Usch vad jag avskyr all denna förbannade trötthet. Göran tröstar och säger att det blir nog bra om du bara vilar dig. Vad då vila mig. Jag skulle kunna vila mig in i döden utan att det blir bättre. Jag känner att kroppen tagit ett steg till i nerförsbacken. Det gör mig så ont. Jag blir så himla ledsen. Det är inte kul att ha MS. Nu har jag legat och varit ledsen i två dagar. Vilat har jag gjort. Det började med att solen försvann.

Jösses flickor

Det mullrade utanför huset från tidigt på morgonen och så kom regnet. Det behövdes. Jag hade varit ute och tränat gången under mina halvtimmespromenader fyra dagar i sträck. Tidigt på morgonen eller sent på kvällen. När inte solen var så varm. Äntligen kom regnet och jag kände att nu kan jag göra allt det där som jag orkar när det är svalare. Men det gick inte som jag tänkt mig. Kroppen orkade inte med mig.  Jag orkade inte längre hålla uppe humöret. Humöret som är det enda som gör livet värt att leva. Har jag inte med mig humöret så vad finns det då att leva för. Det är det som hjälper mig att hitta på allt kul som gör att jag orkar hålla uppe humöret. Det är en rundgång. Har jag inte balans på rundgången så rasar jag. I och för sig så gäller det nog alla människor. Men min värld är så begränsad. Jag skulle kanske kunna supa mig full, men balansen är  redan så himla dålig.

Transan

Jag skulle kanske kunna börja röka, men det är snart 10 år sedan som jag höll på att ramla utför trappan när jag varit ute och rökt. Jag blev rädd för att grannen skulle tro att jag var stupfull. Jag rökte jättelite, bara max två per dag. För att det var en mysig stund ute på trappan. Då slutade jag. Jag  har slängt alla skor med klack. Nu gäller bara stadigt fastsittande supermjuka superlätta skor utan någon som helst klack. Tygskorna jag köpte i början av sommaren är snart utslitna nu efter alla halvtimmespromenader.  Vänsterbenet har inte blivit ett spår bättre. Foten hänger lika mycket rakt ner. Om jag inte håller fokus lägger jag krokben på mig själv. Sällskapspromenader är helt uteslutna. Solen skiner ute. Men vad hjälper det för humöret. Jag klarar inte ens att bada utan att få elstötar i hela benet.

Loreen

Och att simma är besvärligt nu när vänsterbenet inte vill hjälpa till utan ligger rakt bak som om det var strakopererat. Det går liksom inte att böja i det kalla vattnet. Och att ta sig till vattnet är ett stort företag. Jag går med rullatorn från bilen ner till trappan som leder ner till stranden. Men usch så tungt det är i värmen. Från trappan ut i vattnet är värre än ett krig. Jag kämpar med att stå trots alla elstötar. Det går och efter några meter slänger jag mig ner i vattnet. Det är fortfarande grunt men jag orkar inte gå längre. Elstötarna avtar när jag doppat mig. Så skall jag upp. Jag kryper på den grunda bottnen nästan ända upp till strandkanten. Nu är jag kall så nu har jag kraft.

Damen i trött

Det känns bättre. Inget solbadande här inte. Direkt upp till bilen och på med luftkonditioneringen innan kylan försvinner ur kroppen.
Två bortkastade dagar. Utan innehåll, utan trivsel, utan glädje. Det är det värsta jag vet.

Nu har jag lyckats kravla mig upp. Jag har duschat och fixat håret. Jag ser pigg ut. Men inget får störa nu. Jag är ute i god tid. Minsta störning och jag rasar. Jag har ringt till Autoadapt i Stenkullen. De skall fundera över hur jag skall kunna få till det där med att kunna ta ur och sätta in min elmoppe i V50-an. Jag skall vara där klockan 14 så nu sticker jag iväg. Ut i luftkonditioneringen i bilen. Snabbt så jag slipper värmen. Jag fokuserar bara på att få hjälp med att vara självständig nu. När jag är grinig vill jag klara mig själv. Jag villfara iväg till just det som jag gillar mest. Det skall bli kul att se vad det blir. Man vet aldrig. Vi får det som en överraskning.

Danserskan