd som går att lita på. Trots att en extra bolagsstämma beslutade om utdelning 0 kronor så ser det inte ut som om det skulle kunna bli något stöd. Företagarna blir alltså grundlurade. Bättre då att säga upp personalen när verksamheten inte ger några intäkter.
Och nu innan Tillväxtverket gett slutligt meddelande så är det omöjligt att söka stöd för fortsatta perioder. Man sitter som i en rävsax. Jag tycker synd om småföretagaren.

Minnen

Jag lever i dåtid just nu. Alla super-8-filmerna från förr fanns sparade dels här hos mig och dels från mamma och pappa. Ca 50 filmrullar. Äntligen har jag lyckats få ordning på tekniken. Det var ingen enkel match att få tag på projektorer som funkar efter alla dessa år. Jag vill dessutom ha in filmerna i datorn för att kunna visa upp dem för mina barn och syskon. Jag lyckades få tag på en liten maskin som sparar ner bilderna på ett minne. Därifrån kör jag in materialet med usb-kabel till datorn. Det är ett projekt som jag startade förra hösten, ett helt år sedan. Jag har gett upp många gånger, men envisan tog över. Det är perfekt sysselsättning nu när mörkret faller redan klockan  tre på eftermiddagen.
Jag lägger in filmerna i ett redigeringsprogram, Studio Pinnacle. Där kan jag klippa och flytta om så det blir någorlunda ordning. Men det tar massor av timmar. Och tid har jag ju gott om.
Just nu pågår en kräftskiva från 1960 som mamma och pappa hade. Det är kul att visa för våra barn att även de gamla kunde hålla igång. Barnen har ju bara sett dem som gamla.
När jag är klar tänkte jag att corona-tiderna är över. Då skall jag sammankalla alla till en rolig filmvisning.

Vallmo 40 x 50 cm akryl Pris 1.900:-

Vallmo 40 x 50 cm akryl Pris 1.900:-