Australien nästa

Sista dagen hemma före avresan till andra sidan jordklotet. Jag är inte säker på att det känns bra. Alla kläder är nerpackade tillsammans med skissblock och pennor, tre stycken böcker plus två nerladdade på mobilen, träningsprogram och morgongympan på dvd-skivan, filmkamera, vattenkamera, cyklop och snorkel. Det fattas bara entusiasm nu. Det är inte kul att åka utan sin älskade, mitt stöd i livet, som vet precis vad jag behöver för hjälper och precis när jag behöver dem. Jag skall ha med pumpstavar, krycka och elmoppe, så det skall nog ordna sig ändå. Men det är det där med att aldrig behöva be om hjälp. Det är skönt att inte behöva det. Jag blir liksom underordnad och eftersom andra inte vet vad jag klarar och vad jag vill göra själv, så tas det ofta större hänsyn än vad som behövs. Men jag reser med nära anhöriga. Det kan vara nyttigt för dem att se hur jag funkar i vardagen. Nyttigt att se att de inte behöver avstå från allt bara för att en gammal funktionsnedsatt farmor är med.

Akryl "På väg" 80 x 50 cm

Akryl ”På väg” 80 x 50 cm

Jag har läst in och kan det mesta om Australien nu. Det är ett stort land och vi kommer bara att vistas på en flugstor del av det. Jag ser fram emot att få träffa min sonson som läser där. Anledningen till resan är inte att upptäcka landet. Det känns lugnt. Jag var där redan 1983 på revisorskonferens. Det här känns som en helt annan resa. Nu kan jag koncentrera mig på gemenskapen i stället i tre hela veckor. Jag som alltid får hemlängtan. Jag minns när jag satt och grät av hemlängtan tidigt en nyårsafton på bryggan nere i Kenya och såg båtarna gå förbi på väg till Mombasa. Med tårarna rinnande utför kinderna skickade jag ett sms med en grattishälsning till min lillasyster, som fyller år på nyårsafton.
Jag har kollat att skype funkar.
I natt klockan halv fyra ger vi oss iväg till Landvetter. Dörr till dörr tar resan 33 timmar. Då utgör själva flygningen bara 21 timmar. Resten är väntetider och transporttider med buss eller bil. Det som gör mig mest orolig är spasticiteten i mina ben. Sätter den igång när jag sitter på flyget så blir det besvärligt. Då blir det mycket stående och gående med boken i handen. Jag har med mig sifrol och jag har planerat att jag skall ta en kvarts tablett med fyra timmars mellanrum. Det skall bli spännande att se om min plan håller.
Jag har beställt assistans med rullstol på de flygplatser där vi skall mellanlanda. Jag är lite rädd om min elmoppe. Skall den lastas ut och in vid mellanlandningarna så  finns risk för att något går sönder. Det hände så en gång när vi reste till London. De hade tagit ur och satt i batteriet så vårdslöst att insatsen gått sönder. Att bli körd är det värsta jag vet men ibland är det jättelånga korridorer att ta sig fram i till nästa gate så det blir nog bra med assistansen. Men lite skall jag gå. Jag har bestämt mig för att inte checka in pumpstavarna. Jag tror att spasticiteten lugnar sig om jag går lite.
Ja kära nån så mycket planering som skall till för att resan skall bli bra. Det går liksom inte på räls när man behöver hjälper som funktionsnedsatt.

Egenföretagandet kan bli en fattigfälla

Jag hör på morgonnyheterna att Sverige är en stormakt vad gäller global hälsa. Sverige är den tionde största bidragsgivaren i världen. Och de säger också att ekonomi och social välfärd är det viktigaste för hälsan.
Jag har precis vaknat och ligger och funderar över boken jag läste igår. En sådan förfärlig historia. På 250 sidor skrivna av Charlotta von Zweigbergk. Jag läser sammanfattningen på baksidan av boken:

”Beata har arbetat hela sitt vuxna liv och försörjt sina barn själv. Hon har aldrig haft sociala problem och har alltid betalat sina räkningar i tid. Som egenföretagare har hon aldrig haft någon hög inkomst, men hon har alltid klarat sig. 

Tills den dag hon blir långvarigt sjuk. Det sociala skyddsnät Beata trodde fanns visar sig ha stora maskor och hon trillar rakt igenom – ner i avgrunden. Hennes liv förvandlas till ett rent helvete kantat av förnedring och svält. Från att ha varit en vanlig skattebetalare står hon nu i Frälsningsarméns soppkö. Samhället tar inget ansvar och inte ens de närmaste förstår vidden av hennes misär. För inte kan väl en skötsam svensk medborgare bli vräkt eller sakna pengar till mat?
Beatas berättelse är ett sant levnadsöde i det vi kallar vår välfärdsstat”. 

Min väninna föreslår att jag skall läsa boken. Hon funderar, kan det verkligen hända, kan det bli så? Vad tror jag om det som skrivs?
Jag som jobbat som revisor en stor del av mitt liv, som också varit egenföretagare, ensamstående mor och som blev livsvarigt sjuk mitt i livet ?
Jo, precis så kan det hända. Min lycka var nog att jag var van vid att arbeta med myndigheter av alla olika slag. Min bakgrund inom polis- och åklagarväsendet som handhar brottmål, kammarrätten med civilmål och arbetet som revisor de sista 35 åren har gett mig den styrka och erfarenhet som säkert hade hjälpt Beata att inte falla lika långt ner. Visst är det bedrövligt att detta skall kunna hända Beata och alla andra egenföretagare som verkligen kämpar för sitt uppehälle, helt utan skyddsnät från det fantastiska svenska välfärdssamhället.

Akryl 80 x 50 cm

Akryl 80 x 50 cm

Usch vad en egenföretagare måste kämpa. Det är ingen dans på rosor att stå själv. Jag frågade mig många gånger varför jag valde att sluta som anställd. Jag hade ett bra jobb på storbyrå och var mitt i karriären när jag hoppade av. Jag hade ett tryggt förvar och en helt annan lön än den jag sedan lyckades skrapa ihop till själv. Men det fanns omständigheter som styrde mig ut både privat och på jobbet.
Jag gillade verkligen att arbeta för mig själv, att bestämma själv och att inte ha andra som stod för kommandot genom meddelandelappar i brevlådan.
Tyvärr blev jag sjuk och var tvungen att avsäga mig alla revisorsuppdrag. Jag satt också och grät hos Försäkringskassan. De bad också mig att avregistrera mitt företag. Jag fick till slut sjukersättning men bara till 75 procent. Jag vägrade att avregistrera aktiebolaget. Så trots att vem som helst kunde se att jag inte hade någon verksamhet i företaget så tog de 25 procent för att jag undertecknade årsredovisningen varje år. Att upprätta en årsredovisning med hjälp av ett dataprogram för ett bolag som inte har någon verksamhet tar ungefär 10 minuter per år. Det var en dyr årsredovisning. Men jag hade kvar mitt bolag. Det var värt långt mycket mer än de där 25 procenten. Jag tänker på Beata som avregistrerade sin firma på order av den anställde på socialkontoret. Så sa reglerna, sa tjänsteman. Beata hade på grund av sin sjukdom inte kunnat betala sina 15.000 kronor i preliminärskatt och sociala avgifter som förföll varje månad. Skatteskulderna hade hamnat hos kronofogden och det gick till slut så långt att hon blev tvungen att söka socialbidrag. Med allt det medför i mänsklig nedsättande behandling. Beata var, efter vad jag förstår, i princip ensam. Det var inte jag. Jag har ett skyddsnät som ställer upp runt omkring mig. Jag är, liksom Beata, stolt och vill helst klara mig själv. Men Beata ramlade alltför långt ner i bedrövelsen.

Akryl 110 x 90 cmSå här vill jag att alla skall ha det

Akryl 110 x 90 cm                                   Så här vill jag att alla skall ha det

Jag har kunskapen, jag har resurserna. Kanske skulle jag kunna hjälpa fler än de egenföretagare, som jag nu arbetar med. Kanske finns fler som behöver hjälp att kunna ro sig fram i egenföretagandets ofantligt svåra värld?
Med hänsyn till att det är så poppis att ge rådet att starta eget företag, till nybakade studenter, till arbetslösa, till invandrare, ja till alla som inte samhället tycker sig kunna ta hand om, så skulle nog min arbetsuppgift bli ofantligt stor. Frågan är om jag orkar.
Kanske är det bäst för mig att fokusera på måleriet ändå? Kanske är det så att min tid att ta hand om är ute nu efter 70 fyllda?

Kroki-övningar

Inensiv-veckans första uppgift: ett stilleben med gipshuvud och några lökar

Den intensiva målarkursen är slut. Det blev mycket nakenteckning och nakenmåleri så gott som alla dagar och det var väl inte vad jag räknat med. Av någon anledning uttrycker sig Folkuniversitetet/Art College sig så att jag inte förstår. De har nog gett sig katten på att jag skall lära mig att måla människokroppar. Nu har jag i alla fall gått flera kurser av typ människomåleri och jag vet inte om det blir bättre, men det börjar bli intressant. I morse efter morgongympan och frukosten berättade jag att jag nog skulle ge mig in och kolla på Zorns bilder.

Veckans andra uppgift: en kvinnobild att måla av

Veckans andra uppgift: en kvinnobild att måla av

Eftersom jag alla dagar målar av nu för tiden, för att lära mig att en dag stå på egna ben, så fortsätter jag så fram till utställningen i september.
Jag har också lärt mig att det inte är pastischer jag målar utan snarare parafraser. Så därför har jag bestämt mig för att kalla utställningen för just ”Parafras”. Då kan jag i alla fall vara säker på att ingen kan komma och säga att det där är ju bara kopior av konstverk som andra gjort. Och kopior är det definitivt inte för så duktig är jag inte. Kopior kräver mer exakthet. Så här står det i Wikipedia:
En parafras är en sorts ”härmning” av ett konstverk; en bild en text, ett musikstycke eller en film. Man gör om konstverket på sitt eget sätt, inte exakt som förebilden (då är det ett plagiat eller en förfalskning som man har gjort). Parafraser är ofta kärleksfullt gjorda och humoristiska. Om ”härmningen” driver med originalet eller konstnären kallas det för parodi istället. Pastisch är ordet man använder om att härma en stil man gillar.

Onsdagens uppgifter var 5-minuters krokiteckning. Snabbteckningar där man inte skall hinna tänka

Onsdagens uppgifter var 5-minuters krokiteckning. Snabbteckningar där man inte skall hinna tänka

Jag tycker att skillnaden mellan parafras och pastisch är hårfin, men eftersom min magister Thomas Ekwall tycker det skall heta parafras så kör jag med det nu.
Vi diskuterade mycket vad det skulle bara bra för att teckna snabbt. Efter att ha tränat en hel dag så kom vi underfund med att det inte var så dumt. Det blev faktiskt bättre efter hand.

Snabbtecknad och målade krokiövningar

Snabbtecknad och målade krokiövningar

Men det roligaste var ändå när jag målade av en av Inge Schiölers målningar. Jag berättade för magistern Thomas Ekwall att jag som 13-åring serverade inge Schiöler silverte ner i den där lilla skrubben, stor som en toalett, i gatuplanet under hans systers café Kaffedoppet i Strömstad. Jag blandade massor av färg, så som jag tror Inge Schiöler gjorde. Det var verkligen kronan på verket, eller på intensivkursen. Jag målade på papper och under alltför kort tid. Resultatet blev inte superlyckat, så jag skall måla om den på duk och med klarare färger.  Men det får bli en annan dag. Nu får nästa parafras bli någon av Anders Zorns nakenbilder. Det skall bli intressant att se hur jag kommer att lyckas med det.

Rödhårig modell av Inge Schiöler (1908-1971) olja på duk 92 x 73 cm målad 1932-1933

Rödhårig modell av Inge Schiöler (1908-1971) olja på duk 92 x 73 cm målad 1932-1933

Dansbilder

Akryl 50 x 40 cm

Akryl 50 x 40 cm

Nu är det näst sista dagen på målarkursen. Efter att ha gått alla dagar under veckan så känns det i kroppen. Det var väl en välsignad tur att jag inte kom in på någon konstskola. Tänk om jag hade blivit tvungen att gå alla dagar under två år. Jag kanske hade fixat det men som det känns i kroppen nu så hade det inte blivit enkelt.
Jag har återigen hamnat på en sådan där nyttig kurs. Det är andra gången jag målar av Siri. Det är tur för henne att hon är vacker och har bra självförtroende för bilderna som syns på våra stafflier är inte vackra. Det är verkligen supersvårt att måla en människokropp. Men man lär sig det där med skuggor och att blanda färg.

Akryl 30 x 30 cm

Akryl 30 x 30 cm

 

 

 

 

 

 

 

 

Hudens färger är inte så enkelt som man tror att få fram. Och så skall de skifta annars blir det ju alldeles platt. För att få lite omväxling har jag provat på att målat dansande kvinnor här hemma. Det är inte lika seriöst som att måla kroki och heller inte lika svårt..

Akryl 50x50 cm

Akryl 50×50 cm

Pastischer, pastischer

Akryl 80 x 60 cm

Akryl 80 x 60 cm

Jag målar och målar. Allt annat är bortkastad tid. Nej, det är inte riktigt sant, men nästan. Idag körde jag igång redan halv nio efter frukost och har haft en liten lunchrast under dagen. Det är allt. Nu är klockan halv sex och jag börjar bli hungrig. Det är inte alls bra att sitta så många timmar, men jag har svårt för att ta pauser. Jag målar med akryl och det torkar så fort och har jag då tryckt ut en massa färg på paletten så vill jag ju göra slut på den.

Akryl 50 x 60 cm

Akryl 50 x 60 cm

Nu får det vara slut för idag. I morgon börjar min s.k. intensivkurs på Art College. Jag vet inte vad intensiv betyder men kanske är det intensivt för att kursen går alla dagar i veckan. Men vi börjar klockan nio och slutar redan klockan 14 så så himla intensivt är det ju inte. Jag har heller ingen aning om hur kursen är upplagd. Kanske är det kroki, kanske är det fritt? Vi får se.

Akryl 50 x 60 cm

Akryl 50 x 60 cm

Jag träffade mina bokcirkelkompisar igår och lärde mig ett nytt ord. Pastisch. Det är ju det jag håller på med hela tiden. Jag skall diskutera det där med min lärare på måndag. Vad säger konstnärerna om att man apar efter. Är det ok eller blir de förbaskade. Jag skulle ta det som en komplimang om någon ville måla av en av mina bilder. Men det är långt dit. Jag har himla kul så länge jag håller på och det är det viktigaste.