Vi landade på Rygge flygplats och blev hämtade av svågern för vidare befordran hem till mamma där min guddotter ställt till med födelsedagskalas och välkommen hem-middag. Visst är väl släkten bäst. De vet alltid vad som behövs. Våra hungriga magar fylldes med italiensk mat. För att vi inte skulle få alltför svåra abstinensbesvär, sa min syster. Vi fortsatte hem. O hem ljuva hem. En hel vecka på hemmaplan. Jag vet inte vart den tiden tog vägen eller vad jag gjorde. Dagarna bara flög iväg.

Utställning i Fjällbacka

Jo jag hade ju min kommande konstutställning att förbereda förstås. Jag hade ingen aning om hur lokalen skulle se ut och när jag kom fram tänkte jag: hur skall alla mina 23 målningar få plats och hur skall jag stå ut här i 10 dagar?
Men när vi ställt allt innanför dörrarna och funderat över var målningarna skulle kunna hänga lättade det lite. Det var ett litet mysigt krypin. Och hade jag haft en

Utställning på Lilla Creare i Fjällbacka

enda tavla till så hade den inte fått plats. Men 23 stycken räckte gott. Det blev jättefint. Jag hade inte stått ut om jag inte hade haft solsken alla dagar. Besökare kom och gick hela tiden. Jag mötte dem med orden: Så trevligt att få så mycket besök i mitt lilla kryp-in, välkomna. Jag fick jättemycket beröm. Kanske är det så man uppför sig, kanske är det så man skall säga när man går ut genom dörren. Jag vet inte. Men det värmer. Jag suger in. Och jag fick sålt två stycken. En hänger i restaurang Kajutan i Grebbestad. Naturligtvis var det ”Fiskstimmet”. Det var ägarens mor som var så bestämd. Där skulle den hänga. Jag lovade att komma dit och äta en dag. Sommaren är inte slut än, så det blir säkert en dag.

Den andra som såldes var måsen. Eller ”Dykaren”, som jag döpt den till.

Jag satt utomhus alla dagar. Jag hade fullt upp. Ägaren till butiken bredvid visade sig vara körsnär. Jag tänkte genast på min gamla päls som hänger där hemma år ut och år in utan att bli använd. Den är alldeles för stor i modellen. Lite av fladdermusmodell. På lilla mig, som bara är 1,52 kort så passar det sig inte alls. Jag hämtade pälsen och satte igång med sprättandet. Det tog nästan fem dagar att få bort alla kantband och alla överlock som var sydda ovanpå sömmarna. Allt samlades i en stor papperspåse och ligger nu hos körsnären för ihopsömnad.

Blåmusslor i silver

Sedan var det dags för nästa projekt. Guddotterns svärmor fyller 60 den 29 juli och måste få ett silversmycke. I tre dagar satt jag och slipade på delar till smycket. Blåmusslorna som förbereddes i vax skickades till konstgjuteri i Södertälje in för gjutning. Det är spännande att få en spark i baken för att komma igång med silversmidet igen.

Och tänk att Strömstads Tidning kom på besök. Det var stort att få en egen artikel om mitt måleri och om mitt silversmide

Artikel i Strömstads Tidning om utställningen

Oj så tiden springer iväg. Jag kom på att jag måste skriva om besöket i Venedig också innan jag avslutar berättelsen från vår research i Italien.

Två håller fram i styret och en därbak på elmoppen

I Venedig finns över 400 broar och några få av dem är möjliga att ta sig över med rullstol. På turistbyrån kan de säkert upplysa om vilka broar det är som inte har trappor. Men med tre assistenter, en elmoppe och en krycka skall det nog gå bra ändå. Min elmoppe är ju inte särskilt tung, ca 35 kg. Den kan bäras upp och nerför trapporna och jag tar kryckan och håller mig i ledstången.

Vi planerade dagens utflykt över en kopp espresso med en gammal farbror som kan Venedig utan och innan.
Så bär det iväg. Vi tar bussen från farbror Pancrasios hem utanför Mestre. Det tar drygt en halvtimma.  Elmoppen lyfts på bussen och vi sätter oss på handikapplats. Väl framme vid busstationen i Venedig lyfts moppen av och jag kunde köra fram till båten. Venedigs busslinjer trafikeras givetvis med båtar. Vi köper biljetter i automaten och tar linje 1. Den linjen är bra för turister. Den går sakta, stannar vid alla hållplatser, ca 25 stycken, och går hela Grand Canale fram till Marcusplatsen. Linje 1 är 4 km lång. Det är inga som helst problem för mig att ta mig ombord med elmoppen på turbåten. Det är utlagda ramper överallt.
Farbror Pancrasio berättar på italienska om allt vi ser och Ileana översätter.

Trångt på kanalen och trångt på trottoarerna

Vi tar massor av foton på gondoler och vackra hus. Vi tar hissen upp i tornet vid Marcusplatsen och ser ut över hela Venedig. Då får moppen stå utanför och vänta tills vi kommer ner, för i hissen och där uppe finns inte plats för den. Det är packat med folk över allt. På gatorna är det inga problem att ta sig fram. Alla går åt sidan och trottoarerna är snedställda.
Vi tar paus på en liten trottoarpizzeria i en smal gränd och handlar vykort och venetianska

Venetianska maskeradmasker

maskeradmasker. Det är fantastiskt att ha en liten elmoppe att ta sig fram med. Tack alla ni som övertalade mig till att köpa en sådan. Jo, förresten, Raija, arbetsterapeuten ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag inte kan få någon ekonomisk hjälp till installation av arm eller ramp i min bil för att kunna lyfta in moppen när jag är i stan och handlar. Min elmoppe är för osäker och godkänns inte av landstinget. Det är ok. Jag är lycklig över att ha möjlighet att använda min lilla osäkra elmoppe så jag grejar gärna det där själv. Plötsligt kom jag att tänka på den där gången då jag såg en man utan ben ta sig fram i trafiken i Dehlis gatuvimmel. Vi satt på en buss och såg honom växla mellan de nio filerna. Jag sa till Göran: herregud, det är ju livsfarligt. Göran svarade: det är fasen så mycket roligare att åka omkring på bräda på Dehlis gator än att ligga på en vit sjukhussal i Sverige. Jo, jo, så kan man ju också se det.