Tisdag – äntligen baddag. Nu har vi traskat, eller jag har åkt elmoppe, runt överallt. I strålande solsken med upp till 38 graders värme. Jag har klarat det superbra med hjälp av moppen. Utan den hade jag aldrig klarat det. Då hade jag fått sitta inomhus. Jag prövade en dag med rullatorn men det funkade bara ett litet kort stycke, sedan var benen slut. Vi börjar dagens utflykt med ett besök i ett stort köpcentra. Äntligen. Men tyvärr hittade jag inget som var kul där. Köpcentra är inte min starka sida. Jag gillar små butiker med bra service där jag bara kan visa upp min midja så vet de precis. Jo det blev ett par sandaler med tunna remmar. Då behöver jag inte svettas om fötterna. Men det är kul att jag kan köra omkring med moppen överallt mellan klädesraderna. Och handikapptoa fanns det också. Då funkar det, även för mig att gå och handla.

Stranden vid Jesolo

Vi drar iväg till Jesolo, som ligger på en ö utanför Venedig. Det går båtar in till Venedig. Vi bestämde oss för att parkera där vi såg en gång ned till stranden. Det gällde att hitta rätt nedfart för alla är inte stenlagda. Jag  tog moppen.  Det gick att köra ända ner till sandkanten och faktiskt ända fram till puben. Alla stränder är upptagna för hotellens gäster. Skall man sitta i solstol får man betala till hotellet, och det är inte billigt.

Med elmoppen ända ner till puben på stranden

Hotellen ligger tätt och är inte få. Så det fick bli handduken vi lånat från vårt värdshus. Vi badade. Vattnet var precis så salt som vi lärde oss i skolan att vattnet i Medelhavet är. Jag minns än idag bilden i läroboken som visade mannen som låg på rygg ute i vattnet och läste tidningen. Tänk så mycket onödigt som fastnar huvudet. Att ha MS är ofta att ha nerverna liggande utanpå benen. Jag har så. Speciellt det vänstra benet, det är inte alls kul. Det kalla vattnet känns som kraftiga elektriska stötar när det skvätter mot benen. Med dålig balans blir det inte lättare att hålla sig upprätt på väg ut i vattnet.

Klädesaffären drogs ner på stranden

Det var långgrunt så Göran hjälpte mig ut till simningsbart djup. De elektriska stötarna går över när kroppen vant sig vid temperaturen. Så skönt att få bada.

Efter en liten stund kom ett helt lass med kläder dragandes ner tll stranden och stannade precis bredvid oss. Så himla kul. Då hade man ju ågot att göra när vi ändå var där. Det blev en jättefin tunn blommig långskjorta för 10 euro. Äntligen bad i Italien.

Idag väntar nya utflykter. Vi åker till Moncelize, Este och Montagnana. Vi ser murar och slott, vinfält och kyrkor. De små byarna ligger vid foten av de Euganeiska kullarna. Kullarna är en rest av sedan länge slocknade vulkaner som reser sig tvärt ur Venetos slätter och erbjuder rikliga vandringsmöjligheter. Varma källor bubblar upp ur marken vid kurorterna Abano Terme och Montegrotto Terme. Där finns det gott om kurbad med allt från lerbad till nedsänkning i det svavelhaltiga vattnet.

På besök i spahotellet Due Torri i Abano Terme

Vi är på väg att träffa Roberto som avtalat tid med en kvinna som skall visa oss sitt spahotell. Roberto står och väntar med bilen vid motorvägens slut. Vi kör efter honom in genom trånga snirklande gator, i kvarter med otroligt vackert knallfärgade hus och mängder av små hotell. Det syns att det är ett turistparadis. Det liknar Båstad litegrand, men är givetvis mycket större. Vi är ju i Italien. Vi lotsades fram till hotellet Due Torri (=två torn). Daniella, som kvinnan hette som visade oss omkring var syster till ägaren till detta spa och rehabiliteringshotell och fyra stycken till som låg i omgivningarna. Det här var det minsta sa hon. Hon tog hand om oss som om vi varit storfinansiärer. Vi som inte ens fixat vår hemsida ännu, än mindre börjat sälja de där bröllopsresorna. Vi fick veta allt om hotellets uppvärmning, från de varma källorna, spaavdelningarna och motionsgym, vi fick se alla utrymmen där läkare och sjukgymnaster arbetade, vi såg enklare rum och lyxrum, stora pooler och mindre, alla med vatten från de varma källorna. Jag åkte med min elmoppe in och ut ur rum efter rum. Efter en gedigen förevisning av allt som hotellet hade att erbjuda bjöd hon oss att sitta ner en stund för diskussion om fortsatt samarbete.

Affärsdiskussionerna pågår över ett glas Procecco

Vår guide, som är min f.d. svägerska får agera affärskvinnan i sammanhanget. Hon är ju den enda som kan språket. Vi blev givetvis bjudna på Venetos egen champagne, Procecco, och chips, jordnötter och ostbricka.

Efter tre timmar åkte vi vidare. Vi var upprymda över allt fantastiska mottagande vi får överallt. Nu är det upp till oss att se till att vi gör något bra av det vi föresatt oss.

Det är söndag och vi har planerat in Padua. Det är bara 3 mil bort från Treviso och vi åker genom den ena byn efter den andra. Det tar mycket tid men vi tycker det är intressantare att se omgivningarna än att bara dra snabbt fram. Dessutom kostar motorvägarna en massa pengar. Vi är här på arbetsresa så det är avdragsgillt men vi måste ändå ligga ute med pengarna tills bröllopsresorna börjar säljas. Det är mycket jobb innan dess. Det viktigaste nu är hemsidan. Där skall vi visa allt material vi nu samlar in om vad som finns i Veneto. Vi letade oss fram till den maffiga Basilica di Sant Antonio. Vi kom när gudstjänsten som bäst pågick.

Inne i Sant Antoniobasilican i Padua

Så mycket rörelse ser vi inte i en svensk kyrka. Man står i kö för att få nattvarden, för att be på ett annat ställe, för att se Sant Antonios grav och några satt i bänkarna och lyssnade till prästen som talade i högtalare som hördes in i varenda rum. De där ”några” var flera hundra. De är mycket mera religiösa här ner än hemma i Sverige. Turisterna knallade runt och jag åkte omkring med min elmoppe. Allt var ordnat för att rullstolar bekvämt skulle kunna ta sig fram.

Vi tittade oss omkring i den vackra staden. Mängder med exklusiva klädesaffärer gjorde att jag längtade efter mina systrar. Hade de varit med så hade vi aldrig bara gått förbi.
Naturligtvis avslutade vi Paduabesöket med lunch på anrika Caffe Pedrocci. Det är byggt som ett klassiskt tempel och har varit mötesplats för studenter och intellektuella sedan det öppnade 1831. Vi återvände till Treviso och avslutade dagen med supergoa pizzor.

Vi lämnar övernattningslägenheten i Verona och styr kosan mot Gardasjön. Dit är ca 3,5 mil. Jag hade tänkt mig en härlig heldag vid Gardasjön med bad och god mat. För 25 år sedan var jag och min kusin där och tältade på en camping på östsidan av sjön. Det var midsommar och vi hade bestämt träff med min dåvarande sambo och hans kompisar i Verona. Där satt vi och väntade. Varje hel timma var vi på plats på restaurangen vid torget. De kom aldrig. Bilen hade pajat i Chiasso. Nu skrev jag vykort hem till  min kusin: ”Bättre en man i handen utan bil än en med Jaguar i Chiasso”.
Det blev liksom inte som jag tänkt mig den här gången heller, men av helt andra orsaker. Det var lördag och alla italienare hade styrt samma väg som vi. Nu ville jag se Gardasjöns västsida och vi åkte mot Sirmione. Då, för 25 år sedan, när vi tältade var det inga problem med att komma ner till vattnet.

Strandpromenaden i Sirlione

Nu när vi kom med egen bil var allt avskärmat för oss. Allemansrätten i Sverige är guld värd. Hotellen och campingplatserna tar all plats längs stränderna. Vi kommer fram till Sirmione först efter ett par timmar. Det gick inte fort. Vi parkerade bilen på en handikapparkering längs strandpromenaden och promenerade in till stan, jag på min elmoppe. Sirmione ligger längst upp på Sirmionehalvön som sträcker sig

Slottet Rocca Scagligera i Sirmione

in i Gardasjöns södra del och som förbinds med fastlandet med en bro. Vi tar oss in i den gamla stadsdelen, som är omgiven av en ringmur. Det är inga som helst problem att rulla fram med min elmoppe. De vackra gränderna kantades av fina trädgårdar, blommande magnoliaträd, restauranger och naturligtvis turistattraktioner. Jag köpte vykort, så nu hade jag två skrivna vykort utan frimärken. Det är alltid knivigt att hitta frimärken, men de säljs i tobaksaffärer.

På stadspromenad i gränderna i Sirmione

Jag läser i guideboken att ”Slottet Rocca Scagliera står på vakt vid halvöns bas och bortom byns smala gator finns fridfulla promenadvägar invid sjön och eleganta hotell”. Tyvärr funkade det inte med min elmoppe i slottet, det var dessutom 26 grader varmt och när vi kommit igenom stadens centrum kom vi fram till en liten allmän strand där vi kunde bada, utan badkläder.

Äntligen en allmän badstrand i Sirmione

Då är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Hungriga var vi också så vi gick snabbt till närmaste restaurang. Göran vet att när hungern sätter in hos mig då är det kört med entusiasmen. Är det dessutom varmt så blir det ännu sämre. Som väl är så har vi luftkonditionering i bilen och med italiensk mat i magen så är alla problem ur världen. Nu leker livet igen. Trots att det inte blev något badat. Tänk Italien utan bad. Men vi är ju på affärsresa och då kanske man inte badar.

Vi styr hemåt. Till värdshuset Agritursmo Il Cascinale. Ca 15 mil tillbaka. Lite smått besviken kände jag mig efter dagens arrangemang. Det är i dessa lägen som jag känner mig handikappad. Jag måste visa mig nöjd och glad trots att jag inte lyckats genomföra det jag föresatt mig. Då måste jag alltid tänka på att utan andras hjälper hade jag inte kunnat ta mig fram alls på det sätt jag nu gör. Det hade i alla fall blivit besvärligare och jag är ju inte någon ungdom längre. Men i huvudet finns inga åldersgränser. Tyvärr sätter kroppen stopp. Vi äter en god middag på vårt värdshus och samlar energi till kommande dag.