Ett mail kom från en av mina MS-kompisar där han berättade att han börjat släktforska. Jag var mitt uppe i slängkarusellen och hittade bland alla sparade viktiga papper släktforskningen som min bror gjort.

Mamma 100-år

När vi var hemma hos mamma på hennes 100-årskalas pratade vi just om den. Vi letade i mammas hyllor och lådor men hittade bara en som var gjord av en okänd person som var släkt långt bort i leden. Jag visste att jag hade den som gjorts av min bror och lovade honom att jag skulle leta fram den. Samma dag var vår städerska här och städade. Hon är proffs på släktforskning och har tidigare hållit kurser. Bitarna började falla på plats.
Jag hade installerat ett program och kört in en del av namnen redan i maj 2015. Jag bestämde mig för att fortsätta på det och komplettera min brors forskning. Alla namnen på min pappas sida skrevs in. Så kom jag till det där med själva forskningen. Hur tusan går det till? Jag ropade på proffset. Hon fick avbryta städningen. Jag började med att köpa Arkiv Digital för en månad. Jag åker ju till Teneriffa under februari så då kan jag inte släktforska. Jag betalade med kort och kunde köra igång genast. Jag lärde mig hur jag skulle söka i husförhörslängderna. Så himla kul! Nu får sudokut en hård konkurrens. Men eftersom jag övat så mycket på sudoko så tar det inte särskilt lång tid. I alla fall inte under måndag till torsdag. Fredagens supersvåra och helgens unltrasvåra tar längre tid och ibland klarar jag det inte alls.

Mamma och alla syskonen (utom min äldste bror som är avliden)

Men nu när jag sett att två av pappas äldre släktingar emigrerade till Nord Amerika, då blev det där med släktforskning mera intressant. Och jag har bara börjat. Jag har kommit till i slutet av 1700-talet, till farfars farfars far och mor. Men hu så många timmar det går åt. Jag blev sittande mest hela dagen med att leta i husförhörslängderna.
Idag skall jag köra igång med att skriva in redan framtagna namn i mammas släkt. Jag vet att där också finns amerikaresenärer. Men för övrigt är det inte särskilt spännande släkt jag har. Men som jag alltid sagt: släkten är bäst.

100-årskalaset som också blev ett kusinkalas

Den är stor men består mest av bönder och efter vad min bror sagt så har alla hittats inom en fyramilsradie. Så vi verkar vara inavel allihop. Men så var det väl bakåt i tiden. Man tog sig inte så långt med häst och kärra. Annat är det nu. Barn och barn finns utspridda, allt från Australien till Amerika.

Klockan åtta i morse var jag hos Närhälsan och hämtade ut en ny rollator. Den är röd och har bromsar. Min gamla har jag haft sedan 2009 och bromsarna var slut så den var dags att byta ut. Jag berättade för arbetsterapeuten att jag börjat släktforska och att det var stor risk att jag kommer att bli sittande. Jag lovade henne att jag skulle ta mig i kragen och ta en promenad runt ängen några gånger i veckan ändå. Det är inte bra att sitta för länge, sa hon. Precis som om jag inte vet det. Men det är lätt att glömma bort när jag nu hittat ännu en ny sysselsättning. Tänk så mycket roligt det finns att pyssla med om man som jag är nyfiken på allt.

Idag är stora ordningsställaredagen. Nu är jag där igen. Jag får ofta jättelust att plocka i skåp som behöver ses över. Vi lägger saker på platser där de egentligen inte hör hemma. Till slut har det samlats på hög och vi hittar det inte längre. Att ha ordning i skåpen är det bästa jag vet. Jag känner mig riktigt vågad när jag gör mig av med sådant som känns onödigt. Sådant som har legat länge utan att ha behövts. Nu har jag blivit så gammal att jag vågar mer. Jag har liksom inget att spara för. Våra barn är inte ett dugg intresserade av det som vi tycker är bra att ha. De klarar att köpa själv nu. Och jag tror att själva köpandet är grejen. Hur kul är det att alltid få andras grejer. Det är ju mycket roligare att knalla runt i affärerna och hitta nya moderna fina saker som de själva väljer ut.
Det värsta för mig är att slänga ”viktiga” papper. Men när jag tänker på att när jag går bort så är det kanske inte så kul att läsa mina gamla ungdomsbrev. Och att se gamla deklarationer sedan 40 år tillbaka. Eller verifikationer och bokslut för mitt aktiebolag sedan 1991, då jag startade bolaget. Det är väl dags nu att jag gör mig av med det.
Visst är det skönt att bara pyssla hemma. Att se att lådorna töms på allt gammalt onödigt. Jag njuter. Mitt i arbetet bryter vi av med en härlig skinkmacka och ett glas mjölk.

Mina julklappar

Det blåser kraftigt ute. Vi hade tänkt gå på bio igår och idag, men hu så bedrövligt att ge sig ut nu. Igår var det förkylningen som tog över. Idag är det den kraftiga blåsten. Det är mitt på dagen och vi har alla ljus tända. Jag fick ett presentkort i Akademibokhandeln i julklapp. Och en ny bo att läsa och en ny ljudbok.

Jag känner att tiden bara flyger iväg. Ju mera sällan jag skriver i min blogg ju svårare blir det att hitta bra saker att skriva om. Det var enklare förr då jag skrev varje dag. Det kunde handla om att jag hade tagit en promenad och om hur jag klarade den. Jag gick runt gärdet här utanför husknuten. Upp förbi dagiset och efter en halvtimma stod jag innanför dörren. Ofta helt slut men glad över att ha varit ute och promenerat.
Nu har jag ramlat in i ett skrivande som skall vara stort. Jag bör helst ha något viktigt att förmedla till mina läsare. Men så var det inte alls tänkt från början. Jag ville bara skriva för att jag gillade att skriva. Och skrivandet i sig självt var ett sätt att peppa mig själv till allt roligt som finns i livet. Det skulle vara min terapi. Och visst fanns tanken där att kanske kunde jag dra med mig några andra i mina funderingar.
Jag känner att jag ramlat ur spår. Jag går tillbaks till det lilla nu. För mig själv och min vardag. Det kan bli tråkigt för andra att läsa men jag vill hellre vara bara jag än att inbilla mig att jag skriver inlägg i fria ord i GP. Det är lätt att bli för ambitiös när man vet att andra läser det man skriver. Men nu tar jag själv över igen.
Det är juldagsmorgon och jag har ätit frukost med havregrynsgröt, banan, leverpastejmacka och en kopp kaffe. Minnet från gårdagens julaftonsfirande tillsammans med mina söners familjer känns gosigt i kroppen. De är så roliga att umgås med. Det är mycket glädje men också djupa diskussioner. Glöggen och Kalle Anka var starten för firandet. Julbordet var välfyllt som vanligt. Julklapparna låg runt granen. Ännu hade inte alla blivit för stora för jultomten.

Årets tomte

Minstingen i gänget, 11 år, hade ringt dagen före och frågat om han kunde få vara jultomte och hade med sig egna tomtekläder och en stor kudde  som grötmage. Han reste sig plötsligt från bordet och meddelade att han skulle ut och köpa tidningen. Han tyckte nog det tog irriterande lång tid att plocka bort maten och disken. Men så var det tid för tomten att börja jobba. Klapparna var så många att hans storebror fick rycka in till hjälp. Sen var det dags för julklappsspelet. Vi handlar in en eller flera julklappar för totalt 200 kronor per person. Det gäller att få en etta eller sexa för att få välja. Vi kämpade stenhårt för att få just den klappen vi gillade mest. Klockan tickade på och efter sista varvet var det kört. Då sitter man där med grejer som ofta är helt ointressanta. Men spelet är superroligt och visar att det inte är sakerna i sig självt som är de viktigaste utan samvaron. Vi brukar byta grejer med varann efteråt. Det är en otroligt stor lycka att alltid veta att vi har våra barn att få umgås med så här i juletid.
Nu var det dags för risgrynsgröt eller ris á la malta med saftsås och sedan julklappsspelet. I år var det På spåret. Vi vann. En av resorna bar iväg till Teneriffa. Där var vi proffs efter att ha rest runt på ön med ullresorna.
Om drygt en månad bär det iväg dit igen. Det känns fantastiskt mysigt att ha att tänka på.

Ibland bär det iväg i funderingarna när man inte kan sova. Jag tänkte på det där med vad som styr. Vad är det som får en att bestämma sig för vägar i livet som kanske inte ens är de bästa. Och varför ser man inte farorna i tid.
Jag tänkte vidare och kom fram till att det nog finns två olika styrmedel. Det ena är känslan och det andra är förnuftet. Jag försökte bena upp det genom att fundera över vad i mitt liv som styrts av förnuftet och vad som har styrts av känslan. Jag kände mig plötsligt olustig vid tanken på att det som styrts av känslan inte alltid fört mig in på den enklaste och lyckligaste vägen.
Jag vände tanken och funderade i stället över på vad som styrts av förnuftet. Det var inte lätt. Jag undrar, har jag någonsin tänkt och styrt någon handling efter förnuftet?

Egen målning 2011 Kapplöpningen

Det enda jag kom på var det där med att jag flyttade från Strömstad. Men även det uppstod ju genom ren impulsivitet. Är det inte så att det som händer rent impulsivt också är kommet ur känslan. Jag småpratade vid kaffebordet med åklagaren, som sommarvikarierade på kontoret i Strömstad och berättade att jag ville läsa vidare och att det var omöjligt i Strömstad. Hon tog mina ord på allvar och plötsligt strax före nyår ringde en kvinna från Kammarrätten i Göteborg och berättade att det fanns en tjänst ledig för mig där. Jag skulle börja den 15 februari.
Tåget gick och jag hängde på. Särskilt förnuftigt var det väl inte. Jag hade ju två barn att tänka på också. Det ordnade sig. Men visst var det känslan som styrde även där.

Egen målning 2011 Vattumannen

Jag tänker vidare och kommer inte på något stort beslut jag tagit där förnuftet styrt. Jag är heller ingen person som funderar särskilt länge över det jag vill göra. Det blir mycket impulsivitet och känsla som ligger bakom allt som händer även fortsättningsvis.
Men visst har jag lugnat mig lite med åren. De stora besluten är redan gjorda. Nu blir det mest gemensamma överläggningar om vad vi skall äta till middag eller vad vi skall ta oss före idag. För att det skall bli uthärdligt för omgivningen med min impulsivitet så är jag numera förnuftig nog att planera nästan alla dagar för egen del. Målarkurser och hemmamåleriet och träningen tar så gott som all tid förutom sudoku och läsande och lite matlagning då och då. Det känns tryggt att veta att mina känslomässigt styrda idéer inte längre har så stor avgörande betydelse för framtidens händelser.

Dansbrudar, akryl

Nu är kursen i fritt måleri på Art College avslutad. Jag var lite avogt inställd till det där med fritt måleri. Som väl var stannade jag kvar. Efter åtta onsdagar har jag lärt mig en hel del. Bland annat var det en bra läxa att det där med att måla av andras bilder inte alls var så enkelt. Att blanda färg tills man få rätt nyans och att få rätt proportioner är otroligt svårt. Men det jag är mest glad över var att det fick igång min entusiasm. Nu tänker jag på hur och vad jag skall måla hela tiden. Alla mina redan använda målade dukar kommer till återanvändning, jag målar över de gamla som jag inte gillar. De har stått i garaget och tar plats. Nu ger jag bort nymålade till min barn som än så länge inte fyllt sina väggar. Det känns fantastiskt att få hänga där i deras hem. De får komma tillbaks när de tröttnat på bilderna så kan jag återanvända dukarna igen. Med tiden lär jag mig så pass mycket att jag hittat hem.
Hittat hem till mig själv. För det där med ”Fritt måleri” á la Art College är inte riktigt min grej. Men jag gjorde så gott jag kunde och bättre lär det väl bli för nu har jag anmält mig till grundkursen två heldagar i veckan som startar den 23 februari och slutar den 23 maj. Det blir 192 timmar inklusive lunch. I kursen ”Konstlinjen, dag” ingår varierande ateljéstudier som modellmåleri, bildkomposition och färglär

Målat av original av Bo Åke Adamsson

a i teori och praktik. Det känns stort.Vi får väl se vart det barkar hän i framtiden.

Avmålad bild från en känd konst när som jag glömt namnet på

Avmålad Edward Munck ”Madonna”

Avmålat foto på Fritt målerikursen