Det är mycket diskussioner om sjukvården nu för tiden. Gamlingar som inte tas om hand, som lämnas utan mat eller utan bytt blöja.

Galapagos: en övergiven Fregatthanne som gett upp hoppet

Det är många år sedan jag började fantisera om mitt eget ålderdomshem. Jag minns att jag såg en film med Julia Caesar en gång för länge sedan. Hon var barsk boss och bodde på ett sommarhem dit de åkte med båt. Jag minns inte nu vad det hette. Då när jag såg filmen tänkte jag att ett sånt hem vill jag bo på när jag blir gammal. Alla var tillsammans.

Jag växte upp i ett storhushåll. Min mammas syster var gift med pappas bror. Vi bodde alla i samma hus, i var sin våning. När mamma hade mat som jag inte gillade och gick jag upp till moster Berta. Hon bakade mycket godare wienerbröd.
Så jag är van att bo i storhushåll.

Många av mina vänner känner säkert till mina drömmar om ett storhushåll på ålderns höst. Jag har många gånger fantiserat om ett hem som alla skall äga, alla skall ta de viktiga beslut om vad som skall göras. Alla skall ha sitt eget krypin, med egna möbler och egna minnen. Alla skall hjälpa till med den kraft och kunnighet som de har.

Blue Boobies på Galapagos

Jag vet inte när klockan är slagen för att göra slag i saken, men jag känner lite att den tiden närmar sig med stormsteg.

Jag har just skickat över några bilder från Alaska till ett bibliotek som vill ha ett föredrag till våren. Det kändes så himla kul. Nu i dessa dagar när det bara är grått, grått, grått, varenda dag, då är det fantastiskt roligt att bli uppringd om ett sådant uppdrag. Det gav en indikation om att det finns ett ljus i tunneln.

Vindarnas Tempel på Alaska

Visst har advent kommit och vi lyser upp med stjärnor och ljusstakar nu när det är som mörkast, men det riktiga ljuset på våren är svårt att känna nu.

Röd blåsippa på Alaska

Vi skall ta med oss projektorn och datorn och visa alla bilderna från Alaska i Amerikat och på Nord Långö i Strömstads skärgård. Och vi skall berätta om Hilma som drog iväg till Amerikat för att finna lyckan, så som alla de andra gjorde i slutet av förra sekelskiftet.

På väg till gulsgrävarlandet Alaska-över Chilcootpasset

Vi skall också visa Görans fina bok som handlar om Hilmas liv och om hur det var i Alaska för 100 år sedan och hur guldgrävarepoken lever kvar där än idag.
Vi tänker fortsätta med att berätta om Hilma och Alaska för alla som är intresserade, så det är bara att höra av sig.

Mina stenar börjar ta form. Det lilla tröskverket har gått i en dryg vecka nu

Stensliptrumlare

och jag har öppnat och kollat hur stenarna ser ut för första gången

Första omgången uttagen

Jag har verkligen längtat efter att få prova stenslipning. En gång för ca 30 år sedan såg jag en stenslip i Skagen. Då tänkte jag att en sådan skall jag ha. Det kom att dröja många år innan det blev av. Jag träffade en man på Stenmässan här i Göteborg. Han skulle sälja sin anläggning. Jag slog till och köpte hela anläggningen för en tusing. Jag hämtade den i Landvetter på försommaren och installerade den i garaget. Där har det stått och mest sett ut som ett skrotlager. Nu har jag börjat i ena hörnet och fått tummen ur. Äntligen är den första omgången på gång. Men det tar många veckor innan allt är klart

stenar under slipningsarbete

Tröskverket måste nog gå i upp emot 8 veckor till innan det blir fint. Det är så mysigt att höra ljudet av trumlaren  när man kommer in i garaget. Det jobbas och jag bara väntar.

stenar i ljust lila, rött och guld

Jag skall kolla upp vad det är för slag av stenar och nästa steg är att besluta vad jag skall göra med stenarna. Men något blir det. Vi får se till våren.

 

 

Vi tog farväl av Ulla i fredags. Hon dog på min födelsedag efter bara några få dagar på lasarettet. Hon tog mycket målmedvetet avsked från jordelivet. Hon hade regisserat hela föreställningen till stor del tillsammans med sin kollega.

Begravningen hölls i Bergsalen på Skogskyrkogården som ligger i skogen några minuters färd från Kungälvs centrum. Det var ett vackert rum. Väggen längst fram var en bergsvägg. Det var högt till taket och vita väggar. Ett litet bord var framställt med ett foto på Ulla, en orgel och ett piano. För övrigt fylldes hela golvet av stolar. Vi möttes av musik ur bl.a. Phantom of the Opera. Många ville ta avsked, alla stolar fylldes och några fick hålla till godo med ståplats.

"Vindarnas Tempel" på Alaska, Strömstad

Hela begravningsakten sköttes av Ullas kollega sedan 38 år tillbaka. De hade kommit varandra nära i jobbet och följdes åt in i det sista. Hela akten varvades med tankar om Ulla och av Ulla och vacker musik som passade in i hennes ord. Det var musik som ”Morning has broken”, ”Som en bro över mörka vatten” och ”Jag vill tacka livet”: Som slutord spelades ”Time to say goodbye” och som avsked ”I en klosterträdgård”.

När hon mitt i akten berättade om, hur Ulla gav sin man en hund i födelsedagspresent för att han inte skulle bli så ensam, spelades ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”. Då var det många som inte klarade att hålla tårarna tillbaka. Vi kände Ullas kamp för att allt skulle bli bra även efter hennes bortgång.

Ullas virkade ängel som jag fick förra julen

Det var en fantastisk föreställning. Så skönt att få slippa alla dessa ord som sägs utan någon som helst innebörd bara för att det skall vara på ett visst sätt. Jag har aldrig haft något emot att vara i kyrkan, men har alltid tyckt det varit tramsigt det som sägs. Fokus är alltid riktat åt det religiösa. Alla ”I Jesu Kristi namn”, ”Du fattig syndig människa”, ”I Faderns och Sonens…” har aldrig haft något annat existensberättigande för mig än att det bara skall vara så. Dessa ord har ingen mening för mig.

Jag tänker på vår teaterträning. Vi får en uppgift av vår regissör. Vi är två personer som står i riksdagens talarstol och övertygande framför våra åsikter. Men regissören har bytt ut alla orden. Den ene av oss får bara säga ”jag vattnade blommorna igår” och den andre får bara säga ”ett gott skratt förlänger livet”. Vi måste agera i den givna situationen men får bara använda dessa ord. Prova, får ni se. Visst går det att likna vid en traditionell gudstjänst. Orden har ingen betydelse.

Därför var Ullas begravning en föreställning som jag aldrig kommer att glömma. Just fokuset på Ulla var så tydligt, hon levde med oss genom hela föreställningen. Det var otroligt vackert, känslomässigt och gripande. Tack Ulla.

Blåsippor på Alaska

Jag kände mig utskälld efter noter. Jag hade lovat och glömt bort. Så får man inte göra med en liten sexåring. Det var Theo som ringde och väckte mig och sa: ”du kom inte och hämtade mig farmor”. Mitt på blanka dagen.

Jag hade lovat att hämta i skolan. Strax efter klockan tre skulle jag vara där. Det lovade jag kvällen före när jag läste godnattsagan. Jag var iväg hos Sopie på akupunktur. Man blir så vansinnigt trött efter en akupunktur. Det kräver så mycket. I en dryg halvtimma, då nålarna sitter i, så hoppar benet kraftigt. Sophie vet verkligen var hon skall sätta in nålarna. Hon sätter in dem precis i de nerver som är mest känsligast. Och de svarar direkt. När nålen sticks in så hoppar foten och hela benet till kraftigt rakt upp i vädret. Sedan fortsätter hoppandet tills nålarna tas bort.

När jag kommer hem är jag tvungen att lägga mig en stund. Det var vad jag gjorde när Theo ringde och sa: ”du kom inte och hämtade mig farmor”. Jag hörde besvikelsen i rösten. Han hade väntat jättemycket och jättelänge och så kommer pappa och hämtar. ”Du lovade farmor”. Det hjälpte inte att säga förlåt flera gånger. Så lämnades luren över till pappa. Vi pratade en stund, men fick avbryta för Theo måste tas om hand. ”Han river huset”.

Efter en stund ringde jag upp på nytt. Jag bad att få tala med Theo. Nu hade han lugnat ner sig. Jag var otroligt ångerfull och lovade att hämta på onsdag eftermiddag och att vi då skulle ta vägen förbi ToysR us. Han blev nöjd.

Dagen efter hämtade jag. Jag hade blivit uppringd och ombedd av Theos mamma o pappa att inte åka till ToysR us och köpa leksaker, så som vi ofta brukar göra när jag hämtar Theo, så det blev inget leksaksköp. Jag hade lovat att vi skulle spela spel i stället. MEN det blev en pizza från pizzabutiken vi torget. Då passerar man leksaksaffären. Så efter att vi varit i pizzabutiken gick vi, i väntan på att pizzan skulle bli klar, till leksaksaffären och kollade. Vi skulle bara kolla lite. Vi kom ut med en jätte fin resväska med finaste bil-bilden på utsidan. Theo var så glad åt sin nya resväska så han satt och åt pizzan med resväskan uppsatt på bordet bredvid sin tallrik.

Jag körde hem Theo och sa snabbt att vi har inte varit på ToysR us och har inte köpt någon leksak. Dagen efter åkte Theo med sin mamma till mormor med den fullpackade resväskan som han drog efter sig. Han såg riktigt mallig ut när han knallade iväg till tåget.

Man skall ha respekt för de små. Ibland är det knivigt att vara farmor men det är skönt att kunna ställa allt till rätta

Jag var hos Sophie, akupunktören igår och hos Gudrun, qigonginstruktören idag. Ja det är verkligen ett heltidsjobb att se till att få kroppen att funka.
Benet hoppade inte i bilen på hemvägen. Det blev jag förvånad över. Och inte i natt heller. Jag sov hela natten på riktigt länge. Det är en otrolig känsla att få sova en hel natt i sträck. Jag känner sig utvilad och pigg när jag vaknar. Jag gick iväg till Sopie med tanken att det hjälper ändå inte så varför slänga ut dessa 500-lappar varannan vecka till ingen som helst nytta. Sophie berättade för mig att sådant här tar tid. Hon beräknade att det i alla fall behövdes minst 10 gånger. Jag gick med på att fortsätta ett tag till och det är jag glad för nu. Sophie tror att hon kan hjälpa mig att få ordning på mina nerver som hon säger har klumpat ihop sig. De måste bli upprörda så jag måste träna mycket.

egentillverkat silsmycke "Bocken med pauashellögat"

I morse ringde jag till en sjukgymnast som håller på med en särskild sjukgymnastik som heter Red Cord och beställde tid. Jag skall träna där under en period. Det skall bli spännande att se vad det är för slags träning.

Idag har jag som vanligt på tisdagarna varit på Qigong. Det är näst sista gången och vi har snart dragit i genom alla fem djuren. Bocken hinner vi inte med så den får vi börja med efter nyår. Jag skrev upp mig för fortsättning under våren trots att jag nog tyckte att det var lite väl märkvärdigt. Jag tycker att det är bra balansträning och jag förstår att om jag lär mig alla rörelserna utantill och får med andningen, så kommer det att bli mycket bättre. Det är nog först då min balans kan påverkas. Nu har jag mest full sjå med att följa Gudruns rörelser. Jag vill ju få den balans som Gudrun säger att man får genom qigong

ros av snäckor som fanns i spaavdelningen på Vejbystrand

Det blev lite för mycket. Jag blev riktigt tårögd. Jag lyssnade till en intervju om Lasse Brandeby. Hans bästa vänner berättade så medryckande om att han var så fantastisk. Mina tankar gick till Göran. En sådan otrolig lycka att han lever. Han var också 66 år när vi fick beskedet i våras om att han hade cancer. Det var en aggressiv form av lymkörtelcancer. Jag minns en gång när jag var ung att jag hörde någon som hade samma och att det var en av de besvärligaste cancertyper man kunde få, så jag blev jätterädd.

Antarctisresan: hyttpersonalens dagliga konstverk med handdukarna

När jag tänker på tiden i våras, så känns det som om det var något som bara kom och gick. Vi levde som i ett vakuum. Vi gjorde det som skulle göras. Dagarna kom och gick. Den ena dagen lades på den andra.

Göran lades in på Sahlgrenska ganska snart efter hemkomsten från Antarctis. Han hade eget rum och hade massor av besök. Han skickade sms till kompisar om när de kunde komma och besöka honom och skötte mailen som rörde jobbet varje dag. Det var ett fasligt ringande. Göran berättade för alla, verkligen alla, om att han hade cancer. Det var inte så kul när Göran ofta sa, att han hade haft ett bra liv och att det var ok att avsluta nu. Troligen var det ett uttryck för förberedelse, men det gjorde förfärligt ont i mig.

som pingvinen - ensammast i hela världen

Cortisontabletterna gjorde Göran jättehög så jag var tvungen att be doktor Hasselblom att minska dem. Motorcykeln beställdes för leverans på födelsedagen i maj och uterummet som vi redan hade skulle bytas ut mot ett större, mycket finare med golvvärme.
Efter sju kraftiga cellgiftbehandlingar och håret utbytt mot peruker, en för vinter och en för sommaren, många besök på Sahlgrenska, t.o.m jag fick sova över ett par nätter,  och oro om hur det skulle gå, så var det över. Tumören hade försvunnit. Vi fick bekräftelsen några veckor senare och stod i hissen på väg ner och kramades.

Fortfarande finns oro kvar. Cancerhotet ger inte med sig så lätt. Oro för återfall finns kvar fortfarande. Jag minns hur jag i början av min MS-sjukdom alltid var så rädd för skoven. De kunde komma precis när som helst. Det var som om jag hade en tickande bomb i mig. Med tiden minskar oroskänslorna. Så kommer det säkert att bli även nu.

Göran har tagit många turer med motorcykeln under hösten och jag ser hur han njuter när han ger sig iväg. Jag har lovat följa med till våren. Och verandan, som nu är invigd, den gör oss alldeles överlyckliga varje dag. Till helgen skall vi bjuda våra barn och barnbarn på första adventsfirande med glögg ute i verandan och vi skall tända mängder med ljus. Inget ont utan att det för något gott med sig. Det skall bli fantastiskt att få fira jul och nyår hemma i år med alla våra närmaste runt oss.

bland isbergen i Antarctis nyåret 2010/2011

Solen skiner utanför fönstret. Hundarna och dess ägare promenerar förbi på den asfalterade gångvägen som kallas hälsans stig. Jag är lycklig som bor här. Jag tänker alldeles särskilt på det nu. Vi har varit på surströmmingskalas hos ett par vänner som bor i skogen 1 timmes bilfärd från Göteborg. De bor i ett fantastiskt mysigt litet pepparkakshus med braskamin, mysigt inrett och med en vägg fylld med min väninnas stora intresse, böcker. Det är rena idyllen med 5 minuters promenadavstånd till sjön och badbryggan, som man ser där nedanför backen. Hundarna kan springa lösa, det är bara att öppna dörren när de behöver komma ut. Allt låter så fantastiskt. Mitt i naturen, svamp och bär nära inpå knuten. Min väninna tycker det är fantastiskt att bo så där, att kunna lyssna till fågelsången och tystnaden. Att bo på landet är en dröm som många tycker är så romantiskt.

foto från Taffelberget, Kapstaden

Men inte för mig och, enligt min åsikt, inte för min väninna heller. I alla fall inte för hennes kropp. Fågelsång kan jag höra här hemma hos oss också, men aldrig den totala tystnaden. Storstaden ligger inte långt bort och biltrafiken hörs från andra sidan gärdet.
MEN vad skall jag med tystnad, fågelsång svamp och bär, när jag inte kan röra mig fritt i naturen, när jag inte klarar att ta mig ut i skogen och än mindre gå omkring i skogen utan att ramla omkull. När jag inte kan ta hjälp av rullatorn eller ens kryckan. När jag aldrig någonsin skulle kunna böja mig ner och upp för att plocka bären eller svampen.

På cykel runt ängen där hemma

Här hemma kan jag ta mig fram på asfalterade vägar. Jag cyklar på min trehjuliga eldrivna cykel eller tar rullatorn om jag behöver träna benmusklerna. Jag har nära till stan och kan träffa en massa trevliga människor när jag tränar eller vid olika fritidssysselsättningar. Med handikappskylten kan jag parkera nära. Jag kan leva det liv jag levde tidigare trots min dåliga balans och trots att mina ben inte bär ens en meter utan kryckan.
Jag är glad att slippa en skogstomt där jag bara skulle ramla omkull. Vi har plattsatta gångar där jag och rullatorn lätt tar oss fram

vår trädgård

Jag är funktionsnedsatt men inte funktionshindrad. Det är stor skillnad på det och jag skulle önska att min väninna också upptäcker det en dag.

Jag har just kommit hem från vattengympan som startar varje torsdag morgon klockan 8. Jättemysigt som vanligt. Alla de andra damerna var där. Jag tror jag är bland de yngsta. Alla gör det de klarar. Några armar klarar inte att komma ovanför vattenytan och några kör armkarusellen i ultrarapid. Men vad gör det. Det viktigaste är att man tränar så långt som möjligt. Några är mormorsmor och då har man väl rätt att göra som man vill. Gympafröken står vid bassängkanten och entusiasmerar, lite till, lite till, lite högre och lite snabbare.

vattengympa i Vejbystrand

Vi försöker att följa takten i musiken. När Kikki Danielsson kör igång sin joddlarlåt och vi skall snurra armarna under vattnet får vi jobba hårt och Bobbysocks med La de svinge låter oss heller inte stå stilla.
Jag tar en extraträning med några gånger simning fram och tillbaka i bassängen. Det brukar bli uppemot 4-5 vändor. Idag hade vi så mycket att prata om så det blev bara en. Monica berättade om Allégårdens olika arrangemang. Det lät intressant. Jag skall gå in på deras hemsida och se vad de har att erbjuda. Kajsu tyckte vi skulle ta en fika efteråt men Göran satt hemma och väntade på att komma iväg. Han tog emot den nya städerskan som kom klockan 9.
När jag kommer hem är hon i full gång. Spannen står innanför dörren och jag känner hur gott det luktar

Hon säger att hon saknar såpa, toalettrengöring och trasor i olika färger som skall användas på olika ställen. Det måste jag skaffa till nästa gång. Det är viktigt att hon får de grejer hon behöver för att hon skall känna att hon gör ett bra jobb.
Jag är så himla tacksam över att hon är här och städar. Masha, som hon hette idag och som jag hoppas hon kommer att heta även fortsättningsvis, kommer från Hemfrid 3 timmar var fjortonde dag och efter Rutavdraget kostar hon 230:-/timmen. Det är värt varenda öre och själv skulle jag aldrig klara av det. Jo men det skulle ta mig en hel vecka. Jag klarar bara att ta lite då och då och sedan måste jag sitta och vila en stund. Usch det skulle vara bedrövligt. Jag skulle heller inte klara att hålla humöret uppe. därför prioriterar jag träningen och allt roligt som jag gör. Jag är glad alla dagar och jag träffar jättemånga trevliga människor. Göran tycker nog att han kan klara det, men han jobbar heltid och är ganska trött när han kommer hem. Jag tycker vi kan unna oss det på äldre dar, eller hur?

Blåfotade sulor på Galapagos

Jag anmälde mig till Qi Gong för att träna upp min balans. Inte hade jag tänkt mig att jag skulle ställas inför kunskaper om Yin och Yang. Och dessutom förväntas förstå vad det handlar om. Jag kom till träningen igår. Jag snörde på mig träningsskorna, gick in genom dörren med en bugning, som vi fått lära oss, och satte mig ner bredvid de andra. Gudrun hade bestämt sig för att dra hela teorin idag i stället för att dela upp det på varje träningstillfälle.

Schematisk bild över nå´t som jag inte begriper

I en timma berättade Gudrun för oss om hur allt hänger ihop. Trä hänger ihop med eld, eftersom elden kan bränna upp träet. Elden hamnar som aska i jorden där det finns metall och metallen blir till ånga när den värms upp och ångan blir vatten, som ger träet eller rötterna näring. Trä står för målinriktning uppåt liksom små barn. Elden är expansiv liksom ungdomen o.s.v, o.s.v.
Hon fick nog ihop det, men det var knivigt att förstå vad det skulle vara bra för. Vi fick med oss schemat hem för att läsa.
Nu har jag läst. Jag har lagt ihop mina födelsetal och subtraherat så som där står att man skall göra. Jag har kommit fram till att jag hör hemma i eld för jag fick fram talet 9.

hösthimmel

Jag läser allt som gäller min bild. Eld står för hjärta i Yin och tunntarm i Yang. Sommar är min årstid och mitt på dagen är min dygnsrytm. Mitt väderstreck är söder och klimatet hetta, färgen är röd och smak i kosten är bitter 5 % brysselkål. Mina plussidor är lugn, rofylld, fredlig, hjärtlig, lättanpasslig och förlåtande, mina minussidor är hektisk, överdriven, pratar ytligt och hysteriskt. Det står att jag har svårt att vara stilla och att jag talar mycket med en röst som är hysterisk och fnittrig. Mitt sädesslag är majs och pumpa och lök är mina grönsaker. Mina aktiviteter är tennis och badminton och djuret är fågel.
PUH, det blev mycket det. Inte var det så kul att få veta att jag talar mycket och hysteriskt. Att jag är fnittrig vid 65 års ålder låter ganska häftigt ändå. Rött har jag alltid gillat och fåglar har jag alltid ritat.
Jag tror jag skall höra med Gudrun hur jag skall tänka för att kunna förstå varför jag skall sätta mig in detta. Jag ville ju bara få en bättre balans. Ja, jag menar balans att röra mig stadigare och inte se ut som ett fyllo när jag går på stan. Jag tänkte inte på det där med balans inombords. Kanske har jag hamnat på fel kurs? Tja, kan jag få balans både inombords och utombords så är det kanske inte så dumt ändå.

Trånande Fregatthanne