Mina stenar börjar ta form. Det lilla tröskverket har gått i en dryg vecka nu

Stensliptrumlare

och jag har öppnat och kollat hur stenarna ser ut för första gången

Första omgången uttagen

Jag har verkligen längtat efter att få prova stenslipning. En gång för ca 30 år sedan såg jag en stenslip i Skagen. Då tänkte jag att en sådan skall jag ha. Det kom att dröja många år innan det blev av. Jag träffade en man på Stenmässan här i Göteborg. Han skulle sälja sin anläggning. Jag slog till och köpte hela anläggningen för en tusing. Jag hämtade den i Landvetter på försommaren och installerade den i garaget. Där har det stått och mest sett ut som ett skrotlager. Nu har jag börjat i ena hörnet och fått tummen ur. Äntligen är den första omgången på gång. Men det tar många veckor innan allt är klart

stenar under slipningsarbete

Tröskverket måste nog gå i upp emot 8 veckor till innan det blir fint. Det är så mysigt att höra ljudet av trumlaren  när man kommer in i garaget. Det jobbas och jag bara väntar.

stenar i ljust lila, rött och guld

Jag skall kolla upp vad det är för slag av stenar och nästa steg är att besluta vad jag skall göra med stenarna. Men något blir det. Vi får se till våren.

 

 

Vi tog farväl av Ulla i fredags. Hon dog på min födelsedag efter bara några få dagar på lasarettet. Hon tog mycket målmedvetet avsked från jordelivet. Hon hade regisserat hela föreställningen till stor del tillsammans med sin kollega.

Begravningen hölls i Bergsalen på Skogskyrkogården som ligger i skogen några minuters färd från Kungälvs centrum. Det var ett vackert rum. Väggen längst fram var en bergsvägg. Det var högt till taket och vita väggar. Ett litet bord var framställt med ett foto på Ulla, en orgel och ett piano. För övrigt fylldes hela golvet av stolar. Vi möttes av musik ur bl.a. Phantom of the Opera. Många ville ta avsked, alla stolar fylldes och några fick hålla till godo med ståplats.

"Vindarnas Tempel" på Alaska, Strömstad

Hela begravningsakten sköttes av Ullas kollega sedan 38 år tillbaka. De hade kommit varandra nära i jobbet och följdes åt in i det sista. Hela akten varvades med tankar om Ulla och av Ulla och vacker musik som passade in i hennes ord. Det var musik som ”Morning has broken”, ”Som en bro över mörka vatten” och ”Jag vill tacka livet”: Som slutord spelades ”Time to say goodbye” och som avsked ”I en klosterträdgård”.

När hon mitt i akten berättade om, hur Ulla gav sin man en hund i födelsedagspresent för att han inte skulle bli så ensam, spelades ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”. Då var det många som inte klarade att hålla tårarna tillbaka. Vi kände Ullas kamp för att allt skulle bli bra även efter hennes bortgång.

Ullas virkade ängel som jag fick förra julen

Det var en fantastisk föreställning. Så skönt att få slippa alla dessa ord som sägs utan någon som helst innebörd bara för att det skall vara på ett visst sätt. Jag har aldrig haft något emot att vara i kyrkan, men har alltid tyckt det varit tramsigt det som sägs. Fokus är alltid riktat åt det religiösa. Alla ”I Jesu Kristi namn”, ”Du fattig syndig människa”, ”I Faderns och Sonens…” har aldrig haft något annat existensberättigande för mig än att det bara skall vara så. Dessa ord har ingen mening för mig.

Jag tänker på vår teaterträning. Vi får en uppgift av vår regissör. Vi är två personer som står i riksdagens talarstol och övertygande framför våra åsikter. Men regissören har bytt ut alla orden. Den ene av oss får bara säga ”jag vattnade blommorna igår” och den andre får bara säga ”ett gott skratt förlänger livet”. Vi måste agera i den givna situationen men får bara använda dessa ord. Prova, får ni se. Visst går det att likna vid en traditionell gudstjänst. Orden har ingen betydelse.

Därför var Ullas begravning en föreställning som jag aldrig kommer att glömma. Just fokuset på Ulla var så tydligt, hon levde med oss genom hela föreställningen. Det var otroligt vackert, känslomässigt och gripande. Tack Ulla.

Blåsippor på Alaska