Hilma på Alaska

Visst är vi duktiga. Varje morgon startar vi med morgongympa så där vid åttatiden. En halvtimma håller vi på helt efter Vintersols och Sandras instruktioner. Jag filmade gympan för två år sedan och lade över den på en DVD-skiva. Ni som tror att det är en enkel gympa tror fel. Jag förstår inte hur jag skulle kunna klara mig utan. När jag går ur sängen känner jag mig som en hundraåring, stel och trött. Efter en halv timmas träning är humöret på topp och jag känner mig redo att ta tag i allt roligt som finns att göra alla dagar. För halvtimman är inte bara rörelse och träning. Den är tid för eftertanke, vad händer runt om i min värld, den är tid för reflektioner, hur känner jag mig idag, den är tid för planering, vad skall jag göra idag? Och när vi är klara applåderar vi tillsammans med gruppen på Vintersol och tycker att vi är superduktiga.

Berättaren, ur teatern Hilma på Alaska

Sedan följer frukost. Samma frukost alla dagar. Ägg utan salt, macka med ost utan smör, havregrynsgröt med mjölk och hemmagjort äpplemos utan socker och så kaffe utan socker men med mjölk. Alla har vi väl våra vanor, samma dag ut och dag in.
Sedan är det påsbyte. Där skiljer jag mig nog ifrån de flesta. För det är väl inte så många som har en påse fastklistrad på magen antar jag. Varje morgon måste den bytas annars luktar det kiss. Och vem vill gå omkring och lukta som en kissekatt. Inte jag.
Nu drar klockan sig fram emot tio. Det startar en ny dags sysselsättning.

I gröngräset

Jag har verkligen kommit igång med måleriet. Två kurser, tisdag och onsdag, målar jag för två olika lärare. Det är bra. De lär ut på olika sätt. Den ene är envis och står på sig och ger instruktioner tills hon tycker det är bra, den andre vägleder och uppmuntrar och har fantastiska analyser. Vi avslutar dagen med att alla ställer upp dagens arbete på golvet ut efter väggarna. Under ca 1½ timma analyserar han våra ca 12 konstverk. Man lär sig jättemycket och dras med i hans entusiasm över konstens värld. Jag har börjat läsa konsthistoria just på grund av honom.
I hela två dagar har jag hållit på att måla. Jag provar mig fram på olika sätt. Det senaste är att jag kommit på att en blå jacka inte bara målas med blått, utan med alla möjliga olika färger för att bli intressant för den som tittar.

Vårbalen Akryl 70×90 cm Såld

Finissage, äntligen slut. I och med att Konstrundan Västra Hisingen är över är också mitt målarprojekt över. Jag gick i mål med 37 nya målningar och det blev inte många kvar efter att många blivit sålda. Stor lycka. Det känns superkul att så många gillade det jag målat. Och att ta emot så massor av beröm hör inte till vardagen.
Pensionärslivet ger inte särskilt stora möjligheter till göranden som ger uppskattning. Utöver barnbarnpassnng förstås. Men det klarar jag inte p.g.a min kroppsoduglighet och mina barnbarn behöver inte passas längre.
Det tog lite tid innan jag kom igång med måleriet. Hela våren och sommaren gick utan att jag kom igång. Så kom golfklubben i Strömstad och önskade köpa några tavlor till en tävling de skulle ha mitt i juli. Jag höll som bäst på med försäljningen av mammas och pappas hus. Och det var husförsäljningen som var skälet till varför jag inte kommit igång med måleriet. Det tog all energi och tid. Nu fick jag en spark. Det var bra.
Husförsäljningen tog hela våren. Det var mycket pyssel med att tömma hela huset. Mamma och pappa älskade att handla på auktioner och hade svårt för att slänga. Dessutom hade pappa samlat verktyg i garaget från tiden då han hade åkeriet. Det var bra terapi att gå igenom deras bohag. Varenda liten sak togs om hand.

Vi började med att slänga allt skräp som låg på vinden och hade blivit musätet. Sedan samlades vi och bestämde vad vi själva ville ta hand om. Alla kläder, mattor, sänggrejer som kuddar täcken och lakan skickades till ett par som körde till Rumänien med det. De tog också hand om alla prydnadssaker som de sålde på loppis för att få pengar till bensinen. Verktygen, maskinerna och tusentals spik och mutter som fanns i garaget togs om hand av några killar från Littauen. De ville inte ha betalt för bortforslandet för det var mycket värdefulla grejer som de kunde ha användning för eller sälja eller ge bort i hemlandet, sa de. 

Sedan var det i ordningställandet för visningen. Verandan som aldrig blivit målad måste fixas och golvet måste läggas om, nya kökstapeter och ny spis och tvättmaskin. Det skulle bli lika fint som mamma skulle vilja ha det, sa min lillasyster. Och hon hade rätt. Vi gjorde det för mammas skull. Vi ville inte skämmas över mammas och pappas fina hus, där vi haft så mycket roligt.
Vi har fått många fina möbler som fyller våra hem nu. Det känns bra att ha som minnen. Jag gläds varje dag över allt det fina. Inte minst över damen i dammen. Den passar perfekt även i vår damm nu.
Det var bra terapi att jobba sig igenom allt detta. Pappa bad mig en gång ta hand om alltihop. Jag är inte säker på att det var detta han önskade. Men det var det enda jag kunde göra. Jag ville så gärna ha kvar huset men min plånbok klarar inte av att köpa ut fyra syskon och min odugliga kropp klarar inte ta hand om huset. Nu har en fyrbarnsfamilj flyttat in. Det känns bra att veta att det stora huset fylls med spring och skratt på nytt. En dag skall jag åka och hälsa på. Men inte än.