Månadsarkiv: december 2019

Sifrol mitt livselixir

Publicerat av
Svara
En schen i "Skuggor"

En schen i ”Skuggor”

Jag åkte till Stockholm utan att få med mig Sifrol. Det var den andra gången som jag råkat ut för att vara utan Sifrol. Den första gången var i somras. Vi skulle sova över ute på Lilla Brattön. Det ligger strax utanför Stenungsund. Med bil tre kvart norrut och sedan med båt en kvart. Jag kunde ha åkt hem och hämtat men jag chansade på att det skulle gå bra med baklofén. Det hade jag tagit med och eftersom doktorn hade övertalat mig att det var superbra så skulle väl det räcka.
Så på eftermiddagen tog jag det första baklofénpillret. Jag tog ett till innan jag gick till sängs och när jag vaknade på natten tog jag ett till. Det gick vägen. Jag vaknade på morgonen efter en natts sömn som var ganska ok. Men jag var ju helt bedövad.
När vi kom hem var halva kroppen, nedanför midjan, helt borta. Det var som om jag hade förfrusit den. Jag grät jättemycket också. Hela den dagen och också nästa var förstörd. Jag bara sov och grät och sov.
Nu åkte vi till Stockholm för att fira jul. På kvällen före julafton, när jag skulle gå till sängs och skulle ta min sifrol, så fick jag en chock. Jag hade av misstag tagit med två kartor av baklofén. Ingen sifrol. Jag förstod att det skulle bli en natt utan sömn. Och en julafton då jag skulle vara trött. Mer än en baklofén kunde jag ju inte ta. Det hade jag lärt mig. Så det var bara att stå ut. I åtta timmar låg jag och stretchade eller stod upp och höll mig i snedtaket, för balansens skull, och gjorde upp och nedböjningar. Det går inte att ligga avslappnad när stötarna slår till. Ibland känns det som krystvärkar, ibland som elstötar. Alltid i benen. Ibland i båda benen på samma gång men oftast bara i det ena. Jag tror inte någon i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns. Jag kommer att tänka på tortyr som människor blir utsatta för. Jag har hört att man droppar iskallt vatten på huvudet i flera timmar. Det borde likna detta. Jag jobbar mig igenom timma efter timma. Jag tittar på klockan på min mobil. Jag kollar på 1177. Finns det Sifrol kvar att hämta ut? Tre uttag kvar. Vilken lycka. Jag kollar var det finns ett öppet apotek så här på julaftons morgon. Vi är i Bro, nära Sigtuna. I Jacobsberg i ICA-Maxi finns ett apotek som är öppet från klockan åtta. Jag väcker min ledsagare i nöden, min käre man. Jag säger: jag står inte ut en minut till, kan vi åka iväg till apoteket. Han reser sig snabbt upp. Vi är på väg inom några minuter. Till ICA-Maxi i Jacobsberg.

norrsken i Torslanda

norrsken i Torslanda

Kvinnan bakom disken säger att jag tog ju ut i början av december också. Jag svarar att jag missat dem i Göteborg och hon förstår på min reaktion att jag inte är i stånd att klara någon diskussion om det nu. Två pillerpaket ställs upp på disken framför mig och jag betalar. Jag känner mig som jag tror en narkoman skulle känna sig. Jag kommer ut i bilen och tar mitt första Sifrol-piller. Nu är det över. Nästan. Tröttheten hänger över mig. Frukosten gick bra. Sedan blev det ett par timmars sömn tills de andra kom klockan ett. Lunchen gick också bra. Klockan blev tre och Kalle Anka och hans vänner räddade mig till ännu en vilopaus. Nu var jag ganska fit for fight att klara resten av kvällen. PUH, det var en pärs. Hädanefter hoppas jag vara så pass förberedd att jag kommer att vara riktigt noga med att få med mig Sifrol var jag än befinner mig.

Julfirande

Publicerat av
Svara

Det är många funderingar runt det där med julfirande. Alla vill vi väl fira med de våra. De närmaste släktingarna, vänner eller vem som än öppnar dörren för oss om vi inte räknar de där nära som särskilt nära. De våra. De mina. Det är inte alltid så att man kan välja. Ibland är det lämpligt att man ställer upp. Jo, jag gjorde nog det i år. Visst är min mans nära också mina kära. Det hänger liksom ihop. Men jag kunde ändå inte låta bli att, när jag vaknade klockan fyra på morgonen, börja fundera över det där med ”de mina”.Jösses flickor
Alla var där. Ja alla min mans närmaste var där. Döttrarna med sina respektive män och deras barn. Och sonen och före detta frun. Alltså mormor och morfar och deras barn och barnbarn. Jag var ju egentligen den enda i sällskapet som inte tillhörde familjen. Det var inte så jag kände när vi var tillsammans över julhelgen. Det flöt på och var trevligt. Jag hade inga funderingar över hur ”de mina” hade det. De är ju vuxna nu och har egna familjer. Mina barn och barnbarn fanns på annat ställe än där jag var. När jag tänker på det nu så visst känns det lite trist. Men det är så det är. Man kan inte vara över allt. Och dela på oss. Ja det kunde vi ju ha gjort, men hör inte det mer ungdomen till?
Det kommer fler jular och då antar jag att min man ställer upp – som vanligt.

Amaryllis

Amaryllis

God fortsättning på julfirandet.

Handikappad mitt i julstöket

Publicerat av
Svara
Stormigt hav

Stormigt hav

Det är inte kul att vara handikappad i dessa tider. På radion hör man goda råd om hur mans ska klara av alla måsten inför julstöket? Hur skall man hinna, hur skall man orka, hur skall man få pengarna att räcka?
Här sitter jag lugnt och stilla och syr på ett par byxor. Det är kul att sy, men jag hade nog önskat att jag som alla andra kunde stressa omkring på stan efter de sista klapparna, hade ork att lägga in sill och klä granen, kunde bjuda in barn och barnbarn till julkalas. Och göra det precis så som jag själv vill att det skall vara. Men min kropp orkar inte. Jag har bara ett verktyg att ta till och det är att be om hjälp. Be om hjälp till nästan allt jag hittar på. Och ibland få ett tveksamt svar eller kanske rent av ett nej. Jag blir trött och tappar lusten. Det är inte alls kul att alltid be om hjälp. 
Julgranen ligger ihop-packad på vinden. Adventsstakarna och några tomtar står framme. Det är bra. Men inget har jag grejat själv. Jag får ta det som det är och vara nöjd ändå.
Visst är jag glad över att ha någon att be om hjälp. Det är inte alla som har. Så kanske är jag lite bortskämd som ändå klagar. Det är det där lilla som kommer över mig ibland. Jag är handikappad. Så ser jag den lilla lappen som sitter på min datorskärm. Det är några ord av Carl Jonas Love Almqvist: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns och inte enbart vad som fattas.
Jag fortsätter och sy och provar byxorna till blusen jag fick i födelsedagspresent av min ena son. Det blir bra att ha på när vi skall fira jul hos ett av barnen med familj. Jag har ju allt jag behöver och inte ett dugg som fattas – egentligen. God Jul.

Fattigpensionär

Publicerat av
Svara

Dam i hatt

Dam i hatt

Igår demonstrerade pensionärerna. Jag beundrar deras kraft. Det skall mycket kraft till för att ge sig ut på gatorna och demonstrera när man är runt 70 år. Men jag antar att kraften kommer från deras bedrövliga situation. Det är inte enkelt att stå ut med att känna sig fattig när man haft ett långt liv som varit bra och sedan hamnar i en situation då man inte längre kan göra något åt sin ekonomi. Gammal, vem vill ha en gammal människa som anställd. Och att starta eget företag är inte möjligt för alla. Varken kunskapsmässigt eller fysiskt. Kroppen orkar inte. Vad gör man?
300.000 fattigpensionärer i Sverige. Det är ju inte klokt. En man på Tv´n igår krävde 16.000 kronor/månad utbetalt efter att skatten är dragen. Det är vad man måste ha för att klara sina kostnader, sa han. Absolut. Jag håller med, det är vad som krävs för att man skall klara kostnaderna. Men var i all sin dar skall de pengarna komma ifrån. Med det här systemet när man samlar i ladorna för kommande generationer och vi pensionärer bara blir fler och fler ser det inte särskilt ljust ut. Visst, man har ökat pensionsåldern. Det är bra.

Hejsan, hoppsan

Hejsan, hoppsan

Men i andra änden. När ungdomarna inte börjar att jobba förrän upp emot 30 år. Det kan väl inte heller vara rätt. Ja jag vet att de lever på blodpalt och pasta. Studielånen räcker inte så långt men de är otroligt flexibla. Jag gick in på internet och slog på ”fattiga studenter”. Där fanns massor av tips för hur man skall kunna leva billigt. Matlåda,  storkok och frysa in, samla rabattkuponger, ha en klädbytardag, ansök om bostadsbidrag, se över ditt boende testa livet som sambos, förhandla med försäkringsbolaget, förnya ditt mobilabonnemang, sälj saker, gå med i bytessajter, förklara din situation för vännerna, sluta spontanshoppa, ät ihop med andra.
Kanske borde alla vi pensionärer se över vad vi har och börja ifrågasätta om vi verkligen behöver ha det på samma sätt också framöver. Jag har skrivit om samboende tidigare i min blogg. Det är ett suveränt sätt att få ner kostnaderna och tänk så mycket roligare. Kanske skulle någon av dessa demonstrerande pensionärer, när de samlas, börja prata om sin situation och fundera ut hur de skulle kunna spara på kostnaderna. Det är inte bara intäkterna som behöver ses över. Ser man inte över kostnaderna så räcker inte heller 16.000 kronor utbetalt per månad särskilt långt.

Målarkursen är slut

Publicerat av
Svara

Nästan hemma

Nästan hemma

Så var den målarterminen över. De två sista havsbilderna är klara och godkända av fröken Ulla. Ja godkända vet jag egentligen inte om de var men hon gav upp. Ibland, eller ofta fattar jag inte hur jag skall göra för att hon skall bli nöjd. Men jag kämpar på. Jag har redan anmält mig till vårens Fri Ateljé som startar i mars. Då tänker jag ta mig an konsten att måla människor i krogmiljö. Jag har redan provat att måla en, men det är supersvårt att få till rätt ljus. Det blir oftast för mörkt och försöker jag att göra det ljusare så blir det platt, inte alls mysljus. Men men träning ger färdighet.

Skål broder

Skål broder

Så när vårens kurs är klar så borde jag ha pinat ur Ulla att hon kan så jag kanske kan ha med såna målningar till nästa konstrunda. Det vore superkul.

Nu håller jag som bäst på att sy byxor till alla de fina blusarna som jag fick i födelsedagspresent. Blusarna gick i mörkt rött. Det är tydligen den mest moderna färgen i höst. Jag har aldrig haft mörkröda kläder så nu måste jag skaffa byxor så jag kan använda blusarna. Eftersom jag har min stomipåse på magen så blir det enkelt. Ingen linning, inga fickor, ingen gylf med dragkedja. Bara ett resårband runt midjan. Det går fort. Men usch så trött jag blev i benen när jag lagade lunchen. Det blev för mycket stående för mina ben. Men bra träning och så vila en stund så kan jag fortsätta igen. Dessa låååånga mörka kvällar fordrar bra sysselsättning annars blir man ju tokig. Från att det blivit mörkt så är det ju en hel arbetsdag kvar innan man kan gå och lägga sig. Det är många timmar som kräver många idéer. Men om ett par veckor så vänder det som väl är.

Morgonpigg

Publicerat av
Svara

Uppdragen eka

Härliga morgon. Jag går upp tidigt. Ibland redan klockan sex. Jag har massor av energi på morgonen. Min baklofen och sifrol hjälper mig att sova bra. Bra enligt mina mått mätt innebär att jag vaknar några få gånger och stretchar för att få slut på spasticiteten. Men det är ok. Jag kopplar loss mig från slangen med stomipåsen som ligger i en hink vid sidan av sängen. Att den ligger i en hink är bara en säkerhetsåtgärd. Det är mycket att tänka på,  inget får gå fel. Tänk om allt kisset skulle hamna på golvet. Våra värdelösa golv som nästan inte klarar något vatten alls. När en ny städerska kommer måste jag alltid säga till att hon bara får ta fuktig trasa att torka golven med. En dryg halvliter kiss på golvet, det skulle inte bli bra. Sedan går jag ut i verandan och kollar hur min målning, som jag höll på med dagen före, blev. Fast nu är det så himla mörkt på morgonen så det är svårt att se. Jag sätter mig vid datorn och kollar filmer om hur man målar. Jag har inte lyckats få ordning på högtalaren så det är alldeles tyst. Det gör ingenting att jag inte hör vad konstnären säger. De pratar ofta utrikiska. Ryska eller något annat slag som jag ändå inte begriper. Men jag ser hur de för penseldragen, hur färgerna läggs och hur bilden förändras efter hand som målningen blir klar. Ja jösses, det där är verkligen en besvärlig värld. Något att bita i. Det behöver jag.

Stormigt hav

Den här senaste målarkursen Fri Ateljé har pågått i fem veckor. Den sista och femte gången är nu på onsdag. Jag skall ha med mig min femte målning in. Varje gång tar jag med en målning som jag gjort hemma. Dagen börjar med att vi ställer upp de målningar vi jobbade med förra gången och så analyserar fröken Ulla. Kanske skall något förbättras, förstärkas, djupet måste fram bättre eller så är skuggan åt fel håll. Jag har haft med fem havs- och himmelmålningar. Det var vad jag hade bestämt mig för att ta mig an under den här kursen. Och så har jag alltid med mig en ny målning för dagens arbete. Jag tycker den ser klar ut när jag visar upp den, men fröken har alltid något att säga som måste förbättras. Så har jag dagens arbete klart för mig.

På väg ut

Morgongympan tar vid. Varje morgon runt klockan åtta har vi morgongympa. Vi följer Sandra på Vintersol. Jag spelade in filmen för tre år sedan på CD som vi spelar upp i Tv´n och så kör vi igång. Nu har jag blivit så pass pigg att jag kan ta ut rörelserna mera. Min långa sjuktid som började förra hösten i september och höll på till framåt försommaren håller på att ta slut nu. Jag känner tydligt att krafterna kommer åter mer och mer för var dag. Det är bra att göra samma gympa alla dagar. Då ser jag skillnaden tydligt. Jag är otroligt mycket piggare och klarar till och med att laga lunch numera. Också det tar jag som en träning. Visserligen är benen helt slut efteråt, men jag känner mig glad och alldeles överlycklig över allt jag klarar.