Å så mysigt, perfekt väder idag. Över hela himlen ligger ett ljusgrått molntäcke. Det är helt vindstilla och t-shirtvarmt. Jag riktigt känner entusiasmen stiga och idéerna flödar. Klockan är åtta på morgonen och jag måste nog lugna mig lite innan jag kör igång. Jag tar min halvtimmaspromenad. Det blir lagom att börja med. Det har jag inte gjort på jättelänge och jag känner i kroppen att det blir ett plötsligt uppvaknande. Den riktigt sträcker på sig. Alla musklerna känns sömniga och håller på att vakna upp ur sin sommardvala. Värmen gör kroppen degig och jag orkar ingenting. Men nu, nu är jag på G.

Rullatorpromenaden avslutas i trädgården

Jag möter en man, ca 190 lång, snygg, mörkhårig, smärt i 45 årsåldern. Han är klädd i svarta shorts, vit t-shirt och sandaler. Han går sakta. Armarna hänger rakt ner. Han ser trött ut. I vänster hand håller han hundkopplet som är fäst runt halsen på de lilla dvärgkollin. Jag har lust att heja, men han tittar bort och viker av in på stigen bland träden som leder mot husen längre in mot torget. Jag hade haft lust att fråga vem som tvingat honom till detta. Han såg så stark ut i kroppen.

Kungsljusen i vår trädgård

Där kommer jag med min rullator, uttvingad av min sjukdom. Jag går lite framåtböjd och tänker på varenda steg jag tar. Min vänsterfot har slappnat av under sommaren och det är stor risk, om jag inte håller koll, att den viker sig inåt och att jag ramlar över den. Det är orättvist att jag skall behöva ha koncentrationen på högsta nivå för att överhuvudtaget kunna ta mig fram. Men det måste kännas lika taskigt för mannen skall behöva bli tvingad gå ut med hunden när han skulle kunna göra så mycket annat kul. Men ok, han kanske bara behövde lugn och ro, en stund för sig själv.

Nu har jag planerat klart. Det blir silversmidesarbete. Presenten måste bli klar. Det är perfekt pyssel en sådan här molnig sommardag. Jag kan sitta ute i trädgården bland allt det vackra.