Jag har kommit in i en period då allt är segt. Ingen lust. Bara trött och lite tungt i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske för att träningen tar ut sin rätt. Men det är inte just att lägga skulden där. Träningen är vad kroppen verkligen behöver och har heller aldrig varit tråkig. Nödvändigt ont, men aldrig tråkig.

Raven akryl/äggtempera 150×90 cm Pris  4.200:-

Kanske det kan vara att jag är ensam hemma hela veckan. Ingen som sätter krav på att jag skall komma till frukosten när den står klar på bordet. Jag ligger hellre kvar i sängen och löser sudokun och plötsligt är klockan tio på förmiddagen. Trots att jag hämtade tidningen redan kvart över sju. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle prova hur det känns att vara riktig pensionär. Att bara fördriva tiden. Den skulle bara sysselsättas med sådant som i allmänhet anses vara pensionärspyssel. Jag skulle lära mig att gå ner i varv. Lägga almanackan åt sidan. Men just nu känns det bara tråkigt. Sudokun var ultrasvår idag och det tog jättelång tid att lösa den. Jag var tvungen att lägga den åt sidan olöst. Frukosten är undanstökad nu. Nästa steg?
Dusch, påklädning, fint väder med solsken. Kanske skulle det sitta fint med en vårpromenad. En vän frågade igår om jag inte går med pumpstavarna nu för tiden. Jag fick erkänna att det var ett tag sedan sist. Det hade varit perfekt att ta bara en kort promenad.

Eagle akryl 100×100 cm Pris 4.200:-

För balansens skull. Bara en kortis. Men jag skall ju alltid ta i för mycket. Och då blir motståndet större redan före jag startat. Bara en kortis. Efter duschandet då.
Och så har jag funderat över om den där trehjulingen skall säljas. Den tar så himla stor plats i garaget. Men varje gång jag börjar fundera över det, så känner jag längtan ut och cykla. Kanske skall jag prova med en cykeltur idag. Nej, det får nog vänta för det blåser så mycket idag.
Jag har egentligen vattengympa klockan 12-13 men så kommer en smyckekonstnär och skall ha hjälp med bokslutet och deklarationen klockan 14. Då hinner jag inte återhämta mig. Mellantiden blir för kort för vila. Men en promenad hinner jag med. Med rollatorn kanske. Och så handla. Ingen mat finns kvar. Och så laga maten. PUH!
Jag fick ett uppiggande telefonsamtal igår. Det var en kvinna som ville köpa en av mina fågelmålningar. Hon hade sett den på utställningen på Änggårdens Hospice. Jag blev jätteglad och väntade hela kvällen på att hon skulle höra av sig, om att hon hade bestämt sig. Väntan blev lång, men ingen ringde.
Pensionärslivet kräver egna initiativ för god trivsel. En trivsam sysselsättning sätter i gång lusten. När man väl kommit igång går det som tåget. Då kan man förflytta berg. Och jösses som man trivs. Med vardagen. Jag är inte där än. Jag har ramlat ur spår. Men snart. Hoppas jag. Eller? Nej, inte hoppas jag. Det är ju inget som bara kommer. Som man kan hoppas på. Det är ju jag. Jag skall driva igång. Jag som skall trycka på startknappen. Så. Ett myrsteg är bättre än inget steg alls. Så. Dusch och sedan tio minuters promenad med pumpstavarna. Nu har jag bestämt mig.

Klockan var ställd på ringning till sju. Jag hade träningstid hos Eriksbergs Rehab klockan kvart över åtta. Det var inte alls mysigt att gå upp så tidigt. Hela kroppen sa emot. Den hade jobbat med ryckningar i vänsterbenet varannan timma under nästan hela natten och ville fortsätta att sova i några timmar till.
Eftersom det var första gången jag tränade där, så fick jag ta den tid de gav mig. Jag har inte tränat ordentligt på hela kapp-året. Bara suttit och sytt. Nu har jag en hög uppförsbacke att ta mig uppför.
Jag lyckades inte komma i tid. Fem minuter för sent. Det är svårt att beräkna tiden. Jag har inte kört in till stan på jättelänge så här tidigt. Nu upptäckte jag att alla andra också var ute och åkte. På väg till jobbet. Sedan trängselavgifterna kommit tar många vägen förbi oss i Torslanda. Som väl är finns inga trängselavgifter här ute på landet. Barnen, som var på väg till skolan, tryckte på knappen för övergångsställena över allt. Det tog tid.
Jag parkerade bilen på handikapp-parkeringen utanför. Tog hissen upp och hängde av kappan i omklädningsrummet. Sjukgymnasten Jörgen var redan på plats. Jag började uppvärmningen med att cykla i tio minuter. Utsikten var fantastisk. Båtarna som for omkring ute på Göta Älv i solskenet kunde få vilken trött gammal pensionär som helst att tänka positivt. Minnet från träningen uppe på tionde däck när vi tuffade fram bland isflaken nere i Antarktis övärld dök upp i mitt huvud. Jag kände mig glad och nöjd över att äntligen få komma igång med träningen.
Efter cyklingen var det rodd och balansträning och armträning. Timman gick jättesnabbt. Jag knallade ut i omklädningsrummet efteråt. En äldre dam, säkert upp emot åttio år, satte sig andfådd på stolen bredvid. Hon gillade också träningen. Hon berättade att hon varit sjuk och hade  inte kunnat träna på ett helt år. Samma som jag, tänkte jag. Och så berättade hon att hon nu äntligen kunde börja dansa. Va, dansa, sa jag, var då? Tja, överallt där de spelar upp till dans, sa den gamla damen. Jag berättade att jag hade besvär med balansen, så det där med dans kunde jag inte klara av. Ja, men det går väl att träna upp, svarade damen. Jo, jo, visst går det att träna upp.
Jag kände att jag mött min överman. Jag som alltid skall vara så kavat. Jag som klarar allt. Jag kände mig mycket yngre än damen som dansade. Men det är inte alls säkert att det var så. Jag minns mammas svar när jag en gång föreslog henne att gå ut i trädgården och sätta sig tillsammans med de andra. De andra var pappa, som var ett år yngre än mamma och min systers svärmor som är fem år yngre än mamma. Alla var en bra bit över nittio. Men mamma svarade ändå: ”nej jag vill inte vara där ute med de där gamlingarna”. Hon tyckte att hon passade bättre i köket med matlagningen och oss döttrar, än att sitta och småprata i trädgården. Tänk så olika syn man kan ha på åldrar. Den där pigga dansanta damen är säkert mycket piggare i kroppen än vad jag någonsin kommer att vara.
Jag kom hem. Supertrött efter träningen. Det blev inte särskilt mycket gjort på hela dagen efteråt. Kroppen hade fått för mycket. Jag känner träningsvärken bak i ryggen. Men jag kände mig glad och nöjd. Ännu nöjdare blev jag när mannen från bilanpassningen ringde och meddelade att ombyggnaden av rampen bara skulle kosta 13.000 inklusive moms. Jag som trott att jag skulle bli av med hela sparkapitalet. Så nu blir det en kortsemester till Hedemora inom de närmaste veckorna och snart kan jag åka in till stan på egen hand och köra omkring med min elmoppe på shoppingrunda.

Det ringde en vänlig dam från Försäkringskassan. Efter att jag i slutet av förra veckan sänt in den ansökningsblankett, som Försäkringskassan skickat till mig, hade hon fått på sitt bord att ta beslut.

Vår nya handikappanpassade bil, som vi behöver an ramp till

För superlänge sedan, antagligen för drygt ett par år sedan, så sökte jag bidrag till bilanpassning hos arbetsterapeuten och begärde då också intyg från min MS-läkare. Nu hade Försäkringskassan fått in sjukintyget från läkaren och ville också ha in själva ansökan från mig. Försäkringskassan har fr.o.m i år tagit över bilanpassningsärenden från arbetsterapeuterna. Säkert hade mitt ärende blivit liggande. Damen som ringde sa att det finns fem olika punkter som styr vilka funktionsnedsatta människor, som får bidrag till bilanpassning. Alla punkterna handlade i olika varianter om att man skall vara

Påskliljor i vår trädgård

under 65 år och ha barn under 18 år. Jag hade blivit informerad om det vid handikappmässan i förra veckan. Då sa killen från AutoAdapt, som bygger om bilar till funktionsnedsatta människor,  att jag var för gammal. Damen från Försäkringskassan var ledsen över att inte kunna hjälpa mig och sa, att om hon hade kunnat bestämma så hade jag fått det jag behövde. Jag svarade att som egenföretagare är jag van vid att inte få något från Försäkringskassan. Jag tackade för hennes deltagande och lade på luren. Jag kände mig sänkt och gammal. Jag är ovan vid att söka bidrag och har alltid klarat mig själv utanför den där svären. Nu hade jag gjort mig besvär med att fylla i alla uppgifterna som Försäkringskassan begärt av mig och det jag fått veta är att jag är för gammal.

Bougainvillean blommar för fullt i verandan

Tyvärr var jag tvungen att få sjukersättning när MS-en tog överhand. Det var en besvärlig tid. Jag minns att jag grät framför kvinnan som jag hade att göra med hos Försäkringskassan. Jag hade fått nog. MS-en tog all kraft. Jag tyckte rysligt synd om mig själv. Jag bestämde mig för att så sänkt skall jag aldrig mer bli. Sedan dess har jag klarat mig så gott som helt själv. Kraven som Försäkringskassan ställer är att man skall vara sjukling i sitt livsförande. Jag är pigg och glad och jobbar på i mitt eget aktiebolag. Jag kommer att fixa det där med bilanpassning alldeles själv och jag kommer också att köpa min egen elmoppe. Någon handikappad trött sjukling som blir körd i rullstol av min käre man hoppas jag klara mig undan ett tag till. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden. Än så länge kan jag vara stor i käften och det skall jag njuta av tills vidare.

Snacka om åldersdiskriminering. Jag var på handikappmässan idag. Leva och fungera heter mässan. Jag var lite nyfiken på vilka snygga rullstolar som finns på marknaden nu och hur jag skall lösa bilproblemet. Vi började att titta runt på billösningarna. I vår handikappanpassade stora plåtburk Honda Odyssey så går det ut en ramp, som man sänker ner på sidan av bilen med hjälp av ett manöverdon med knappar. Tyvärr är rampen bara anpassad för de små lätta vanliga rullstolarna, som man driver manuellt. Min lilla elmoppe är bara någon centimeter för lång, trots att vi sågat av stödhjulen där bak. Det gör att rampen inte går att få upp eller ner utan stannar på vägen. Eftersom det inte finns elmoppar som är så små måste rampen bytas ut.

Tyvärr är det också så att de som bestämmer vad man skall få för hjälper inte godkänner min lilla elmoppe. Den är inte säker att köra, påstår man. Ok, jag kan också tycka att den välter lite för lätt. Så vi åkte till hjälpmedelscentrum, jag, arbetsterapeuten och Göran, för att titta ut en säker elmoppe. Men tyvärr kom man på att en så tung elmoppe kan inte fästas fast i vår plåtburk på ett tillräckligt säkert sätt. Det är därför jag kallar vår bil för plåtburken.

Vi tittade på jättefina bilar med ramper bak och på sidan. Det var lärorika diskussioner. Vi bestämde oss för att ta reda på vad det skulle kosta att bygga om vår bil. Rampen i vår bil skall tas bort. I stället skall en ramp som viks ut och som lutar snett neråt utåt monteras fast. Utvikningen skulle ske med autokontroll. Vi träffade en kille från företaget som importerat och handikappanpassat vår plåtburk. Han skulle kolla vad det kostar och återkomma med besked.

Så träffade jag killen från Autoadapt som hade varit med mig till hjälpmedelscentralen vid ett tillfälle, då en liftarm eventuellt skulle monteras in i vår dåvarande Volvo V50. Vi kom vid det tillfället underfund med att vår V50a var för låg. Det gick inte att montera in en arm i den bilen. Det var därför vi bytte till plåtburken. Jag berättade att vi bytt bil nu och att den är mycket större. Nu är det time att fixa en liftarm. Det var då han sa, att mitt ärende var avslutat nu. Han frågade hur gammal jag är. När han fick veta att jag är 68 år sa han: då är du för gammal. Fr.o.m den 1 mars 2015 är det helt kört att få bidrag till allt för mig. Tidigare hade jag fått veta att jag skulle kunna få bidrag till att installera liftarmen. Nu var det nada.

En ny tankegång började ta fart. Jag tänkte på vad Carl Jonas Love Almqvist sa: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns, och inte enbart vad som fattas. Nu var jag utanför systemet. Nu fick jag fixa allt själv. Jag tänker på att jag köpt den för 5-600.000 kronor handikappombyggda plåtburken för bara drygt 100.000 kronor. Den är bara 5 år gammal och har gått jättelite. Då slog det mig att visst har jag råd att bygga om den så att den passar mig och min elmoppe. Visst kan jag förstå att inte staten accepterar att en snart 70-årig gammal tant, som väl bara vill köra bil till operan eller till konstutställningar, skall få bidrag till bilanpassning. Att jag är egenföretagare och fortfarande jobbar i mitt aktiebolag med allt från redovisning och deklarationsupprättande till måleri och smycketillverkning, är ju inget de känner till. Visst förstår jag. Och när jag tänker så, så känner jag mig riktigt fri. Nu gör jag som jag vill. Det finns mängder med fina handikappombyggda begagnade bilar. Så när jag inte längre vill köra omkring med vår plåtburk så är det bara att byta. Och då kommer jag att kolla att min elmoppe får plats före köpet. Man lär sig. Det är en snårig värld och man får ha tålamod och ett gott humör för att stå ut. Men nu är jag på G med ombyggnad av rampen. Alldeles själv, med min egen plånbok.

Under fredagsförmiddagen styrdes återigen plåtburken söderut mot Skåne. Jag skulle träffa mina ms-kompisar på sommarsol i Vejbystrand.

Vejbystrand 2015.04.12

Lisbeth hade sammankallat oss. Vi var åtta i gruppen och det var hälften som kom. Det är ju så i vår situation att man måste prioritera sin tid kraftigt för att orka med det man mest gillar. Ibland hjälper inte heller prioriteringar. Man orkar helt enkelt med allt. Vi som kom hade i alla fall väldigt trevligt. Den som tror att vi bara sitter och tycker synd om varandra tror helt fel. Vi är precis som alla andra som träffas och utbyter tankar och erfarenheter från den värld vi lever i. Vår värld är intressant, lite annorlunda. Och det betyder mycket att träffas och berätta om de erfarenheter man gjort i olika sammanhang.

”Turistchefen” på språng med sin nyinköpta kappa

En av tjejerna, som jag kallar turistchefen för hon jobbar fortfarande 75 %, är den av oss som är minst påverkad av sjukdomen. Trots det hör man henne säga: jag är mycket mer begränsad än er andra, för jag kan inte gå särskilt bra, bara mycket korta sträckor och jag har inte kommit så långt att jag ens skaffat krycka, än mindre rollator eller rullstol. Det finns ingen i hela världen som ser henne eller oss andra som sjuklingar när vi sitter. Vi babblar på och får vi i oss lite vin eller whisky så har vi ännu roligare berättelser. Här ser ingen vår dåliga balans. Jag tar elmoppen tillbaks till rummet och somnar gott.
Även jag sov gott den där natten. Jag berättade för Lisbeth att jag inte fick sova på nätterna. Hon använder Sifrol och tar den första redan under förmiddagen. Lisbeth tyckte jag skulle prova den svagaste, 0,18 mg. Så på kvällen tog jag en halv tablett, av den svagaste. Jag sov hela natten, förutom de två gånger jag av gammal vana gick på toa. Jag somnade om igen utan att det ryckte i benet och vaknade före väckarklockan halv åtta.

Om Folksjukdomen WED/RLS

Det var fantastiskt att slippa elstötarna, men jag kände mig inte utsövd. Så efter frukost och morgongympa knallade jag tillbaks till sängen och somnade tvärt. Och på eftermiddagen efter helkroppsmassagen slumrade jag till igen en halv timma. Jag kände att det nog var något lurt med det där Sifrolpillret. Jo, jag hade sett att Lisbeth nickar till mitt i ett samtal och att hon har svårt för att hålla uppe huvudet. Hon ser supertrött ut. Kan det vara Sifrolens biverkning? Jag hade inte hört henne säga det, men hon hade kanske vant sig vid att hennes liv skall se ut så.

Jag parkerade bilen precis utanför min altandörr och bar ut resväskan och alla kapporna, som jag hade haft med för att visa mina rehabkompisar vad jag jobbat med under det gångna året. Att jag skulle få sålt en av kapporna hade jag inte vågat drömma om. Det var superkul.
Nu var det lunch. Jag märkte att något var fel i vänster sida, lite bakåt ryggen till. Det gjorde så ont att jag var tvungen att avbryta den trevliga lunchen och ta två stycken alvedon och lägga mig på en soffa. Jag låg där och funderade över hur det skulle gå med hemkörningen, om jag skulle kontakta läkare och vad det kunde vara som poppade upp så plötsligt. Det jag närmast kom att tänka på var njursten. Lyckligtvis avtog värken efter vilan. Jag sa hejdå till de andra och for hem.

WED-sjukdomens symtom kan handla om sömnstörning såväl insomnng som ett frekvent uppvaknande och periodiska benrörelser i sömnen (PLMS)

Efter hemkomsten skickade jag ett mail till kompisarna om att resan hem gått bra. Jag kollade också mina nyinkomna mail. I ett av dem kunde jag läsa:
Hej!
Hamnade på din blogg då jag googlade på stretching Jag har lidit av WED/RLS sedan 25-årsåldern. Denna neurologiska sjukdom kan yttra sig på lite olika sätt, men typiskt är obehag ( krypningar, värk) som lindras av att man reser sig och rör benen. PLMS (Periodic limb movements of sleep) är en vanlig kombination med ovanstående sjukdom, ofrivilliga ryckningar i benen. Om du känner att detta stämmer på dej kan du få mer info genom WED-förbundet, som sedan kan vara till stor hjälp vid läkarbesök. Många läkare är dåliga på både att ställa diagnos och att behandla oss. Hälsningar Lena

Jag gick in på WED-förbundets hemsida. Där fanns mängder med bra information och jag såg genast att det där stämde superbra in på det jag har. Jag kom fram till att jag nog har sekundär  WED/RLS. En underliggande sjukdom eller medicinskt tillstånd kan medföra sekundär WED/RLS, och när det framgångsrikt behandlas, så försvinner som regel WED/RLS-symtomen. Jag läste noggrant och diskuterade med min egen livmedikus här hemma. En lista över vilka sjukdomar som kan ligga bakom var bland annat blodbrist/järnbrist. Vi kom fram till att jag skall börja med att beställa tid för blodprovstagning och också kolla om jag har B12 och folsyrebrist. Jag ringde upp vårdcentralen där jag är listad men fick veta att jag måste ha tid hos läkare och läkartiderna kommer den 20 april, så då får jag ringa igen. Konstigt kändes det att man skall ringa om en vecka igen. Det borde väl bara vara att boka in och se till att läkarna kommer. Någon nämnde att det är stafettläkarna som styr. Men jag har väntat i flera år på att få svar på varifrån mina elstötar i benet kommer ifrån, så jag kan nog stå ut ett tag till Nu  känner jag ny entusiasm inför vad som komma skall utifrån detta nya med WED/RLS.

Det är helt otroligt vad viljan kan driva på om det bara är något alldeles oerhört jätteviktigt. Jag har just genomfört en konstrunda i Österlen. Förra gången jag var där var det tillsammans med mina arbetskompisar på kontoret i Gårda. Jag fick två övernattningar på Kiviks värdshus med helpension och resa i 50-årspresent. Jag hade fått i uppgift att pricka ut de konstnärer, som jag ville titta på och så körde vi runt. Tänk vilken otrolig present. Jag har aldrig glömt det och nu ville jag göra om det igen.

Konstrundan i Österlen

Det är bara det att nu är jag inte lika frisk som jag var för snart 19 år sedan. Men jag har ett större intresse för konsten nu än då. Och det hjälper mig på vägen.
Vi sov över två nätter på fina gamla Åhus Värdshus. Vi hade beställt hela helgpaketet från långfredagen till påskdagen med frukostar, middagar och ett after noon tea, som hette duga. Under långfredagsmiddagen åt vi oxfilé till förrätt. Fast det liknade mera oxsvansfilé, för de tre filéerna som låg på tallriken var så små. Och så åt vi en laxrätt till huvudrätt och sist en mängd olika smaker på efterrättsglassen. Allt fantastiskt arrangerat på tallriken i olika färger och smaker. Femrättersmiddagen på påskaftonen åt vi tillsammans med en blekingekusin. Det var ett ståtligt helgpaket. Där rök hela veckopengen. Men det var det värt. Det lever jag jättelänge på.

Ett axplock av alla besökta konstnärer

Hemma, innan vi åkte, hade jag planerat vilka konstnärer vi skulle besöka. Jag ville se blandteknik, textil, smyckekonst och måleri. Jag fick så jag teg. Det var ofantligt mycket letande efter den där gulröda bollen och ÖSKG, som var kännetecknet för konstnärer som deltog i konstrundan. Över allt fanns det skyltar där det stod Ateljé, Konst eller hängde gulröda band. Men det var ”konstparasiter”, som vi kallade dem. De var säkert inte alls sämre, men vi hade bestämt oss för att vi bara skulle besöka konstnärer som deltog i Konstrundan. Jag har ju Konstrundan Västra Hisingen framför mig i september och det är viktigt att se hur andra ställer ut.
Efter fyra timmars åkning från Göteborg i hällande solsken, startade vi rundan med en västerbottenpaj ute på gården till Tjörnedala Konsthall i Baskemölla, strax norr om Simrishamn, där samlingsutställningen fanns.

Nu väntar färdigställandet av mina egna målningar inför Konstrundan Västra Hisingen i september

Så här första dagen hade jag ringat in sju konstnärer i området runt Simrishamn. Vi hann med fyra. Sedan var vi jättetrötta och for de fem milen upp till Åhus för att vila en stund före middagen. Det kostar på att åka i fyra timmar och att sedan under konstrundan leta sig fram efter kartan och ta sig in och ur bilen. Skulle jag ta med elmoppen eller rollatorn eller kryckan? Vid samlingslokalen valde jag rollatorn. Hjulen fastnade i alla runda stenar som gården var stensatt med. Det hade varit bättre med kryckan.
Dag två startade direkt efter frukost vid niotiden. Nu var det området runt Kivik som gällde. Tio stycken konstnärer hade jag tittat ut. Vi hade tagit med en extra macka från frukosten för att inte behöva lägga tid på ätandet. Fast en liten paus med kaffe och våffla kunde vi inte motstå. Och så det där med kisseriet. Var fanns alla toaletter, som jag skulle behöva? Som tur var räckte tenablöjan långt. Jag fick byta i bilen. Göran har en ängels tålamod. Inget hade varit genomförbart utan hans hjälper och otroliga tålamod. Ja, visst säger jag det till honom. Det är viktigt att han vet att jag uppskattar allt han gör för mig. Annars skulle han nog inte stå ut med alla mina påhitt. Jag hittar på långt mer än vad jag själv klarar av. Han öppnar dörrar, bär packningen och lyfter ut och in elmoppen i bilen eller står och väntar på att jag skall titta färdigt än här än där.

Glad Påsk på er alla mina läsare

Tredje dagen. Jag börjar känna mig mör. Nätterna är inte heller att leka med. Elstötarna i vänsterbenet vill inte ge sig. Det är dessutom fullmåne ute. Så jag drar ner rullgardinen för att komma undan det starka ljuset. Jag tar mig nerför trappan till den vackra vinterträdgården, där vi äter frukost. Kroppen känns som om den sprungit maraton, men det soliga vädret och tanken på konstrundan hjälper mig. Jag plockar full en tallrik med äggröra och bacon och pannkaka med grädde och sylt, en macka och en kopp te. Göran hjälper mig att ta det till bordet.
Tio konstnärer var inplanerade till den här sista dagen. Vi lyckades med det mesta. Nu hade vi lärt oss hur man skulle hitta. De gulröda bollarna dök upp oftare. Antagligen mest beroende på att vi lärt oss att vi inte kunde lita på kartan där alla konstnärerna fanns inprickade. Ibland låg de dörr vid dörr, ibland flera kilometer från varandra.
Nu skulle det roliga vara över. Jag kände mig som min yngste son när vi var på Liseberg när han var liten. Besviken över att inte få fortsätta. Tyst och moloken satt jag och såg skyltarna ÖSKG och de gulröda bollarna fara förbi. Det var slut. Jag ville ju till Tomelilla också. Där fanns en silverkonstnär som vi inte sett. Bilen körde på. Styrdes norrut. Över. Så trist.
Vi växlade körningen. Jag körde 20 mil. Vi pausade vid laxbutiken strax norr om Halmstad. Jag klarade att äta upp hela portionen. Efter all mat som jag töjt ut magen med under helgen, så fick jag ner allt. Gissa om jag var trött nu. Jag gick in på toaletten och grät en skvätt. Så blir det alltid när jag får för mycket. Det går liksom över styr. Och jag klarar inte att manövrera mig rätt. MS-en är i vägen. Jag vill ju så mycket mer och blir besviken. Det är tur för Göran att jag har MS. Annars skulle han aldrig kunna stå ut med mig. Och det är tur för mig att jag har Göran, annars skulle jag aldrig sluta.

Det knackar på dörren till mitt arbetsrum. Det är Christina, städerskan, som vill in och städa. Jag hade ringt upp skatteverket och satt på kö som nummer 57. Högtalaren var påsatt så jag kunde jobba utan lur i handen. Nu närmade sig min tur. Dammsugarljudet från vardagsrummet gjorde att jag inte skulle kunna höra. Så därför hade jag stängt dörren. Annars gör jag inte det för fantastiska Christina.
Jag höll på med att göra klart bokslut och deklaration för en smyckekonstnär. Reglerna är så annorlunda för konstnärer att jag måste fråga skatteverket om hur jag skall gå till väga. Helst skulle jag vilja lämna över uppdraget till någon som kan den här sortens verksamhet. Jag ringde upp en gammal kollega, som jag visste var proffs på det där med konst, för att höra om han hade någon att föreslå.

Målning av Bengt Olsson

Inget svar. Vi hade inte talats vid de senaste 15 åren. Jag ringde en av mina tidigare yngre arbetskompisar för att få veta vad han hade för telefonnummer och om han fortfarande levde. Hon blev riktigt orolig. Så hade hon inte tänkt. Som ung tänker man inte så. Men jag tänker ofta så numera. Jag är van eftersom mamma är 98 år och det kan hända vilken dag som helst att hon inte längre svarar.
Jag fick telefonnumret och ringde upp. Det var som om vi talats vid igår. Det var han som en gång anställde mig på storbyrån. Det var också honom jag berättade först för att jag skulle sluta och starta eget. När jag sade upp mig sa han: ”men Britt Marie, det måste finnas plats här också för såna som oss”. Det värmde, ”såna som oss”. Han såg mig som sig själv. Han var stor delägare på byrån. Jag tog det som en jättekomplimang. Men jag passade inte längre in där. Det hade blivit för stort, för många låsta dörrar, opersonliga meddelanden som kom i brevlådan, flygvärdinneklädda receptionister och Bengt Olsson målningar på väggarna, som hängde så nära fiskdammen att det nästan skvätte på dem. Mina småföretag passade heller inte in. Jag drog vidare med alla mina klienter i bagaget. Jag kände glädje i kroppen när vi talade med varandra. Han blev revisor i min revisionsbyrå.

Ängeln, som jag fick av min nu i bröstcancer bortgångna väninna, hänger fortfarande i lampan ovanför mitt arbetsbord.

Det var fantastiska år på storbyrån. Mycket arbete, men också många glada skratt och underbara arbetskompisar. De kom tillbaks – allihop. Jag berättade att jag var lite orolig, när jag ringde upp, för om han inte levde. Han skrattade och sa, att än så länge hänger han med. Den dag han inte längre finns så kommer det att skallra i plåtburken när skruvarna från knäna faller ner och också från de nyinsatta tänderna. Linserna i ögonen kommer nog att brinna upp med honom. Och så berättade han om alla de som gått bort. Två i bröstcancer och en i lungcancer. Alla minnena kom över mig. Dem har jag kvar, de försvinner aldrig. Jag blev välkomnad att komma och träffa många av de gamla kollegorna på restaurang Manfred. De träffas där den första onsdagen i månaden klockan halv två. Men jag vet inte. Kanske är det bättre att ha alla i minnet. Jag får se.
Jag lyckades inte få något råd om vem jag skulle delegera uppdraget till, men telefonsamtalet var fantastiskt.

Åren går och det känns lite vemodigt att tänka på alla människor jag träffat. Arbetskompisar, vänner som jag kanske aldrig mer kommer att möta. Men med tanke på alla de olika arbetsplatser som jag funnits på så vore det omöjligt att samla dem. Jag har med mig dem allihop i minnet. Det känns bra.