Jag vaknar upp. Natten är bedrövligt lång. Jag sätter mig på sängkanten. Jag ser ut genom fönstret. Det börjar bli lite ljusare. Nedanför på golvet till höger om mina fötter står den gröna hinken. Ja den behövs egentligen inte men för säkerhets skull. Jag kan ju glömma att stänga kranen på påsen som ligger däri. Då rinner kisset ut över hela golvet. Och jag lovar, kiss luktar. Det är mitt nya liv. Alla dagar, resten av livet måste jag se till att det inte luktar. Jag gråter en skvätt. Så här blev det, mitt liv. Här sitter jag med en platta fastklistrad mot magen. På plattan sitter en liten hudfärgad påse. Påsen har två lås. Jag får inte glömma att låsa båda för om det ena inte låses så kan kisset rinna ut.
Nu på morgonen har jag inte kopplat loss mig från nattpåsen. Det är den påsen som ligger i den gröna spannen. Mellan den lilla påsen som sitter på magen och påsen i spannen leder en lång slang som gör att jag inte behöver gå upp på natten. Det är bra. Men jag hade gärna gått upp på natten om jag sluppit allt påsandet. Jag gråter och tycker att livet är besvärligt. Det är inte kul. Jag som var en sådan käck tös. Nu sitter jag här med en grön hink och en påse full med kiss.
Jag sitter kvar en stund och filosoferar över hur livet blev. Jag lovar det var inte mycket som var fint i det livet. Allt som var fult och jobbigt dyker upp i snabba flashar. Den ena efter den andra. Varför gjorde jag så många svåra val.
Så, nu får det vara nog. Jag reser mig. Tar hinken och knallar ut i tvättstugan. Jag stänger låsen till lilla påsen och kopplar loss nattpåsen. Jag öppnar låset på ”långpåsen” och nattens skörd rinner ut. Tanken snår mig. Jag undrar om kanske lukten skulle kunna bli lättare att stå ut med om jag dricker lite champagne innan jag går och lägger mig. Påsen och sladden och hinken rengörs noga. Jag ser att klockan är sju och dagsljuset har kommit en bra bit på väg. En ny dag, i ett nytt liv.