Efter två dagars ledsamheter och bedrövligheter så lyckades jag hosta upp mig. Ledsamheterna hade gått över till aggression. När jag väl hade fått ur mig en del skit vid frukostbordet och i bloggen så kände jag att kraften återkom.

Den vackra trädgården ger kraft

Jag ringde till Adapt och var där och talade med en man som var van vid att tala med oss funktionsnedsatta. Det märks när folk är det. Man blir liksom inte så liten och sjuk. Det är skönt. Då behöver man inte stå på sig med mera kraft för att få fram det man själv vill. Man blir inte överkörd i tyckandet. Han fattade vad jag ville, han tog sig tid att lyssna. Alltför många tror sig veta för snabbt och drar fel slutsatser.
Min MS går sakta utför. Det är helt säkert. Det kommer inte att bli så här om några få år, kanske inte ens om två år.

Så här ser min lilla elmoppe ut

Min balans har försämrats en hel del och vänsterfoten är redan så dålig på att lyfta sig, så det är mycket svårare att gå nu än förra året. Mina halvtimmespromenader blir allt tyngre och tar längre tid nu. Jag går alltid samma sträcka för att kunna jämföra. Det ligger nära till hands att tro, att min lilla elmoppe inte är rätt för mig redan om ett par år. Adapt-killen visade mig två olika lyftdon och några olika ramper. Ramperna funkar inte alls. De blir för långa och för branta och jag skulle aldrig våga köra upp moppen på en sådan. Det får bli en lift.

Tar man bort sätet blir den ännu mindre

Den lilla som lyfter 40 kg kostar ca 20.000 inkl moms och den större som tar 90 kg kostar ca 35.000 inkl moms. Om jag blir sämre om ett par år så behöver jag kanske den som är för 90 kg. Då kan det vara illa att satsa på den lilla liften nu. PUH så mycket pengar det kostar att vara funktionsnedsatt och så mycket tid och kraft det går åt att ta sig fram i den här världen. Arbetsterapeuterna slänger inte över oss hjälpmedel precis. Och det är väl bra. För min del är det illa att jag måste inrätta mig i att vara mera sjuk än jag är för att få hjälp. Men jag har inget behov av en stor permobil här ute i Torslanda. Med bra argument kan det gå vägen. Nu är nästa steg: att få arbetsterapeuten över på min sida. Så här skrev jag till henne:
”Jag har fått en offert från Adapt på en lyft för bilen, se bifogad fil. Det är en himla massa pengar som jag har svårt för att bemästra.
Jag skulle vilja fråga: har du någon liten elmoppe som godkänns av er och som jag kan använda på samma sätt som jag gör med den jag har? Eller har du bara stora, tunga?

Guiden och väninnan lyfter elmoppen tillsammans med Göran

Jag har nyss varit i Venedig och där kunde min man med hjälp från två andra bära moppen över trapporna, se bilden. Guiden o min väninna bär där fram och min man bär därbak. Min man kan bära moppen själv när det bara är lyft in o ut i bilen eller kortare sträckor. Jag bor ju i Torslanda och klarar mig inte utan bilen. Jag kan inte manövrera mig fram i stan med en större bil än den här Volvo V-50-an årsmodell 2004 som jag köpte i höstas för 83.000:-.
Min gång har blivit mycket sämre nu , liksom balansen. Därför måste jag ta tag i detta ordentligt. Annars är jag snart fast här ute i Torslanda. Jag skall på målarskurs till Öland under nästnästa vecka. Det var det som satte sprätt på mig. Jag åker själv och måste ha hjälp med i och urlyften. Det skall säkert gå bra. Men så kan jag ju inte hålla på att fråga om hjälp överallt. Jag vill ju klara mig själv.
Kanske kan du ringa till Adapt, Christer Falk, se nedan. Han vet vad som får plats i min bil.”

Usch vad jag avskyr all denna förbannade trötthet. Göran tröstar och säger att det blir nog bra om du bara vilar dig. Vad då vila mig. Jag skulle kunna vila mig in i döden utan att det blir bättre. Jag känner att kroppen tagit ett steg till i nerförsbacken. Det gör mig så ont. Jag blir så himla ledsen. Det är inte kul att ha MS. Nu har jag legat och varit ledsen i två dagar. Vilat har jag gjort. Det började med att solen försvann.

Jösses flickor

Det mullrade utanför huset från tidigt på morgonen och så kom regnet. Det behövdes. Jag hade varit ute och tränat gången under mina halvtimmespromenader fyra dagar i sträck. Tidigt på morgonen eller sent på kvällen. När inte solen var så varm. Äntligen kom regnet och jag kände att nu kan jag göra allt det där som jag orkar när det är svalare. Men det gick inte som jag tänkt mig. Kroppen orkade inte med mig.  Jag orkade inte längre hålla uppe humöret. Humöret som är det enda som gör livet värt att leva. Har jag inte med mig humöret så vad finns det då att leva för. Det är det som hjälper mig att hitta på allt kul som gör att jag orkar hålla uppe humöret. Det är en rundgång. Har jag inte balans på rundgången så rasar jag. I och för sig så gäller det nog alla människor. Men min värld är så begränsad. Jag skulle kanske kunna supa mig full, men balansen är  redan så himla dålig.

Transan

Jag skulle kanske kunna börja röka, men det är snart 10 år sedan som jag höll på att ramla utför trappan när jag varit ute och rökt. Jag blev rädd för att grannen skulle tro att jag var stupfull. Jag rökte jättelite, bara max två per dag. För att det var en mysig stund ute på trappan. Då slutade jag. Jag  har slängt alla skor med klack. Nu gäller bara stadigt fastsittande supermjuka superlätta skor utan någon som helst klack. Tygskorna jag köpte i början av sommaren är snart utslitna nu efter alla halvtimmespromenader.  Vänsterbenet har inte blivit ett spår bättre. Foten hänger lika mycket rakt ner. Om jag inte håller fokus lägger jag krokben på mig själv. Sällskapspromenader är helt uteslutna. Solen skiner ute. Men vad hjälper det för humöret. Jag klarar inte ens att bada utan att få elstötar i hela benet.

Loreen

Och att simma är besvärligt nu när vänsterbenet inte vill hjälpa till utan ligger rakt bak som om det var strakopererat. Det går liksom inte att böja i det kalla vattnet. Och att ta sig till vattnet är ett stort företag. Jag går med rullatorn från bilen ner till trappan som leder ner till stranden. Men usch så tungt det är i värmen. Från trappan ut i vattnet är värre än ett krig. Jag kämpar med att stå trots alla elstötar. Det går och efter några meter slänger jag mig ner i vattnet. Det är fortfarande grunt men jag orkar inte gå längre. Elstötarna avtar när jag doppat mig. Så skall jag upp. Jag kryper på den grunda bottnen nästan ända upp till strandkanten. Nu är jag kall så nu har jag kraft.

Damen i trött

Det känns bättre. Inget solbadande här inte. Direkt upp till bilen och på med luftkonditioneringen innan kylan försvinner ur kroppen.
Två bortkastade dagar. Utan innehåll, utan trivsel, utan glädje. Det är det värsta jag vet.

Nu har jag lyckats kravla mig upp. Jag har duschat och fixat håret. Jag ser pigg ut. Men inget får störa nu. Jag är ute i god tid. Minsta störning och jag rasar. Jag har ringt till Autoadapt i Stenkullen. De skall fundera över hur jag skall kunna få till det där med att kunna ta ur och sätta in min elmoppe i V50-an. Jag skall vara där klockan 14 så nu sticker jag iväg. Ut i luftkonditioneringen i bilen. Snabbt så jag slipper värmen. Jag fokuserar bara på att få hjälp med att vara självständig nu. När jag är grinig vill jag klara mig själv. Jag villfara iväg till just det som jag gillar mest. Det skall bli kul att se vad det blir. Man vet aldrig. Vi får det som en överraskning.

Danserskan

Å så mysigt, perfekt väder idag. Över hela himlen ligger ett ljusgrått molntäcke. Det är helt vindstilla och t-shirtvarmt. Jag riktigt känner entusiasmen stiga och idéerna flödar. Klockan är åtta på morgonen och jag måste nog lugna mig lite innan jag kör igång. Jag tar min halvtimmaspromenad. Det blir lagom att börja med. Det har jag inte gjort på jättelänge och jag känner i kroppen att det blir ett plötsligt uppvaknande. Den riktigt sträcker på sig. Alla musklerna känns sömniga och håller på att vakna upp ur sin sommardvala. Värmen gör kroppen degig och jag orkar ingenting. Men nu, nu är jag på G.

Rullatorpromenaden avslutas i trädgården

Jag möter en man, ca 190 lång, snygg, mörkhårig, smärt i 45 årsåldern. Han är klädd i svarta shorts, vit t-shirt och sandaler. Han går sakta. Armarna hänger rakt ner. Han ser trött ut. I vänster hand håller han hundkopplet som är fäst runt halsen på de lilla dvärgkollin. Jag har lust att heja, men han tittar bort och viker av in på stigen bland träden som leder mot husen längre in mot torget. Jag hade haft lust att fråga vem som tvingat honom till detta. Han såg så stark ut i kroppen.

Kungsljusen i vår trädgård

Där kommer jag med min rullator, uttvingad av min sjukdom. Jag går lite framåtböjd och tänker på varenda steg jag tar. Min vänsterfot har slappnat av under sommaren och det är stor risk, om jag inte håller koll, att den viker sig inåt och att jag ramlar över den. Det är orättvist att jag skall behöva ha koncentrationen på högsta nivå för att överhuvudtaget kunna ta mig fram. Men det måste kännas lika taskigt för mannen skall behöva bli tvingad gå ut med hunden när han skulle kunna göra så mycket annat kul. Men ok, han kanske bara behövde lugn och ro, en stund för sig själv.

Nu har jag planerat klart. Det blir silversmidesarbete. Presenten måste bli klar. Det är perfekt pyssel en sådan här molnig sommardag. Jag kan sitta ute i trädgården bland allt det vackra.

Vi landade på Rygge flygplats och blev hämtade av svågern för vidare befordran hem till mamma där min guddotter ställt till med födelsedagskalas och välkommen hem-middag. Visst är väl släkten bäst. De vet alltid vad som behövs. Våra hungriga magar fylldes med italiensk mat. För att vi inte skulle få alltför svåra abstinensbesvär, sa min syster. Vi fortsatte hem. O hem ljuva hem. En hel vecka på hemmaplan. Jag vet inte vart den tiden tog vägen eller vad jag gjorde. Dagarna bara flög iväg.

Utställning i Fjällbacka

Jo jag hade ju min kommande konstutställning att förbereda förstås. Jag hade ingen aning om hur lokalen skulle se ut och när jag kom fram tänkte jag: hur skall alla mina 23 målningar få plats och hur skall jag stå ut här i 10 dagar?
Men när vi ställt allt innanför dörrarna och funderat över var målningarna skulle kunna hänga lättade det lite. Det var ett litet mysigt krypin. Och hade jag haft en

Utställning på Lilla Creare i Fjällbacka

enda tavla till så hade den inte fått plats. Men 23 stycken räckte gott. Det blev jättefint. Jag hade inte stått ut om jag inte hade haft solsken alla dagar. Besökare kom och gick hela tiden. Jag mötte dem med orden: Så trevligt att få så mycket besök i mitt lilla kryp-in, välkomna. Jag fick jättemycket beröm. Kanske är det så man uppför sig, kanske är det så man skall säga när man går ut genom dörren. Jag vet inte. Men det värmer. Jag suger in. Och jag fick sålt två stycken. En hänger i restaurang Kajutan i Grebbestad. Naturligtvis var det ”Fiskstimmet”. Det var ägarens mor som var så bestämd. Där skulle den hänga. Jag lovade att komma dit och äta en dag. Sommaren är inte slut än, så det blir säkert en dag.

Den andra som såldes var måsen. Eller ”Dykaren”, som jag döpt den till.

Jag satt utomhus alla dagar. Jag hade fullt upp. Ägaren till butiken bredvid visade sig vara körsnär. Jag tänkte genast på min gamla päls som hänger där hemma år ut och år in utan att bli använd. Den är alldeles för stor i modellen. Lite av fladdermusmodell. På lilla mig, som bara är 1,52 kort så passar det sig inte alls. Jag hämtade pälsen och satte igång med sprättandet. Det tog nästan fem dagar att få bort alla kantband och alla överlock som var sydda ovanpå sömmarna. Allt samlades i en stor papperspåse och ligger nu hos körsnären för ihopsömnad.

Blåmusslor i silver

Sedan var det dags för nästa projekt. Guddotterns svärmor fyller 60 den 29 juli och måste få ett silversmycke. I tre dagar satt jag och slipade på delar till smycket. Blåmusslorna som förbereddes i vax skickades till konstgjuteri i Södertälje in för gjutning. Det är spännande att få en spark i baken för att komma igång med silversmidet igen.

Och tänk att Strömstads Tidning kom på besök. Det var stort att få en egen artikel om mitt måleri och om mitt silversmide

Artikel i Strömstads Tidning om utställningen

Oj så tiden springer iväg. Jag kom på att jag måste skriva om besöket i Venedig också innan jag avslutar berättelsen från vår research i Italien.

Två håller fram i styret och en därbak på elmoppen

I Venedig finns över 400 broar och några få av dem är möjliga att ta sig över med rullstol. På turistbyrån kan de säkert upplysa om vilka broar det är som inte har trappor. Men med tre assistenter, en elmoppe och en krycka skall det nog gå bra ändå. Min elmoppe är ju inte särskilt tung, ca 35 kg. Den kan bäras upp och nerför trapporna och jag tar kryckan och håller mig i ledstången.

Vi planerade dagens utflykt över en kopp espresso med en gammal farbror som kan Venedig utan och innan.
Så bär det iväg. Vi tar bussen från farbror Pancrasios hem utanför Mestre. Det tar drygt en halvtimma.  Elmoppen lyfts på bussen och vi sätter oss på handikapplats. Väl framme vid busstationen i Venedig lyfts moppen av och jag kunde köra fram till båten. Venedigs busslinjer trafikeras givetvis med båtar. Vi köper biljetter i automaten och tar linje 1. Den linjen är bra för turister. Den går sakta, stannar vid alla hållplatser, ca 25 stycken, och går hela Grand Canale fram till Marcusplatsen. Linje 1 är 4 km lång. Det är inga som helst problem för mig att ta mig ombord med elmoppen på turbåten. Det är utlagda ramper överallt.
Farbror Pancrasio berättar på italienska om allt vi ser och Ileana översätter.

Trångt på kanalen och trångt på trottoarerna

Vi tar massor av foton på gondoler och vackra hus. Vi tar hissen upp i tornet vid Marcusplatsen och ser ut över hela Venedig. Då får moppen stå utanför och vänta tills vi kommer ner, för i hissen och där uppe finns inte plats för den. Det är packat med folk över allt. På gatorna är det inga problem att ta sig fram. Alla går åt sidan och trottoarerna är snedställda.
Vi tar paus på en liten trottoarpizzeria i en smal gränd och handlar vykort och venetianska

Venetianska maskeradmasker

maskeradmasker. Det är fantastiskt att ha en liten elmoppe att ta sig fram med. Tack alla ni som övertalade mig till att köpa en sådan. Jo, förresten, Raija, arbetsterapeuten ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag inte kan få någon ekonomisk hjälp till installation av arm eller ramp i min bil för att kunna lyfta in moppen när jag är i stan och handlar. Min elmoppe är för osäker och godkänns inte av landstinget. Det är ok. Jag är lycklig över att ha möjlighet att använda min lilla osäkra elmoppe så jag grejar gärna det där själv. Plötsligt kom jag att tänka på den där gången då jag såg en man utan ben ta sig fram i trafiken i Dehlis gatuvimmel. Vi satt på en buss och såg honom växla mellan de nio filerna. Jag sa till Göran: herregud, det är ju livsfarligt. Göran svarade: det är fasen så mycket roligare att åka omkring på bräda på Dehlis gator än att ligga på en vit sjukhussal i Sverige. Jo, jo, så kan man ju också se det.

Tisdag – äntligen baddag. Nu har vi traskat, eller jag har åkt elmoppe, runt överallt. I strålande solsken med upp till 38 graders värme. Jag har klarat det superbra med hjälp av moppen. Utan den hade jag aldrig klarat det. Då hade jag fått sitta inomhus. Jag prövade en dag med rullatorn men det funkade bara ett litet kort stycke, sedan var benen slut. Vi börjar dagens utflykt med ett besök i ett stort köpcentra. Äntligen. Men tyvärr hittade jag inget som var kul där. Köpcentra är inte min starka sida. Jag gillar små butiker med bra service där jag bara kan visa upp min midja så vet de precis. Jo det blev ett par sandaler med tunna remmar. Då behöver jag inte svettas om fötterna. Men det är kul att jag kan köra omkring med moppen överallt mellan klädesraderna. Och handikapptoa fanns det också. Då funkar det, även för mig att gå och handla.

Stranden vid Jesolo

Vi drar iväg till Jesolo, som ligger på en ö utanför Venedig. Det går båtar in till Venedig. Vi bestämde oss för att parkera där vi såg en gång ned till stranden. Det gällde att hitta rätt nedfart för alla är inte stenlagda. Jag  tog moppen.  Det gick att köra ända ner till sandkanten och faktiskt ända fram till puben. Alla stränder är upptagna för hotellens gäster. Skall man sitta i solstol får man betala till hotellet, och det är inte billigt.

Med elmoppen ända ner till puben på stranden

Hotellen ligger tätt och är inte få. Så det fick bli handduken vi lånat från vårt värdshus. Vi badade. Vattnet var precis så salt som vi lärde oss i skolan att vattnet i Medelhavet är. Jag minns än idag bilden i läroboken som visade mannen som låg på rygg ute i vattnet och läste tidningen. Tänk så mycket onödigt som fastnar huvudet. Att ha MS är ofta att ha nerverna liggande utanpå benen. Jag har så. Speciellt det vänstra benet, det är inte alls kul. Det kalla vattnet känns som kraftiga elektriska stötar när det skvätter mot benen. Med dålig balans blir det inte lättare att hålla sig upprätt på väg ut i vattnet.

Klädesaffären drogs ner på stranden

Det var långgrunt så Göran hjälpte mig ut till simningsbart djup. De elektriska stötarna går över när kroppen vant sig vid temperaturen. Så skönt att få bada.

Efter en liten stund kom ett helt lass med kläder dragandes ner tll stranden och stannade precis bredvid oss. Så himla kul. Då hade man ju ågot att göra när vi ändå var där. Det blev en jättefin tunn blommig långskjorta för 10 euro. Äntligen bad i Italien.

Idag väntar nya utflykter. Vi åker till Moncelize, Este och Montagnana. Vi ser murar och slott, vinfält och kyrkor. De små byarna ligger vid foten av de Euganeiska kullarna. Kullarna är en rest av sedan länge slocknade vulkaner som reser sig tvärt ur Venetos slätter och erbjuder rikliga vandringsmöjligheter. Varma källor bubblar upp ur marken vid kurorterna Abano Terme och Montegrotto Terme. Där finns det gott om kurbad med allt från lerbad till nedsänkning i det svavelhaltiga vattnet.

På besök i spahotellet Due Torri i Abano Terme

Vi är på väg att träffa Roberto som avtalat tid med en kvinna som skall visa oss sitt spahotell. Roberto står och väntar med bilen vid motorvägens slut. Vi kör efter honom in genom trånga snirklande gator, i kvarter med otroligt vackert knallfärgade hus och mängder av små hotell. Det syns att det är ett turistparadis. Det liknar Båstad litegrand, men är givetvis mycket större. Vi är ju i Italien. Vi lotsades fram till hotellet Due Torri (=två torn). Daniella, som kvinnan hette som visade oss omkring var syster till ägaren till detta spa och rehabiliteringshotell och fyra stycken till som låg i omgivningarna. Det här var det minsta sa hon. Hon tog hand om oss som om vi varit storfinansiärer. Vi som inte ens fixat vår hemsida ännu, än mindre börjat sälja de där bröllopsresorna. Vi fick veta allt om hotellets uppvärmning, från de varma källorna, spaavdelningarna och motionsgym, vi fick se alla utrymmen där läkare och sjukgymnaster arbetade, vi såg enklare rum och lyxrum, stora pooler och mindre, alla med vatten från de varma källorna. Jag åkte med min elmoppe in och ut ur rum efter rum. Efter en gedigen förevisning av allt som hotellet hade att erbjuda bjöd hon oss att sitta ner en stund för diskussion om fortsatt samarbete.

Affärsdiskussionerna pågår över ett glas Procecco

Vår guide, som är min f.d. svägerska får agera affärskvinnan i sammanhanget. Hon är ju den enda som kan språket. Vi blev givetvis bjudna på Venetos egen champagne, Procecco, och chips, jordnötter och ostbricka.

Efter tre timmar åkte vi vidare. Vi var upprymda över allt fantastiska mottagande vi får överallt. Nu är det upp till oss att se till att vi gör något bra av det vi föresatt oss.

Det är söndag och vi har planerat in Padua. Det är bara 3 mil bort från Treviso och vi åker genom den ena byn efter den andra. Det tar mycket tid men vi tycker det är intressantare att se omgivningarna än att bara dra snabbt fram. Dessutom kostar motorvägarna en massa pengar. Vi är här på arbetsresa så det är avdragsgillt men vi måste ändå ligga ute med pengarna tills bröllopsresorna börjar säljas. Det är mycket jobb innan dess. Det viktigaste nu är hemsidan. Där skall vi visa allt material vi nu samlar in om vad som finns i Veneto. Vi letade oss fram till den maffiga Basilica di Sant Antonio. Vi kom när gudstjänsten som bäst pågick.

Inne i Sant Antoniobasilican i Padua

Så mycket rörelse ser vi inte i en svensk kyrka. Man står i kö för att få nattvarden, för att be på ett annat ställe, för att se Sant Antonios grav och några satt i bänkarna och lyssnade till prästen som talade i högtalare som hördes in i varenda rum. De där ”några” var flera hundra. De är mycket mera religiösa här ner än hemma i Sverige. Turisterna knallade runt och jag åkte omkring med min elmoppe. Allt var ordnat för att rullstolar bekvämt skulle kunna ta sig fram.

Vi tittade oss omkring i den vackra staden. Mängder med exklusiva klädesaffärer gjorde att jag längtade efter mina systrar. Hade de varit med så hade vi aldrig bara gått förbi.
Naturligtvis avslutade vi Paduabesöket med lunch på anrika Caffe Pedrocci. Det är byggt som ett klassiskt tempel och har varit mötesplats för studenter och intellektuella sedan det öppnade 1831. Vi återvände till Treviso och avslutade dagen med supergoa pizzor.

Vi lämnar övernattningslägenheten i Verona och styr kosan mot Gardasjön. Dit är ca 3,5 mil. Jag hade tänkt mig en härlig heldag vid Gardasjön med bad och god mat. För 25 år sedan var jag och min kusin där och tältade på en camping på östsidan av sjön. Det var midsommar och vi hade bestämt träff med min dåvarande sambo och hans kompisar i Verona. Där satt vi och väntade. Varje hel timma var vi på plats på restaurangen vid torget. De kom aldrig. Bilen hade pajat i Chiasso. Nu skrev jag vykort hem till  min kusin: ”Bättre en man i handen utan bil än en med Jaguar i Chiasso”.
Det blev liksom inte som jag tänkt mig den här gången heller, men av helt andra orsaker. Det var lördag och alla italienare hade styrt samma väg som vi. Nu ville jag se Gardasjöns västsida och vi åkte mot Sirmione. Då, för 25 år sedan, när vi tältade var det inga problem med att komma ner till vattnet.

Strandpromenaden i Sirlione

Nu när vi kom med egen bil var allt avskärmat för oss. Allemansrätten i Sverige är guld värd. Hotellen och campingplatserna tar all plats längs stränderna. Vi kommer fram till Sirmione först efter ett par timmar. Det gick inte fort. Vi parkerade bilen på en handikapparkering längs strandpromenaden och promenerade in till stan, jag på min elmoppe. Sirmione ligger längst upp på Sirmionehalvön som sträcker sig

Slottet Rocca Scagligera i Sirmione

in i Gardasjöns södra del och som förbinds med fastlandet med en bro. Vi tar oss in i den gamla stadsdelen, som är omgiven av en ringmur. Det är inga som helst problem att rulla fram med min elmoppe. De vackra gränderna kantades av fina trädgårdar, blommande magnoliaträd, restauranger och naturligtvis turistattraktioner. Jag köpte vykort, så nu hade jag två skrivna vykort utan frimärken. Det är alltid knivigt att hitta frimärken, men de säljs i tobaksaffärer.

På stadspromenad i gränderna i Sirmione

Jag läser i guideboken att ”Slottet Rocca Scagliera står på vakt vid halvöns bas och bortom byns smala gator finns fridfulla promenadvägar invid sjön och eleganta hotell”. Tyvärr funkade det inte med min elmoppe i slottet, det var dessutom 26 grader varmt och när vi kommit igenom stadens centrum kom vi fram till en liten allmän strand där vi kunde bada, utan badkläder.

Äntligen en allmän badstrand i Sirmione

Då är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Hungriga var vi också så vi gick snabbt till närmaste restaurang. Göran vet att när hungern sätter in hos mig då är det kört med entusiasmen. Är det dessutom varmt så blir det ännu sämre. Som väl är så har vi luftkonditionering i bilen och med italiensk mat i magen så är alla problem ur världen. Nu leker livet igen. Trots att det inte blev något badat. Tänk Italien utan bad. Men vi är ju på affärsresa och då kanske man inte badar.

Vi styr hemåt. Till värdshuset Agritursmo Il Cascinale. Ca 15 mil tillbaka. Lite smått besviken kände jag mig efter dagens arrangemang. Det är i dessa lägen som jag känner mig handikappad. Jag måste visa mig nöjd och glad trots att jag inte lyckats genomföra det jag föresatt mig. Då måste jag alltid tänka på att utan andras hjälper hade jag inte kunnat ta mig fram alls på det sätt jag nu gör. Det hade i alla fall blivit besvärligare och jag är ju inte någon ungdom längre. Men i huvudet finns inga åldersgränser. Tyvärr sätter kroppen stopp. Vi äter en god middag på vårt värdshus och samlar energi till kommande dag.

Äntligen midsommarafton. Ja inte för att jag längtat så efter just midsommarafton. Det har jag upplevt så många år tidigare, men den här gången är det något alldeles särskilt. Vi skall till Verona och gå på opera i den stora utomhusarenan. Verona ligger ca 10 mil från Treviso, där vi bor.

Venetoslätten

Kör man motorvägen så går det fort men vi väljer alltid småvägarna. Vi vill se oss omkring och stoppa till när vår guide berättar att här ligger något sevärt eller kanske bara för en drickapaus i värmen. Venetoslätten breder ut sig med stora vinplantage och majsåkrar. Byarna ligger tätt. Det tar tid.

Rocca Scaligera, det gamla slottet i Soave

Det ena slottet avlöser det andra. Allt vill vi se, men ofta kommer vi under siestan eller på fel dag. Det gör inget för vi kan ändå inte greppa allt. Det är ett fantastiskt landskap vi reser genom.

Nu närmar vi oss Verona och letar oss fram till rummet i lägenheten som bara ligger fem minuters promenad från arenan och det stora torget. Vi hittar en handikapparkering alldeles utanför huset. Jag lägger skylten framme i vindrutan. Vi plockar ur elmoppen. Den behöver laddas. Göran lyfter den uppför den 10 steg höga trappan fram till hissen som tar oss upp till tredje våningen. Det är tungt med 35 kg. Jag är otroligt tacksam över att Göran orkar. Hur skulle jag annars kunna genomföra detta. Jo, på ett annat sätt förstås, men med min lilla elmoppe blir det ändå lite enklare. Vi checkar in och talar om betalningen. Vi skall lämna tidigt nästa morgon. Damen vill naturligtvis ha svart, men det går inte eftersom jag måste ha kvitto. Då lägger hon snabbt på både pris och moms. Vi tycker ändå det är värt varenda krona att få bo mitt i stan och med gångavstånd till centrum. Rummet kostade ca 1.000:- för oss alla tre. Några hotellrum gick inte att finna så här mitt i högsäsong.

Arenan i Verona

Verona är en fantastisk stad och nu när sommarens operaföreställningar pågår för fullt lever staden mer än någonsin annars. Jag far omkring med min elmoppe. Det går lätt att ta sig fram överallt och alla tycks uppskatta min framfart lika mycket som jag gör. Vi köper biljetter till Verdis opera Nebukadnessar på ett biljettkontor på andra sidan gatan vid sidan av arenan. Jag går  gratis och Göran hade som assistent kraftigt rabatterat pris. Vi får plats nere på parkett dit jag lätt kan ta mig med elmoppen. Biljetterna för oss alla tre kostade knappt 1.500:-. Det finns platser på stentrapporna för 200:-, men dit kan inte jag ta mig. Vi tar oss en promenad på stan. Jag har preppat mig med Detrusitol SR 4 mg och Tenablöjor Extra för att slippa kissa ner mig. Det är inte lätt att hitta en toa mitt i vimlet. Det är verkligen packat med folk överallt men inga svårigheter att ta sig fram med moppen. Alla dessa vackra kläder, men det får bli en annan gång. Vi samlas i rummet vid sextiden för att förbereda oss och göra oss fina inför kvällens arrangemang. Vi firar dagen med ett glas vitt bubbel innan vi knallar iväg till torget, alldeles invid arenan.

En skål för midsommarafton

Varje år visas en överdådig föreställning av Verdis Aida och jag glömmer aldrig när min kompis och jag för så där ca 30 år sedan liftade till Verona och tog in på ett billigt rum utan fönster och på kvällen såg Aida. Det var lycka. Nu skulle jag få uppleva det igen.
Vi äter en god middag på en av de många uterestaurangerna som ligger runt torget.

25.000 åskådare ryms i arenan

När tiden närmar sig och platserna töms på restaurangerna är det dags att gå tvärs över torget, åka nerför den breda spången bredvid trapporna och bli lotsade fram till våra platser. Klockan är 9 på kvällen. Det börjar bli mörkt och man tänder de små stearinljusen som är till salu 10 minuter före ridån går upp. Hela arenan förvandlas till en magnifik syn med ett hav av fladdrande ljus.
Föreställningen börjar.

Nebucadnessar

Nebukadnessar är berättelsen om hur det israelitiska folket längtar tillbaka till Jerusalem under den babyloniska fångenskapen. Nebukadnessar II av Babylonien har erövrat Jerusalem, förstört Salomos tempel och deporterat israelerna till Babylon.

Det är en helt fantastisk föreställning i fyra akter med 20 minuter mellan varje akt. Ca 200 sångare finns på scenen och när de sjunger fångarnas kör reser sig nackhåren. En man ropar: en gång till och alla stampar med fötterna i golvet. Det blir en gång till. Det känns nästan som om tårarna tränger sig fram. Det är mäktigt. Klockan halv ett var det slut.
Jag tog mig till toa redan efter andra akten. Kanske fanns det en handikapptoa men den hittade inte jag. Jag stod länge i kö och när jag väl kom fram var det en ståtoa. Det gick ju inte. Jag fick vänta tills toan längst in var ledig. Den var sittoa. Utan muskler i benen är det omöjligt för mig att sitta på huk. Jag knöt upp långkjolen som ramlade ner på det våta golvet. Det kändes inte helt fräscht men det är det värt om man får möjlighet att gå på opera i arenan i Verona. Det var en fantastisk midsommarafton.

På hemvägen stal vi 7 sorters blommor och lade under vår guides huvudkudde.

Den vackraste blomman var från ett magnoliaträd. Stora kraftiga Magnoliaträd växer där nere över allt. Göran skall fråga i Botaniska varför vi inte har sådana träd här. Jag tog med mig två stycken små kvistar som jag ställt i vatten. Jag hoppas att de skall sätta rot en dag.