Bok om mamma

Jag vaknade supertidigt i morse. Så som jag brukar göra när det gör ont i hela kroppen och det inte går att sova vidare. Homeopatdoktorn säger att jag har dålig syreförsörjning och att blodflödet blir orörligare när jag ligger och sover om natten. Jag påstår att jag har inflammation i hela bäckenet eller ryggskott i sidan. Kiropraktorn påstod att det är belastningsskada.

Uppochnervända världen, som i en spegelbild

Uppochnervända världen, som i en spegelbild

Jag vet inte vem som har mest rätt men det gör i alla fall så himla ont så jag inte kan sova ordentligt. Nu när jag äntligen fått stopp på elstötarna i vänsterbenet med hjälp av sifrol-pillren så kan jag inte sova på grund av värk. Det tar tydligen aldrig slut. Jag är glad att jag fått tid hos ms-doktorn den 11 november. Innan dess skall jag ha skickat ett brev till honom. Jag skrev ett brev för en vecka sedan, men som fortfarande ligger opostat. Det onda ändrar sig hela tiden. Ena morgonen gråter jag vid frukostbordet över hopplösheten och nästa morgon är jag pigg som en lärka. Jag vet inte vad det beror på att jag reagerar så olika dag för dag. Jag brukar kunna hålla humöret uppe men när det blir alltför illa så är det svårt.
Men det finns en stor fördel med att inte kunna sova. Jag kan helt ostörd ligga och fundera över allt möjligt. Jag minns en intervju med Lasse Lönndahl. Jag tror den var från i somras. Han berättade att när han ligger vaken på nätterna så sjunger han igenom alla sina låtar. Jag gör precis detsamma. När jag 1974 flyttade till Göteborg kom jag med i Bohus nation. Där sjöngs det snapsvisor och Bellman och en massa annat. Och jag sög in. Vi hade alltid sjungit hemma men inte sådana texter. Mamma sjöng mycket och gör det fortfarande. Så på nätterna ligger jag och repeterar. Jag har sjungit mig igenom Den rike kronofogdens fem verser många gånger och Ruben Nilssons berättelse om åkare Lundgrens sista färd och mängder av snapsvisor. Ibland funderar jag över vad jag skall hitta på härnäst. Planera nya projekt är bland det roligaste jag vet.

Plötsligt kom jag på ett superbra förslag i morse. Jag skall skriva ner allt som mamma berättar så klart.
När klockan blev elva och jag visste att mamma hade besök av hemtjänsten så ringde jag. När inte hemtjänsten är där ligger mamma oftast och sover. Hon svarade ”hallå” som vanligt. Inte nummer eller namn, bara ”hallå”. Jag fick igång henne riktigt bra. Hon berättade om den där gången då hon fick busskörkortet. Jag vet att mamma tog busskörkort i samband med att hon var inkallad på övning i Skövde med bilkåristerna för sådär femtio-sextio år sedan. Men mammas berättelse skiljde sig ganska mycket från min version av den historien. Hon berättade det som vi gör när vi skall berätta den dröm vi drömt under natten, som om det hänt alldeles nyss. Detaljerna hänger liksom inte ihop.
I början när vi knappt förstod att mamma blivit senil så försökte vi alltid rätta hennes berättelse till vad vi ansåg vara sant. Men så sa en kvinna inom hemtjänsten att mammas berättelser är hennes sanningar. Det finns ingen anledning att ändra på det. Tänk så skönt att slippa ändra på mammas sanningar. Att övertyga mamma att det hon säger är helt fel kändes alltid så jobbigt tyckte jag. Nu vet jag bättre och lyssnar med stor nyfikenhet till mammas berättelser. De är många och samma flera gånger, för hon minns aldrig vad hon nyss berättat. Men det gör att samtalsämnena aldrig tar slut och det blir alltid lika överraskande och intressant.
Nu har jag plockat fram en MP3-spelare som jag haft liggande i gömmorna länge. Jag skall spela in mammas berättelser. Sedan skall jag skriva ner dem och göra en bok där jag skall komplettera med mina sanningar. Men det brådskar för nästa år fyller mamma 100 år och åren kan ta snabbt slut, även för mamma.

Bidrag från Arvsfonden

Snabbt kom jag iväg till VSA. Jag plockade upp penslar och färger. Så kom Anna och berättade att de skulle ha möte med Göteborgs kommuns sociala resursansvariga angående bidrag. Det var väl inte riktigt som jag tänkt mig men jag ramlade in i verksamhetsproblematiken – precis som förr. Jag kan bara inte låta bli att engagera mig.                                       Fullt hus under Hans Carbe´s utställning
När frågorna dyker upp så är jag på spåret direkt. Jag har ju varit med i VSA nu i några år, i styrelsen, haft hand om bokföringen och nu som revisor. Det har inte alltid varit lika roligt, men alltid lika engagerande. Jag känner verkligen för den där lilla föreningen. VSA- Very Special Art, kulturförening för i första hand funktionsnedsatta människor. Där är gott om människor som jag. Som inte är helt ok i kroppen. Någon är helt utan händer, någon är helt utan armar, någon är helt utan ben, någon har ben som inte funkar att gå med och någon någon har en maskin till hjälp för andningen. Men alla gillar konst av olika slag. Det rör sig om skrivande, teater, måleri och en massa annat efter vad som dyker upp. Men usch så lite pengar det finns att röra sig med. Om jag ändå vann på Lotto.
Så jag kunde inte låta bli att kolla efter bidrag hela dagen idag. För några år sedan fick VSA ett bidrag från Arvsfonden. Det gick åt pepparn. Upplägget funkade inte. De som verkarde inom VSA´s väggar var inte involverade. Men jag lärde mig massor från den tiden vad gäller bidrag från Arvsfonden. Så nu har jag under min hellediga onsdag varit inne på Arvsfondens hemsida och läst igenom alla deras regler och hur man söker. Nu känner jag mig rustad för morgondagen. Torsdagar är också min målardag på VSA. Då skall jag ta upp det jag läst in till diskussion. Det är ett stort jobb och fordrar en stor organisation. Det är inte alldeles säkert att vi hittar så många kunniga entusiaster inom VSA. Men skam den som ger sig.
Gå in på VSA´s hemsida och kolla allt som händer där:  http://www.vsa-sweden.org/
Min första utställning på VSA.
Men det skall bli fler. Den 1:a advent på lördagen kommer nästa. 13 målningar hoppas jag få klart tills dess. Det skall bli häftigt för så här har jag aldrig målat förut. Minimalism är väl inte det jag är mest känd för precis. Jag som helst gillar när det är så rörigt som möjligt.

Bortdribblad av sjukvården

Usch så frustrerad jag blev. Igår fick jag brev från remitteringssekretariatet i Uddevalla. Rehabiliteringsenheten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg som tidigare haft hand om alla mina rehabiliteringar har tydligen bara hand om vistelser inom Sverige. Det var Anki på Sahlgenska som ringde och berättade att jag fått godkänt min ansökan om polikliniskt på Teneriffa. Polikliniskt har jag fått lära mig att det betyder att man får stå för alla kostnader för resa och boende själv. Jag har fått veta av mina kompisar som beställt det tidigare att jag måste vara ute i god tid för att få hotellrum och flygbiljett så i högsäsong. Så jag körde igång cirkusen med allt som skulle beställas.
Anki sa att de skulle höra av sig från Uddevalla om tid för vistelsen. Det var det brevet jag fick igår. Jag ringde och berättade vilken tid jag kunde åka. Tiden hade bestämts utifrån när det fanns en ledig bostad. Då får jag till svar att doktorn har möte i morgon och efter det får jag reda på om jag får ett ja på min ansökan. Där satt jag med ett stort osäkerhetsmoln över huvudet. Som väl är så har jag inte beställt flygresan ännu. Men jag har bekräftat boendet och det kostar drygt 15.000:-. Det blir alltför dyrt om jag inte får hjälp från Landstinget med alla träningskostnaderna.
Att åka till Teneriffa i drygt tre veckor bara på semester hade jag inte alls tänkt mig. Då stannar jag hellre hemma. Jag gillar inte att bli så bortdribblad. I beställningsblanketten till Vintersol skall jag ange vem som skall betala och vilken träning jag skall ha. Jag skriver att jag måste träna balans och bålstabilitet, att jag har droppfot och får ont i hela kroppen p.g.a snedbelastning när jag går och att jag måste träna upp vänsterbenets styrka. De begär också betalningsbekräftelse från Landstinget. En treveckorsvistelse på Teneriffa utan träning skulle innebära att jag förblir sittande i rullstol framöver. PUH, detta känns tungt nu. Jag måste ta en paus från alltihop och åka till VSA och måla och tömma huvudet på alla dessa bedrövliga tankar. Man måste som sagt vara frisk för att kunna ta sig fram i sjukvärlden.

Senil och envis

Ännu en helg hos mamma. Vi startade med lunch. Det dröjde ända till klockan halv tre innan lunchen kom. Det är länge att vänta till klockan halv tre om man som mamma får hjälp med frukosten, en honungsmacka och kaffe,  redan halv åtta. Som väl är har vi lagt in en extratid klockan halv elva.

Hösten har kommit

Hösten har kommit

Då får mamma näringsdryck. Den var slut men jag har beställt hos OneMed idag så det kommer en stor låda om några dagar direkt till mammas dörr. Den räcker i fyra månader. Mamma får färdiglagad mat, passerad så hon klarar att svälja. Det ser inte särskilt roligt ut, men mamma har fel på gula fläcken så hon ser inte vad det är som ligger på tallriken. Mamma tycker att det mesta är ”så där”. Vi brukar lägga på lingonsylt för att det skall smaka lite mera. Mamma äter som en bebis. Resten får fåglarna och grannens katt som smyger förbi allt som oftast. Det är dyr fågelmat men det är ändå viktigt att mamma får lite mer omväxling än honungsmackan och punschpralinerna och havrekakorna. Och så får hon ju sällskapet med hemtjänstpersonalen. Mamma har utvidgad tid så de stannar alltid lite längre. Klockan halv åtta på morgonen gör de i ordning den första honungsmackan och ger medicin, fast mamma har bara ett par stycken. Och klockan halv elva är andra besöket av hemtjänsten, halv tre kommer de med lunchen, och så ett sent eftermiddagsbesök då hon återigen får en honungsmacka och en alvedon, för sömnens skull. Den riktiga sömntabletten fick vi byta till alvedon för mamma blev så knäpp. Det sista besöket för dagen är vid 22-tiden, men det skall vi avbeställa för mamma sover lugnt då. Mamma är supernöjd med alla besökare. Nu har hemtjänstpärmen där hemtjänstpersonalen prickar av sitt besök utvidgats med ännu en lista. Den skall visa vilka som besöker mamma från hemtjänst. En av hemtjänsttjejerna sa att den listan skall visa hur många som besöker mamma. Tjejen tyckte att det vore väl enklare att fixa den informationen på ett enklare sätt. Men antagligen måste administratörerna ha lite jobb också. Knäppt, eller hur?

Grattis på 93-årsdagen Ida

Grattis på 93-årsdagen Ida

Vi åkte till Ida och hälsade på. Hon har precis flyttat in på senilboendet. Det hade blivit superfint i hennes lilla bostad. I ett enda rum fanns en soffa med bord, ett litet ovalt antikt bord med två gamla fina stolar och en vacker matta under, ett långt vitt sidebord med tv på, en säng med nattygsbord, köksbänk med spisplattor, garderober och hallmöbel, tavlor och foton på barn och barnbarn och ett stort badrum. Från rummet kunde man gå rakt ut till uteplatsen i söderläge och sätta sig i ute möbeln. Det andades trivsel. Jag sa till Ida att det tar nog ett par veckor innan hon kan hitta sina saker. Oj så länge sa Ida. Hon hade ingen aning om att hon ens flyttat. Trodde det mest berodde på att hon var så rörig. Orättvist. Jag undrar ändå hur lång tid det tar innan hon kan börja förstå att det är här hon bor. Att hon bara kan gå ut i korridorerna för att träffa andra människor att prata med. Hon frågade om hon kunde få följa med hem till mamma. Det är så trist att sitta alldeles ensam, sa hon. Det var Idas födelsedag och vi tyckte det var jättekul att få med henne hem till mamma och fira dagen med fiskgryta och vitt vin. Klockan halv sex var det dags att köra Ida tillbaks till nya hemmet.
Jag såg att mamma gick omkring i sitt stora trevåningshus och njöt. Jag frågade mamma om hon tyckte det var fint. Jaa, här trivs jag så bra, svarade hon. När vi åkte tillbaks till Göteborg hör jag mamma säga: ”jag kanske skulle åka med er och ta tåget tillbaks”. Oj då, det var nytt. Skulle mamma vilja följa med till Göteborg? PUH, hur löser man det när hon vill hem så snart igen. Vi kan ju inte köra tillbaks igen efter en timma. Så som det brukar bli när mamma är hemifrån. Mamma är visserligen senil men också superenvis, så vi får väl se när hon bestämmer sig för den långa resan söderut.