Konst med minimalism

Ännu en dag hos Natalia på VSA. Nu har vi bestämt att jag skall måla måndag-tisdag-onsdag-torsdag klockan 11-13.30. På fredagarna har jag vattengympa klockan 12-13.
Idag diskuterade vi igenom mitt måleri. Det där med minimalismen är besvärligt för mig. Det abstrakta tillsammans med minimalismen blir liksom ingenting kvar i mitt huvud att hänga upp intresset på. Jag gillar abstrakt men då måste det åtminstone vara mycket färg. Jag tyckte först att det verkade jättetråkigt. Vi har stakat ut ett mål. Jag måste ha en idé, en väg att följa och ett mål i sikte. Jag måste också veta ungefär hur vägen skall se ut. Den här sortens måleri är så avvikande från det jag gjort förut att jag måste diskutera mycket innan jag fattar hur jag skall gå till väga. Nu har det börjat lossna lite efter alla diskussioner. Jag målar i olja nu. Stora och små dukar. Få färger. 15 stycken skall bli klara innan utställningen. Alla 15 skall överensstämma med varandra. I färg, form och bild. Det är en stram plan. Jag tror kanske att jag kommer att bli supertrött på att vara så inrutad. Därför måste nog utställningen bli ganska tidigt i vår. Kanske redan i april. Natalia säger att det jag hittills gjort blir superbra. Kanske tycker också jag det en dag. Men jag har bara en klar, två nästan klara och en påbörjad. Nu har jag lite kommit underfund med hur jag skall gå till väga. Formen är viktig. Och genom att måla bakgrunden i en annan färg, ser jag hur formen skall vara. Jag vänder och vrider, upp och ner. När väl formen har bestämts så skall färgen göra sitt. Jag har hela helgen på mig att förbereda inför nästa veckas alster. Oljan torkar så långsamt så jag måste ligga lite före och ha många dukar på G samtidigt.

På hemvägen tar jag en sväng inom Musikens hus. Jag älskar deras vegetariska mat och soppa. Idag, torsdag, är det ärtsoppa som vanligt. Den är supergod.

Adventspyssel

Två dagar hos mamma. Vi har adventspyntat, hängt upp ljusslingor och julgardiner. Det blev jättefint. Mamma var så nöjd. Fast det dröjer inte länge förrän hon går omkring och släcker ner allting. De kan inte lysa på dagen. Och inte heller på natten. Så snart hon skall gå och lägga sig på kvällen släcker hon allt. Klockan halv åtta kommer hemtjänsten sista gången. Då får mamma sin sömntablett. Sedan går hon omkring och släcker. Nästa morgon klockan halv åtta kommer hemtjänsten igen. Det är mörkt och de kan nästan inte se var ytterdörren finns. Än mindre kan de se nyckelhålet för att låsa upp. Jag säger till mamma att hon måste låta ljuset lysa. Va, säger mamma, lysa hela natten. Nej, nej, det går inte. Jo, säger jag, hemtjänsten ser inte.

Snart 1:a advent

Snart 1:a advent

Ja, men jag är alltid uppe klockan sju på morgonen så jag kan tända för dem, svarar mamma. Men inte idag, säger jag. I morse väckte de dig. Nej jag är alltid upp klockan sju, säger mamma bestämt, och då kan jag öppna. Jag förstår att jag inte kommer längre i argumentationen. Mamma har alltid rätt. Hur fel hon än har så har hon ändå alltid rätt. Jag vet det och bestämmer mig för att det får lösas på ett annat sätt. Biltema har säkert en lampa som tänds och släcks när någon kommer. En sådan måste vi installera. Vi tejpade för strömbrytaren så att mamma inte skulle komma åt att släcka ytterlamporna. Men det är bara provisoriskt. För vi vet att mamma kommer att plocka bort tejpen redan i kväll för att komma åt ljusknappen. Det är jätteviktigt att det inte lyser under natten. Jag har aldrig förstått varför.

Julstjärnan på plats

Julstjärnan på plats

Men det gör ju inget. Det viktigaste är att vi är där och pysslar om henne.
Jag fick en timmas massage i födelsedagspresent av min syster, så vi ger oss iväg till henne på eftermiddagen.PUH, så ont det gjorde. Jag fick stränga order om att jag inte kan fortsätta att använda kryckan fortsättningsvis. Muskelfästena i höft och axlar far så illa när jag belastar snett. Jag lovar att jag skulle ställa bort kryckan under de kommande 14 dagarna fram till nästa massage.

Vi bjöd ner grannen, Bodil. Hon fyllde år och hade firat alla sina födelsedagar hos mamma och pappa. Ända sedan hon flyttade in i grannhuset för tio år sedan. Mamma är allergisk mot katt och hund så därför måste Bodil komma ner till mamma för att ha sitt kalas. Bodil gillar vitt vin. Så länge pappa levde tyckte Bodil att det var bra för då fyllde pappa på. Nu får vi andra rycka in, Det är viktigt att Bodil känner sig välkommen nere hos mamma. Hon bor närmast och har koll på när mamma rör sig i huset, dag som natt. Det är en bra säkerhetsventil för oss som inte bor så nära, om något skulle hända.

 

Konstrunda

Lördag vernissage dag. Jag letar i GP för att komma fram till vart jag skall gå och titta. Jag vill se vad andra målar. Det är grått och nollgradigt ute.

Så här ser min lilla elmoppe ut

Så här ser min lilla elmoppe Wispa ut

Här gäller det att ta på sig långkalsingarna. Det går inte att hålla värmen när jag inte rör mig utan sitter hela tiden. Jag får hjälp med att lyfta in min lilla elmoppe i bilen. Jag kan inte köra in den själv eftersom plattan som lyfter moppen är för liten. Det är den som måste byggas om för att jag skall bli självständig i mitt vardagsgörande. Nu är vi på G på konstutflykt i stan. Vi drog igenom det ena galleriet efter det andra. Men jag blev faktiskt riktigt besviken. Det fanns inget roligt att se alls. Jag minns att jag blev så ifrågasatt när jag en gång för ett par år sedan frågade en av galleriägarna om jag kunde få ställa ut hos henne. Hon tyckte nog inte att jag var särskilt mycket att tjäna pengar på. Jag undrar om hon kan tjäna några pengar på den som hon nu ställde ut. Och jag minns att kulturansvarig i Strömstad sa att han bara ville ha riktiga konstnärer, alltså högutbildade utställare, som han ville visa i Lokstallet. Men jag har sett att där inte alls bara finns riktiga konstnärer.

Dam i hatt olja är försvunnen

Dam i hatt olja är försvunnen

Vi drar vidare till Konsthallen uppe vid Götaplatsen. Natalia hade sagt att där ställer man ut minimalistisk konst. Vi tog ingången genom Konstmuseet och hissen upp till Konsthallen. Vi passerade killen i receptionen som berättade att ett föredrag om barn, konst och alkoholism nästan var slut, så det var ok att gå förbi dem. Vi gick förbi och kom in i några stora rum där utställningen ”Märk linjen” pågår. Jag begrep ingenting. I ett rum hängde ett tiotal ramar fyllda med något som såg ut som toapapper. Alltså inget mer, bara vitt. I ett annat rum visades en stor upplyst fyrkant på golvet. Jag tror att mannen i entrén kallade det för datorinstallation. Det var bara dumt tyckte jag som inte begriper mig på sådant där som har en mening som man får fundera ut själv. Plötsligt slog det mig att det var ju just det som jag själv nu försöker mig på. Att måla sådant som tittaren själv får fundera över. Eller fundera över? Varför då? Man kan väl bara se bilden som den är. Färgerna. Bara färgerna kan väl vara mysiga att se. Ja, käre nån, konstvärlden är en annorlunda värld. Men vi måste väl ha kommit till Konsthallen efter det att Natalia var där. För några målningar enligt minimalismen såg vi inte. Förutom det inramade toapapperet förstås.
Vi avslutade konstrundan med rökt lax med gurka och sesamfrön och ett glas vitt vin inne på museets restaurang och sedan åkte vi hem.

Inge Schiöler

Inge Schiöler

Jag fortsätter mitt funderande. Jag söker på internet efter idéer. Minimalism, abstrakt, fågelmålningar. Bakgrunder, olika tekniker. Jösses, jag har massor att lära. Men det eggar mig att de inte vill ha mig som utställare. Jag skall ta mig tusan visa dem. Jag drömmer om att jag en dag får ställa ut i Göteborgs Konsthall. En gång för flera år sedan såg jag en utställning där med Inge Schiöler. Han kommer också från Strömstad. Han satt nere i den lilla skrubben och målade, bakom systerns café Kaffedoppet i Strömstad. Jag jobbade som brickflicka där på somrarna. Jag var 13 år den första sommaren. Ibland bad fröken Schiöler oss att gå ner till Inge med ett wienerbröd och en kopp silverte.  Jag minns att runt hans fötter på golvet låg massor av hans teckningar. Det var litet och trångt och rörigt. Han mådde inte så bra. Han kanske också sökte sysselsättning som gjorde livet värt att leva. Jag önskar att jag hade fått en enda teckning av alla de där som låg på golvet.

Bilanpassning

Keplers: Stalker

Keplers: Stalker

Fredag morgon. Jag vaknar tidigt. Jag har bara varit uppe och trampat en gång på crosstrainern och stretchat med olika yogaövningar under natten för att bli av med elstötarna. Jag fick ihop mina sovtimmar. När jag får det så är det ok dagen efter. Det är jobbigt under natten, men jag är så van nu efter alla dessa år med elstötarna, så när dagen kommer är jag glad igen. Oftast. Nu är det inte så många sidor kvar av Keplers bok. 600 sidor det tar sin tid. Men jag har svårt för att lägga den åt sidan. Varje sida är fylld med spänning.

Bora Standard Invacare

Bora Standard Invacare

Så ringer telefonen. Det är Raija, arbetsterapeuten. Hon berömde mig för all information som hon fick i mailet om mina behov av rullstol. Nu ville hon vet hur långt jag kunde gå med krycka. Hon hade fått en noggrann chef som begärt svar på den frågan. Jag svarade att jag kan gå till brevlådan, 20 meter. Att svara kort på den frågan är inte så enkelt. Mycket beror på hur många gånger jag behöver gå till brevlådan. För varje gång så blir det alltmer svårt. Om jag vet att det ligger något superintressant i brevlådan så kan jag gå dit många extragånger, trots att jag egentligen inte klarar det. Men det kommer surt efter. Då ligger jag pall med ett tröttsamt ”bakrus”. Alla som sett det där tv-programmet med de funktionsnedsatta som tar sig fram i Kenya, vet precis vad jag menar. Man gör det man måste och klarar ofta mera om lusten är med och ger energi.
Raija behöver argument för att jag skall få bilanpassning. Det är dyrt att bygga om bilen. Rampen som skall lyfta rullstolen är för liten. Hon måste vara säker på  att jag verkligen har användning för rullstolen på det viset. Alltså tillsammans med bilen. Jag bor på vischan och skulle bli mycket begränsad i vad jag kan göra om jag inte kan ta bilen. Jag förstår att de måste veta, men jag skulle bli grymt besviken om jag får nej.

Träning med pumpstavar

Träning med pumpstavar

Jag tränar verkligen stenhårt för att inte behöva rullstolen alltid. Jag förstår att jag inte har särskilt många år kvar tills jag blir sittande på heltid. Det är ok. Jag har förlikat mig med det. Men jag vill gärna fördröja det så länge som möjligt. Jag vill ha kvar möjligheten att röra mig där inget annat alternativ finns än att gå. Att bli ifrågasatt i behovet av hjälpmedel är svårt. Jag tycker att jag kämpar på bra, trots stort motstånd. Jag har ingenting gratis och ibland är det förbaskat jobbigt. Kommer då någon och lägger krokben på mina ambitioner så vill det inte mycket till innan jag ger upp. Jag vet att min envishet hjälper mig men inte hur långt som helst. Raija skall höra av sig snart om bilanpassningen, sa hon.
Klockan tolv var det vattengympa. Det är inte den bästa träningen för MS-skadade. Vi har oftast besvär med värmen. Men själva träningen är så himla mysig så jag vill ändå fortsätta med den så länge det går. Jag vet att min kropp inte är till någon nytta efter vattengympan, men jag har ju Keplers bok som väntar där hemma. Nu vill jag se hur slutet blir.

Minimalism Art Painting

Klockan tio skulle jag vara på VSA. Jag skulle ha med mig de två målningarna som jag ”minimaliserat” under gårdagskvällen. De blev inte särskilt vackra tyckte jag. Den ena var målad med svart bakgrundsfärg. Svart! Jag tänker alltid på pappa då. Han gillade aldrig svart. När vi kom svartklädda sa han alltid att han tyckte det kändes som om vi skulle på begravning. Det sitter kvar i mig så jag har sällan svart på mig. Alla skrynklor kommer fram i ansiktet när jag har svart. Naturligtvis fanns en fågel med på målningen. Den lilla målningen hade Natalia skrapat på så färgerna hade blandats ihop till stora enfärgade fält. På kvällen bestämde jag mig för att göra resten också ”minimaliserat”. Därför fick hela bakgrunden bli vit. Jag gick in på nätet och tittade hur ”minimalism art” såg ut. Vet ni, jag hittade Edvard Munck´s Skriet där och jag funderade lite över om det här verkligen var min grej.

Skriet av Edvard Munch

Skriet av Edvard Munch

Jag var klar för att ge mig iväg, men blev sittande på stolen hemma i hallen. Jag kände mig supertrött. Hade jag inte haft något roligt i sikte så hade jag helst ramlat ner på sängen igen med Keplers bok. Det finns liksom inget nu i november månad som hjälper på vägen. Allt det gråa suger musten ur mig. Jag är trött, trött, trött. Alltid! Det är inte alls kul att vara så trött jämt. Men Natalia kallar. Jag vet att jag tycker det är superkul när jag väl sitter där i det ljusa rummet och diskuterar konst med henne. Hon vet så himla mycket.
Vi pratade om det där med minimalism. När vi väl hade diskuterat en lång stund så tyckte jag till och med att mina målningar var ganska ok. Så pass ok att jag ville fortsätta att göra dem klara. Det är otroligt hur man kan ändra synen på bilder när man får bra information. I tre timmar höll jag på att måla på den där svarta med fågeln och den är fortfarande inte klar. Jag fortsätter med den på måndag förmiddag.

Svarta dagar

En ny svart dag. Ja jag menar alla dessa mörka dagar. Det är inte kul alls. Jag får liksom ingen energi. Det är segt och tröttsamt. Jag försöker verkligen ta tag i mig men det är tungt. Mina oljemålningar blev inte godkända av Natalia. Hon gav mig i uppdrag att måla minimalistiskt och abstrakta fåglar. Jag visade upp en av de jag gjort och hon tyckte den var precis som de tidigare jag målat. Inget nytt alltså. Och så tog hon spaden och drog över hela målningen. Mitt duttande med penseln skulle bort. Det skulle vara rena drag på hela ytan. Jo jag förstår. Minimalistiskt var det ju. Då kan det inte vara blandad färg med många skuggor eller djup i bilden. Bara platt. Är det kul? Jag vet inte riktigt. Kanske blir det bara Kalle Anka-bilder då? Men jag skall pröva. Kanske blir det jättekul. Jag skall till VSA-ateljén i morgon. Då skall jag ta med mig ett par nya målningar som jag tycker är superminimalistiska. De är in princip bara gjorda med två färger. Jag måste få veta hur Natalia tänker och jag måste ta ställning till om detta är vad jag vill innan jag går vidare. Jag gillar abstrakt och jag vill gärna sluta med mitt duttande. Men om det är så att jag måste måla något som inte är kul så får det nog vara. Eller??

Ur föreställningen "Skuggor"

Ur föreställningen ”Skuggor”

Jag var på filmtagning igår. Hans Sjöberg, regissören, håller på att göra en ny föreställning där några scener tydligen skalla visas som film. Jag pluggade mina repliker hela dagen och försökte låta så som jag trodde jag skulle låta. Olika sätt. Om igen. Så var det min tur att komma in. Precis klockan 13.15. Therese gick ut efter att hon filmats. Hon var jätteglad. Det hade gått så bra, sa hon. Jag hade en timma för min tagning. Det tog så gott som hela timmen. Tänk att man kan hålla på och säga samma repliker under så lång tid, på så många olika sätt. Det var bara fyra små stycken och om jag läser dem rakt upp och ner skulle det ta ca 1 minut – högst.

Nej jag skall inte vara med i nästa teaterföreställning heller. Det tar alldeles för lång tid. Och jag vill ju måla nu.

Att måla i olja

Det är alltid lika svårt att komma igång med målningen när jag har gjort uppehåll ett tag. Jag tänker på min väninna som var konstnär och teckningslärare. Hon sa att hon blev irriterad på människor som tyckte att hon hade så gott om tid. Hela sommarlovet gick och inget blev gjort. Hon kom inte igång ens under sommarlovet.

Förstadiet får ligga och torka

Förstadiet får ligga och torka

Det där med att måla är inte så enkelt. Man måste ha det i tankarna mest hela tiden om det skall bli något gjort. Och jag som aldrig gjort bara en sak i taget. Men jag har himla kul på vägen. Det finns ett ordspråk som lyder: A minute to learn, a lifetime to master. Och det gäller verkligen det där med att måla. Tyvärr har jag inte så lång tid på mig så jag får göra så gott jag kan under den korta tid jag har kvar. Det är bara att kämpa på och göra så gott jag kan. Natalia fick mig i alla fall på spåret. Jag skall måla på VSA nu fyra torsdagar framöver. När jag är där blir det mera gjort. Där finns flera andra som också sitter och jobbar och man dras med. Inför torsdagsbesöket förbereder jag mig. Jag hämtade in en hög med gamla dukar från garaget. Det stod 1980 på de sex jag tog in. Jag tänker fortsätta med något slag av fåglar men på ett lite annorlunda sätt än det jag gjort tidigare. Och så tänker jag göra slut på mina oljefärger som hat legat där i flera år. Det är inte min grej att måla i olja. Det är kladdigt och tar lång tid. Men nu är jag i alla fall i gång.

 

Nytt liv-nya möjligheter

Vilken fantastisk morgon. Jag vaknade klockan 5,43 pigg som en lärka. Utsövd! Inte en enda elstöt på hela natten. Ni som kan sova hela nätterna vet nog inte hur det skulle vara att alla nätter bli väckt av elstötar varannan timma. Jag lovar, det är förfärligt. Och ovanpå det så får man en dag då man är supertrött på grund av utebliven sömn. Då är det knivigt att hålla humöret uppe. Då får man ta det varligt med sig själv för att inte hela omgivningen skall bli smittad. Det finns väl inget som är så smittosamt som ett dåligt humör. Det kan verkligen förpesta en hel värld.

Omsorterad pillerburk

Omsorterad pillerburk

Jag var hos homeopaten. Han tände sin lampa och lyste in i mina ögon och tittade.Där såg han att jag inte hade några problem med kolesterol och socker och jag hade bra immunförsvar. Men jag behövde få bättre syreupptagningsförmåga, sa han. Så jag fick nya piller. Det är ett kosttillskott med havre och hästkastanj och iris och asp och gullris. De gamla vitamin B3 fortsätter jag med. Det står på burken att de bidrar till normal energiomsättning, nervsystemets normala funktion, att bibehålla normal hud och att minska trötthet och utmattning. Det blir perfekt. Och magnesiumpillrena har jag också haft tidigare. De skall hjälpa mot elstötarna, är det tänkt.
Hela tablettburken är nypåfylld. Så himla skönt. Jag känner att jag fått nytt liv igen. Pillren skall räcka så långt att det är några veckor kvar fram till nästa besök hos homeopatdoktorn. Han lägger upp det så för att se om pillren gjort någon verkan. De skall hjälpa kroppen att själv ta över på sikt. Jag stod ut med mig själv ganska bra de sista veckorna då de gamla pillren tagit slut för flera veckor sedan. Jag förstår att jag har ett stycke kvar, men det är på god väg.

Bora Standard Invacare

Bora Standard Invacare

På eftermiddagen hade jag bestämt träff med arbetsterapeuten Raija på hjälpmedelscentralen. Vi skulle kolla vilken rullstol jag behöver. Nu har jag ju skaffat en ny bil som är stor nog att kunna ta in vilken rullstol som helst. Men jag blev lite fundersam när jag var på Ikea med min brorsdotter. Då hade jag med min lilla elmoppe. Jag skulle köra in rullstolen i bilen. Jag hade lärt mig att trycka på alla knapparna nu. Sidodörren öppnades och plattan som jag skall ställa mig med

Whispa 35 kg

Wispa 35 kg

rullstolen på gick ut automatiskt. Jag kör på men får inte plats. Det återstår ett par centimeter, men det är nog för att inte plattan kan höjas så jag kan köra in i bilen. Killen som jag köpte bilen av hade också MS och använde rullstol. Men han hade bara använt en manuell och den är mindre i hjulställningen. Vi provade flera rullstolar. Hjälpmedelscentralen i Mölndal har jättemånga modeller att välja bland. Ingen med el funkade. Så nu står jag här med en stor och rymlig nyinköpt bil, där jag inte kan köra in rullstolen och dessutom en ännu osåld tidigare bil som är för låg att montera en lyftarm i. Så i den kan inte rullstolen tas in heller. Raija kom i bryderi. Hur skall vi lösa detta? Hon skall nu kolla med en hjälpmedelsleverantör vad det finns för möjligheter att bygga om till en ramp som kan sänkas ner på ett annat sätt. PUH! Då är det skönt att ligga steget före. Jag ligger inte i sjön ännu. Jag kan ta mig fram ganska bra fortfarande och får väl avhålla mig ifrån att göra sådant som är besvärligt. Raija bad mig skriva ner vilka behov jag har för rullstolen. Hon behöver det för att få igenom det där med hur rampen skall se ut och vilken rullstol jag kommer att få. Så här skrev jag:
Hej Raija
Jag skall berätta om mitt behov av rullstol:
Jag bor i Torslanda. Det är ca 20 km från Göteborgs centrum. Jag kör
handikappanpassad bil med handikappkort.
Jag har behov av att åka eldriven rullstol i närheten av min bostad när
jag skall hälsa på min son med familj, när jag skall ner till badet
eller till Torslanda centrum där det finns bibliotek, livsmedelsaffär,
en sko- klädesaffär, en restaurang eller när jag skall hänga med på
allmänna trivselpromenader när besökare ofta säger: skall vi gå ut och
ta en promenad? och vi går med barnen upp till lekplatsen eller runt i
omnejden.
Jag har behov av elrullstolen  när jag åker med bilen ca 5 km till
Amhults centrum där ICA Maxi ligger, kulturhus, biograf, några
klädesaffärer, vårdcentral och ett par restauranger
Jag har behov av elrullstolen när jag skall åka ca 20 km in till
centrala Göteborg. Den behövs överallt där jag måste gå på plats, ex.
när jag skall handla, gå på museum, gå i trädgårdsföreningen, botaniska,
Liseberg med barnbarnen el.dyl.
Så länge det är barmark kan jag använda kryckan, men i mycket begränsad
omfattning. Blir det mycket gående på samma dag så får jag jätteont i
kroppen för jag belastar snett. Jag klarar att gå från en närliggande
p-plats in till ateljén där jag målar flera dagar i veckan, för att gå
in på yoga två gånger i veckan, en gång i veckan vattengympa, träning på
rehab, gå på olika slag av underhållning, hälsa på vänner eller min
andra son med familj som bor i Mölndal.
När halkan kommer sätter min dåliga balans stopp för kryckan. Då är det
rullstol som gäller.
Jag har behov av rullstol när vi skall åka upp till min mamma, som bor
på landet 7 km utanför Strömstad. Hon är 98 år och vi är där för att
hjälpa henne varannan helg och längre tid under storhelger och sommar.
Vi åker dit med bil. Där behöver jag alltid rullstolen för att kunna
delta i alla aktiviteter.
Jag har behov av rullstol när vi åker på semester ofta med bil eller med
flyg. För att jag skall kunna delta i alla aktiviteter måste jag ha
rullstol.
Det är säkert en hel massa andra olika tillfällen då jag behöver
rullstol. Jag rör mig mycket. Tar sällan hänsyn till min
funktionsnedsättning utan försöker att i så stor omfattning som möjligt
fortsätta att leva ett ”friskt” liv.
Tack för all hjälp//Britt Marie

VSA, min målarcoach

Oj så länge jag sov i morse. Det blir så när nattsömnen inte funkar. Men jag har kommit på en ny grej nu. Den har jag med mig från yogan. När elstötarna börjar komma i vänsterbenet så går jag upp och sätter mig på den mjuka stora mattan under soffbordet i vardagsrummet. Jag sätter mig mot hörnet med ett ben utåt på vardera sida.

Yogaövning för att sträcka ut rygg- och benmusklerna

Yogaövning för att sträcka ut rygg- och benmusklerna

Jag har märkt när jag varit på yogan, att jag inte klarar att sitta upprätt med rak rygg och med benen rakt fram. Visst låter det enkelt, men det funkar inte alls för mig. Jag faller bakåt. Antagligen beror det på att jag har för svaga magmuskler och för korta ryggmuskler. Jag tror också att jag har för korta muskler i bakbenen, för de är svåra att lägga ner raka. Jag håller mig hårt upprätt i bordsbenet och andas djupt med långa andetag. Efter ett tag mjukas musklerna upp, benen raknar och ryggen blir lite mera upprätt. Men jag har långt kvar. Jag hoppas att den övningen går lättare att genomföra när yogan startar igen i slutet av januari nästa år. Just nu njuter jag av att jag ofta kan gå tillbaka till sängen utan elstötarna i vänsterbenet. Och har det inte gått över efter en gång så går jag upp igen och gör om övningen. Då blir det sen morgon, som idag.

Jag fick jättebråttom. Jag hade bestämt träff med Natalia på VSA. Hon ringde igår och ville att jag skulle komma och underteckna medlemsantalet i föreningen. Det behövdes för en bidragsansökan. Jag är revisor i föreningen. Hennes telefonsamtal kom som en skänk från ovan. Jag har gått så länge och har liksom inte kommit igång. Jag stuvade in en stor och en liten målarduk i bilen. Jag behövde diskutera med Natalia hur jag skulle genomföra mina tankegångar. Visst kommer jag att fortsätta med fåglar, men jag ville göra det på ett lite annorlunda sätt nu. Jag gillar det abstrakta och vill gärna vinkla det lite ditåt.

Torslandatidnngen 2014.11.12

Torslandatidnngen 2014.11.12

Innan jag åkte iväg tittade jag lite i Torslandatidningen. Jag visste att det skulle komma en artikel om utställningen på Änggårdens Hospice. Jag läste den och tog med tidningen och visade Natalia. Hon ville hänga upp den på VSA och tyckte också att jag skall jag komma in med en kappa som komplement till artikeln. Det sprider sig glädje i hela kroppen nu. Äntligen kan jag komma igång. Jag skall vara på VSA alla torsdagar och måla nu. Jag har redan tänkt ut ett mål för nästa utställning. Det är viktigt med mål och det ger mig energi att ha en tidpunkt att hålla mig till. Nu kör vi.

Alla fattiga konstnärer

Så, nu är jag äntligen klar med ommöbleringen av mitt arbetsrum. Det gick, men det var inte alls enkelt. Jag drar möblerna över golvet. Lyfta orkar jag inte. Det är ju knappt jag klarar att stå rak själv eftersom min balans är så bedrövlig. Men jag är envis som attan. Och alla sladdar som skall in i rätt hål och samlas ihop i korgen som hänger under skrivbordet. Tänk att man kan åka till månen men ännu inte har lyckats hitta ett sätt att bli av med alla sladdar. Nu så här efteråt tycker jag att det blev superfint. Ett helt nytt rum. Det ger ny energi och inspiration till nya krafttag.

Egen design, stor stjärna på korall

Egen design, stor stjärna på korall

Klockan 16 kom min kompis som arbetar som smyckekonstnär. Hon har eget företag och behöver hjälp med bokföringen och med att upprätta momsdeklarationen. Hon kommer från Turkiet och är utbildad på HDK /Högskolan för design och konst/ här i Göteborg. Hon hade turen att möta en äldre man också från Turkiet som skulle sälja sin verkstad. Tänk vilken lycka att ramla över en egen ateljé. Problemet är att som konstnär är det svårt att lyckas med försörjningen. Hon hade hört av någon välmenande person att hon måste spara till sin pension. Hon borde köpa pensionsförsäkring hade hon fått veta. Den där välmenande personen har säkert ingen aning om hur det är att leva i hand ur hand. Dagens utgifter äter upp dagens inkomster. Hur tänker man då, om pengarna också skall räcka till ett liv många år framåt i tiden. När man lever så på gränsen så måste det mest förnuftiga vara att gå ut och ta en öl och leva med ett glatt humör i nuet. En dag kanske hon blir kändis och då kanske alla smyckena blir sålda. Då är det en perfekt sparad pension.

Egentillverkat

Egentillverkat

När jag tänker på all skatt som en hantverkare får betala så undrar jag alltid om inte något gått snett. Först åker 1/5-del av försäljningsvärdet iväg till moms. Då blir det bara 80 spänn kvar av hundringen. Sedan försvinner egenavgifterna iväg med nära 30 % och så ytterligare själva inkomstskatten på den eventuella vinsten med ca 32 %. Det blir bara knappt 40 spänn kvar av hundringen. Jag har inga alls svårigheter att förstå att många jobbar svart. Många konstnärer har knappt över till brödfödan. Då är det tur att det finns andra som kan dra sitt strå till stacken till välfärden. Som egenföretagare kan man heller inte vara sjuk. Man ingår inte i de allmänna sjukförsäkringarna och de dyra privata försäkringarna har man sällan råd med. Egenföretagare är ett alldeles särskilt släkte. De står och faller med sitt företag.