Tid för reflektion

Min lillebror ställde till med ett hejdundrande kalas för att fira att han nu blivit pensionär – 65 år. När han ringde och bjöd in berättade han att han hade många funderingar på om han skulle resa bort eller ha kalas. Han bestämde sig för att han rest färdigt och eftersom han aldrig varit intresserad av att fira sina födelsedagar tidigare så fick det bli kalas. Han såg pensionsdagen som den största milstolpen i livet.

Den försvunna cykeln

Den försvunna cykeln

Tid för reflektion tyckte han. Drygt 100 gäster bjöds in. Det var gamla vänner inom sporten, många anställda och hela familjen med barn, barnbarn, syskon med respektive. Så mycket uppskattning hade han nog inte väntat sig. Som stor supporter inom sporten så haglade lovorden över allt han gjort och hjälpt till med. De anställda radade upp sig framför födelsedagsbarnet och höll tal och sjöng ja-må-han-leva-sången så det rungande. Talen avlöste varandra. Och inte ett enda tråkigt tal. Det var stor underhållning. Så tog dansen vid. Då knallade vi gamlingar hem. Vi var inte många. Min bror omger sig mest med fortfarande aktiva kompisar eftersom han fortfarande är så aktiv själv. Det kommer nog att dröja länge innan han är någon ”riktig” pensionär. En sån som går upp sent på morgonen och läser tidningen i timmar för att få dagen att gå, sitter framför tv´n och står ut med alla skrattprogram bara för att det är för tidigt att gå och lägga sig, tar en promenad på en halvtimma som man ska och passar barnbarnen titt som tätt.
Tid för reflektion. Ett sånt kalas borde alla göra. En bra avspark för ett nytt liv. Det är verkligen en utmaning att fylla alla de timmar man lagt ner på arbete 8 timmar/dag med en meningsfull sysselsättning. Att se den utmaningen på ett positivt sätt är en vinnande inställning.

Revisionskurser för revisorer

Revisionskurser för revisorer

För mig själv tog det slut alldeles för tidigt. Jag var tvungen att skicka in meddelande till Revisorsnämnden redan 2006. Jag var bara 59 år den 1 juli, då jag avregistrerades som revisor. Kurserna i Kvalitetsrevision som jag haft tillsammans med en kollega i nio år var jag tvungen att avsluta. Och runtfarandet till revisorskollegor runt om i landet för att granska deras revisionsarbete var det också slut med liksom min egen revision. Jag fick skicka brev till alla mina klienter att jag nu inte kunde fortsätta mitt arbete som revisor. Det var inte alls kul. Jag satt under en lång tid och tyckte synd om mig själv. Jag gick på terapigruppsamtal och sökte mig fram med olika sysselsättningar. Jag tänkte på allt jag inte kunde göra. Sånt som jag gillat att göra tidigare. Då förut, när jag kunde gå och springa. Vad tusan kan man göra när man inte kan ta sig fram till fots?
Efter hand såg jag. Det finns ju massor. Och jag var ju pigg. Liksom nu. Efter drygt 13 år sedan avregistreringen är jag fortfarande igång. Redovisning kan jag ju hålla på med fortfarande. Det var enklare förr när jag bara behövde granska. Nu får jag göra jobbet själv. Men det håller mig igång. Jag måste läsa på. Det är nyttigt. Och inte att förglömma alla sudokun som jag löser fredag till söndag då Göteborgsposten kommer i brevlådan. Det är ungefär som att stämma av ett oredigt checkkonto. Och så håller jag ju på med min familjebok. Jag har lyckats få ihop drygt 100 sidor hittills. Men den mesta tiden lägger jag på måleriet. Och lärandet tar liksom aldrig slut. Jag vet inte vart det tar vägen. Vi får se……

Äntligen slut på sjukvärlden

Long time no see. Ja jag har haft fullt upp. Först med min kropp. Det tog tid att komma tillbaka. Jag var så arg. Alla dagar var jag fylld av en kraftig aggression mot sjukvården. Allt hade ju gått fel. Och när jag tänker på det nu känner jag lust att skriva om det. En gång till och en gång till. Men nu får det väl vara nog. Jag försöker att intala mig själv med att nu lever jag i de friskas värld. Nu är det slut med sjukvärlden för min del. Men mina ben tog stryk. De har aldrig repat sig och jag har insett att det kommer de heller aldrig att göra. Jag är för gammal nu att orka träna upp dem.

Middagafrid vecka 38

Middagsfrid vecka 38

Men jag har kommit på andra träningsformer. I vardagen. Med att laga mat. Det trodde jag väl aldrig. Matlagning har liksom inte varit min grej tidigare  i livet. Efter att jag hittat Middagsfrid så tycker jag det är kul att laga mat. Varannan vecka på måndagskvällen kommer Middagsfrid med fyra påsar fyllda med mat för två personer för fyra dagar. Det är massor med goda grönsaker, en dag kyckling, en dag fisk och någon enstaka gång kött. Recepten är otroligt lättlagade och fyllda med kryddor som jag aldrig skulle komma på att använda. I alla fall inte så många på en gång. Men det blir gott. Jag brukar säga att det känns som julafton när Middagsfrid kommer med påsarna och vi fyller kylskåpet.
Med hjälp av den fina stolen med hjul tar jag mig fram i köket. Jag öppnar skåpsluckorna och kör in knäna under bänken och sitter och skär till alla grönsakerna. Serveringen och att bära alla grejerna till uterummet där vi sitter och äter får jag hjälp med av min käre make. Det är en stor lycka att vi är två.

Konstrundan 2019

Konstrundan 2019

Men man kan inte bara ha måsten att fylla livet med. Den andra träningen är med självklarhet mitt måleri. Sååååå roligt. Förra helgen hade jag utställning i samband med Konstrundan Västra Hisingen. Måleriet är min livsgnista som gör att jag kan hålla mig vid gott humör alla dar. Jag hade 53 målningar utställda. Det var verkligen kreti och pleti, så jag hade ingen möjlighet att komma på en bra titel. Jag ställde ut nästan allt jag målat och det är väl inte det allra bästa sättet att ställa ut. Jag måste nog som alla andra försöka måla in mig i ett hörn. Så de kan säga att ”så här målar Britt Marie”. Men hur kul är det. Jag tränar mig på att måla allt. En dag så kanske jag har hittat rätt. Inte vet jag. I morgon startar kursen i Fritt måleri på Art College. Jag har mailat till min fröken, Ulla. Jag skrev att jag är född utan humor och utan fantasi och det måste man väl ha för att kunna leka sig fram i måleriet?

Hilma ror

Hilma ror (lika orolig – på djupt vatten som jag)

Jag fick till svar:
Jag tror, och har sagt till dig förr, att du kanske skall försöka ta in det jag försöker förmedla till dig lite mer, så att du ”bryts loss” från det invanda, om du vill hitta Din själ i ditt måleri.
Strunta i andra konstnärer. Låt dig kanske inspireras, men inte följa deras bilder så ”slaviskt” som du gjort tidigare.
Kom till kursen och försök med min hjälp hitta dig själv i måleriet! Utan prestationskrav!!
Hoppas dessa rader kan vara till någon hjälp i ditt sökande.

Ja käre gud. ”Har sagt det förr”. Men jag begriper inte vad det är hon menar med det hon sagt förr. Jag vet att jag skall sluta följa andra konstnärers måleri så slaviskt. Men jag har lärt mig massor av att göra det och jag vet att så gör de på konstskolorna också. Jag minns att jag blev jätteirriterad över att jag i kursen för ”Fritt måleri” skulle måla av en bild på en målning av både den ena och den andra konstnären. Och låta mig inspireras när läraren hela tiden vill att det skall bli så himla likt. Men nu jäklar skall jag utsätta min fröken för det hon sagt. Hon skall minsann få förklara hur hon menar. Jag skall nog hitta mig själv till nästa konstrunda – hoppas jag.