Pappas sjöjungfru vår damm

Ledig mellandag. Det känns skönt. Jag tittar ut genom fönstret och där står pappas sjöjungfru. Varje gång jag ser henne så tänker jag på min fina fina pappa. Alltid lika glad och busigt positiv. Barnslig och ungdomlig, som en liten sprätt och gillade allt knäppt. Att ha en sjöjungfru i den lilla runda pölen mitt på gräsmattan var en självklarhet. Förut var hon omringad av röda rosor, men de sista åren orkade mamma inte med att rensa så det blev bara gräs runt. Men jungfrun var lika vacker året runt. Nu har hon blivit uppfräschad med ny färg och står vid vår damm, strax utanför fönstret till mitt arbetsrum. Jag känner vemod men också mycket värme inuti när jag ser henne. Tiden går och vi har bara saker kvar som bär med sig minnen av det som var. Men det är ok. Det är ju så det är i livet.
Det gäller att fylla de sista åren med allt roligt som finns att göra. Inte vänta. I lördags blev jag firad. Tillsammans med mina söner och deras fruar och mina barnbarn var vi på Operan och såg Ringaren av Notre Damm. En fantastisk föreställning som alla borde se och höra. Sen blev det middag på restaurang. Jag hade förberett mig med inbjudan till mina fyra barnbarn. De fick var sitt kuvert med min planering för en resa som jag vill göra tillsammans med dem när sommarlovet startar. Nu är de så stora att de kan åka utan sina föräldrar. Det skall bli kul att få egen tid tillsammans med bara barnbarnen.

Lilltjejen

Jag blev sågad igår igen på den andra konstkursen. Jag tröstade mig med att få mycket beröm för min lilla tjej som blev klar igår. Men för dansösen fick jag nobben. Så är det. Inte alltid rosor och beröm. Det där med konst är besvärligt. Det skall vara så himla konstigt. Om jag målar för fotolikt så blir det nobben, men varför berömmer de då Rembrandt och alla de andra gamlingarna. De målade fotolikt och inte var det särskilt vackert. Jag skall inte jämföra mig med Rembrandt men jag tyckte ändå inte att min dansös blev så himla ful. Jag skall göra klar den till nästa gång. Det skall bli intressant att se vart det strandar. Den lilla tjejen fick jag ju beröm för och tog med mig hem.

Mörkret lägger sig tidigt numera, redan klockan fem är det mörkt. Vad tusan gör man då?
Jag kom hem ifrån ett möte med Natalia på VSA. Mitt stora bekymmer är att jag inte kommer ut ur garderoben i  mitt målande. Jag måste försöka hitta egna motiv – egna bilder. Vi diskuterade. Visst, alla målar av. Antingen samma motiv, som Renoir och Monet målade La Grenouilliér samma år 1869, eller som Carl Larsson målade av alla sina barn och sin hustru, eller Skagenmålarna som också målade av varandra eller sig själva. Men jag vill hitta egna motiv, egna bilder. När jag var på den senaste gången på kursen hos Peter Heffner p Konstrum hade jag med mig en bild på min guddotters lilla 5-åring. En fantastiskt vacker bil på lilla Junie, klädd i lila klänning med chockrosa stora prickar. Peter visade sitt ogillande genom att säga att det är besvärligt att måla av anhöriga, det är så känsligt. Jag målade av och Peter sa att det skall inte vara något foto, det skall vara en målning. Så det blev en helt annan tjej. Min målning. Det var en bra läxa.
Jag hade med mig två av mina senast målade dukar och visade Natalia. Jag blev såga jäms med skosulorna. Om den ena sa hon: grunden var bra. Det var allt. Hon tyckte inte att det var jag.

Hilma ror (lika vilset som jag) hänger i svart/vitt just på samlingsutställningen på VSA

Jag undrar vad som är jag. Jag undrar vad det är som Natalia tycker är jag i mitt måleri. Själv har jag inte kommit dithän att jag hittat mitt måleri alls. Så hur skall någon annan kunna tycka?
Natalia rådde mig att ta ledigt från måleriet ett tag. Faktiskt ända fram till april nästa år. Då är projekt ”avstå måleri” klart och något helt annat skall visas upp. Jag lovade Natalia att hålla det hemligt. Jag som avskyr hemlisar. Kanske skall jag lyckas den här gången. Om jag vet att det är det som gäller för att jag fortsättningsvis skall kunna ha framgång i mitt måleri. Om det är det som är priset. Ok då.

Mammas och pappas bröllop

Det är mörkt. Flera timmar fram till dags att krypa i säng. Jag börjar rota i de två bananlådorna och alla påsarna med fotografier som jag tagit med mig från mamma och pappa. Kanske skall det bli mitt kvällspyssel tills ljuset kommer tillbaks på kvällarna. För mörkertiden mellan fem och tio måste jag hitta bra sysselsättning. Det får bli läsning och fotosorterande.