Det är många funderingar runt det där med julfirande. Alla vill vi väl fira med de våra. De närmaste släktingarna, vänner eller vem som än öppnar dörren för oss om vi inte räknar de där nära som särskilt nära. De våra. De mina. Det är inte alltid så att man kan välja. Ibland är det lämpligt att man ställer upp. Jo, jag gjorde nog det i år. Visst är min mans nära också mina kära. Det hänger liksom ihop. Men jag kunde ändå inte låta bli att, när jag vaknade klockan fyra på morgonen, börja fundera över det där med ”de mina”.
Alla var där. Ja alla min mans närmaste var där. Döttrarna med sina respektive män och deras barn. Och sonen och före detta frun. Alltså mormor och morfar och deras barn och barnbarn. Jag var ju egentligen den enda i sällskapet som inte tillhörde familjen. Det var inte så jag kände när vi var tillsammans över julhelgen. Det flöt på och var trevligt. Jag hade inga funderingar över hur ”de mina” hade det. De är ju vuxna nu och har egna familjer. Mina barn och barnbarn fanns på annat ställe än där jag var. När jag tänker på det nu så visst känns det lite trist. Men det är så det är. Man kan inte vara över allt. Och dela på oss. Ja det kunde vi ju ha gjort, men hör inte det mer ungdomen till?
Det kommer fler jular och då antar jag att min man ställer upp – som vanligt.

Amaryllis

God fortsättning på julfirandet.