Vi skall fixa mitt födelsedagskalas hos mamma. Det är bra att hon får vara med och bestämma om det hon är proffs på. Vi vaknar av att mamma kommer ner och sjunger God morgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, godmorgon, godmorgon i kör….Hon tänder ljuset och säger att frukosten är klar. Vi skyndar oss upp. När mamma kallar är det bråttom. Annars kommer hon en gång till. Frukosten står på bordet. Kokta ägg, mannagrynsgröt, bröd, smör, ost och mammas älsklingspålägg honung och kaffe. Inget saknas. Äggen var visserligen så gott som okokta. Mamma har som sagt alltid bråttom. Vi fixade dem i mikron.

På kyrkogårdsbesök

Jag berättade att vi skulle greja kalas. Vi skulle bli sex personer och de kommer vid två-tiden på eftermiddagen. För att mamma skulle känna igen sig skulle vi göra köttbullar med potatismos och kokta morötter. Jag var säker på att den maten kommer mamma ihåg hur man gör. Hon frågade hur många vi blir. Och när kommer de? Vem var det som skulle komma? Skall vi göra bullar eller biffar? Samma frågor återkom med några få minuters mellanrum. Gång på gång, gång på gång. Min fina snälla och superglada mamma är utan minne. Att hon frågat ens en gång tidigare har hon ingen aning om. Samma frågor igen, säkert tio gånger. Här finns ingen plats för irritation, inget ifrågasättande. Bara enkla svar. Samma svar. Gång på gång.

Fars Dag – pappas grav

Jo, jag förstår att inte alla klarar det. Vi är bara på besök över helgen. Då klarar man det. Men jag undrar om det hade funkat om vi tillbringat alla dagar med mamma, året om. Det är inte alls säkert. Och all envisa. Mamma vet bäst. Precis som en liten treåring eller en bestämd vetgirig åttaåring. Jag lagade mat tillsammans med min snart nioåriga brorsdotter för några dagar sedan . Det skilde nästan 90 år mellan mamma och henne. I övrigt var inte skillnaden så stor. De var lika säkra på hur saker och ting skulle göras. Det gällde att ha läget under kontroll. Annars skulle något kunnat bränna vid. Plattorna sattes på och glömdes bort lika snabbt.
Visst fick vi färdigt köttbullarna och moset och morötterna innan gästerna kom. Men mina ben hade tagit slut innan dess så min kära man fick rycka in när maten skulle fram på bordet. Å det var skönt att få sätta sig och inte längre bry sig. Mamma var nöjd över vad hon grejat i ordning.

Eagle har funnit sitt nya hem

Dagen efter var fars dag. Jag plockade den sista rosen hemma i trädgården och placerade på pappas grav och sa grattis på fars dag pappa. Vi saknar pappa. Han var alltid så glad och det var pappa som drog hem folk och mamma som ställde till med kalas. Det var alltid mycket folk hemma när pappa levde. Det var så roligt då. Nu är det lugnt och tyst. Mamma har inte alls samma behov av sällskap. Och det är ju himla tur för hur skulle annars mamma stå ut efter att ha haft människor runt sig i hela sitt snart 98-åriga liv, nu när hon är alldeles ensam. Vi avslutade vårt besök i hembygden med ett besök hos min syster och tittade var de hängt upp den målning de köpt av mig.

Nu är jag på G igen. Utan homeopatpiller. Min son ringde och ville hjälpa till med Wifi så jag kan lyssna på musik på Spotify utan att tänka på att hela veckopengen tar slut.

Symaskinen står och väntar

Då fick jag fart. Det gav mig kraft. Jag körde igång med att putsa färdigt silverbesticken som hade legat på diskbänken i flera dagar. Sedan hade jag tänkt starta med att sy. Symaskinen står fortfarande i skymundan i uterummet under bougainvilleans fina blommor och väntar på att bli använd.  Men jag kom på att jag nog måste greja i ordning i mitt arbetsrum om jag skall sitta där och sy. Nu när jag skulle få trådlöst måste jag också ta bort alla gamla kablar och routrar och modem som tar plats på skrivbordet. Jag har möblerat om i hela rummet nu. Skrivbordet vände jag åt andra hållet och två stycken bokhyllor fulla med pärmar drog jag över golvet till andra väggen. När jag verkligen får lust så har jag sådan kraft att jag kan flytta berg. Det blev jättebra. Och jag fick faktiskt in alla kablarna i rätt hål. Allt funkar. Jag har också ringt till teleabonnenten som lovat skicka mig en ny router med Wifi i. Den kommer i nästa vecka.

Yogainstruktioner

Igår förmiddag var jag iväg på yoga igen. Det är bara en gång kvar den här säsongen. Jag har memorerat de senaste gångernas övningar och skrivit ner dem. Så nu kan jag fortsätta själv tills yogan startar igen i slutet av januari nästa år. Jag klarar alla övningar bra förutom en. Det är den då vi skall sitta med rak rygg på golvet med benen rakt fram. I nästa övning skall vi sitta på samma sätt men med benen raka, fast särade,  framåt och så skall vi böja oss över vänster ben och sedan över höger ben i takt med andningen. Det går inte alls. Jag klarar inte att sitta upp, utan faller bakåt och orkar inte hålla mig upprätt. Så det har jag att träna på nu fram till januari. Det skall bli kul att se vad den träningen ger.

Electrolux assistent

Morotskaka

Efter att ha kommit hem från yogan gick jag förbi hinken med alla upptagna morötter, som stod i tvättrummet med en påse ovanpå. Det måste jag ju ta hand om. Jag tog fram ett recept på internet på morotskaka. Min man bar fram den gamla Electrolux-assistenten som jag övertagit från mamma. Jag såg den på Röhsska museet när jag var där för ett tag sedan. Tänk att jag har en assistent som ställs ut på museum. Den funkar jättebra, men är supertung.
Det blev två fina morotskakor. Den ena har jag frusit in och den andra skall vi ha som efterrätt tillsammans med glass på kalaset hemma hos mamma i helgen. Vi kunde inte låta bli att provsmaka och den var jättegod. Jag är verkligen ingen hejare på att baka, men jag har mina ljusa stunder.
Jag skall laga köttbullar tillsammans med mamma på lördag. Det gäller att hitta på bra sysselsättning som vi kan göra tillsammans. Mamma är gammal husmor. När hon väl kommer igång kan hon plocka fram ur minnet hur det skall gå till. Då är hon chefen. Det känns som lycka i min kropp när jag ser mamma i sitt gamla jag igen.

Det är segt nu. Ställtiden, den tid då allt som skall göras förbereds, tar längre och längre tid. Mörkret gör sitt till, men så har jag också slut på pillren från homeopaten.Pillren, som gör mig så himla pigg och glad alla dagar. Jag känner att deppigheten och tröttheten kryper fram lite försiktigt nu.

Homeopatmedicin

Som väl är skall jag på nytt besök nästa torsdag. Å det skall bli skönt. Jag avskyr att vara trött. Det är det tråkigaste jag vet. Nu är klockan elva och jag sitter framför datorn med morgonrocken på fortfarande. Jag har bara hunnit med att äta frukost, läsa GP och skatteinformationen, som jag får från Björn Lundén på mail och att svara på några andra mail.

Jag har silverbesticken liggande sedan några dagar tillbaks på diskbänken. De behöver putsas. Och duken som jag tog ”ta-bort” på för att få bort fläckarna har redan torkat in nu. Utan att fläckarna tagits bort.

Nya högtalaranläggningen ligger framför TV´n

Nyss ringde sonen och frågade om jag lyckats greja det där med internetuppkopplingen. Jag fick en jättefin ljudförstärkare i födelsedagspresent. Mina söner vet att jag gillar att ha bra musik på när jag grejar här hemma. Tyvärr har jag en man som är mer intresserad av att se på TV. Det är också han som rört ihop allt med mobil, hemtelefoni och internet. Vi har två olika bundna abonnemang nu, men jag kan inte lyssna på Spotify i min nya högtalaranläggning och vi kan bara använda en dator. Sonen skulle rycka in och ringa till hemtelefonleverantören och fråga om den router vi har är trådlös. Han berättade att kontorsgrannen hade anlitat hjälp till liknande uppkopplingar och fått betala 15.000 kronor, som sonen sa, för ett enkelt jobb. Nu ville han inte att jag skulle råka ut för detsamma. Det är tur att vi har våra ungdomar. De fattar sådana här saker mycket lättare än vad vi gamlingar gör. Jag hörde Bodil Jönsson på TV-programmet sommarpratarna, där hon sa, att de unga klarar att ta till sig detaljer enklare än vi äldre, men att vi äldre kan se sammanhang bättre. Det var skönt att höra. Då är jag inte ensam med att aldrig minnas namn.

Keplers: Stalker

Jag som hade sådan energi när jag kom från konstutställningen på Änggårdens Hospice. Det gick snabbt över. Nu önskar jag inget hellre än att få komma igång med mitt arbete med kapporna och med målningen. Men jag kanske måste acceptera ställtiden tills jag varit hos homeopaten. Tyvärr är det långt till nästa torsdag och jag är ingen kul typ när jag inte mår bra. Lyckligtvis fick jag också Keplers nya bok i födelsedagspresent. Den är tjock och kommer nog att räcka tills dess. Då kanske jag kan hålla mig lugn. För hemfridens skull.

Jag har funderat vidare på hospicet där jag har utställningen nu, Änggårdens Hospice. När jag packade upp påsarna som jag haft med mig därifrån låg tillsammans med hammare, spik, silversmycken och sax, en broschyr från Änggårdens Hospice. Jag läser. Huset där hospicet är inhyst ligger i Lillhagsparken, omgivet av grönska och natur. En stor uteplats gör att det är lätt att komma ut. Lisbeth har berättat att många gärna vill ligga där ute under sommarnätter när det är varmt och skönt. En kvinna låg där ända till sin sista natt. Och det är inte helt ovanligt sa Lisbeth.

Änggårdens Hospice får man söka till på www.anggardenshospice.se

Den medicinska delen i hospicevården är läkarledd. Vårdteamet består av läkare, sjuksköterska, kurator och pastor och de finns tillgängliga dygnet runt. Volontärer berikar med det lilla extra, som promenader, läsning eller ett kakbak. Där finns 10 enkelrum med egen toalett.

Hospice har specialkompetens i smärtlindring och lindrande (palliativ) vård. Målet för vården är livskvalitet vid obotlig sjukdom. Livet och ”allt som lever” präglar miljön och verksamheten. Vården utgår metodiskt utifrån helhetssynen på människan och stödjer inte bara gästen utan hela familjen. All vård sker på varje persons egna villkor. Fysiskt genom medicinska insatser och god omvårdnad. Psykiskt genom samtal och trygghetsinsatser. Socialt genom att stödja umgänge och relationer. Andligt genom att dela dina tankar och funderingar.

Respekten för människors olika behov är grundläggande inom hospicevård. För att främja livskvalitén för den sjuke och dennes familj lyssnar man aktivt på varje individ och utformar vården tillsammans.

Raven, en av de målningar som finns på utställningen nu

Min egen tanke efter det jag läst: tänk om den vanliga sjukvården hade haft samma arbetssätt. Inte skulle väl det bli så mycket dyrare? Det skulle i alla fall bli så mycket bättre. Som det nu är tycker jag mest man blir runtskickad eller så tittar doktorn på klockan och man känner av att nu är min tid ute. Då kan man inte komma med sina småfunderingar och tro att de skall bli intressanta. Jag är ju heller ingen enkel patient. Jag går gärna mina egna vägar så snart inte galoscherna passar mig. Jag menar när biverkningar tar över. Just nu har jag en helt egen medicinering. Varje kväll tar jag två stycken Voltaren. Jag sover gott ända fram tills tabletterna inte längre gör verkan. Det brukar vara någon gång framåt 5-tiden. Eftersom jag går till sängs vid halv tiotiden så blir det tillräckligt många sovtimmar. Jag är ju van vid att ligga vaken eller vara uppe och träna halva nätterna bara för att jag inte står ut med elstötarna i vänsterbenet. Nu är jag glad och pigg alla dagar sedan nästan två veckor tillbaks. Jag vet inte hur det blir framöver. Kanske vänjer sig kroppen vid Voltaren också och pillren mister sin verkan. Jag befarar det men är glad så länge det är lugnt.

Idag har jag haft vernissage på Änggårdens hospice.

Tryptych fågelmålningarn

Där får man komma in i livets slutskede. De som finns där lever i genomsnitt bara tre veckor efter att de flyttat dit. Jag fick ett mail från Lisbeth Knevel som har hand om utställningar och annat som kan underhålla de boende på hospicet. Hon hade sett i Torslandatidningen att jag haft utställning i kulturhuset Vingen i Amhult. Nu frågade hon om jag ville ställa ut hos dem. Jag blev jätteglad över att det finns människor som vill se min konst. Det är inte alls kul att ha den stående ute i garaget.

Kappor sydda av mammas vävtyger och pappas slipsar

Klockan 10 i förmiddags for vi iväg med bilen fylld av målningar, kappor och silversmycken. Det är trevligt på Änggårdens hospice. Man får inte riktigt känslan av att det är ett sjukhus, trots att det är riktigt kvalificerad sjukvård som bedrivs där. Conny från Torslandatidningen var också där. Han ställde bl.a frågan om det var någon som kom levande ut därifrån och fick svaret att visst är det det. Ibland kan det vara så att efter att man blivit väl omhändertagen och mår bra av det så kan man ha samlat så pass mycket krafter att man blir utskriven. Ofta kommer man dock tillbaks igen efter en tid, men man har ändå fått lite extra tid i livet.

Silversmycken

Jag frågade Lisbeth hur jag skulle tala inför en sådan publik. Det gick ju inte att komma som en tjäckepetra och tycka att man måste se till att ha det kul i livet. Vi kom överens om att det skulle bli ett gemensamt samtal i stället för ett föredrag. Jag tyckte det lät perfekt. Då blev det inte så oroligt. Jag vill ju inte göra mitt besök otrivsamt. Entusiasm passar sig inte alltid. Här fanns inte utrymme för sådant. De kämpar för att få det så trivsamt som möjligt de sista veckorna. Någon framtid finns inte.
Man skulle kunna tro att jag var alldeles slut efter besöket på hospicet men så var det inte. Jag kände mig mer fylld av energi än jag känt av allt annat jag gjort de sista veckorna. Jag mottogs med sådan värme och glädje, å jag kände att nu skall jag köra igång. Mera målning och mera sömnad. Med siktet inställt på flera utställningar. Det är där jag hittar mitt existensberättigande. Det är så jag trivs bäst.

Det blev en riktig rivstart veckan efter Spanienresan. Vi landade på torsdagsnatten och sov över hos mamma på väg hem till Torslanda från flygplatsen Rygge i Norge. Fredagen gick åt till att packa upp och tvätta använda kläder och att förbereda mitt födelsedagskalas. Det skulle bjudas på anka med apelsin och mina söner med familjer skulle komma under lördagseftermiddagen.

Jag läste igenom alla GP som jag missat under veckan i Spanien

Under söndag och måndag hade jag fullt sjå med att göra inget, eller snarare så att jag planerade för att komma underfund med vad jag ville syssla med framöver. Jag plockade i alla mina grejer. Allt ifrån målargrejer till träningsmaterial. När jag var på rehabilitering i Vejbystrand på Sommarsol så lovade jag mig själv att jag skulle träna mina händer alla dagar. Jag köpte lera och gummiband som behövdes för träningen. Jag har inte ens öppnat förpackningarna. Det är snart två år sedan nu och vi skall träffas till våren.

Alla träningsprogram och träningshjälpmedel

Jag kommer nog att skämmas lite när jag träffar Heddan. Hon tränar varje dag och jag sa när jag var på Sommarsol att det skulle jag också göra. Tyvärr är hemma en annan värld. Men jag har samlat en mängd träningsinstruktioner från olika kurser och rehabiliteringar som jag gått på och om Qi-gong och yoga. Jag skulle nog kunna bli en bra instruktör. Det skulle bli en bra blandning.

Amerikanska blåbär

Jag gick ut och fotograferade hösten. Oktober är den vackraste och eldigaste månaden av dem alla. Jag gillar att jag är född i just oktober, skorpionens tecken. Det är häftigt.

Rönnsumak i hörnet av trädgården

Så körde

karusellen igång. Min brorsdotter behövde hjälp med att flytta. Vi bestämde träff klockan 13 på tisdagseftermiddagen. Det var fantastiskt kul att få vara med att hjälpa till med flytten – även om det var jobbigt. Vi var på Ikea tre gånger. Däremellan åkte vi till lägenheten för att mäta och planera vad som behövdes. Det blev långa dagar. Att handla på Ikea är inget latgöra. Mycket skruvat blir det. Vi ryckte in fyra personer under olika tider. Tisdagen och onsdagen och fredagen gick åt. Vi kom ganska långt, men det är långt kvar.
Nu inträder Allhelgona-firandet så jobbet får vänta några dagar. Nu är det lördag och äntligen lugnt. Tråkigt lugnt. Vi gör ingenting. Bara läser GP och tittar på TV.