Oj så tiden springer iväg. Jag kom på att jag måste skriva om besöket i Venedig också innan jag avslutar berättelsen från vår research i Italien.

Två håller fram i styret och en därbak på elmoppen

I Venedig finns över 400 broar och några få av dem är möjliga att ta sig över med rullstol. På turistbyrån kan de säkert upplysa om vilka broar det är som inte har trappor. Men med tre assistenter, en elmoppe och en krycka skall det nog gå bra ändå. Min elmoppe är ju inte särskilt tung, ca 35 kg. Den kan bäras upp och nerför trapporna och jag tar kryckan och håller mig i ledstången.

Vi planerade dagens utflykt över en kopp espresso med en gammal farbror som kan Venedig utan och innan.
Så bär det iväg. Vi tar bussen från farbror Pancrasios hem utanför Mestre. Det tar drygt en halvtimma.  Elmoppen lyfts på bussen och vi sätter oss på handikapplats. Väl framme vid busstationen i Venedig lyfts moppen av och jag kunde köra fram till båten. Venedigs busslinjer trafikeras givetvis med båtar. Vi köper biljetter i automaten och tar linje 1. Den linjen är bra för turister. Den går sakta, stannar vid alla hållplatser, ca 25 stycken, och går hela Grand Canale fram till Marcusplatsen. Linje 1 är 4 km lång. Det är inga som helst problem för mig att ta mig ombord med elmoppen på turbåten. Det är utlagda ramper överallt.
Farbror Pancrasio berättar på italienska om allt vi ser och Ileana översätter.

Trångt på kanalen och trångt på trottoarerna

Vi tar massor av foton på gondoler och vackra hus. Vi tar hissen upp i tornet vid Marcusplatsen och ser ut över hela Venedig. Då får moppen stå utanför och vänta tills vi kommer ner, för i hissen och där uppe finns inte plats för den. Det är packat med folk över allt. På gatorna är det inga problem att ta sig fram. Alla går åt sidan och trottoarerna är snedställda.
Vi tar paus på en liten trottoarpizzeria i en smal gränd och handlar vykort och venetianska

Venetianska maskeradmasker

maskeradmasker. Det är fantastiskt att ha en liten elmoppe att ta sig fram med. Tack alla ni som övertalade mig till att köpa en sådan. Jo, förresten, Raija, arbetsterapeuten ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag inte kan få någon ekonomisk hjälp till installation av arm eller ramp i min bil för att kunna lyfta in moppen när jag är i stan och handlar. Min elmoppe är för osäker och godkänns inte av landstinget. Det är ok. Jag är lycklig över att ha möjlighet att använda min lilla osäkra elmoppe så jag grejar gärna det där själv. Plötsligt kom jag att tänka på den där gången då jag såg en man utan ben ta sig fram i trafiken i Dehlis gatuvimmel. Vi satt på en buss och såg honom växla mellan de nio filerna. Jag sa till Göran: herregud, det är ju livsfarligt. Göran svarade: det är fasen så mycket roligare att åka omkring på bräda på Dehlis gator än att ligga på en vit sjukhussal i Sverige. Jo, jo, så kan man ju också se det.