Någon frågar: hur kommer du på allt du skriver i din blogg. Och varje dag.

Jag har alltid gillat att skriva. Jag minns när jag flyttade till storstan. Då skrev jag jättemycket brev. Det var så himla synd om mig alla dagar. Jag var alldeles ensam. Ensammast i hela världen. Jag var inte van att vara ensam. Född och uppväxt i storfamilj. Med fyra föräldrar och sju totalt i barnaskaran. Jag gifte mig redan som 18-åring. Och på den vägen är det. Jag gillar inte att vara ensam. Jag är liksom inget trevligt sällskap med mig själv.

Det var så jättesynd om mig i alla mina brev. Men jag skickade dem aldrig. Om jag går upp på vinden kan jag gotta ner mig i hur mycket bedrövligheter som helst. En dag gjorde jag det. Men bara lite. Jag hittade ett brev som jag verkligen skickade. Jag drog alltid kopia av breven jag skickade. Det handlade om att jag bad på mina bara knän, att min son skulle få vara kvar i den vanliga skolan. De hade tänkt att sätta honom i särskild skola eftersom han inte kunde sitta stilla. Tårarna rann, när jag läste brevet. Men jag vann, han fick gå i vanlig skola.

Jag läser inte de där breven längre. Jag har tänkt att slänga dem, men har aldrig klarat av att ta det steget. Ett band skulle klippas av. Från dåtid. Men, so what, vi lever nu, säger ni. Men prova själva då. Släng allt det gamla. Det är inte alls lätt.

Nu tappade jag nästan tråden. Jo, just det, jag tänkte, det var så synd om mig. Ingen havslukt. Hemma i Strömstad där kunde man känna saltvattenslukten på lunchrasten. Undrar om Strömstadsborna tänker på den lyxen.
Just nu läser jag en bok som är skriven av Bodil Malmsten som heter Så gör jag. Det är så härligt att läsa Bodil Malmsten. Hon skriver med flow. Det ser så lätt ut. Det är så lätt att läsa. Det bara flyter på.

Bodil Malmsten: Så gör jag

Och så kommer jag till sidan 145. Där skriver hon ”det får aldrig finnas något synd om i en riktig bok”. Tänk att det har jag redan anammat i min blogg. De dagar jag är lite sänkt eller känner mig överansträngd, då skriver jag inte. Kanske har ni tyckt att det blir för mycket präktighet, för mycket gladlynt, för mycket käckhet – hela tiden. Jag säger som Bodil; synd om är inget att skriva om. Det är ok att lida med huvudpersonen, skriver Bodil, men inget medlidande. Jag fortsätter med vad hon skriver: Det är ovärdigt. Aldrig skriva medan du lider. Vänta tills hjärtat har svalnat av.

Ängeln som jag fick av min numera avlidna väninna

I Änglarna på snön säger Paul Anton Rye, om skapande och smärta:

Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.

Vernissagen lever ännu kvar i mig. Det var bland det roligaste jag gjort. Det var helt fantastiskt så många som tog sig tid att komma och titta och lyssna, Och blommor och presenter fick jag i massor, tack.

Tusen tack för all uppvaktning under vernissagen

Nu börjar jag att få tillbaka orken och lusten. Det blev mycket både veckan före och efter. Min träning får stryka på foten och det känns. Spasticiteten på nätterna ökar, så crosstrainern blir mera använd på nätterna än på dagen. Men det är det värt. Jag njuter fortfarande av alla människors uppskattande beröm över det jag gör. Jag vill alldeles särskilt tacka Natalia för hennes underbara support och hjälp med utställningen på VSA. Hennes bestämda åsikter om hur målningarna skulle hängas för att komma till sin rätt och hur smyckena skulle skyltas för att synas bäst, är helt fantastiskt att få ta del av. Hon är värd sin vikt i guld.

Natalia Vakarchuk, ansvarig för VSA´s utställningar

Och Göran som grejade alla inramningar av dukmålningarna. Enkelt och rationellt, precis så lagom som jag gillar. De kan lätt bytas ut mot ramar som kanske passar bättre in i det egna vardagsrummet. Jag hoppas att ni som köpt målningar grejar det så, som bäst passar er.

Naturligtvis var Göran med och spikade också, mitt stora stöd i livet

Utställningen pågår fortfarande, fram till den  12 december. Har ni möjlighet att ta vägen förbi VSA på Karl Johansgatan 22A, bredvid Musikens Hus, så är ni hjärtligt välkomna mellan klockan 11 och 16 på måndagar, tisdagar och torsdagar och mellan 13 till 16 på onsdagar.
Jag kommer att lägga ut en kortfilm snart som visar lite mera av mina målningar. Det är fantastiskt kul att flera har hört av sig om detta, tack

Snurran, en av mina silversmycken på utställningen

Affisch inför vernissagen på VSA

Hej
Jag heter Britt Marie Skogh Dave
Jag vill önska er alla hjärtligt välkomna. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle komma så många. Att så många prioriterat tid för att komma hit och besöka VSA och min utställning.
Jag säger som Bodil Jönsson – tid är det enda vi har. Det är det enda vi kan vara riktigt säkra på att vi verkligen har. Och den tid vi har är det viktigt att hushålla med på rätt sätt. Så att vi mår bra inne i oss. Det är inte alls lätt. Livet är inte alls enkelt. Att söka lyckan är verkligen ett heltidsarbete. Man måste ta vara på den tid man har.
Det blev jag upplyst om år 1995.
Då fick jag diagnosen MS.

Jag skall under de närmaste 5 minuterna berätta om hur det gick sedan

Det var under en period av mitt liv då allt var ett stort kaos. Jag tror att när livet ser ut så och kroppen mår jättedåligt då kollapsar den till slut. Jag fick MS. Så ta vara på ert liv. Ni har bara ett.

Jag fortsatte att jobba som vanligt ett tag, men insåg när mina händer inte kunde styras när jag skulle fixa håret och när jag var på kundbesök och inte kunde bära matbrickan själv p.g.a dålig balans, då var det dags att lägga av.

Jag lade ner min revisionsbyrå och började aktivt arbeta mig fram till ett annat liv. Jag satt hemma på soffan och sa; det är tråkigt, det är tråkigt, det är tråkigt, ända tills jag tröttnade och kom på något som jag kunde göra den dagen. Jag gick på gruppterapi tillsammans med andra, några hade gått in i väggen och kunde bara gå små promenader runt sitt eget hus.

Jag har alltid haft många fritidsintressen. Nu hade jag tvingats lämna skidåkningen och  golfen och att springa i Skatås var ju inte att tänka på.

Det tog tre år innan jag lite försiktigt kom igång med det nya livet.

Nu tränar jag varje dag. Det är mitt arbete. Yoga och  vattengympa en gång per vecka, gym 2 ggr/vecka och 3-4 dar med ½-timmas  rullatorpromenader i veckan. Allt för att slippa ifrån rullstolen så länge som möjligt. Jag har en trehjulig elcykel och jag har köpt mig en fin elscoter för att kunna ta mig runt på shoppingrunda och nu också en V50 där jag kan få plats med allt.

Vi sidan av mitt arbete så måste jag ha fritid. Det är den som håller uppe humöret. Har jag inte rätt humör så orkar jag inte träna och tvärtom. Det hänger ihop.
Jag började med silversmide redan för drygt 10 år sedan. Jag gillar att fotografera och filmredigera. Vi reser mycket och där fick jag chans till mycket filmande och fotograferande. Vi var i Alaska 2007 och såg en massa totempålar. Jag fick för mig att jag skulle lära mig att göra totempålar så jag gick in på nätet och kollade om det fanns någon kurs för det här i Göteborg. Det var i november 2008. Det var där jag hittade VSA.
I hemsidan läste jag att man kunde lära sig drama. Regissören Hans Sjöberg var ledare. Sedan dess har jag varit med i flera teaterföreställningar och senast i förrgår hade vi styrelsemöte i teaterföreningen Kattma, med diskussioner om nya teaterideer.

Jag har målat lite då och då under årens lopp. Jag målade i olja då, men det var alldeles för långsamt. Så jag bytte till akvarell och senare akryl. Måleriet tog riktig fart efter att jag varit i Gerlesborg på kurser och så har jag gått i skola hos Alina Witwiska under några år.

När så Natalia frågade om jag ville ha utställning här så gick hjärtat upp i halsgropen och jag hörde mig själv svara ja. Så nu är vi här.

För fyra år sedan var jag inne i en period då jag såg rullstolen plötsligt närma sig. Sjukdomen går så sakta framåt att man märker förändringarna först efter ett tag. Då tog jag in målningen som terapi. Jag målade akvareller med rullstolar på allt.
Men det var ingen rolig värld så jag tröttnade och anmälde mig till en kurs i abstrakt måleri i Gerlesborg. Här fanns inga begränsningar. Det var skönt att inte behöva hålla sig till verklighetens begränsande ramar. Jag gick på kurs hos Alina i intuitivt måleri, där vi använde akryl. Små detaljer dök upp ur det abstrakta.

Nu är jag inne i en period då jag målar med både äggtempera och akryl och bilderna blir ofta lite diffusa och skugglika. Det är en blandning av abstrakt och intuitivt. Det gillar jag  just nu. I höst blir det en kurs i Gerlesborg som heter ”Fånga ljuset”. Så det kanske blir mycket djup och ljus framöver.
Jag lärde mig Vedic Art hos Alina och skickade efter färg hos Vedic Art-grundaren Källman på Öland. Euforia är helt målad i äggtempera.

Nu känner jag att jag landat. Jag har landat i konstens värld. Allt jag tänker på är tillverkning. Vad skall jag göra härnäst. Nya projekt hela tiden, så jag fortsätter.

Kanske blir det flera utställningar, kanske får ni se mig i ett nytt skådespel eller kanske får ni se en ny film, kanske om Alaska och Hilma. Ja, vi får se.

Det är jättekul att så många kommit hit.

Jag blir alltid så glad när jag ser att det jag skriver skapar intresse. Jag hoppas ju att det skall ge ringar på vattnet så att mina ord kan medverka till åtminstone en liten förändring. Jag hoppas ni går in och läser i kommentarerna. Att bli av med spasticiteten är nog lite väl positivt. Egentligen menar jag att nerverna skall kunna få lugn och ro och inte köra igång närhelst det passar dem. Jag vill ju att de skall vara lugna på nätterna åtminstone, så jag kan sova ordentligt. Då skulle jag slicka i mig lite Sativex och snabbt somna om igen. Det låter som rena drömmen. Ja tänk att få drömma. Jag minns knappt hur det känns att drömma. Spasticiteten tar bort den sortens sömn. Det är trist. Jag talade förresten med en vän igår om drömmar. Hon ville börja måla sina drömmar. Vi kom in på att filosofera över varför drömmar aldrig har några färger. Har ni andra också tänkt på det. Att i drömmen finns inga färger. Eller?

En av mina målningar på utställningen – skulle kunna heta Sativex

Vernissagen är över men utställningen av mina smycken och målningar pågår fram till den 12 december. Gå gärna in på VSA´s hemsida och kolla öppettiderna på www.vsa-sweden.org

Idag läste jag i GöteborgsPosten att en kille som heter Magnus fått rätt mot Sahlgrenska. Han råkade ut för en bilolycka hösten 2000 och har haft intensiva smärtor i det ben som krossades vid olyckan. Av artikeln framgår att det enda läkemedel som hjälpt ordentligt är Sativex. Nu har han fått besked att han får medicinen betald av sjukhuset. Skulle han betala den själv så hade den kostat 7.000:- per månad. Det är ju en omöjlig utgift för vem som helst.

Artikel i GP 2012.11.19 angående Sativex

Jag skrev om Sativex i ett tidigare inlägg här i min blogg. Där berättade jag att jag försökt att få det utskrivet för mig så att jag skulle kunna bli av med min spasticitet. Tyvärr sa min läkare, Marcus Axelsson, att han inte kan ordinera det eftersom det inte godkänts ännu. Jag tar för givet att han menade att det var Läkemedelsverket som inte hade godkänt. Och antagligen betyder det att Läkemedelsverket inte godkänt det som Landstings-kostnad.

Av GP-artikeln framgår att Läkemedelsverket godkände Sativex redan förra vintern. Det godkändes då endast för MS-patienter och utanför högkostnadsskyddet. Vi får nog vänta ett tag till innan vi har möjlighet att använda Sativex för Landstingspengar tyvärr. Tills dess får jag fortsätta de nattliga övningarna med stretching eller cykla eller trampa på crosstrainern. Det har blivit en vana nu. Tyvärr tar det en del av dagens aktiviteter när jag måste sova igen den förlorade sömnen. Men jag är ju pensionär. Det är värre för dem som fortfarande jobbar.

PUH, ännu en premiär är överstånden. Tja, kanske inte riktigt premiär. Vi spelade ju föreställningen som gatuteater i september, men det här var annorlunda. Nya lokaler och med 190 åskådare. Inte så lite eller hur. De var i och för sig ditkommenderade, men i alla fall. Det var personaldag för de som arbetar på Social Resursförvaltning inom Integration & Funktionsstöd i Göteborgs kommun. 190 personer satt bänkade för att se och höra oss tre skådisar. Ja jag hade som vanligt bara en liten roll. Fyra repliker i första akten, tre i andra och två roliga historier för att liva upp prinsen i tredje. Men man känner nervositeten i alla fall. Den finns liksom i luften inför en föreställning. Jag är glad att jag inte hade en större roll. Det är så bedövande nervöst

Jag spelade narr i sista akten

Nu är det fullt upp med förberedelserna inför min utställning. Igår hämtade jag mina inramade akvareller i Borås. Någon sa: varför ramar du in i Borås? Det måste väl finnas på närmare håll. Men Alina, min målarlärare, föreslog det och hon är ju proffs. Jag har tagit för vana att lyssna på proffsen som jag har i min omgivning. Nu när jag slagit in på en ny bana där jag inte kan någonting utöver det jag lär mig av de proffs som jag omger mig med, så måste jag ju lyssna och lära.

Färdiginramade akvareller

Nu står alla de inramade akvarellerna och väntar på att bli upphängda hos VSA. Även om jag tyckte först att det kändes lite väl svulstigt att rama in i så tjusiga ramar så blev det fantastiskt bra. Jag försökte mig på att diskutera med Lars-Åke Lindqvist på PR-ramar. Jag ville ha det så himla enkelt. Men han stod på sig. Man måste som sagt lyssna till proffsen. Vi får väl se vad ni kommer att säga när ni ser utställningen. Inramningarna som Göran gjort står också färdiga. De blev sådär enkla som jag önskat.  Ja, ja man kan inte få allt här i världen

Och smyckena ligger klara för uppvisning. Nu skall de bara putsas och läggas upp i ett fint arrangemang i ett glasskåp på VSA.

Jag håller som bäst på att lyssna av bakgrundsmusik som skall läggas på skivan med alla bilderna som jag skall visa under utställningen.

Pink Floyd – Shine on you crazy diamond

Bildspelet består av bilder jag lagt in i min blogg under hela året och texterna som är inskrivna i bilderna kommer från rubrikerna för inläggen. Kanske kan någon som ser bilderna och rubrikerna bli lockade att titta vidare in i bloggen för att se vad som skrivits under rubriken.

Jag hoppas att Natalia på VSA grejat färdigt min affisch så jag kan skicka ut den på facebook idag. Det börjar kännas lite stressigt nu. Antagligen inte för Natalia. Hon har ju varit med förr. Men för mig är detta jättespännande. Att få visa upp ett nytt slags arbete. Nu kanske inte min omgivning behöver fråga: vad gör du egentligen hela dagarna nu när du är pensionerad?

Jag måste berätta en solskenshistoria:

Jag var på väg ut från Axelhuset på Axel Dahlströms Torg efter att ha yogat färdigt. Det var novemberlov och en hel hop med ungdomar i 12-årsåldern stod nedanför trappan som leder upp till biblioteket och lokalen där vi yogar. För dem som inte klarar av att gå så bra i trappan så finns det en hiss. Den är lite skraltig och det är därför inte så många som använder den.

Ungdomar på novemberlov

Ungdomarna, liksom jag, såg en äldre dam stående vid hissen däruppe. Hon kämpade tappert med att försöka stänga hissdörren. En av killarna reagerade och jag hörde att han sa till de andra att han nog måste hjälpa till. Strax efter sprang han snabbt uppför trappan och fram till hissen. Försiktigt tog han bort den gamla från dörren och med kraft drog dörren loss. Sedan lät han den gamla damen gå in i hissen och följde själv efter och åkte med ner. Han öppnade dörren och lät damen gå ut innan han stängde. Sen gick han lite förläget tillbaks till sina kompisar.

Jag blev så glad när jag såg det så jag var tvungen att ropa några uppskattande ord. Visst är det fantastiskt att få uppleva detta i dessa dagar när man mest hör skällsord om ungdomarna nu för tiden.

Jag har varit ute i garaget och tittat på alla mina målningar som står där färdiga för inramning. Göran mäter och sågar och målar. Allt skall vara färdigt i god tid före vernissagen den 24 november. Och så har jag filat på min berättelse. Det måste ju vara lite mer som skall hända i samband med utställningens öppnande. Så som dom stora gör. Med snittar och dricka., så klart. Det gäller att ta vara på tillfällena. Vi hälsar alla välkomna.

Jo jag var jättetrött. Men så gick jag ut på min halvtimmaspromenad och blev glad igen. När jag kom hem fick jag se det här meddelandet och blev ofantligt glad

Hej.
Jag hittade hit för ett litet tag sedan då jag sökte efter information om MS. Då jobbade jag som personlig assistent till en MS-sjuk man, som fick sin diagnos i ungefär samma veva som du om jag har förstått saken rätt.

Jag tycker att det är underbart att läsa om allt du tar dig för, att du ändå ser positivt på saker och ting och ser möjligheter istället för hinder. Du verkar ha en sån sund inställning till livet!

Den jag jobbade hos hade snarare tänket ”här är ännu en sak jag inte klarar”, hur mycket vi än försökte belysa allt han faktiskt fortfarande fixade utan sina assistenters hjälp. Men det är svårt när någon inte kan (eller vill) förstå att det finns en och annan sak som man faktiskt måste avstå, just för att man sitter i rullstol och inte kan ta ett enda steg för egen maskin längre.

Förra året åkte han och två assistenter (jag bl.a.) till Malmö under några dagar, för att han ville åka på semester. Han var jättenöjd och jag är så glad att jag fick vara en del av den resan, trots att det många gånger var väldigt jobbigt, dels pga värmen, som tog hårt på både honom och oss.

Fortsätt som du gör, du måste vara en inspiration för andra med MS!

En ros till alla assistansarbetare

Tack kära assistansarbetare, du gör ett viktigt jobb. Som du kanske läst i min blogg, så har vi haft en gatuteater där vi lobbat för att inte personlig assistans skall dras in i den omfattning som nu sker. Här får du och alla de dina en ros som tack för att du finns.