Hon stod mig nära. Vi var på väg att bli svägerskor. Hon blev min sons gudmor. Vi hade syintresset som vårt gemensamma intresse. Vi sydde supergranna festblåsor och satte upp håret i FarahDiba-frisyr. Så kom andra vägar emellan. Hon flyttade hem till Götet, tillbaks till sin stora kärlek. Jag sydde hennes brudklänning. Efter flera år flyttade även jag till Göteborg. Det var 1974. De gav mig husrum på soffan i några veckor och skaffade sedan en lägenhet till mig i Gamlestan. Vi kom närmare varandra igen. Vi umgicks inte men visste var vi hade varandra under alla år. Talade med varandra i telefon då och då. Långa samtal på över timmar ibland. Alltför sällan känner jag nu.  Hon fick hjärnhinneinflammation och fick en pacemaker inopererad. Det gick flera år och våra stora barn fick också barn. Så kom bröstcancern. Den tog hårt. Biverkningarna ville inte försvinna. 3 år gick och så upptäcktes metastaser i hjärnan. Jag förstod aldrig att det var så illa. Jag kunde inte läsa hennes ord så. Hon var alltid så frejdig, så krass i sitt uttryckssätt. Inget jämrande. Allt framfördes fyllt med humor. Hon kunde till och med berätta om sina biverkningar på ett så roligt sätt att jag aldrig förstod hennes sorg. Hon älskade sitt jobb som lågstadielärare och talade till oss vuxna på det lättsamma sättet som hon säkert också använde i skolan. Så kom telefonsamtalet jag inte villa ha. Hennes man berättade att hon gått bort. Jag hade inte ringt på ett tag. Jag är så dålig på att ringa. Det gör ont att inte kunna ställa det till rätta. Nu kan hon inte svara mera. Jag blir inte trött i armen av att hålla luren vid våra långa telefonsamtal längre. Hon hade inte ont när hon dog. Hon frågade om den lilla hundvalpen, som hon gett sin man i present i augusti när han fyllde 65, hade vunnit något pris. Strax därefter gick hon bort. Jag fick en pytteliten jättefin ängel förra julen som hon virkat. Hon virkade jättemycket små figurer trots att känseln i hennes fingrar var nästan borta. Ängeln skall jag leta fram och hänga längst fram. Det är inte kul när ens jämngamla går bort.

Ja det blev för mycket firande – som vanligt. Men det är det värt. När man har MS vill man ofta så mycket mer än vad kroppen klarar av. Jo det gäller väl många, men det är nåt särskilt när man har MS. Man tar liksom slut alldeles för tidigt.
Sönerna med familjer kom hem på söndag och så Görans syster och hennes man. Det blev 10 pers + oss två = 12. Jordärtskocka till förrätt, som Göran fixade, hjortgryta med potatismos och glass med blåbär, jordgubbar och havtornsbär till efterrätt som jag grejade i ordning. Och så skulle det fixas lite fint och dukas med bästa servisen

Bordet är dukat

Måndag morgon skulle jag iväg och träffa Raija, arbetsterapeuten som skall hjälpa mig att få en moppe. Därefter iväg till akupunktören och sedan hem och sova hela eftermiddagen. För efter akupunktur blir man jättetrött. På tisdagsförmiddagen var det Qigong och på kvällen ny dukning för ett nytt firande på den riktiga födelsedagen. Med ny soppa och ny gryta och ännu en glassefterrätt. Där gick gränsen. Jag fick hoppa över silversmidet på onsdag förmiddag och sov i tre timmar i stället. På eftermiddagen kom Görans dotter med fantastiskt fina lilla Emma, 2 veckor gammal med en jättefin blomsterbukett. Förkylningen kom som på beställning. Det var bara att vänta in kroppen genom att vila de stunder som var oplanerade. Vattengympan i morse fick stryka på foten, tyvärr, den som jag gillar så himla mycket. Men målarkursen kunde jag inte svika.
Vi fick häftiga övningsuppgifter av Alina idag. Vi fick enligt hennes order rita med kolkrita på 10 sekunder en hund, en katt, ett träd o.s.v. Efter att ha placerat allt på bladet, som var stort den här gången, skulle vi färglägga. Det blev väl ungefär som när vi var små tyckte vi

snabbmålningen i intuitiv målningskonst

Alina under efteramalysen

Det var förbaskat kul även om vi nog inte tyckte det blev så himla bra. Hon ville ha oss till att inte vara så kritiska utan måla inifrån intuitivt som hon kallar det.
Tja förkylningen är väl förhoppningsvis på väg bort nu hoppas jag. Det gäller att ta det lugnt emellan varven och vila ordentligt. Konstigt det där med att man alltid får ”bakrus” efter att ha haft roligt. Då menar jag inte vanligt bakrus, utan sån´t som vi MS-sjuka får efter att ansträngt oss mer än vad kroppen egentligen önskar. Men jag tycker det är värt ett bakrus lite då och då. Tiden har jag ju – som pensionär nu när jag fyllt 65.

Födelsedagsfirandet är nästan över nu. Så många gratulationer har jag väl aldrig fått tidigare. Det är kul att få gratulationer. Tänk en arbetskompis från 60-talet som jag jobbade ihop med på polisen i Strömstad hörde av sig. Visst är facebook fantastiskt ändå. En blomma vill jag ge alla som inte hade möjlighet att komma och hälsa påJag får liksom aldrig nog av höstfärger. Våren kan slänga sig i väggen. Det är det här häftiga jag gillar. Alla knallfärger

Amerikansk blåbärsbuske

Nyponros

och nyponrosen som vi har som häck runt vår trädgård där mängder med fåglar får sin mat inför den långa färden söderut.Visst kan man väl glädjas åt hösten. Även om det är mörkt och grått emellanåt så blir man desto lyckligare de dagar då hela himlen är klarblå och de oranga färgerna framstår så fantastiskt vackert. Ge er ut och se allt vackert i naturen just under min årstid

Jag har just återkommit från Qigongträningen. Vi följer tranans rörelser och har just påbörjat tigerns. Nästa gång sa Gudrun att vi skulle börja med björnens rörelser. Jag sitter och fikar vid köksbordet och ser alla dessa hundägare knalla förbi på hälsans väg som leder förbi vår trädgård. Det är synd om hundarna. Inte får de röra sig så som vi lär av Gudrun. Vi fäktar med armarna bakåt och utåt och har fullt sjå med att hålla balansen. Här finns inga gränser för våra rörelser, mer än att Gudrun är noga med att vi skall försöka följa hennes rörelser så gott vi kan

Tigern är smidig, rörlig och snabb, stimulerar lungorna och andningen säger Gudrun

Ja det är synd om hundarna. Jag ser dessa kraftfulla gubbar som skickats ut av sina fruar på promenad för att rasta den lilla söta vofsingen. För det är faktiskt mest män som är ute och går. När de nått pensionsåldern så stannar fruarna hellre hemma och fixar maten. Fördomsfullt, tja, det är så det ser ut här utanför. Visst är det bra att hundarna skall hållas i band. I alla fall för mig som är rädd fortfarande, trots att det är drygt 30 år sedan jag blev biten av en schäfer i magen. Men det är bedrövligt för hundarna. Jag kom att tänka på rodeon som Göran och jag besökte i Cody förra sommaren.

Ingen kalv men bra reklambild för Rodeon tyckte de

De släppte ut kalvarna som sprang iväg över fältet. Så kom cowboys ridande och svingade sitt lasso. När lassot hamnade runt kalvens hals rycktes kalven ner på marken och cowboyen hoppade snabbt ur sadeln och band kalvens ben. Allt skedde på tid och tävlingen vanns av den som gjorde detta snabbast. Det var många kalvars halsar som gjorde ont den kvällen och alla andra kvällar också. För tävlingarna var populära tillställningar. Jag ser dagligen hur hundkoppel dras i och rycks i. Jag skulle vilja skicka alla hundägare till Cody för att även de skulle kunna få sig en tankeställare. Hur säger man till folk att de inte skall skaffa hund, på ett sätt som de uppfattar som allvarligt och inte taskigt. Jag vill ju bara hundarna väl. Själv tar jag min promenad med rullatorn i nyanskaffade skostöd numera, som håller upp min droppfot Det funkar faktiskt ganska bra. Jag blir inte så trött och får inte så ont i vänster nacke nu, eftersom jag inte behöver lyfta upp benet så högt som jag måste när foten hänger ner.

Jag har varit på besök hos Raija, arbetsterapeuten idag. Vilken lycka, jag skall få en Mini Crosser från landstinget och också en lyftarm som kan hjälpa mig att lyfta ur och i bilen. Det är en stor lycka att inte behöva bli körd och ställd någonstans eller när alla går bakom och pratar med den som kör mig i rullstolen. Jag har fått veta att minicrossern kan tas med på flyget. Det  blir bra på semestern. Raija och jag har bestämt träff på Mölndals hjälpmedelscentral om några veckor. Där finns det proffs som kan vägleda och som hjälpa till med vad man behöver. Antagligen måste jag byta min S-40 till en V-40 eller V50. Kul eller hur?

Reperbahn, porrfilmer och Hönan Agda kan slänga sig i väggen. Nu kan man se allt på Göteborgsoperan. Redan från början riktades uppmärksamheten till paret i vänster hörn där kvinnan sög av en man. Sedan följde scener med män som satte på liket och par som var i full gång under bordet och en hel hop med män som hjälptes åt att köra in en jättebatong i skötet på en kvinna. Det var en uppsättning av Salome som var fokuserad på sexuell abnormitet. Inget var vackert. Och visst kan det väl stämma med Oscar Wildes tragedi om mänsklig dekadens i dess sämsta form, men det kunde väl ha framställts lite mildare.  100 minuter utan paus med 110 musiker, som hade fullt upp med att följa alla Richard Strauss krumbukter där musiken skall överrösta allt, sällan med melodi men ofta med olika effekter och buller. Wagner, som gärna ser till att texten kommer till sin rätt, är lätt jämfört med detta. Efteråt applåderade alla. Plötsligt reste sig en man och gapade om ”sådan dj-a skit”. Hustrun hade fullt upp med att få ut honom. Jag var på väg ut till bilen och hörde några unga killar som sa att damen framför i garderobskön sagt att hon skulle polisanmäla. Jösses säger jag bara, det var en häftig föreställning. Läs på innan ni går dit så ni är förberedda. Det var inte jag. Men jag åkte hem med ett brett leende på läpparna. Häftigt vá dé.

Min väninna tycker att jag skriver att jag gör så himla mycket att det ”köver” sig för alla er läsare. Därför frågade jag en kompis, se mailen:

Åh, jag får tacka för den fina presentationen jag fick i din blogg! Du skriver så bra och intressant. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
———————
Så kul att du tycker så om min blogg, En väninna sa att jag gjorde för mycket och att det tog musten ur andras intresse. Andra har kanske inte varken ekonomiska möjligheter eller energi till att göra allt detta, sa väninnan. Jag blev lite ställd och vet inte riktigt hur jag skall tackla det uttalandet. Jag känner mig inte särskilt rik och heller inte onormalt energifylld. Du gör också himla mycket, vad hade du tänkt om någon sa så till dig?
—————————
Ja du, Britt-Marie
Fortsätt du att inspirera människor och låt ingen ta din glöd i från dig! Rikedom har förresten inget med pengar att göra, och att KÄNNA sig rik är en gudagåva.
Ta hand om dig!

Dahlheimers Hus är ett fantastiskt ställe Jag har just kommit hem efter vattengympan som alltid startar torsdagar klockan 8 på morgonen. Det är tungt innan man kommer ut i bilen, men sedan går det som på spåret. Jag parkerar min bil på handikapp-parkeringen precis utanför och kommer innanför dörrarna oftast en kvart innan passet börjar. Då sitter redan de flesta i gänget och väntar på att bli insläppta. Vi hejar glatt på varandra efter hand som vi droppar in. En är hemkommen från sin bröllopsresa och en annan har ramlat och slagit i hela ansiktet. Samtalsämnena är verkligen olika gång till gång och stämningen är fin. Efter duschen glider vi ner i det 34-gradiga vattnet och storasyster Klyft kör igång gympan. Alla hänger med efter bästa förmåga. Efteråt kan man simträna, bubbelbada, bada bastu eller bara gå ut i omklädningsrummet och diskutera vardagsangelägenheter med de andra. När vi gått ur bassängen tar barnen vid. Första passet är för barn med downs syndrom och liknande. De sjunger mormors lilla kråka och framåt och lär småttingarna sittande hoppa från kanten ner i mammas eller pappas famn. Nästa pass är för mer funktionsnedsatta barn. De har ofta med sig personliga assistenter till hjälp. Barnen pendlar mellan skratt och gråt. Det är fantastiskt att se deras leenden som spricker upp i ansiktet efter en stunds stenhård koncentration i samband med de olika övningarna.
I omklädningsrummet pratar vi om hur svårt det är att se förändringarna för vad kroppen klarar av. Åldern tar ut sin rätt och kroppen klarar inte av att göra det vi är vanan vid att den fixar. Hur många gånger skall man ramla p.g.a dålig balans innan man inser att man måste byta ut stavarna mot rullatorn. ”Den är ju så knivig att ta med på spårvagnen”, sa den 80-åriga pimpinetta kvinnan, som gärna klär sig i gamla urtvättade jättetuffa jeanskläder och som hade sårskorpor i hela ansiktet efter att hon ramlat. Hon berättade att hon ramlade likadant för precis ett år sedan också. Jag berättade om hur jag såg på det viktiga i att kunna göra allt det jag alltid gjort, att jag skall byta bil och montera in en lyftarm för att få in rullstolen. Ja käre nån, engagemangen är olika i olika åldrar. Tiden då man tog hand om småbarn är långt borta. Nu rör det sig om hur man på bästa sätt skall kunna ta hand om sig själv. Nästa steg är väl hur någon annan skall kunna ta hand om en på bästa sätt. Det är då man är tillbaks på barnastadiet.
Alla har vi plats på Dahlheimers hus. Visst är det fantastiskt. Kolla in Dahlheimers hus på deras hemsida och se vad allt som rör sig där.

Jag var ju, som jag nämnde tidigare, på vernissage och såg Marie Anthonys konstverk i VSA´s  (Very Special Arts) lokaler på Karl Johansgatan. Marie är en av mina skådespelarkompisar. Hon har en egen hemsida där ni kan läsa om hur hon blev påkörd av ett lastbilssläp när hon var i tonåren. Hon har sedan dess suttit i rullstol. Nu ses hon efter idogt tränande ta sig fram med hjälp av krycka på egna ben.

Vernissage "Songs of Life" av Marie Anthony

Det lästes dikter och spelades musik till. Jag har lovat skriva in Maries fina dikt ”När du hjälper mig”. Här kommer den:

När du hjälper mig

Låt dig inte luras
av min kropp
av mina stumma
läppar
Min själ har vandrat
länge
Oförtröttlig
Seendes allt
En diamant slipad
utan pardon
som nu lyser
klart
för den som kan se

Hjälp mig inte
genom att ta bort
mitt livs
utmaningar
Då hindrar du mig
från att växa
Tyck inte synd
om mig
Då förminskar du
mitt ljus
Jag har valt
min väg
liksom du
valt din
Du kan hjälpa mig
först när du sett
vem
jag verkligen är               Marie Anthony

Förr
kände jag inte kroppen
jo vid skoskav och så
och efter Göteborgsvarvet
då kunde jag nästan inte gå nerför trappan
men annars
den funkade alltid
genomförde alla mina påhitt
utan att ifrågasätta
jag var frisk då